Det är nästan som att hela rummet har stannat upp, den ända som fortfarande rör sig är Emilia som äter för fullt utan att märka den ansträngda stämningen. Men mamma, pappa och Harry ser allvarligt på mig samtidigt som jag försöker bestämma mig för vem jag ska fokusera på med min förskräckta blick.

”Tell us what?” säger mamma och jag kan ana en viss irritation i hennes röst. Min hjärna letar för fullt efter en bortförklaring som kan ge mig lite mer tid, men eftersom att Harry sitter här bredvid mig inser jag till slut att det inte är någon idé. Jag skakar lite på huvudet och ser på Harry. Han verkar inte arg, mest förvånad… och kanske lite… jag vet inte, sårad? Jag har inte hunnit berätta för honom att jag liksom inte har tagit tag i det här med att prata med mina föräldrar. Jag suckar djupt och ser på mina föräldrar som ser både arga och förvirrade ut.
”I wanna move to London when summer is over”
Det tar ett tag för dem att reagera, eller tills mamma reagerar då. Hon biter ihop och gör en min som att hon blivit örfilad innan hon lutar sig bak och undviker min blick, pappa visar inte någonting med sitt ansiktsuttryck alls…
”Skojar du?” säger mamma argt ”du kan inte mena allvar!?”
Jag ser hur Harry lutar sig bak i stolen och upprört ser ner när mamma utesluter honom ur konversationen genom att prata svenska.
”Nej” säger jag hårt och sväljer ”Jag vill flytta dit.”
Mamma skrattar irriterat.
”Du förstår väl att du inte bara kan flytta! Du har din familj och vänner här. Du går i skolan här, du kan inte få något jobb utan utbildning.”
Hon pratar verkligen med mig som om jag är dum i huvudet. Som att jag inte har tänkt på de här sakerna. Som att det bara är en dum idé.
”Jag vet” säger jag och försöker låta bli att bli arg. Om jag hanterar det här vuxet kanske de tar det bättre. ”Jag kommer bo hos Harry, och han kommer fixa så att jag kan plugga där.”
”Vadå hur ska han göra det? Och vadå ska du leva av honom eller?”
Jag sneglar mot pappa som sitter och lyssnar på oss med händerna sammanflätade och armbågarna på bordet. Varför har han aldrig något att säga till om? Håller han med eller inte?
”Han behövde lämna sin skola när han var sexton, han har kontakter eller något jag vet inte. Han sa att han skulle hjälpa mig. Och nej, när jag går ut skolan skaffar jag ett jobb. Men jag tror inte det är något problem ändå.” Säger jag frustrerat. Mamma biter ihop och skakar besviket på huvudet.
”Att du förstör för dig själv såhär…”
”På vilket sätt förstör jag för mig själv!?” säger jag argt. Nu börjar jag bli irriterad. Jag ser på pappa som fortfarande inte sagt något. ”Vad tycker du!?”
Pappa ser runt på oss alla. Mamma som ger sin hårda blick. Harry som ser både förvirrad och ledsen ut, och jag som börjar koka över.
”I think that Harry should be included in this conversation” säger han och nickar mot Harry. Som ser tillbaka på honom, han ler inte men jag vet att han uppskattar att pappa faktiskt ger honom en chans.
”Thanks” säger han och lutar sig framåt igen. Mamma ser på honom, man kan väl inte säga att hon ser på honom med avsky. Men jag kan inte heller säga att jag tror att hon gillar honom just nu.
”Was this your idea?” frågar hon.
”No!” utbrister jag irriterat. Harry lägger en hand på mitt knä under bordet för att lugna mig innan han börjar prata.
”Uhm... I think it was a mutual decision and-”
”But I was the one who came up with the idea” säger jag hastigt och sneglar på honom. Jag vet att han vill förklara situationen själv men jag står inte ut med att mamma ska tro något som inte stämmer bara för att han vill göra allt enklare för mig.
”Well, she was the one who suggested it I guess but… I very much want her to live with me. I incouraged it. ”
”Do you really think you two can handle living together?”

Hon låter fortfarande otrevlig och jag vill inget annat än att skälla ut henne. Men Harry är så otroligt lugn och mogen, det förvånar mig hur vuxen han låter.
”I don’t know to be honest” säger han och rycker på axlarna ”I’ve never lived with anyone I’ve been in a relationship with before and I don’t know if we’ll be able to handle it… but I do know that I love Tessa and that I’m willing to try.”
Det ser ut som att mamma nästan blir lite tagen av det han säger. Hon förstår att han menar allvar. Men jag vet att hon fortfarande är arg.
”You have to understand that I can’t just let her go” säger hon och korsar armarna.
”You don’t have to give me permission. I’ll be eighteen.” svarar jag åt honom.
Det är då jag ser hur paniken växer i hennes ögon. Hon kan inte göra något åt det. Precis när hon öppnar munnen stoppar pappa henne.
”Låt henne åka”
Mamma stirrar på honom.
”Va?” säger både jag och hon samtidigt. Det här är nog första gången pappa försöker få min mamma att ändra sig. Han är nästan alltid den som bara kan göra beslut om hon inte är i närheten, annars är det hon som vet bäst. Vi fortsätter stirra på honom.
”Låt henne” säger han allvarligt ”let her make her own decisions” fortsätter han sen så att Harry förstår. ”She’ll be eighteen on Saturday... I think she’s old enough to make that decision now.”
Mamma suckar och begraver ansiktet i händerna. Jag tror egentligen inte att hon är arg… bara rädd. Vi andra bara stirrar utan att riktigt veta vad vi ska säga. Pappa ser allvarlig ut så jag vet inte riktigt om jag vågar hoppa upp glatt och tacka honom. Det verkar inte som att mamma kommer säga något, så efter ett tag harklar sig pappa.
”Can I talk to you in private, Harry?”
Harry sträcker lite på sig.
”Of course”
De båda reser sig upp och lämnar köket. Jag blir lämnad själv med mamma och Emilia som inte säger ett dugg. Jag sväljer när jag ser hur upprörd mamma är.
”Det är okej mamma”säger jag tyst ”jag blir arton… jag tror att både du och jag vet att det inte är för evigt.”
Även om jag känner att jag och Harry är för evigt, kan jag inte säga det till henne. Jag måste få henne att acceptera detta, även om det betyder att jag måste säga vissa saker jag egentligen inte vill säga. Mamma suckar bara och ser mig i ögonen.
”Är han verkligen värt det?” frågar hon. Hon låter inte aggressiv längre. Bara ledsen. Jag nickar långsamt. Ja det är han, han är det viktigaste jag har just nu.
”Jag älskar honom”
”Så du kan bara lämna din familj och dina vänner sådär för en kille”
Jag suckar. Jag tänker inte säga ’han är inte bara en kille’, eller någon sådan film-skit för det handlar inte ens om det. Jag väljer inte någon över andra. Jag gör något för mig själv, vilket jag trodde man behövde ibland. Hon gör mig så otroligt arg.
”Jag lämnar er inte, vi kommer fortfarande träffas och höras av… överdriv inte mamma.”
Och med det reser jag mig upp och tar tag i min och Harrys halvätna tallrikar, sedan går jag till diskbänken och ställer ner dem. Mamma ser inte efter mig, utan sitter bara kvar med blicken framåt. Jag suckar ännu en gång och vänder mig mot henne. Men jag kommer inte på något mer att säga, så till slut tackar jag för maten, vänder mig om och går upp till mitt rum.

När min dörr öppnas tjugo minuter senare sitter jag vid skrivbordet framför datorn. Egentligen gör jag ingenting på den, jag är för ofukuserad. Jag sitter bara och väntar på att Harry ska komma och berätta vad pappa sagt. När jag hör dörren vrider jag en aning på huvudet för att se vem som kommer in, och när jag inser att det är Harry så snurrar jag på stolen tills jag är vänd helt mot honom. Han stänger dörren efter sig och ser sedan på mig. Jag ser på honom med höjda ögonbryn i väntan på hela den långa berättelsen om vad min pappa sa. Han ser konstigt på mig.
”What?”
”What did he say!?” frågar jag nyfiket.
”Oh” säger han med ett skratt ”a lot of things”
Jag reser mig upp och går långsamt mot honom.
”What kinds of things?”
”Well… mostly questions I guess”
Jag nickar mot honom för att få honom att berätta mer, men han rycker bara på axlarna.
”Are you trying to avoid telling me or something?” frågar jag.
”I mean yeah… it’s between me and him” säger han och stoppar händerna i fickorna på jeansen ”and you obviously avoid telling me stuff too”
Jag suckar och ser ner i marken.
”Sorry…”
”I thought you told them already… do you know how embarrassing that was?”
”I’m sorry ok!” stönar jag ut ”I was going to but it never felt like the right time and… yeah okay so this wasn’t the best way to tell them I understand that… but I’m sorry, I didn’t want this to happen.”

”Me neither, I think your mom hates me” säger han med ett litet skratt. Han verkar inte vara på dåligt humör ändå. Jag antar att det ända jag kommer få veta är att det var en positiv konversation mellan honom och pappa ändå i slutändan.
”No... I'm sorry” säger jag och putar med underläppen ”she likes you a lot… she’s just mad at me.”
”She’ll accept it… in time” säger han vänligt. "And I forgive you"
Jag ser på honom och känner hur det drar av nervositet i magen. Jag ska faktiskt åka.
”So we’re really doing this?” frågar jag och biter mig i läppen med ett leende. Han ler och drar lätt sina fingrar mot min bara arm.
”If you still want to…”
Jag ska precis öppna munnen för att säga att jag inte tvekar för en sekund, då han plötsligt spärrar upp ögonen och slänger upp handen för min mun.
”Shh wait!” rabblar han ut innan han snabbt rusar ut ur rummet. Jag står lite smått förvånad kvar mitt på golvet och ser ut genom dörröppningen. Va?
Några sekunder senare kommer han inspringades igen och stänger dörren efter sig. Nu har han en mörkblå tjocktröja på sig och jag ser ännu mer förvirrat på honom. Tystade han mig så att han kunde gå och sätta på sig en tröja? Han ler lekfullt påväg mot mig och jag ser komiskt på honom. Vad nu? Till slut står han några centimeter från mig med samma löjliga leende på läpparna.
”What?” frågar jag leendes och ser upp på honom.
"Let's do this the right way..." säger han med samma leende. Jag ser undrande på honom och börjar känna mig otålig. Helt plötsligt dyker han ner på ett knä framför mig och håller upp en nyckel i händerna framför sig. Jag kan erkänna att jag blev rädd till en början, och gapar förvånat, men när jag inser vad det är börjar jag skratta. Han också.
”Tessa, will you move in with me?” skrattar han ut med nyckeln dinglandes i ena handen. Jag håller händerna för munnen och nickar mellan skratten.
”Yes, yes I’d love to”
Så fort jag svarat reser han sig upp och omfamnar mig med en kyss. Hjälp, det här händer. Jag ska flytta till London. Jag ska flytta in med min pojkvän. Det känns så vuxet på något sätt.

När vi har myst klart efter en stund där mitt på golvet drar vi oss ifrån varandra. Jag går genast och letar igenom väskan efter min nyckelknippa så att jag kan sätta på min nya nyckel. När jag gjort det kan jag inte låta bli att bara titta på den i några sekunder och insé dess innebörd. Wow.
Sedan stoppar jag ner mina nycklar i väskan igen och vänder mig om. Nu har Harry satt sig vid datorn och kollar sin twitter.
”Don’t you have your own computer…?” säger jag retsamt och öppnar min byrå för att leta ut kläder till imorgon och ta fram sovkläder. 
”Yeees….” säger han och ler ”but it’s in my bag and I’m too lazy to get it”
Jag skrattar lite och fortsätter leta fram kläder. Jag älskar att det har börjat bli varmare så man kan ha på sig det man vill. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det kommer bli att bo med Harry. Är det så här det kommer vara. Att vi sitter såhär och fixar med våra grejer helt bekvämt. Kanske sitta och dricka te tillsammans på kvällarna? Jag ser mot min pojke med lockigt brunt hår och ler. Jag mår bättre av att bara vara i närheten av honom. Jag ler dock ännu mer när han börjar nynna på en melodi som jag aldrig hört förut, men den är fin och det är riktigt mysigt att sitta här och lyssna på honom. När jag lagt ut alla kläder till imorgon tar jag fram en t-shirt som jag slänger på sängen innan jag reser mig upp och drar av mig tröjan jag har på mig. Harry är för inne i datorn för att ens märka vilket är lite roligt. Jag tar sedan upp sov t-shirten och trär den över huvudet.
”So what are we doing tonight?” frågar Harry och snurrar på min stol. När han märker mig gapar han en aning. ”What are you doing?”
”Getting ready for bed” säger jag och flinar.
”Already?” frågar han och ser på min vägg-klocka. ”It’s eight”
”Yeah but this is more comfortable”
Han studerar mig när jag drar av mig jeansen och ler en aning. Han ser dock inte lika glad ut när jag drar på mig ett par mjukisbyxor över mina underkläder istället.
”You’re gonna sleep in that?”
”No…!” säger jag och suckar ”but I don’t have any warm pajama pants so I wear these until I get under the covers”
”I have the coolest PJ you know”
”Yeah ok”
”In fact, I’m gonna go change into it right now” säger han och skuttar upp från sängen ”I’ll be right back”
Jag fnissar åt honom när han kutar ut och själv reser jag mig upp och går in i badrummet. Där sminkar jag av mig, borstar tänderna och går på toa innan jag går ut i mitt rum igen. Då ligger han där, i min säng med världens smile.
”Hello” säger han gulligt från under täcket.
”Harry” säger jag hårt, men ändå kan jag inte låta bli att le ”nice pyjamas, but you can’t sleep here”
”We don’t have to sleep” säger han skämtsamt och biter sig i läppen. Jag skrattar åt honom och dunsar ner på sängen. "I can remove this incredibly cool pyjamas just for you"
”No, I have school tomorrow” skrattar jag ut ”now get out”
”What?” säger han förvånat ”you have school?”
Jag rynkar ögonbrynen. Vad tänker han med, det är en torsdag imorgon.
”Harry, it’s Thursday tomorrow”
”You can’t even take two days off school to spend time with your foreign boyfriend!?” skojar han och jag kryper upp och lägger mig mitt på hans mage.
”Sorryyy, it’s just tomorrow though. And you have to be in the studio anyway.”
”Yeah but I wanna bring you with me”
”I can come when I get out of school, and I can bring the other girls”
”Okey...” säger han och ser fortfarande sorgsen ut, då lutar jag mig ner och ger honom en kyss vilket får honom att le som tusan. "Can I stay here for a little while at least?"
Jag nickar en aning och kysser honom igen.
”Okay, wanna watch a movie?” frågar jag och kryper av honom, han sträcker slött sin hand för att stoppa mig, men när han inser att jag bara ska gå till tv:n faller hans hand tillbaka ner på sängen. ”I have a few”
”Depends” säger han med humor i rösten, jag vrider på huvudet och ser på honom med höjda ögonbryn.
”Depends?”
”If the movie’s good or not”
”That’s a shitty answer, I’m your girlfriend you’re supposed to watch anything I want with me you know”
Jag rotar lite i hyllan och tar tag i en hög filmer som jag sprider ut på golvet.
”Well… not me. I only watch quality stuff”
”So are you gonna help me or not then Mr. Expert?” frågar jag spydigt och han fnyser innan han dyker ner på golvet bredvid mig. Det tar ett tag innan vi båda enas om vilken film vi ska se, men det blir till slut Get Him to the Greek som vi båda sett innan men ändå kan tänka oss att se igen. Vi kurar ihop oss tillsammans i sängen när filmen börjar, och så ligger vi när filmen slutar också. Vi drog oss inte ens ifrån varandra när Mamma kom in för att säga god natt och berätta att hon såklart förväntar sig att Harry lägger sig i sitt eget rum när filmen är slut. Vi båda ser besviket på varandra när hon gått, men sedan kan vi inte låta bli att skratta. Vi säger god natt runt halv elva med tusen kyssar.

Jag vaknar till av hur dörren öppnas. Det är fortfarande mörkt så jag antar att det inte är morgon än. Jag ser bort mot dörren för att försöka se vem det är, och den långa figuren avslöjar honom. Jag hör hur han anstränger sig för att vara så tyst som möjligt, och dörren går sakta igen. Sedan ser jag hur han börjar smyga mot mig.
”Harry” säger jag i en viskning. Jag vet inte varför jag sa hans namn, det kändes rimligast. Jag tror att det hade varit läskigare om jag bara sa hej från ingenstans. Men det verkar inte göra någon skillnad för honom, han hoppar till en aning och tar ett steg bak.
”Shit, you scared me” viskar han och står helt stilla ”I thought you were alseep”
”I was” viskar jag spydigt ”but then someone decided to loudly sneak into my room”
Han suckar över mitt dåliga skämt och börjar smyga mot sängen igen.
”Sorry, I was lonely”
”My mom’s gonna kill you” säger jag samtidigt som han kryper ner i sängen brevid mig, men trots det jag säger kan jag inte låta bli att släppa in honom under täcket och värmen.
”So I’ll just get out before she wakes up” säger han trött och gosar in sitt ansikte i min nacke. Jag fnissar till.
”You never know with my mom, she could be standing on the other side of the door right now seconds away from running in and yelling BUSTED!”
Han skrattar och håller kramar om mig under täcket. Det finns verkligen inget bättre än Harrys famn.
”I’ll take that risk”
”I don’t think she’ll notice…” säger jag trött och kramar om honom tillbaka ”I have to get up thirty minutes before her anyway”
”What time?”
”6.30”
”Awesome…”
Och med det säger ingen av oss något mer. Jag inte riktigt varför jag inte svarade, jag orkade nog helt enkelt inte. Och några minuter senare driftar jag bort i sömn.

---

 

Lyckades slänga ihop ett kapitel rätt snabbt. Kommentera <3