När bilen till slut svänger in på en gata med fans förstår jag att vi är nära. Jag biter mig i läppen och försöker se ungefär hur många fans det är, hjälp. Hur otroligt är det inte att så många är här för att se dem? De börjar skrika när de ser bilen komma rullandes, och poliserna och vakterna gör sitt bästa för att hålla kontrollen. Jag tänker tillbaka på den gången jag följde med killarna till studion förra året, och hur jag knappt vågade följa med på grund av fansen. Sedan visade det sig ju att inga fans ens visste om vart studion låg och jag hade oroat mig i onödan. Det är nästan så att jag skrattar lite för mig själv. Varför var jag ens orolig, det var inget jämfört med detta. Jag undrar hur de fick reda på vart den här studion låg. 
”What happened to the girls from your school by the way?” frågar Harry och ser på oss. Jag stelnar till en aning.
”Ehh, they couldn’t make it” säger Jossan snabbt och ler en aning. Han nickar och gör en tänkande min. Jag undrar om han fattar. Han vet hur glada de blev och han är inte dum i huvudet. Men ändå frågar han inget mer, utan fortsätter nicka och ler.
”Too bad”
När bilen stannar öppnas dörren på direkten av en vakt utanför, och jag tvingas hoppa ut först. Fansen blir som galna när de ser att det är jag som kommer ut och inte Harry, de hade nog ingen aning om att jag skulle dyka upp. De blir för sig ännu galnare när han hoppar ut, och skriker hans namn så högt de kan. Många av dem försöker trycka sig fram och poliserna och vakterna jobbar verkligen hårt för att hålla dem i styr. Jag blir lite nervös att de ska ta sig förbi. Nästan som ett glasfönster som håller ett helt hav borta ifrån en, och om glaset spricker har man inte en chans och drunknar. När de andra tjejerna kommer ut ur bilen ser jag hur fansen skriker ”omg” och fotar ännu mer. Det är otroligt hur de reagerar på oss. Jag vet inte hur många gånger jag ska säga det men det är verkligen helt overkligt. När alla är ute visar Harry vägen genom att lägga en hand på min rygg. Sedan skyndar vi in i en liten byggnad vid sidan av gatan. Där inne sitter resten av killarna i en soffa med xbox kontroller i händerna. Jaså, jag som trodde att de jobbade?
Så fort de ser oss slänger de dock ifrån sig kontrollerna och hoppar upp ur soffan.
”Hey!” ropar de och kommer springandes. Zayn kramar lyckligt om Jossan först, och jag blir inte förvånad då jag fortfarande ser den där gnistan mellan dem. Enligt mig verkar Jossan sakna Zayn mer och mer varje dag, och jag vet att de funkar ihop, varför kan de inte inse det själva? Jag vill bara säga ”Ni är mer än vänner! Inse det bara!”. Jossan kan vara övertygande, men mig kan de inte lura. Även om de inte inser det, de kan lösa detta. De är fortfarande kära. Varför är de så tröga? …Men såklart säger jag ingenting, jag kramar bara om killarna och säger hej. Jag och Becca behöver ingen enorm hälsning som Saga och Jossan då vi redan träffat killarna, men hon får en kyss av Niall. Vi hälsar också på lite andra människor i studion, bland annat deras sång-coach från X Factor, Savan Kotecha. Det är verkligen otroligt mysigt där inne. Helt annorlunda från studion de använde sist här i Sverige. Den var modern och stilren. Här är det tvärt om. Skivplattor på väggarna och slarvigt ställda på golvet, en stor soffa och en tv med filmer och spel. Om man går vidare, längre in i studion finns det som ett litet kök, efter det kommer små studiorum i trä med stora mattor på golven. Det känns riktigt hemtrevligt och alla som jobbar där är så snälla så. När killarna spelar fifa ett tag sitter jag och pratar med en av deras låtskrivare och producenter, Carl Falk. Han är riktigt trevlig och det är lätt att prata med honom då han är svensk.
”Så, vill ni höra lite av det vi gjort än så länge?” frågar han till slut och ser på oss. Vi ser på varandra och nickar glatt... Självklart vill vi det!?
”Jaa” säger Becca och reser sig från Nialls knä i hörnet av soffan ”jättegärna”
”Såklart!” säger jag och ser på honom, sedan på Harry. Killarna verkar ändå förstå vad vi snackar om och ler för sig själva.
”Kom då” säger Carl glatt och viftar med oss vidare in i studion, killarna är oss hack i häl, jag antar att de vill se våra rektioner lika mycket som vi vill höra låtarna. Vi alla sätter oss inne i studion, den är ganska liten så vi får tränga ihop oss på stolarna och i hörnen av rummet. Jag sätter mig brevid Carl framför datorn för att se allt, jobbig som jag är. Och Liam sätter sig bredvid mig, bakom honom sätter sig Harry på ett bord och efter honom kommer Louis på en stol. Becca, Niall, Jossan, Saga och Zayn får stå. Jag ler lite för mig själv då jag tycker att jag fått den bästa platsen.
”Okay” säger Carl och börjar klicka runt på datorn ”We’ve actually only started recording one song here, but we’ve added to a few of the songs that were recorded earlier in London… so right now there are four finished songs”.
Vi ler och väntar spänt på att få höra något, men han fortsätter samtidigt som han ser på oss tjejer. ”Now, I don’t know what you’ve been through with these douches, but it makes great lyrics”
Jag stelnar till. Hörde de andra precis vad jag hörde? Jag ser förvirrat på killarna, som bara ler lite… generat? Har de skrivit låtarna?
”I... don’t quite understand?” säger Saga helt plötsligt med korsade armar, som får Carl att skratta en aning.
”We wrote the songs…! Okey?” säger Louis och korsar sina armar på samma sätt som Saga. Hon kan inte låta bli att le mot honom.
”Really?” frågar Becca och ser på Niall som nickar en aning.
”Yeah”
Jag ser på Harry, som redan ser på mig. Jag tror att han väntar sig någon sorts reaktion. Men jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Ett album, där killarna har skrivit låtarna… om oss? Jag vet inte vad jag ska känna, det är otroligt.
”And we were actually gonna ask you guys for help” säger Zayn plötsligt och min blick slits från Harry. ”We need backup singers for one of the songs”
Vi tjejer spärrar upp ögonen innan vi brister ut i skratt. Skämtar de eller? Vi?
”Don’t worry it’s nothing hard” säger Harry med ett skratt ”you just have to shout a bit for the chorus”
”Shout a bit?” frågar Jossan med ett flin ”for an alubm that millions of people will listen to?”
”It’ll sound good we promise” säger Carl och fortsätter klicka på datorn, ”now, you wanna hear it or not?”
Vi tystnar genast och ler ivrigt.
”Yes”
”Okay, this is Kiss You”
Han klickar på play knappen och en låt börjar spelas. Man hör att den inte är klar, men det låter bra ändå. Den första rösten jag hör är Zayn.
”Oh I just wanna take you anywhere that you like, we could go out any day any night, baby I’ll take you there, take you there, baby I’ll take you there yeah”
Vi alla ler av rösten och Zayn står bara diskret och diggar i ett hörn, som att han inte alls är nervös över att vi alla lyssnar.
”Oh tell me, tell me, tell me how to turn your love on, you can get, get anything that you want, baby just shout it out, shout it out, baby just shout it out yeah”
Jag hör på direkten vem det är, och jag blir som varm i hela kroppen över att höra hans röst. I slutet av hans mening är det nästan som att han skrik-sjunger en aning och jag ler stort mot honom. Han låter verkligen annorlunda från förut. Sexig… typ!
Efter honom kommer Liam in och sjunger, sedan kommer refrängen. Resten av låten är jättebra och jag blir verkligen imponerad. Det går inte att sluta tänka på att vi är en del av inspiratonen till albumet. Det får mig att känna mig speciell och jag kan inte sluta le. När låten är slut klappar vi tjejer händerna hårt och skriker en aning.
”That was amazing!” säger jag glatt och ser stort på killarna.
”It should’ve been called ’Snog You’ instead of ’Kiss You’ though if you ask me” säger Louis seriöst. Det verkar vara ett internskämt då killarna börjar garva en aning. Och helt plötsligt räcker Louis ut tungan mot Harry och och han mot Louis vilket får de andra killarna att skratta ännu mer. Det är som att de gör överdrivna hångel-rörelser och jag kan inte hjälpa att undra vad de skämtar om. Även om jag skrattar önskar jag  att jag visste historien bakom det. Vi babblar länge i alla fall om hur otroligt bra det var och hur killarnas röster lät så annorlunda och fina. Killarna kan inte göra annat än att le stort och säga tack, vilket jag tycker är gulligt.
”Why do you even need our help? It sounds good like that!” säger Saga och höjer på ena ögonbrynet.
”We want a bit more power in the chorus, but it wouldn’t work if the guys did it.” svarar Carl ”it would just be too low and dark, that’s why your voicese would be perfect.”
Vi nickar en aning och hoppas på att få höra en till låt. Vilket vi efter några minuter får. De förklarar att den låten, ”Live While We’re Young” ska bli den första singeln och att det var den låten som blev helt klar först. Den är lika bra den, och vi sjunger med i refrängen mot slutet. Den låten får också applåder och skrik. Jag är så otroligt stolt över dem!
”I can’t believe this” säger Becca ”we met you in the making of your first album and now you’re already making your second”
”It’s crazy” svarar Louis med ett leende.
”And writing your own lyrics is fun, right boys?” hör jag plötsligt Savans röst säga och hans huvud kikar in genom dörren. Killarna flinar och nickar.
”Yeah”
Savan blinkar med ena ögat mot oss innan han försvinner ut genom dörren igen.
”So can you guess who the writer of this song is?”
En lite lugnare melodi börjar spelas, men plötsligt hör jag Harry’s röst
”No! No! Not that one!” skriker han till och reser sig upp för att försöka stänga av, Carl klickar på paus.
”No need for guessing…” säger Saga med ett skratt.
”C’mon” säger Louis och ser på honom. Jag ser bara förvirrad ut.
”You know what it’s for...” mumlar Harry till honom.
”Just take the other one…?” svarar han tyst.
Harry suckar och fixar till håret under mössan han har på sig.
”Fine, play it”
Jag ruskar fortfarande förvirrat på huvudet.
”No, wait what?”
”Nothing, just play it” säger Harry med ett leende och nickar mot Carl. Låten sätts igång från början, men min panna är fortfarande rynkad. Jag vill inte spela det om han inte vill.
”You wrote this?”
”Just listen” säger han och sätter ett finger för munnen för att visa att jag ska vara tyst. Jag vänder mig mot skärmen igen och försöker fokusera på låten. Mitt hjärta slår hårdare och hårdare för varje sekund. Och till slut hör jag Liams röst.
”Said I’d never leave her cause her hands fit like my t-shirt, tongue tied over three words, cursed, running over thoughts that make my feet hurt, bodies interwined with her lips…”
Jag känner hur rysningarna letar sig upp för min kropp. Det påminner mig om början av mitt och Harrys förhållande och det skapas som en liten klump i magen på mig.
”Now she’s feeling so low, since she went solo, hole in the middle of my heart like a polo, and it’s no joke to me, so can we do it all over again…?”
Alla minnen rusar tillbaka i huvudet. Jag vet inte hur jag ska reagera. Det känns som att alla tittar på mig, men jag kan bara stirra på datorskärmen. Jag tänker på när det tog slut där på sjukhuset, och hur vi vägrade släppa taget från varandra i flera veckor, även om vi hade gjort slut. Hur vi ringde varandra, bara för att prata. Och resan.
”If you’re pretending from the start, like this, with a tight grip, then my kiss can mend your broken heart, I might miss, everything you said to me. And I can lend you broken parts, that might fit, like this… And I would give you all my heart… So we can start it all over again.”
Jag känner hur jag har börjat andas tyngre. Har Harry verkligen skrivit detta? Om mig? För mig? När jag hör hans röst kan jag knappt andas längre, och jag lägger en hand på mitt bröst. 
”Again we take the same road, two days in the same clothes, and I know just what you’ll say if I can make all this pain go, can we stop this for a minute? You know, I can tell that your heart isn’t in it, or with it.”
Allt kommer tillbaka. Texten är i gåtor, men jag förstår det. Jag förstår allting. Hur jag försökte undvika känslorna jag uppenbarligen hade kvar för honom. Hur vi försökte igen men att det ändå var svårt. Kvällen då vi bråkade om att jag skulle åka hem. Sedan kommer Louis’ röst ut ur högtalarna.
”Tell me with your mind, body and spirit. I can make your tears fall down like the showers that are british, whether we’re together or apart we can both remove the masks and admit we regret it from the start”
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vill göra båda när han nämner duschen, och jag inser till slut att jag både ler och gråter på samma gång.
”If you’re pretending from the start, like this, with a tight grip, then my kiss can mend your broken heart, I might miss, everything you said to me. And I can lend you broken parts, that might fit, like this… And I would give you all my heart… So we can start it all over again.”
Jag vill inte sitta och gråta här som en tönt. Men jag vet inte om jag kan sluta.
”You’ll never know how to make it on your own, and you’ll never show weakness for letting go. I guess you’re still hurt if the seed’s sown, but do  you really wanna be alone?”
Ingen har någonsin skrivit något till mig som det här. Den är inte som alla andra, töntiga kärlekslåtar. Den är fin, men sorlig och allvarlig, om ni frågar mig. Den är personlig. Och jag tror att fansen kommer inse att den här låten är djupare än de någonsin kommer förstå. Jag sitter och småskakar under resten av låten, i väntan på ett lyckligt slut. Men det kommer aldrig. Det slutar med att Harry sjunger ”so we can start it all over again”, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Menar han att den onda cirkeln fortsätter och att vi aldrig bara kan… vara? Eller menar han att han skulle försöka hur många gånger som helst för att få detta att funka?

Det är tyst i rummet. Jag tror att alla är lite smått chockade över Harrys låtskrivar-talanger, och att de väntar på min reaktion. Men jag vet inte vad jag ska säga.
”Tessa…?” frågar Harry försiktigt”..are you crying?”
Jag försöker få mig själv att sluta, och drar pekfingrarna under ögonen för att torka tårarna och skrattar en aning.
”Yeah, sorry…” säger jag och vrider lite på stolen för att se på alla. ”It was just so…”
”…Amazing” säger Becca för att hjälpa mig. ”Seriously Harry that was beautiful”
Jag nickar instämmande samtidigt som de andra och tar ett djupt andetag innan jag generat skrattar igen.
”So you liked it?” frågar han och ser desperat frågandes på mig. Att han ens frågar.
”Liked? I loved it” säger jag och reser mig up ”I can’t believe you wrote that”
Jag trycker mig förbi Liams stol fram till Harry och kramar honom länge, sedan ger jag honom en kyss på munnen. ”Thank you so much, you have no idea how much that meant to me”
Jag får nästan tårar i ögonen bara av att berätta för honom hur mycket det betyder för mig.
”And thank you for singing it guys” säger jag med ett stort leende och ser på killarna ”it was beautiful”
”Anything for you!” säger Liam med ett stort leende och drar sin hand över min arm. Jag är så lycklig just nu att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag har sådana fina vänner.

När vi är påväg ut till tv-delen av studion en stund senare stoppar Harry mig och drar in mig i rummet de står när de sjunger. Mitt hjärta slår fortfarande hårt bara av att se på honom och tänka tillbaka på låten.
”I just want you to know that I was planning on playing it for you on your birthday… not like this-”
”It doesn’t matter” säger jag snabbt med ett kärleksfullt leende. Det finns inte ord som beskriver hur jag känner för honom. ”I loved it”
”Really..?” frågar han osäkert och jag nickar ”I started on it a long time ago… but I finished it last month. I didn’t write it for the album, but when Niall told me to show Carl.. I did.”
”I’m glad you did” säger jag och pillar på de små håren längs hans arm som håller ett stadigt grepp om min midja. ”You’re talented”
”Oh… I don’t know about that.” säger han med ett skratt ”I just wrote, what I felt… and then Ed helped me with the melody and stuff”
Jag vill fråga om det han kände, men känner att det inte är rätt tillfälle.
”Ed? As in Sheeran?”
Han nickar med ett leende. Han vet hur mycket jag älskar Eds musik. Otroligt.
”Ed Sheeran helped you with a song… about us? That’s amazing.”
Han nickar igen och ler, sedan faller hans ögon på mina läppar och det tar bara några sekunder innan han har lutat sig fram och planterat en mjuk kyss på mina läppar. Några sekunder senare börjar han backa, och till slut känner jag hur min rygg blir upptryckt mot träväggen. Jag tänker inte på att någon kan komma in vilken sekund som helst, och börjar långsamt förq min hand innanför hans tröja och upp mot hans bröst. Hans kropp är varm och jag känner att hans hjärta slår precis lika hårt som mitt. Vi har inte haft sex sen februari.
”Hey, love birds!” ropar Louis plötsligt från soffrummet ”c’mon we’re going out to see the fans!”
Harry slutar hastigt och suckar. Såklart att vi båda vet att inget kan hända här, men jag tror att han är precis lika sugen som jag. Han skrattar till och biter sig i läppen samtidigt som han ser mig i ögonen.
”Bummer”
”Now, go say hi to your fans” säger jag med ett leende och han nickar. Dock tar det ett tag för honom att röra på sig, men innan han går ger han mig en sista kyss och stryker min arm. Sedan nickar han mot dörren och försvinner ut genom den. Jag klarar inte av att följa efter på direkten. Jag måste andas ut. Tänka igenom vad som nyss hänt. Harry skrev en låt till mig. Och vad var det Louis sa? ”Just take the other one?”

När jag sedan kommer in i soffrummet är killarna påväg ut för dörren, som hålls öppen av Paul. Och skriken tränger in genom dörren. Egentligen vet jag inte hur de bara vågar gå ut sådär, då det är så otroligt mycket fans som skriker så högt de kan. Men som Harry sa, man blir väl van. Jag slänger ner mig i soffan brevid Becca och de andra tjejerna som redan sitter där.
”Hej” säger jag och lägger mitt huvud på Beccas axel. Tjejerna säger hej tillbaka och ler.
”Helt otroligt att han skrev det där…” säger Jossan och suckar ”jag önskar någon skrev en låt till mig”
Jag nickar och ser ut mot Harry. Han vinkar till fansen och skrattar med de andra killarna. Fansen skriker och filmar, och jag ler för mig själv. Alla de tjejerna vill ha honom. Tänk att de inte har någon aning om vad som hände mellan mig och honom för någon minut sedan i studion. Och att han skrev en låt till mig.
”Jag slår vad om att Zayn har tänkt på dig hela tiden när de skrivit låtarna” säger Saga och slår till henne lekfullt på armen.
”Men lägg av va..” säger hon ändå ganska allvarligt och ser ut hon med. Jag undrar vad hon tänker. Saga ska precis öppna munnen igen då jag diskret skakar på huvudet. Det är inte läget för det där snacket just nu. Killarna kommer in igen efter bara någon minut och ler stort. Man ser att fansen gör dem lyckliga. Även om de skriker och attackerar… de vet att deras musik blir uppskattad. Och att dessa tjejer gör så otroligt mycket bara för att se dem. Men det är något som inte stämmer. De är inte ensamma. Efter killarna ser jag… Elina och Patricia. Jag känner hur det vrider i magen. Harry skrattar och pekar mot dem med tummen samtidigt som han sätter sig brevid mig.
”Look who I found out there”
Elina går självsäkert längre in i rummet, och ser på killarna. Hon ler sitt falska leende, men jag ser ilskan i hennes ögon. Denna gången ska hon inte få vinna. Varför är jag ens rädd? Hon kan inte göra någonting mot mig. Hon har inget att hota mig med. Jag tar mod och reser mig upp.
”I thought you had other plans”
Elina ler stöddigt mot mig.
”Change of plans…”svarar hon hårt och försöker stirra ner mig. Jag sväljer och sätter mig ner igen. Varför gör jag inget? Jag har alltid kunnat säga emot henne. Vad är annorlunda nu. Jag ser på personen brevid mig… Harry. Jag vill inte att han ska se mig som omogen, eller dömande. Jag vill att han ska se mig som en vuxen människa som kan hantera personer som man inte gillar ibland.
”I almost didn’t recognize you” säger Harry och ser på dem innan han lägger armen om mig ”I just looked to the right and saw you, and I just got that feeling that I’ve seen you somewhere”
Elina skrattar och snurrar på håret, men jag vet att den gjorde ont. Jag visste att han inte kände igen henne sen tidigare. Han kommer inte ens ihåg dem fast han såg båda två imorse. Jag ler en aning.
”Then I heard your voice and it all came back, you’re the girls from Tessa’s school”
Det är lite roligt egentligen, hur killarna ser så många tjejer om dagen att de knappt kommer ihåg någon längre. Hjälp vad förvirrande det måste vara.
När Elina och Patricia har fått hälsa på killarna, och ta bilder, måste de gå och jobba igen. Det är mycket som ska göras när man gör ett album. Det är inte bara inspelningen liksom. Därför sitter vi kvar tjejer kvar och ser på film. Vi försöker ignorera Elina och Patricia så mycket vi kan. De sitter en bit bort med sina mobiler hela tiden, förmodligen på twitter eller något. För att skryta. De ger mig hulkningar.
”Så, vem av dem?” frågar Patricia helt plötsligt, med låg röst. Jag sneglar mot dem, men ser tillbaka på tv:n så fort jag ser att Elina ser hit.
”Finns ju bara en ledig kvar”
Jag känner nästan hur mitt hjärta stannar, vad menade hon nu? Jag märker att de andra också har hört, och vi sneglar på varandra.
”Zayn?” Patricia ser undrande på Elina, som stoppar ner mobilen i fickan och ser på oss, och ler. Hon verkar inte vilja dölja något alls. Och jag förstår precis vad hon är ute efter. Jag märker hur Jossan sträcker sig efter min hand, och klämmer den. Helvete.
”Precis”

---

Blir verkligen skit missnöjd med allt jag skriver nu för tiden. Antar att jag är så ivrig att komma framåt då jag har sånna planer. Vill göra två saker klara i det här kapitlet! 1. JA, jag vet att Ed Sheeran egentligen har skrivit Over Again, men tyckte det passade in i historien, och 2. Jag brukar oftast försöka göra allt verklighetstroget, och jag gillar att kläderna ska vara likadana osv. på bilderna. Dessutom vill jag få så mycket som möjligt rätt med detaljer nu från Sverige, men vet inte om det kommer funka... Finns inte så många bra bilder (enligt mig) från Sverige, så vi får se hur det blir med den delen. Hoppas ni gillar det i alla fall!