Jag åker hem idag. Jag åker faktiskt hem idag. Det känns så konstigt. Varje gång jag är med Harry, känns det som att tiden stannar. Det spelar ingen roll om det är här i London eller hemma i Sverige. Det är som att vi är i vår egna värld, och det känns som att vi aldrig kommer behöva säga hejdå. Sedan kommer dagen då någon av oss behöver åka, och man tvingas tillbaka till verkligheten. Han ligger bortvänd ifrån mig, men mitt hjärta går ändå fortare bara av att se honom bakifrån. Hans breda rygg med pyttesmå fräknar på, hans bruna lockiga hår som alltid står åt alla håll och kanter när han vaknar. Jag kan inte hjälpa att lägga mig närmare honom, trycka upp mig mot hans härliga figur. Där ligger jag och gosar in ansiktet i hans nacke och rygg. I väntan på att han ska vakna. Även om det här inte har varit den bästa resan för att hälsa på honom, vill jag inte åka. Jag vet inte när jag kommer se honom igen. Han kommer vara upptagen med turnen, och jag kommer vara upptagen med skolan. Och min mamma och pappa kommer verkligen inte släppa iväg mig igen på ett tag. Förhoppningsvis har de lugnat ner sig till sommarn, så jag kan hälsa på honom på turnen. Det är mitt mål just nu. 
Plötsligt hör jag Harry grymta till där från andra sidan kroppen, och jag sticker upp huvudet.
”Morning” säger jag sömnigt när jag förstår att han är vaken. Det tar ett tag innan han svarar, men tillslut klämmer han fram ett god morgon också.
”Do we have anything to do today?” frågar jag och trycker mina läppar mot hans axel. Han skakar lite på huvudet, innan han lågsamt vänder sig om mot mig.
”Nothing”
Han lägger armen om mig och jag trycker mig närmare. Jag vill inte lämna den här famnen.
”I’m leaving today…” säger jag tyst, och sorgset. Han nickar och ser mig i ögonen, innan han börjar stryka små cirklar med handen på min bara rygg.
”I know”
”I don’t wanna leave”
”Then don’t. I don’t want you to either” säger han sorgset. Jag sväljer… om ändå. Om jag ändå kunde stanna här. Jag vill inte hem. Jag vill bo här.
”I wish I could stay…” börjar jag.
”…But you can’t” avslutar han åt mig, och jag nickar lite. Han fortsätter göra cirklar i min rygg som ger mig rysningar igenom hela kroppen. Ibland önskar jag att jag hade föräldrar som inte brydde sig. Föräldrar som lät mig göra vad jag ville.
”I’ll be eighteen soon” säger jag sedan tyst. Jag vet inte varför jag sa det. Det är nästan som att mina läppar började röra sig av sig självt. Och vad menade jag med det? Ska jag bo här när jag fyllt arton? Det kan jag väl ändå inte. Är det så att mitt hjärta försöker styra över min hjärna? Han ser allvarligt på mig, som att han också funderar på vad jag menade med vad jag sa. Jag stirrar smått på honom i väntan på ett svar. Att han ska förklara för mig vad jag menade.
”What are you saying..?” frågar han tyst.
”I don’t know” svarar jag förvirrat. Mina föräldrar har ingen kontroll över mig när jag fyllt arton. Maj. Tre månader. Om tre månader kan jag vara med Harry. ”My parents can’t tell me what to do anymore when I’m eighteen”
”Yeah, but you still have school” säger han och lägger sig på rygg i sängen. Jag lutar mig genast på hans bröst och ser upp i hans ögon.
”I can study here”
”Are you saying you wanna live here?”
Hans röst lät varken arg, ledsen eller glad. Inte ens förvånad. Den var helt neutral vilket gör mig nervös över vad jag ska svara. Är det vad jag vill? Vill jag bo här?
”I guess so” svarar jag tyst, utan att släppa hans blick. Kan jag verkligen lämna mitt liv bakom mig. Min familj och mina vänner, för honom? För ett liv i London.
”With me?”
”Uhm” säger jag och skrattar nervöst. ”Well… I don’t know where else I’d live… and I don’t have the money to buy an apartment… You’re the only reason I’d move.”
”You’d really move to be with me?” frågar han nästan förvånat. Jag rycker på axlarna.
”Yeah… I mean… who says it’s forever. But I know I love you and I want to be with you.”
”Wow…” säger han och gapar lite ”I never thought you’d do something like that”
”You don’t have to say yes” säger jag och biter mig lite i läppen ”I don’t want to invite myself in or anything…”
”No, no!” säger han och stryker undan mitt hår från kinden. ”I want you to stay here. I just can’t believe you want to”
”We’ll see what happens” säger jag lugnt och lägger min hand på hans bröst. Han nickar stilla, och det blir tyst ett tag. Det är nästan så att jag tror att han har somnat om. Men plötsligt harklar han sig.
”I’m really sorry about this weekend” säger han försiktigt, och jag biter mig i läppen.
”I’m sorry too”
”No, seriously” säger han med en lång suck ”it’s my fault things got bad and… well it’s always my fault but… I’m really sorry. I wanna change.”
”Change?” jag ser frågande på honom. Vad menar han? Jag gillar honom som han är.
”I know I can have these… mood swings sometimes. And I know I hurt you when I do.”
Han kramar om mig hårdare.
”I don’t wanna lose you, and I know I have to change. I will, I promise”
”I like you the way you are” säger jag och ser honom i ögonen. Hans blick är allvarlig.
”I don’t”.

Runt tolv har jag kontaktat tjejerna och mamma. Jag, Saga och Jossan ska ta ett flyg som går vid sju. Då är vi i Sverige igen vid nio ungefär… och helt hemma vid tio. Det är en rätt okej tid. Jag orkar dock inte tänka på att jag ska upp till skolan imorgon. Som jag sagt många gånger förut vill jag bara ligga kvar här i Harrys famn. Vi har inte gått upp än. Jo, när Harry hämtade pizzan vi bestämde hem till frukost och lunch. Annars har vi bara legat här. Jag börjar få mer och mer press på mig att säga något om Caroline och bebisen. Men vet inte hur jag ska ta upp det. Jag vill inte göra honom irriterad igen. Vi sitter och pratar och äter ett tag. Men till slut bestämmer jag mig för att ta upp det, och sväljer hårt.
”So…” börjar jag och pillar lite på min pizzaslice ”you might become a dad a month from now”
Han sneglar upp på mig samtidigt som han skär upp en bit till sig själv. Han vet att det är svårt för mig att prata om det här också så jag hoppas att han håller humöret.
”Tessa..” säger han och rynkar pannan ”we don’t have to talk about this”
”But I want to talk about it” säger jag bestämt. Det spelar ingen roll om jag gillar det eller inte. Jag måste veta saker. Jag kan inte bara tänka att jag inte vill veta något om det. Jag kan inte tänka att jag inte vill prata om det om han inte tar upp det först. Och jag kan framförallt inte tänka att jag hoppas på att barnet inte är hans. Det är ett barn. Och om det är hans, behöver det honom.
”You sure?” frågar han och ser mig allvarligt i ögonen. Jag nickar och försöker se tuffare ut än jag är. Jag kan erkänna att jag är rädd. Vad som kommer hända när barnet kommer. Om han faktiskt är pappan, hur kommer saker och ting se ut då? Vad kommer hända med hans karriär? Vad kommer hända med hans vardag? Och vad kommer hända med oss? Jag har en miljon frågor som jag inte ens vet om han kan svara på.
”What do you want to know?”
”I don’t know… how you feel about it?”
Han suckar, och ser ut som att han tänker efter. Han själv kanske inte vet vad han ska tycka, eller känna.
”Honestly… I don’t know” säger han och sväljer ”some days, I just wish it never happened… and other days.. I…  I kinda look forward to it”
Han ser försiktigt på mig. Som att jag skulle bli arg över att han känner så. Verkligen inte. Som sagt, förtjänar barnet en pappa. Jag nickar vänligt och tar hans hand, vilket verkar få honom att må lite bättre.
”Did I tell you it’s a boy?” säger han med ett litet leende. Och jag skakar på huvudet.
”No, is it!”
Han ser överlycklig ut, och jag kan inte hjälpa att le själv.
”Maybe it’s a little Mini-Harry in there” skojar jag och klämmer hans hand hårdare.
”Maybe…”
”If he’s yours… I’m sure you will be a great dad”
”You think so?” säger han förvånat. ”I mean I want to be but… I don’t know. It feels like I would screw him up or something.”
Jag skrattar lätt.
”I’m sure of it. You’ll be a great dad.”

Harry väljer att följa med till flygplatsen den här gången. Vilket gör mig glad. Att vi pratade om Caroline och bebisen gjorde mig också glad. Det var något vi verkligen behövde. Vi har kommit en bra bit med att vara mer öppna med varandra. Han berättade att han skulle vara med på förlossningen om han hann dit. Annars skulle han åka dit så fort han kunde. Faderstestet skulle göras så fort Caroline godkände det. Han berättade att hon ville göra det så snabbt som möjligt, vilket jag tycker är bra. Om han fäster sig vid barnet innan resultaten kommit kommer det bli problem. Det var härligt att se Josefin igen, jag har inte sett henne sen festen om jag minns rätt, och vi hade mycket att prata om på vägen. Saga hade också mycket att berätta. Att hon hade fått numret till Harrys kompis igår och att de sågs idag. Hon verkar tycka om honom rätt så mycket, och de ska ses nästa gång hon åker till London. Det fick mig att le. Det är hennes tur att få någon. Jag beslutar mig också för att prata med Jossan om Zayn i planet.
”You want me to carry your bag?” frågar Harry när jag lyfter ur den ur bakluckan på bilen. Jag skakar häftigt på huvudet.
”No, there will probably be fans in there and they’re gonna want pictures”
”But I can take it?”
”No, I got it” säger jag med ett leende, och till slut rycker han bara besegrat på axlarna. Vi går in allihopa, och så fort dörrarna slås upp ser vi några paparazzi som blixtrar med sina kameror mot oss. Jag blir lite chockad först, men försöker fokusera på att ta mig fram.
”Hello!” säger Saga glatt till dem vilket får mig att skratta lite. Hon behöver verkligen all uppmärksamhet hon kan få. Kamerorna blixrar allt mer åt henne medan vi andra smyger förbi lite. Några fans kommer genast upp till killarna. Det är försig bara Zayn, Liam och Harry som är med, men de verkar inte bli mindre uppspelta för det.
”We’re just gonna go and check our bags in” säger jag till Harry, och han nickar innan han ger mig en liten snabb kyss på kinden. Jag vinkar till mig tjejerna och de följer efter mig. Paparazzin börjar fokusera på killarna igen när Saga springer förbi dem.
”Saga din attention whore” säger Jossan med ett skratt, och Saga gapar.
”Jag kan inte hjälpa att kameran älskar mig”
”Inte hjälpa? Så du slänger dig inte framför kamerorna menar du?” säger jag med ett flin, och hon himlar med ögonen. Saga har alltid varit sådan. Ibland tror jag att hon är kär i sin egen spegelbild. Men hon är härlig.
Vi checkar in våra väskor och visar upp passen osv. Innan vi börjar röra oss mot killarna igen. De står fortfarande och pratar med fansen, men när de ser att vi står och väntar på dem drar de sig ifrån och säger hej då.
”Is it time lovelies?” frågar Liam, gåendes mot oss med händerna i fickorna. Jag ser ner på mobilklockan och nickar sorgset.
”Yeah…” säger Jossan och går fram till Zayn.
”I don’t want you to leave” säger Zayn till henne och jag ser mot Harry. Jag vet att han inte vill att jag ska åka heller. Jag biter ihop och kramar om honom när han når mig. Jag får sträcka lite sådär på tårna för att nå om honom, och han håller mig hårt.
”I’ll see you soon okey?” säger han lugnt och pussar mitt huvud, jag nickar. ”I’ll try to get a few days off to see you during tour.”
”And if not, I’ll see you in june” säger jag tyst. Vi står där och håller om varandra ett tag. När jag märker att Josefin brytit sig ifrån Zayn för att krama Liam bestämmer jag mig för att det är dags också. Jag lutar mig upp och ger honom en lång kyss innan jag också släpper greppet om min pojkvän. Sedan går jag vidare till både Zayn och Liam, innan vi tjejer står helt redo att gå med våra handväskor i händerna.
”Call me when you get home” säger Harry och håller upp ena handen för att vinka. Jag nickar och ger honom en liten slängkyss.
”Call me too” säger Zayn, och Jossan nickar. Sedan säger vi hejdå, vänder vi oss om och går. 

---

Ett litet kort mellan-kapitel dårå. Eller, det blir väl två eller tre innan Harry kommer in i bilden. Vad tycker ni om Harrys bebis-tankar, och vad tror ni kommer hända härnäst? Glöm inte att kommentera!