The Center of Attention - Kapitel 64
Jag vaknar ensam nästa morgon. Täcket är nästan helt av mig och jag känner hur min bara överkropp har gåshud av den kyliga luften. Det tar ett tag för mig att inse att Harry inte är där. Men när jag väl gör det sätter jag mig upp i sängen och andas djupt. Allt är bra… allt är bra. Ta det lugnt bara.
Jag trodde att han skulle vara kvar här hos mig. Jag trodde att han skulle vänta i sängen tills jag vaknade. Jag trodde att han skulle hunnit tänka på det och vilja prata nu. Tydligen inte. Men å andra sidan, han väntade inte igår heller. Vad trodde jag?
I samma sekund som jag tänker det, dyker han upp i dörren. Han är fullt klädd i en varm tröja och ett par jeans. Han stannar till i farten när han ser att jag är vaken, sedan ser han mig upp och ner innan han fortsätter in i badrummet. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt, utan sitter bara kvar där och väntar på att han ska komma ut. Jag lyckas dock dra till mig täcket och virar det runt mig innan han kommer ut igen en stund senare med tandborsten i munnen, och han går raka vägen till garderoben. Där tar han fram en t-shirt som han kastar mot mig.
”Here”
Lite sent. Nu kan jag lika gärna gå ut i hallen och hämta min väska. Men något får mig ändå att sätta på mig den. Den är för stor och luktar som Harry. När jag ser upp igen är han försvunnen igen, men jag hör hur kranen står på i badrummet så jag antar att han är där igen. Jag kravlar mig ur sängen och ställer mig knaggligt upp för att vänta på honom. Varför känner jag mig så liten och hjälplös? Varför får han mig att känna såhär? Jag vill inte bli avvisad på det här sättet!
Så fort han kommer ut igen går han rakt förbi mig till nattuksbordet där hans mobil ligger. Han stoppar snabbt ner den i bakfickan på jeansen och vänder sig mot mig. Som fortfarande står helt tagen på golvet i bara en t-shirt och ett par trosor.
”Me and Liam are gonna go drop off Niall and Becca at the airport” säger han stelt och ser på mig. Jag nickar lite. Jag skulle vilja följa med, men det känns som att han inte riktigt har räknat med det och jag vågar inte fråga. Dessutom blir jag stum av hans beteende känns det som. Han kan följa med dem till flygplatsen, men inte mig? Och han ska föreställa min pojkvän?
Han fortsätter ut genom dörren. Han säger inte ens när han kommer tillbaka. Jag hör bara hur han fortsätter ut till hallen, och till slut smälls ytterdörren igen. Jag lämnas kvar i den tysta, stora lägenheten helt ensam. Great.
När jag till slut tagit mig ut till köket gör jag i ordning frukost. Men jag kan inte riktigt äta. Det är som när man är sjuk… man fantiserar om att äta, men när man väl försöker tar det stopp. Och man vill aboslut inte ha. Det är precis så jag känner just nu. Allt jag kan tänka på är Harry. Jag vill inte ens tänka på Caroline längre. Hon är inte viktig. Det som gör mig så otroligt ledsen är sättet Harry ser på mig efter gårdagens bråk. Jag förstår verkligen inte vad jag gjort. Om han bara kände sig dum över vad han sagt innan hade han tagit upp det med mig innan han gick. Han hade sagt förlåt. Det vet jag. Men nu, det är som att han ser på mig annorlunda. Som att jag har gjort något, inte han. Vilket gör mig både förvirrad och arg. Jag har inte gjort något. Det är han som har gjort en kvinna gravid, det är han som har gått hand i hand med henne, det är han som har varit otrevlig mot mig. Vad har han för anledning till att vara arg. Jag får bara ont i huvudet av att tänka på det. Så jag bestämmer mig för att titta på tv samtidigt som jag äter. Få tankarna på annat. Det är bara skit på tv… skit skit skit. Jag kan inte fokusera heller. Jag börjar få samma känsla i magen som med Thomas. När jag inte visste hur saker skulle gå. De gånger jag trodde att han skulle göra slut fast jag verkligen älskade honom. Det är otroligt hur man kan vara så arg på en person men älska den så mycket på samma gång. Jag vill inte att Harry ser på mig annorlunda. Jag vill att han ska älska mig. Jag vill att vi ska vara tillsammans, att vi ska lösa saker. Jag hoppas att barnet inte är hans, och att vi slipper allt drama. Att han ska bli den Harry jag träffade i London Eye igen. Jag inser att jag hyperventilerar och bestämmer mig snabbt för att inte se på tv längre. Jag rusar in i sovrummet och slänger mig på sängen. Tårarna rinner och jag förstår inte varför. Det här hände inte med Thomas. Varför kan jag inte andas? Det var bara ett löjligt bråk. Om ett par händer. Ett par jävla händer. Tänk på annat. Tänk på annat. Jag ser mig desperat om i rummet, och ser till slut min mobil. Jag tar hastigt upp den och går in på twitter. Om jag läser fina tweets kanske det går över. Tårarna fortsätter rinna samtidigt som jag scrollar igenom min timeline. Det är konstigt, men det är som att mina ögon bara kan fokusera på de elaka kommentarerna. Jag får sms efter sms av Becca, förmodligen för att vi inte sa hejdå. Men jag svarar inte. Det är som att jag inte kan sluta stirra på tweetsen. Det känns som att jag förtjänar dem, och jag måste läsa dem. Jag gjorde så att Harry blev arg. Jag förtjänar det. Jag gjorde så att Harry blev ledsen. Jag förtjänar det.
Harry’s point of view.
I hardly spoke on the way to the airport. I had my thoughts somewhere else. I wanted to stop thinking about it, but it seemed impossible. Both Niall and Becca noticed something was wrong when I said that Tessa didn’t want to come with us to the airport, and Niall kept asking me about her as Becca kept looking down at her phone all the time. Liam just gave me weird glances from the drivers-seat that made me feel bad. I didn’t answer though, even though they seemed worried. They’re my friends but it’s none of their business. I thought I’d be able to think here. That's why I came. What’s between me and Tessa, is between me and Tessa anyway. I don’t need any opinions or anything. When we finally got to drop them off and say bye it was like I could breathe again. I knew Liam wouldn’t ask questions, cause he never does. He just.. observes. And I’d be able to think. Yesterdays fight with Tessa was stupid really, I was a total jerk to her, I know… and I have to talk to her about it, but I just don’t know how to. I can barely look at her without thinking about it. Without getting that feeling in my heart.
The drive back to London takes a while. Traffic is always a bitch but today it’s just ridiculous. Liam has left me alone so far though, which is nice. Even if he would ask questions, I don’t think I’d be able to answer. This is not something I talk about. It’s something I’ve kept inside for eleven years now. It’s something they don’t have to know about. But I feel like Tessa needs to know now. I don’t have a choice… I have to trust her. It’s amazing how you can be so angry with a person, but still love that person so much at the same time. Ignoring her was mean, I know. There were so many times last night I just wanted to give in and hug her, kiss her and tell her everything’s fine. That the fight didn’t matter. But a part of me still feel like she deserved it. Fuck.
I slam the door behind me as I get inside the apartment and I look around. The TV is on, but she’s not there. I don’t shout out her name though, I want her to come to me. But she doesn’t. So instead of just standing there like an idiot, I kick off my shoes and walk in. She’s not in the kitchen either. I thought I'd find her sitting there with a bowl of cereal or something. I quickly walk into the bedroom instead. What if she left? I don’t know what I’d do if she has. The bed is empty, shit. She really left. Suddenly I hear a noise from the bathroom which makes me spin around. The shower. I walk up do the door and listen for a second before I grab the handle. The door is locked.
”Tessa?” I ask. But there is no answer.
”Tessa?” I shout out again. ”Are you in there?”
When I don’t get an answer this time either I start getting worried. She's got to be in there. What is she doing? The worst scenario ever flashes through my mind.
”Tessa, please just answer me!” I bellow with my ear against the door. Shit. I start banging at the door in panic, but theres still no answer. After a while I realise what I have to do. I quickly back away from the door before I sprint towards it again with my shoulder. A loud cracking noice is released, but the door is still compact. I have to try again three more times before the door finally swings open. I frantically look around the bathroom for her. And I find her. She's sitting on the shower floor with her knees up against her body. She's crying hard and looks at me with panic in her eyes. I can barely move, I feel my lips parting and my eyes widening of the image... seeing her like this, all curled up against the wall. I recognise that look.
Tessa’s point of view.
Jag vet inte riktigt hur jag hamnat här. Eller varför. Allt jag vet är att jag fortfarande gråter, och att vattnet från duschen smattrar ner över min rygg. Allt är suddigt men jag hör Harry ropa efter mig utanför. Jag vill svara, men jag kan inte. Det ända som kommer ur mig är gråt. Jag vet inte varför jag gråter så häftigt. Varför är jag så ledsen? Så panikslagen? Jag känner mig så otroligt ensam. Plötsligt slutar bankandet på dörren, och jag ser upp. Har han lämnat mig nu? Men sedan hör jag en otrolig duns som får mig att skaka ännu mer och kryp upp mot väggen i duschen. En duns till. Jag känner hur paniken växer i mig. Han vill inte ha mig. Han vill ha ut mig. Jag förstörde allt genom att ta upp det. Det var ingenting. Jag hör en duns till innan dörren plötsligt flyger in med kraften av Harry’s axel. Jag hinner knappt reagera innan han står precis framför mig, med både en förstörd och förvånad min. Han verkar inte riktigt veta vart han ska titta.
”Tessa” säger han förtvivlat och rusar fram till duschdörren och öppnar den. Jag börjar gråta häftigare igen när han säger mitt namn och försöker göra mig så liten som möjligt. Han tycker synd om mig. Jag förväntade mig att han skulle fråga vad fan jag håller på med och varför jag är så ledsen. Men han säger ingenting utan hukar sig bara ner mot mig och sätter sig i duschen också. Jag snyftar samtidigt som han sätter sina ben på var sin sida om mig och drar mig mot honom. Hans varma armar är lugnande mot min kalla skakande kropp. Vattnet är iskallt men han bryr sig inte ens. Han håller om mig hårt och kysser mitt bakhuvud innan han ens tänker tanken på att höja värmen.
”Breathe” säger han lugnt och lägger en hand över mitt bröst. Det är först då jag inser hur hårt mitt hjärta slår. Han upprepar att jag ska andas, och jag försöker. Jag tar ett djupt andetag och andas ut, men det slutar bara med ännu en gråthulkning.
”What’s happening?” frågar jag desperat och gräver ner fingrarna i hans arm. Han tar tag i min hand och sammanflätar våra händer istället. Det får mig att vilja gråta ännu mer men han bad mig att andas, så jag ska fokusera på det istället.
”You’re having a panic-attack, just try to breathe… okey?” svarar han lika lugnt som förut. Jag nickar lite och försöker fokusera på att sluta gråta och skaka. Andas Tessa. Jag förstår fortfarande inte vad som händer med mig, jag har aldrig haft en panikattack förut. Men det känns på något sätt bättre av att ha honom här vid mig. Han drog inte bara argt upp mig. Han satte sig här, och tröstade mig. Den vanliga Harry är tillbaka. För tillfället i alla fall. Jag kommer bli okej.
Jag vet inte hur länge vi sitter där. Det känns som timmar. Han blir aldrig arg, eller slutar trösta mig. Han säger flera gånger att allt är okej, och att han älskar mig. Han kysser mig på huvudet och stryker min arm under det heta vattnet. Allt det han skulle gjort igår. Och det funkar. Jag lugnar ner mig. Efter ett tag tystnar jag, och jag sitter bara där med den jobbiga andningen man får efter att man gråtit. Men han slutar ändå inte trösta mig. Jag känner mig så löjlig. Jag vill be om ursäkt för att jag är så jobbig, men varje gång jag försöker prata tystar han mig. Till slut stänger han av duschen, och reser sig långsamt upp. Jag sitter fortfarande kvar, kall och med tröjan fastklistrad på kroppen. Han går ut ur duschen och tar av sig sina jeans, tröjan och t-shirten han har under och slänger ner dem i handfatet. Sedan går han tillbaka till duschen och lyfter upp mig. När jag står upp på knaggliga ben utanför duschen hjälper han mig av med tröjan och trosorna. Normalt sätt skulle jag bli generad och stoppa honom, men jag har liksom ingen ork till det. Dock lägger jag armarna om mig själv på grund av kylan, och väntar på att han ska hämta en handduk i baddrumsskåpet. Han ser bara ledsen ut när han kommer tillbaka med den. Som att han hittat en fågelunge med en bruten vinge som han måste ta hand om. Jag biter mig i läppen samtidigt som han virar den om mig och gnuggar den mot mina armar så jag ska bli varmare. Sedan tar han en till sig själv, tar av sig sina boxers och virar handduken om sig.
Någon minut senare sitter jag på hans säng. Han han satt på mig ett par av hans boxers och en t-shirt, sedan klätt på sig själv. När han håller på och plockar upp handdukarna ser jag sorgligt på honom och håller mig för att gråta igen.
”Sorry…”
”Don’t” säger han snabbt och ser allvarligt på mig, innan han tar upp den sista och går in i badrummet med den. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte. Han kommer ut igen, och går genast fram till sängen och mig.
”Get in” säger han tyst och lyfter på lakanet. Jag gör som han säger och kryper i.
”Do you need anything?”
Jag skakar på huvudet och han nickar en aning, sedan kryper han ner bredvid mig och håller om mig bakifrån. Han sammanflätar våra händer på direkten. Han vill vara min.
”You’re so cold” säger han till mig och trycker sig närmare. Det är konstigt egentligen. Vi har suttit i samma dusch, med samma värme. Ändå är han jättevarm, och jag jättekall. Efter det blir det tyst. Jag hör inget annat än smattrandet av regnet utanför. Det är fortfarande ljust ute, alltså kan klockan inte vara mer än två. Men det spelar ingen roll, jag är så utmattad av allt gråtande att jag skulle kunna sova i år känns det som.
”I love you” säger jag till slut, och försöker hålla nere gråten i halsen. Det är första gången jag säger det idag, samtidigt som han måste ha sagt det runt tio gånger i duschen.
Jag vaknar av lätta kyssar på axeln. Det tar ett tag för mig att komma ihåg vad som hänt, men när jag gör det stelnar jag till. Han slutar kyssa mig.
”Sorry if I woke you”
”It’s okey” säger jag ynkligt där jag ligger i hans famn. Det är nästan lite konstigt att ligga såhär, efter bråket och hans beteende. Det var nästan som att jag trodde att det aldrig skulle hända igen. Han stryker min arm, och har fortfarande svårt att slappna av, men han verkar inte bry sig. Utan planterar ännu en kyss på min axel.
”How are you feeling…?” frågar han försiktigt, och jag sväljer. Jag är fortfarande trött, men det är mörkare i rummet så jag antar att det bara gått några timmar.
”Okey…”
”I’m sorry” säger han sedan. Jag märker att han hade svårt att säga det, då hans röst känns ansträngd, och hans kropp nu också stelnat till.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, så jag ligger bara tyst, och väntar på att han ska säga något mer. Det tar ett tag.
”I shouldn’t have reacted the way I did”
”Then why did you..?” frågar jag, fortfarande vänd från honom. Jag försökte verkligen få det att inte låta så drygt, men det känns som att det råkade göra det ändå. Det tar ännu längre tid innan han svarar den här gången.
”Cause…” han kommer av sig en aning, och han tar tag i min hand igen. ”Because you left me”
Jag sväljer. Jag vet inte vad jag ska svara på det heller. Jag lämnade honom inte föralltid. Trodde han verkligen att jag aldrig skulle komma tillbaka?
”You told me you would stay and you left me…” säger han nästan lika ynkligt som jag förut ”that’s what my dad did.”
Jag stirrar på väggen framför mig. Harry brukar sällan tala om sin pappa. Jag vet det jag behöver veta. Hans föräldrar skilde sig när han var sju. Hans pappa stack. De ha fortfarande kontakt och jag vet att Harry ändå älskar sina pappa otroligt mycket, även om de ses sällan. Jag vänder mig långsamt om så att jag kan se honom i ögonen. Han har ett ledset uttryck på ansiktet, och jag vill inte göra annat än att krama honom. Men jag känner att han har kämpat för att ens kunna ta upp det här med mig, och jag vill avsluta konversationen.
”I would never leave you Harry” säger jag och försöker låta lugn, men jag tror att det kommer ut som mer i en viskning. ”I had to go home for a while. But I would never leave you. I should never have said that I was gonna stay… I’m sorry. I’d never lie to you purposely.”
Han ser mig bara i ögonen, och stryker sina fingertoppar mot min rygg under t-shirten.
”I’m sorry” upprepar jag tyst och letar efter något tecken av förlåtelse i hans ögon. Men han skakar bara lätt på huvuet.
”No. I’m the one who should say sorry. I overreacted.”
”I did too” säger jag.
”I’ve never seen you like that before Tessa” säger han skakigt. Som att han blir rädd av att tänka tillbaka på det.
”Neither have I… It has never happened before.”
”I’m sorry” viskar han och sväljer ner gråten. Jag skulle kunna säga ’nej det var mitt fel’ och säga förlåt ännu en gång. Men då skulle vi bara gå runt i en cirkel. Så jag accepterar hans förlåt, och ger honom en kyss istället. Han kysser hårt tillbaka, som att vi inte kysst varandra på år och att det har varit allt han kunnat tänka på.
Vi ligger där en stund, och håller om varandra. Innan jag frågar vad klockan är. Den är halv sex. Jag antar att det är därför båda våra magar kurrar. Vi har inte ätit sen frukost.
”I’ll go make something” säger han och ler lite, innan han reser sig upp ur sängen. Jag ska precis resa mig upp för att följa med och hjälpa. Men han stoppar mig med handen. ”Stay here, you’re still tired.”
Jag nickar bara lite och lägger mig ner igen. Jag ser hur han går över till garderoben och sätter på sig ett par mjukbyxor, sedan går han mot dörren.
”Harry?” säger jag snabbt, och tänker tillbaka på duschen. Han stannar upp och ser på mig. ”How did you know I was having a panic-attack?”
Han pressar ihop läpparna och ler lite. Men det är ett ledsamt leende, som aldrig når ögonen.
”I used to get them when my dad left”
Det var allt jag behövde höra. Jag lutar mig tillbaka i sängen och ser medlidande på honom. Jag vet inte vad jag ska säga. Han tar ett djupt andetag och nickar lite för sig själv innan han försvinner ut ur rummet. Jag fortsätter stirra på dörren. Även om jag hade kommit på något att säga, tror jag inte att jag hade sagt det. Ibland ska man låta bli. Nu när jag vet hur en panik-attack känns behöver jag inte fråga något. Jag förstår. Men nu vet jag att det verkligen finns mycket jag inte vet om Harry. Hur mycket vet jag egentligen? Varför har han aldrig berättat det här för mig tidigare..?
Hjälp, jag gjorde det faktiskt. Harrys perspektiv. Inget jag någonsin trodde att jag skulle göra, men det blev bättre så. Jag hoppas att ni förstår att jag inte är någon engelska expert här så de får bli lite som det blir. Så länge ni förstår vad jag menar haha! :) Hoppas ni gillar det och säg vad ni tycker! xx
The Center of Attention - Kapitel 63
”Are you excited?” frågar jag och ser hoppfullt mot honom samtidigt som jag håller min hand i hans på mitt lår. Han nickar.
”You have no idea”
Vi går hand i hand in till resturangen där vi ska möta Harry’s familj. Jag känner fortfarande ett starkt behov av att hålla honom nära mig och håller i ena hans hand med båda mina när vi letar oss omkring där inne. Det känns som att han har märkt att jag är ovanligt klängig av mig idag, men han har ännu inte frågat varför. Jag hoppas att han inte gör det. Jag märker nu att vi har stannat, och Harry pratar med personalen på resturangen.
”Styles” säger han artigt, och mannen ser ner i en bok som han har, sedan ser han upp på oss och nickar.
”This way”
Han viftar med oss längre in i resturangen. Det är ganska fullsatt och vi får reaktioner av vissa tjejer som är där med sina familjer när vi går föbi. Dock har Harry alldeles för bråttom till sin egen familj för att märka dem. Efter ett tag ser jag både Robin och Anne sitta vid ett bord. Men de är inte ensamma.
”Gemma?” säger Harry förvånat och stannar till. De ser upp för bordet och lyser upp när de ser honom. Vi visste inte att Gemma skulle komma, vi hade fått höra att hon hade plugg. Jag står bara där helt förvånat.
”Hey!” säger hon glatt och reser sig upp samtidigt som Harry rusar fram till henne med ett enormt leende ”surprise!”
”I had no idea you were coming!” säger han och kramar om henne.
Samtidigt som de kramar om varandra kommer Anne och Robin upp till mig. De ger mig båda var sin kram och säger att de har saknat mig. Anne ger mig en lång vänlig blick samtidigt som hon klämmer min axel när hon säger det. Det får mig att tänka tillbaka på sjukhuset. Hur hon klämde min axel på precis samma sätt innan jag gick in till honom. Även om jag inte känner Anne väldigt bra, är jag glad över att få tillbaka henne i mitt liv. Och jag känner inuti mig att hon är glad över att jag är tillbaka i hennes, och Harrys. Harrys syster, Gemma hälsade trevligt på mig och tyckte att det var på tiden att vi träffades. Hon hade hört så mycket om mig och hade verkligen sett fram emot att träffa mig länge. Jag säger dessamma till henne. Jag blir verkligen förvånad över hur lika de är, hon och Harry. Precis samma leende.
En timme senare är vi fortfarande på resturangen med Harry’s familj. Vi har diskuterat allt mellan himmel och jord. Gemmas skola, Harry’s turné, olyckan, mitt liv hemma i Sverige och ja, allt möjligt helt enkelt. Det är verkligen hur härligt som helst att umgås med Harry’s familj. Det blir verkligen aldrig pinsamt eller tyst, och de behandlar mig verkligen som en i familjen.
”So…” säger Anne och tar en klunk av sin öl ”how’s Caroline doing?” säger hon och ser på Harry. Oj där ändrades stämningen... Han ser nästan lite chockat på henne, som ’varför säger du så när Tessa är här?”, men Anne verkar inte bry sig om det. Jag vet att hon ogillar Caroline precis lika mycket som jag och inte försöker få mig att ta illa upp av att fråga. Jag tror snarare att hon försöker få Harry att känna sig obekväm om någon. Därför sväljer jag bara det jag har i munnen och svarar åt honom.
”We saw her at the party, she seems fine” säger jag med ett leende. Anne nickar, och jag kan se på sättet hon ser på Harry att hon är besviken. Jag menar, jag förstår henne på ett sätt. När jag var hemma hos dem ville hon knappt att vi skulle sova i samma rum. Sen visar det sig att han kanske har gjort en annan mycket äldre kvinna gravid istället. Det måste vara svårt att acceptera. Harry harklar sig och nickar han med.
”Yes, she’s good”
”Did you go to the ultra sound?” frågar Robin och lägger armen om Anne bakom stolen. Han nickar ännu en gång.
”Yeah, everything’s fine”
Harry har inte gett mig några detaljer om det än. Och jag vet faktiskt inte om jag vill veta något om det heller. Kanske om det är han som tar upp det. Men annars inte.
”When she’s due?”
”In about a month” säger han tyst och tar en tugga. Jag vet att han är nervös över det. Men det jag inte vet är hur han känner för det. Vi har inte pratat om bebis-situationen på flera månader. Han var säker på att det inte var hans barn förut. Är han det nu med?
”Will you be there?” nu är det Gemmas tur att ställa en fråga. Och jag kan se att han börjar bli lite irriterad.
”I don’t know.”
”Because she might go into labour when you’re on tour”
”Mhmm” säger Harry ännu mer irriterat och tar en tugga av sin mat.
”Will you leave tour if she does or what’s your plan?” frågar Anne.
”I don’t know! I have no plan!” skriker han till och ser irriterat på henne. Hon biter ihop och fixar med servetten i knät för att undvika hans blick. Jag tror inte att hon menade att göra honom arg, och med tanke på hur Harry’s pappa var när han och Gemma var små är det inte så konstigt att hon är orolig. Hon vill att Harry ska vara det bästa han kan vara om det nu är hans barn. Jag lägger en hand på Harry’s lår under bordet för att lugna honom och han suckar.
”Maybe you should start planning it, son” säger Robin i en vänlig ton ”you never know when it’s going to happen, and if you want to be there you should make sure you can.”
”Yeah” säger Harry lågt. Jag fortsätter stryka hans lår upp och ner. Vill han vara där? Vill han vara en del av det här barnets liv? Jag tänker tillbaka på bilden från igår när de håller hand och sväljer. Vill ha vara en del av hennes liv? Det är dags att vi börjar prata med varandra om det här tror jag.
Efter middagen släpper vi av dem vid hotellet. När Anne kommer ner brukar hon bo i Harry’s gästrum, men eftersom att de är tre stycken nu och bara ska stanna en natt tyckte de alla att det vore bättre att bo på hotell. Gemma skulle iväg och träffa några kompisar, så hon sa hejdå till Anne och Robin också.
”See you in a couple of weeks, love” säger Anne och kramar om Harry. ”And if I don’t see you then, take care and we'll see eachother soon okay?” hon ser på mig och ger mig en kram efter. Jag kramar tillbaka och säger detsamma. När vi sagt hejdå till dem alla åker vi direkt hem till lägenheten. Vi säger inte så mycket under bilresan och jag känner att Harry fortfarande har tankarna i konversationen på resturangen.
”So, will you come with me to the airport?” frågar jag så fort vi kommit in genom dörren. Han ser konstigt på mig.
”You told me you were staying?”
”You know I can’t stay…” säger jag och suckar ”not for real.”
”But you told me you would”
”Because you were tickling me”
Han stirrar på mig. Jag vet att han redan är på ett dåligt humör, men jag kan inte stanna för att han vill det. Min mamma kommer aldrig låta mig komma tillbaka.
”It’s one school day” säger han som att det är löjligt. Det är löjligt, jag vet men..
”It’s not just about that” säger jag nu lite irriterat ”it’s about my mum trusting me… her letting me go this time was nice enough of her”
”It’s no big deal!”
”It is! She’ll never let me go again if I don't come home when I'm supposed to”
”Bullshit!” säger han och fnyser innan han går in i köket och öppnar kylen. Jag rusar efter.
”It’s not bullshit! She’s serious about these things. This is not some party a few houses away.”
Han svarar inte utan tar bara ut en vattenflaska och dricker ur den. Varför kan han bli såhär ibland? Det var precis såhär han var efter att vi hade sex första gången, och det var precis såhär han var mot Ally.
”So will you help me or not, cause if you’re not I have to ask the others myself”
”Ask them” säger han när han druckit klart och smäller igen kylen. Sedan fortsätter han in mot sovrummet. Jag springer efter ännu en gång. Han ställer ner flaskan på skrivbordet och går sedan fram till min väska.
”Here’s your bag” han skjuter fram den mot mig. Jag bara står där och stirrar på honom. Helt förvirrad över hans ändrade ton mot mig.
”Why are you acting like this?”
Han fnyser bara och slänger sig ner på sängen och tar upp mobilen. Ignorerar mig totalt.
”Why!?”
När han inte svarar tar jag irriterat tag i väskan och drar den närmre. Sedan rusar jag omkring i rummet och packar hastigt ner mina saker. Jag visste att det inte skulle funka. Varför gör han såhär!? Jag är en sån jävla idiot. Det har inte ens gått en månad och vi bråkar redan. När jag packat ner det sista ställer jag mig upp och ser på honom.
”Are you gonna tell me why you’re acting so childish or what?”
Han ser upp mot mig med höjda ögonbryn, sedan ser han arg ut igen.
”Me? Childish?” Han skrattar och sätter sig upp ”You’re the one not being able to stand up to your parents”
”It’s not about that!” skriker jag tillbaka. Hur många gånger ska jag förklara att det inte har med det att göra. ”excuse me for not being a ”popstar” who can travel the world all the time, I have to go to school and be with my parents. I’m not even eighteen yet!”
”One extra day is not a big deal. You told me you would stay!”
”I thought we were joking around, sorry? Why do you want me to stay anyway? We’re already fighting!”
”Yeah!” säger han och reser sig upp ”because you lied to me!”
”Lied to you!? I just told you I thought we were joking around”
Han skrattar bara. Vilket gör mig arg. Vad är hans problem!?
”I’m not allowed to be here all the time, deal with it.” svarar jag och sväljer.
”Why should I? I need a girlfriend who can adjust to my life.”
”Oh so it’s all about you now?” säger jag med gråten i halsen. NEJ, jag ska inte gråta. Inte denna gången. Han ser bara på mig med ett elakt leende. Att han nyss kallade mig en lögnare. Det är han om någon som ljuger.
”Look who’s talking anyway” säger jag och tänker tillbaka på bilden med Caroline. Jag vet att det kanske inte är som jag tror. Men jag har inget annat att komma med. Jag får ont i magen av att tänka på det.
”What’s that supposed to mean?” säger han argt och förvånat.
”You’re the lier. You’re telling me you have to be around Caroline? Do you have to hold her hand too?”
”What!? What are you talking about?”
”I saw the photos from last night!”
Han säger inget utan ser bara arg ut. Jag vet inte om han har förstått eller inte.
”You held her hand yesterday, and you didn’t want me to be around her. I thought you said you didn’t like her.”
Han lugnar ner sig för en sekund, och tar några steg mot mig.
”Tessa, I promise you. It’s not what it looks like”
Jag ser hur mycket han kämpar för att hålla sig lugn.
”Your fingers were entwined… how can it not be what it looks like?” säger jag argt.
”There were paparazzi everywhere, I just helped her that’s all!”
”Yeah right”
Jag tar upp väskan och ser på honom.
”Will you come with me or not?”
”No!?” skriker han ”You can’t leave now??”
”Why not?”
”We have to talk about this, you can’t just leave!”
”Oh now you wanna talk about it!?” säger jag irriterat. ”Cause when I wanted to talk about it a couple of minutes ago you didn’t want to”
Han stirrar på mig. Länge och argt.
”Fine! Leave if you want to!” skriker han ”but I’m not coming”
Han vänder sig om och lägger sig i sängen igen. Jävla… Jag känner hur det brusar av ilska i mig. Hur kunde jag tro att vi två skulle funka? Han är förändrad. Jag stirrar på honom. Sedan börjar jag skratta.
”I knew this wouldn’t work”
Han ser på mig.
”Us two… we’re not good together” fortsätter jag och suckar. Han stirrar på mig ett långt tag. Sedan rusar han upp ur sängen och ställer sig framför mig.
”We are” säger han och sväljer. Åh så nu iser han allvaret?
”No we’re not? ... Look at us”
”The only reason we’re fighting right now is because you’re leaving”
Jag skrattar. Såklart.
”Oh so you’re gonna blame this on me? You’re the one being an ass”
”Because I want you to stay so bad!” säger han desperat och tar tag i mina axlar. När ska han fatta att det inte hjälper att bli sur? Har han verkligen blivit så bortskämd att han tror att det funkar på mig med? Jag suckar sorgset och ser på honom ett långt tag. Sedan ger jag honom en mjuk kyss på kinden.
”I’m gonna go ask Niall and Becca if they can give me a ride, I’ll call you later” säger jag och backar undan. Han ser mest ledsen ut när jag går. Som att han trodde att han skulle lyckas med att få mig att stanna.
Några minuter senare står jag i Nialls hall och väntar på att de ska bli klara. Lite stressad dock eftersom att klockan redan är tolv… och mitt plan går ett. Vi kommer aldrig hinna. Jag tjatar länge på dem att de ska skynda, och allt han säger är att han kan få tag på ett senare flyg i sånna fall. Men det känns jobbigt. Jag ska till skolan imorgon liksom. Till slut kommer vi iväg i alla fall, och jag sitter och trummar nervöst med fötterna hela vägen. Jag kan inte missa det här planet. Vi pratar om Harry också vilket får mina nerver att hoppa dubbelt så mycket. De håller båda med mig om att det var riktigt taskigt gjort av honom, och Niall fortsätter säga att han ska prata med honom. Det spelar faktiskt ingen roll tror jag. Jag älskar verkligen Harry men jag tvivlar så otroligt mycket på att vi kommer hålla nu. Jag får kämpa med tårarna hela vägen. Jag vill inte gråta inför dem just nu. Speciellt inte över det här. Jag vill inte att han ska behandla mig om att jag vore ingenting, men jag vill ändå ha honom så otroligt mycket.
Väl framme på flygplatsen visar det sig att jag faktiskt har missat planet. Vilket suger. Det står inte längre på tavlan, och vi saktar ner från allt springande. Helvete.
”I’ll go get you new tickets” säger Niall till slut och nickar mot en öppen lucka. Jag ler tacksamt mot honom.
”Thanks Nialler”
Jag och Rebecca står kvar en bit bort och andas ut, och hon kramar om mig efter stund.
”Det löser sig nog... Harry kommer säga förlåt”
”Förstår det. Men ni fixar det alltid. Jag känner att det kommer bli bra. Det här med Jossan dock.. det hon berättade kommer nog inte lösa sig vilket är tråkigt” säger hon innan hon tänker sig för och ser ner i fötterna med en min ”oj, har Jossan berättat för dig?”
”Nej vadå?” frågar jag och ser allvarligt på henne. Vad menar hon nu? Hon ser osäker ut. ”Du måste berätta? Vad har hon sagt?”
Becca sväljer.
”Jag vet inte riktigt hur illa det är men… jag tror att hon kommer göra slut med Zayn”
”Va!?” säger jag förskräckt ”varför då??”
”Hon känner att de ses för sällan… hon sa att det är kul när de väl ses men att det känns som att känslor har försvunnit för varje gång”
”Va? När sa hon det här?” säger jag ledsamt. Jag vill inte att de ska göra slut. Varför har hon inte sagt detta till mig?
”Igår”
”Och hon menar det verkligen?”
”Det är det jag inte vet!” säger hon frustrerat och suckar. ”Hon sa det på fyllan så jag vet inte riktigt än, har inte hunnit prata med henne”
”Du får göra det…” säger jag och rättar till min mössa ”hon kanske bara råkade säga så?”
Hon nickar. Men vi både förstår att det nog inte är så.
”Men jag fattar på ett sätt… jag tycker redan att jag och Niall ses för sällan… men hon är här med Zayn ännu mer sällan än oss”
”Jo, det måste vara konstigt att träffas med de andra hela tiden. Jag förstår att känslorna kan försvinna” säger jag och ser mot Niall som är påväg hitåt nu. "Vet Saga?" Rebecca ser också att han är påväg och tittar snabbt på mig.
”Vet inte. Men jag ska fråga henne om det igen, jag lovar”
Jag nickar och ser sedan mot Niall igen, som snart är framme.
”It’s bad news I’m sorry” säger han och sträcker fram en biljett när han kommit fram ”there’s a snow storm back in Sweden so there are no planes lifting… but here’s an open ticket to any flight when they start going again”
”What!” säger jag förtvivlat och grymtar till. ”Are you serious?”
Han nickar och rycker på axlarna.
”Did they say when they’d start going again?”
”They didn’t know exactly, but probably in the morning”
Jag suckar högt och tar av mig mössan i frustration.
”Vad ska jag göra nu?” säger jag och tittar på Becca, som rycker på axlarna.
”Ringa din mamma kanske? Förklara hur läget är?”
”Hon kommer inte tro mig”
”Tror jag säkert, testa bara”
Jag testade. Och efter mycket om och men trodde hon på mig. Jag var tvungen att ta en bild på tavlan och skicka till henne där det stod att planen inte gick, och visa att jag faktiskt var på flygplatsen och inte försökte lura henne. Men nu hade jag ett nytt problem. Ska jag chansa, stanna kvar här på flygplatsen och kanske komma med ett plan. Eller ska jag följa med Becca och Niall tillbaka? Om jag följer med dem är det en stor chans att jag får stanna här hela helgen. Men vill jag det? Nu när Harry och jag är osams. Men jag kan också riskera att sitta här hela natten utan att inget händer ändå. Vi stod där och väntade en halvtimme, bara för att se om något skulle hända. Men det blev till slut så att jag fick följa med dem tillbaka när de skulle åka, då mamma inte ville att jag skulle sova en hel natt ensam på en flygplats. Sen så ska vi höras imorgon istället. I bilen tillbaka till London lägger jag upp en bild på twitter på Niall och Becca när vi väntande.
@tessamelin: thanks for driving me all the way to heathrow for nothing @Niall_Official and @BeccaBoo… I luv u! xx
Sedan ringer jag Harry för att berätta.
”Hello?” säger han irriterat.
”Hi… it’s me” säger jag tyst. Han svarar inte utan väntar på att jag ska säga något.
”My flight got cancelled…” kommer till slut ur mig.
”Okey”
”So, I’m coming back with Niall and Becca”
”Okey”
Jag sväljer ner frustrationen jag får av hans korta svar. Lugna ner dig Tessa.
”So, is it okey if I stay at your place..?”
”Sure, why wouldn’t it be”
Han säger det inte som en fråga. Därför biter jag mig bara i läppen och ser ut genom fönstret. Det är nästan svart ute. Lugna ner dig.
”Great… See you”
Han lägger på utan att svara. Och jag biter ihop. Är han verkligen så arg på mig? Jag brukar inte vara arg länge. Och nu när det inte ens är jag som har gjort något och jag inte är särskilt arg längre fattar jag inte vad han håller på med? Jag menar, visst. Det här med Caroline och bebisen är viktigt. Vi måste prata om det. Men jag tror faktiskt att han var ärlig när det gäller bilden. Jag vill inte bråka längre. I alla fall inte nu. Jag är för trött...
När jag kommer in i lägenheten en timme senare är det mörkt. Det är släckt överallt. Jag ser mig lite omkring innan jag tänder hall-lampan. Ingen Harry här inne. Jag kravlar mig ur skorna och jackan, låter väskan ligga kvar på hallgolvet och släcker innan jag försiktigt går vidare in i lägenheten. Det är verkligen släckt överallt, och det är för tyst. Jag trodde att han skulle hålla sig vaken och vänta på mig. Tydligen inte... Tillslut letar jag mig i in i sovrummet. Även om det är mörkt ser jag att han ligger i sängen. Det ynka ljuset som kommer in genom fönstret lyser upp hans konturer.
”…Harry?” viskar jag tyst. Är han vaken? Inget svar. ”Are you awake?”
Jag får inget svar nu heller. Så jag går närmare. Jag ser på sättet han andas att han är vaken. Han är aldeles för spänd. Jag biter mig ledsamt i läppen.
”Harry” säger jag ännu en gång.
”What do you want?” säger han irriterat.
”Don’t be mad, please...”
Jag känner den där desperationen igen. Jag kan förlåta honom, för både Caroline och när han var ett ass innan. Jag vill bara att han ska hålla om mig och säga förlåt.
”I’m not”
Men jag vet att han är det. Jag står där länge... och väntar på en inbjudan till sängen. Men han säger inget. Så till slut börjar jag långsamt ta av mig mina kläder. Strumporna… jeansen, linnet och tjocktröjan. Tills jag bara står i mina underkläder. Jag varken orkar eller vill gå ut i hallen igen för att hämta min pyjamas.
”Do you have a shirt I could use..?” frågar jag tyst. Men som jag trodde, får jag inget svar. Jag ryser till av att stå där i kylan. När jag inte får något svar, beslutar jag mig för att ta av mig BH:n ändå, och jag letar mig långsamt ner i sängen i mörkret. Till slut hittar jag änden av täcket och jag kryper under. Harry ligger fortfarande på sidan vänd bort från mig, och jag vänder mig mot honom. Jag vågar inte krypare närmare dock då jag inte vill att han ska stöta bort mig. Varför är han så arg? Han har inte rätten att vara så arg. Jag är den som borde vara arg, så varför kan jag inte vara det!? Jag vet inte om det är för att han är arg på mig, eller för att jag är ledsen på honom, men helt plöstligt börjar jag gråta. Töntigt nog. Jag lovade mig själv att inte gråta, men jag kan inte hjälpa det. Och jag skakar. Jag skakar både för att jag är ledsen och för att jag fryser. Jag försöker sluta men det går inte. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag önskar att bråket aldrig hade hänt. Jag önskar att Caroline aldrig hade hänt. Varför kunde inte den här redan blivit bara som jag hade hoppats på? Varför är det alltid något som ska gå fel? Precis när jag börjat ge upp hoppet på att Harry ska vända sig om och bry sig, gör han det. På en snabb sekund har han vänt sig om och omfamnat mig. Det är då de riktiga gråt-hulkningarna kommer. Jag ligger med huvudet på hans bröst och gråter in i det, samtidigt som jag håller om hans midja. Men det är ändå något som känns fel. Han tröstar mig inte. Han kysser inte min panna och stryker mitt hår. Han håller inte om mig med båda armarna och säger att allt kommer bli okej. Han säger inte att han älskar mig. Han bara ligger där, stel som en pinne, och låter mig göra mitt. Det är konstigt hur man kan ligga i någons famn, men ändå känna sig så ensam? Jag trodde aldrig han skulle behandla mig såhär. Vad varförsöker han säga? Jag ligger där och gråter ett tag, i hans varma famn, tills jag till slut tystnar av utmattning. Jag förstår fortfarande inte varför han är så arg… varför tog han detta så hårt?
God Jul på er sötnötar! Är lite osäker på detta kapitlet men jaja. Säg vad ni tycker! Vad är era tankar på Harry's reaktion? Varför tog han det så hårt? xx
The Center of Attention - Kapitel 62
”Happy Birthday” säger jag trött en sista gång innan jag somnar.
”I’m gonna take a shower” säger Harry nästa morgon och öppnar badrumsdörren. Jag ligger kvar i sängen på mage, fortfarande helt utslagen efter gårkvällen.
”Mhmm…” mumlar jag tillbaka och sträcker en aning på mig. Han försvinner in i badrummet och jag hör hur duschen sätts på.
”You can join me, you know” ropar han lekfullt och jag skrattar sarkastiskt.
”Yeah right”
Han skrattar åt mitt svar men säger inget mer. Även om det låter frestande är jag alldeles för trött för att resa på mig. Och det känns som att duschen med Harry inte skulle sluta med att ”bara duscha” så nej nej, jag ligger bra här. Jag gossar in ansiktet ännu mer i kudden som luktar precis som Harry. Vad är det med honom ändå? Hur kan han gå upp såhär tidigt när vi kom hem så sent? Jag sneglar trött på klockan och ser att den är kvart över tio. Jag förstår verkligen inte vad det är för fel på honom. Allt arbetande kanske har fått honom att klara av livet utan åtta till tio timmars sömn till skillnad från mig. Jag antar att man vänjer sig till slut. Jag försöker somna om ett tag, men inser att jag ligger och stirrar på minnesväggen bredvid sängen. Minnesväggen jag gjorde åt honom för flera månader sedan. Jag visste inte att han hade kvar den. Han har till och med fyllt på med bilder. Jag blir varm inombords när jag ser på den.
Efter några minuter av vägstirrande tar jag till slut upp mobilen för att smsa mamma och checka twitter. Till mamma skriver jag att kvällen blev lyckad och att vi ses inatt, sedan ser jag på bilder och tweets till mig som får mig att både le och skratta. Bilder från när Harry var helt nersmetad av tårta, och när Simon höll talet till exempel. Jag såg också en bild på Harry och Ed Sheeran tillsammans vilket gjorde mig lite ledsen. Jag gillar verkligen hans musik och hade ingen aning om att han var där. Till slut dyker Caroline’s namn upp på min timeline, och mitt leende försvinner på direkten och förvandlas till en ihopbiten irriterad min. Jag trycker upp bilden som är med i tweeten, och det jag får se gör mig både ledsen och arg. Det är en bild på dem när de håller hand, jag vet att den är från igår då hennes enorma gravidmage och deras kläder avslöjar det. Det är inte som att han drar henne ifrån paparazzin eller bara eskorterar henne till bilen, de håller faktiskt hand… på riktigt. Deras fingar är sammanflätande. Vad är det här? Mina tankar avbryts av att duschen stängs av, och jag lägger ner mobilen på nattuksbordet igen. När han till slut kommer ut ur badrummet med bara en handduk vilandes på höfterna sväljer jag hårt och överväger om jag ska säga något eller inte. Men då tänker jag tillbaka på det pappa sa, man gör misstag. Det kanske inte alls är vad jag tror. Så jag lugnar ner mig och försöker le lite.
”Are you checking me out?” säger han med ett flin och ser på mig samtidigt som han letar igenom sin garderob. Jag inser att jag har stirrat på honom hela tiden och skrattar till lite generat. ”Cause if you are, I hope you’re not gonna complain when I check you out later…”
”Hey!” skrattar jag och kastar en kudde mot honom, han skrattar bara högt tillbaka när jag missar och fortsätter leta i garderoben. Till slut tar han fram ett par svarta boxers och lossar handduken innan sätter på sig dem. Även om jag har sett honom naken ett par gånger nu, kan jag inte hjälpa det att mina kinder hettar till och jag måste se bort. Innan jag vet ordet av känner jag hur något dunsar ner i sängen och Harry kryper snabbt närmare mig. Jag skrattar till när han tar tag i mina ben och drar mig nedåt från sittande till liggande ställning, sedan lutar han sig över mig. Jag skriker skrattandes när han börjar kittla mig lätt.
”Stop it!”
Jag sprattlar under hans kropp och han ler nöjt över att vara i kontroll över mig såhär. Jag ska slå honom… så fort han slutar!
”Say pleeease” säger han med ett flin. Och jag skrattar högre.
”Please! Please!”
Han slutar inte. Jag fortsätter upprepa mig men han bara skrattar!
”Pleeease!” säger jag och andas häftigt ”I’ll do anything!”
”Anything anything?” frågar han och höjer på ögonbrynen.
”Yes! Anything!”
Han slutar i någon sekund.
”Then I want you to stay here with me for another couple of days…”
Jag suckar och himlar med ögonen.
”You know I can’t, I have school!”
”Yeah okey” säger han och rycker på axlarna. Jag ser förvånat på honom i någon sekund, ska han inte ens tjata? Men då börjar han kittla mig igen, och tio gånger värre. Jag sprattlar okontrollerat igen och skrattar högt.
”Harry!”
”Stay!” ropar han glatt ”stay, stay, stay!”
”I caaan’t!” skriker jag desperat ”My mum will kill me! You know that!”
”No she won’t” säger han och flyttar händerna från revbenen till det mest kittliga stället i nacken, och jag pressar ihop ögonen.
Han fattar inte! Jag kan verkligen inte stanna!
”You don’t know that” säger jag andfått mellan skratten. ”I can’t!”
”Then I’m gonna tickle you until you have to leave”
Han kittlar mig vid revbenen igen och jag skriker av skratt och slår honom på armarna samtidigt som jag sparkar honom i rumpan med hälarna. Det verkar dock inte göra någon skillnad då han förblir orörlig.
”C’mon!” flinar han och börjar lätt kyssa mig på halsen. Tårarna rinner av skratt ner för mina kinder. Försöker han verkligen få mig att gå emot min mamma!? Jag kommer aldrig få åka hit igen om jag stannar. Men jag klarar inte av mer!
”FINE!” skriker jag till slut ut, och han slutar genast, men håller mig fortfarande fängslad under hans armar.
”Really? Or are you just saying that to make me stop, cause you know I’ll catch you again”
Jag andas lika häfigt som förut och slår honom på armen igen innan jag torkar tårarna.
”Yes, I’ll stay…! But you’re the one who has to deal with my mum you psycho!”
”No problem, I’m good with women”
Jag himlar med ögonen och ser upp på min kille. Hans våta lockiga hår hänger ner för ansiktet och han ler gulligt mot mig. Hur kan han vara så perfekt?
”I hate you, you know that?” säger jag och försöker motstå att le.
”I love you too” säger han mjukt och biter sig i läppen. Sedan lutar han sig ner och kysser mig. Jag kysser honom tillbaka, men stelnar till när han sammanflätar sina händer med mina. Caroline forsar snabbt igenom mitt huvud, men kyss nummer två får henne genast att försvinna ur mina tankar. Hjälp vad jag hatar att jag älskar honom.
Någon halvtimme senare sitter vi tillsammans i köket. Ingen av oss orkade göra någon brakfrukost, därför har vi bara gjort några mackor som vi äter med var sin kopp te. Jag snurrar lätt på stolen och ser på honom när han äter. Jag älskar hur hans mun putar på sättet det gör när han sväljer, och hur han slickar sig om läpparna efteråt. Han ser plötsligt tillbaka på mig och ler.
”I like that pyjama of yours” säger han och nickar mot min pyjamas.
”Thanks” säger jag glatt och ser ner på den. Jag köpte den med min mamma för någon månad sen. Jag älskade hur det var som ett linne och ett par matchande små shorts och inte en full pyjamas. Det blir gulligare på något sätt. Jag snurrar ännu en gång på stolen och ser runt i lägenheten.
”Do you remember the first time I was here?”
”Uh-huh” säger han och jag hör hur han tar en klunk av sitt te.
”Feels like such a long time ago” säger jag med en suck och tar ett skutt ner från barstolen. Han håller med ännu en gång och fortsätter äta samtidigt som han studerar mig. Jag går långsamt in i vardagsrummet och tänker tillbaka på då vi satt i den där soffan och spelade, sedan minns jag väggen.
”I saw the wall you know”
Han förstår precis vilken jag menar.
”You kept it” fortsätter jag. Han nickar lite, och ler för sig själv, som att han tänker tillbaka på tiden då vi var utan varandra.
”I couldn’t take it down”
”Why not?” frågar jag och går fram till honom ”Didn’t Ally think it was a bit weird?”
”She had no problem with it” säger han lågt och ser på mig. Jag vet att han inte vill prata om henne men jag kan inte hjälpa att undra. ”She didn’t even know you made it for me, and she understood that the pictures of you were memories”
Jag nickar och lutar mig mot honom. Han svarade fortfarande inte på varför han inte tog ner den.
”But, why didn’t you take it down?”
”Cause I still loved you…” säger han och ser mig i ögonen igen. Allt jag kan svara med är ett leende. Det var precis så jag kände förut. Jag visste att vi fortfarande älskade varandra, men det var ändå för svårt att vara med varandra just då. Det var därför jag blev så chockad och sårad när jag insåg att han var tillsammans med någon annan.
Men han älskade mig då med.
”So what’s happening today?” ropar jag när jag har tagit en dusch och står och sminkar mig ”is your family coming down or what?”
”Yeah” säger han när han kommer in i badrummet med tandborsten i handen ”they’re here around four, so we’ll have dinner with them tonight”
”Sounds fun” säger jag glatt och slänger tillbaka mascaran i sminkväskan och tar upp en tofs för att sätta upp håret i en hästsvans ”what are we going to do until then?”
Han spottar i handfatet och sköljer av både munnen och tandborsen innan han ser på mig. Han skrattar nervöst till.
”Well, I was hoping you’d like to come to work with me…”
Jag höjer på ögonbrynen. Ska han jobba den ända dagen jag är här? (Ja, jag är fortfarande tveksam över att stanna här längre… Mamma kommer döda mig.)
”Uhm, yeah sure?” säger jag frågande ”If you want me to I mean”
”Of course” säger han glatt ”and don’t worry, it’s just for a little while”
Han kysser mig snabbt och går ut ur badrummet.
”What kind of work is it?” frågar jag och följer efter med både tandborsten och tankrämen i handen. Han håller på att sätta på sig ett par jeans och sneglar mot mig.
”It’s just a quick radio interview”
”Really?” säger jag och känner mig faktiskt lite glad nu över att han ska jobba. Jag har aldrig varit i en radio-studio, det skulle vara kul att se en. ”I’ve never been to a studio before”
”It’s not that fun” säger han med ett skratt och tar ut en skinnjacka ur garderoben som han sätter på sig. Jag stirrar.
”Are you really wearing that?”
Han rycker på axlnarna.
”Why not?”
”It’s freezing outside!?”
”No it isn’t” säger han och fnyser ”and we’re taking the car anyway”
Jag putar med underläppen.
”But I’ll look like a huge monster next to you in my jacket”
Han ler mot mig innan han öppnar garderobsdörren igen och tar ut en skinnjacka till som han sträcker ut mot mig.
”Here you go”
”Did Harry tell you what I got him for his birthday?” frågar Paul från framsätet av bilen påväg till studion och ser bak på mig, Harry och de andra killarna. Tjejerna skulle shoppa med Danielle och Eleanor och jag var den enda som ville följa med killarna istället. Jag skakar på huvudet och ser lite på Harry som flinar.
”Guess” säger han och ser på mig.
Jag tänker efter, men kommer verkligen inte på vad han kan fått.
”I have no idea” säger jag och ser på dem båda. Nu flinar Paul också och jag skrattar. ”What did you get him?”
De säger inget och både jag och de andra killarna får fortsätta tänka. Helt hopplöst. Vi hinner gissa på en hund, en glassbil och en extra livvakt? Men allt är fel.
”…Okey” säger Paul till sist när han inser att vi inte kommer kunna gissa ”I’m gonna pay for his drivers licence… and, I’m gonna help him with the driving too”
Alla skrattar och jag stöter till Harry med axeln. Vilken perfekt present! Att jag inte tänkte på det. Efter resan till Holmes Chapel känner jag att det behövs.
”That’s a great present Paul!”
”You really don’t have to pay for it though” säger Harry och höjer på ögonbrynen. ”Just practicing with me is enough”
”No, I’m paying” säger han bestämt och ler ”be quiet”
”I feel sorry for you Paul” säger Louis ”Harry’s the worst driver in England”
”Hey! I’m a good driver!” säger Harry surt ”Tessa didn’t suspect anything!”
Han har rätt. Jag anade ingenting alls. Det var en chock när jag fick reda på att han inte hade körtkort. Men jag vill ändå reta honom.
”I thought everyone in the uk were shitty drivers” säger jag med ett flin och rycker på axlarna. Killarna brister ut i skratt, men Harry ser bara irriterad ut och räcker ut tungan mot mig.
”Told ya” säger Louis retsamt och skrattar.
En stund senare stannar vi utanför studion med bilen. Självklart är det fans här och det skulle inte förvåna mig om radiostationen har haft reklam om att killarna ska komma i veckor nu. Tjejerna blir som galna när de ser bilen. Som tur var har det satts upp staket så att de inte ska kunna slänga sig på killarna, och det finns ett par vakter med. Harry tar min hand.
”I have to say hi to them, do you want me to take you inside first?”
Jag ser ut, nej. Jag vill inte vara rädd. Jag skakar på huvudet och ler nervöst. Killarna nickar snällt mot mig innan dörren öppnas och de börjar klättra ut.
”Paul” säger Harry och ser honom stenhårt i ögonen, som att han ber honom ta hand om mig. Paul nickar innan han också hoppar ut ur bilen. Det är otroligt vilken ljudnivå det blir varje gång killarna åker någon stans. Jag är förvånad över hur de kan ha sin hörsel kvar. Jag hoppar försiktigt ut ur bilen efter Harry med min hand i hans. Fansen skriker ännu högre när de ser mig och det känns som att över hundra kameror knäpps av. Jag blir lite häpen av all uppmärksamhet, men ler sedan blygt mot fansen för att se så snäll och o-bitchig ut som möjligt. Jag vill inte göra något fel så de hatar mig.
”I’ll be right back” säger Harry nära mitt öra innan han släpper min hand och går för att hälsa och ta bilder med fansen. Det blir lite awkward när han lämnar mig sådär, jag ska inte ljuga. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan står bara där och rättar till min vita topp och min väska. Fansen fortsätter skrika mitt namn, och då och då ser jag upp för att vinka eller säga hej till dem. När någon skriker ut frågan om att ta en bild med mig, låtsas jag som att jag inte hört något och biter mig i läppen. Jag har inte gjort något speciellt så känner inte att jag borde ta bilder med dem. Jag ser otåligt mot killarna som fortfarande håller på med fansen. Paul håller på för fullt med att försöka lugna ner fans, men ser då och då åt mitt håll för att se till så jag är okej.
När de inte har tid för fler fans ropar Harry efter mig och sträcker ut handen, och jag går snabbt upp till hoom och tar den. Sedan leder han mig in genom dörren till studion. Jag känner mig stolt över att jag faktiskt stod kvar där ute, och inte gömde mig. Visst hörde jag några elaka ord riktade mot mig, men faktiskt bryr jag mig inte särskilt mycket längre. Bara att se Harry signera gråtande tjejers album eller tröjor gör mig lycklig. Han är lycklig, fansen är lyckliga. Det gör mig lycklig med.
Väl inne blir vi på direkten eskorterade av flera personer igenom en korridor och igenom flera rum. Till slut blir vi indragna i ett rum med fotöljer och en stor kontroll-panel-grej. Precis framför kotrollerna finns ett stort fönster och en dörr in till ett annat, mindre rum, med mikrofoner och lite annat. Inne i rummet sitter det två personer och pratar just nu, men eftersom att vi här ute inte hörs hälsar vi på lite människor som finns där. Några människor från killarnas managment är redan där och de verkar gå igenom saker på en lista med någon annan person. Jag förstår inte riktigt vad som händer och försöker stå lite i bakgrunden. Ändå är det väldigt hemtrevligt i studion, jag ser mig omkring när jag inte hälsar på någon eller pratar med Harry. Det är färgglatt men ändå lite mörkare färger, fina soffor och fotöljer här och där… en liten minikyl och häftiga pydnader lite överallt. Jag hör hur programledarna säger att killarna snart ska komma efter pausen och att alla ska passa på att ställa frågor på twitter under tiden. När mikrofonerna är av kommer de ut för att hälsa på killarna, och på mig. Tjejen heter Kelly och killen heter Joseph. Vi står där och pratar någon minut med dem tills det blir dags för killarna att gå in i studion. Men när jag ska backa undan tar Harry tag i min arm och drar med mig in. Jag får panik och tror att de ska skälla ut oss, men de verkar väldigt chill och låter mig sitta på en stol en bit bakom Harry. Det är spännande att se på all utrustning och hur teknikerna håller på där utanför. Killarna därmot verkar inte tycka att det är särskilt spännande alls och snurrar på stolarna och drar i mikrofonerna som att de är hur vana som helst. Fast det är de ju. Helt plötsligt börjar de räkna ner, och Harry ger mig ett sexigt leende och en tumme upp innan han vänder sig mot de andra igen.
”And we’re back!” säger Kelly med en överdrivet glad ton i mikrofonen.
”And this time, with no others than the lads of One Direction!” fortsätter Joseph. Killarna ropar hej samtidigt in i mikrofonen och säger hur kul det är att vara där. Det måste vara svårt att intervjua killarna, tänker jag för mig själv och skrattar där bakom. De pratar alltid i mun på varandra. Och nu när det är radio är det väl ändå extra viktigt att de pratar tydligt och isär så man faktiskt hör. De frågar lite om touren och hur det är att få ledigt ett tag. Killarna berättar att det är härligt att få lite time off men att de också har så kul på turnen att de längtar tillbaka.
”Are any of you guys going home to your families or are you just gonna stay here in London before going back?” frågar Joseph och ser runt på killarna. Niall viftar lite med ena armen.
”Yeah, me and my girlfriend are going back to Ireland tomorrow to see my family”
”Oooh” säger Kelly irriterande och blinkar lite mot Niall, som ler gulligt tillbaka. ”Your girlfriend huh?”
Niall nickar.
”Does she enjoy Ireland? - Oh and what’s her name?”
”Becca, and -”
”So does Becca enjoy visiting Ireland?” säger hon ivrigt, och Niall ler men jag ser att han bara vill prata till punkt.
”Yeah, she loves it” säger han ”I mean we always have a good time over there and my family loves her so.. yeah it’s great… she likes it” säger han och ler lite nervöst.
”How many of you have girlfriends, just to be clear?” frågar Joseph och ser ut mot killarna, och alla händerna åker upp i luften. ”Oww! Really? All of you?”
”Yeah” säger Liam och skrattar lite.
”Too bad for the ladies” skrattar Kelly ut och killarna flinar.
”So, Harry, are you going home anything?”
”No, my family’s coming down to visit me and Tessa here actually before she’s off to Sweden again”
”Oh right, we have another guest in the studio besides One Direction today! You brought your girlfriend with you, is that right?”
Harry nickar och flinar lite mot mig. Jag känner mig en aning utstirrad där jag sitter på den låga stolen i bakgrunden. Alla kollar på mig och jag ler nervöst.
”Wanna come say hello?” frågar Kelly och jag skakar på huvudet så artigt jag kan och signalerar nej men händerna.
”C’mon now Tess” säger Louis med ett retsamt flin, och jag skrattar nervöst.
”No..!” säger jag lågt och känner hur det börjar hetta om kinderna.
”No need to be shy” säger Niall och skrattar.
”I can say hello from here” säger jag och ler ”Hello!”
”Ahh well, that’s good enough” säger Joseph och skrattar, sedan ser han på Harry igen. ”I heard that she caked you last night on your birthday party”
”Yup” säger Harry och skrattar samtidigt som resten av de andra killarna.
”I think we have a picture of it too, let’s see the picture” säger Joseph och tittar på en av kontroll-killarna utanför rummet. Plötsligt dyker en bild upp på Harry från igår då jag tryckte ner hans huvud i tårtan på en skärm i taket i ena hörnet av rummet.
”Yeah…” säger Harry och ler enormt innan han tittar på den igen och pillar lite med sladden på hörlurarna. Alla skrattar, till och med jag. ”Beautiful” fortsätter han och skrattar till.
”Good job Tessa” säger Kelly och ger mig tummen upp. Jag ger henne tummen upp tillbaka och fortsätter skratta tills de tar bort bilden.
"Did you have fun?"
Harry nickar glatt.
"Yes, it was amazing... I had a great time"
"And you're eighteen now, right?" frågar Joseph, och Harry nickar. "How's the life as a grown up man?"
"So far so good" svarar han och flinar. De andra skrattar och säger att det är bra.
Resten av timmen går fort förbi, de fortsätter prata om flickvänner , födelsedagar och turnén ett tag, sedan går de vidare med det vanliga, hur otroligt det är att de kommit så långt efter tävlingen och så vidare. Jag sitter och lyssnar noga hela tiden och tycker det är gulligt hur de fortfarande är helt slagna över att människor faktiskt gillar dem och deras musik. I slutet får de fansens frågor, och de flesta är oskyldiga och söta. Men vissa förstår verkligen inte vad man ska fråga, och inte.
När intervjun är över blir vi eskorterade till bilen igen. Denna gången släpper jag inte hans hand utan följer med honom fram till fansen som är kvar. Jag vet inte om mitt behov av att plötsligt hålla Harry i handen hela tiden har något med Caroline att göra eller inte. Det ända jag vet är att jag behöver honom, jag vill att det är min hand han ska hålla. Jag släpper bara i någon minut då har tar bilderna och behöver handen. Men så fort han är klar tar han tag i den igen och vi går till bilen. Fansen är inte lika skrämmande när Harry är med och håller min hand.
Vi blev skjutsade till Oxford Street där jag och Harry hoppade av med en vakt. Det känns lite konstigt att en vakt måste gå en bit efter oss, men det får mig att känna mig säker med. Det är mitt på dagen i centrala London. Det är självklart att vi inte kan gå på Oxford Street bara sådär utan att bli upptäckta av några fans. Även om det inte är så stor risk att hundra fans respektlöst attackerar oss, vet man ändå aldrig vad som kan hända. Och därför måste killarna ha med sig livvakter ibland. Och det respekterar jag. Vi äter lunch där på en jättemysig liten resturang. Vi får några blickar men jag fokuserar inte så mycket på det då jag och Harry har mycket att prata om. Han berättar om de senaste två veckorna och hur kul de hade varit. De var ju kvar i Spanien några dagar till innan de också behövde jobba. Datumen för turnén blev snabbt bestämda och det har varit full rulle sedan dess. Han tjatar ännu en gång på att jag ska följa med på turnén någon gång framöver. Denna gången försökte jag ta det lite mer seriöst, och till slut kom vi fram till att jag kanske kan hälsa på under sommarlovet. Hela turnén är slut den första juli, och jag får lov redan den åttonde juni. Jag vet inte vad mina föräldrar kommer säga om det, men det är större chans att jag får åka då än nu på de närmsta kortare loven. När jag berättat att det faktiskt finns en möjlighet att jag kan åka, börjar han prata om hur roligt det skulle bli eftersom att de är i USA då. Jag kommer kanske få se Las Vegas, Phoenix, San Jose, Oakland, Anaheim, Dallas, The Woolands, Duluth, Charlotte, Tampa, Orlando eller Sunrise. Det är alla städer de ska besöka mellan den nionde juni och första juli. Det jag helst vill se är såklart Los Angeles. Vem vill inte dit? Jag hoppas verkligen att jag får följa med för mina föräldrar.
Efter en dag fylld med shopping och promenerande i centrala London (svinkallt föresten, borde tagit min vinterjacka) är det dags att möta upp Harry’s familj. Harry har små-smsat med sin mamma hela dagen och till slut bestämde de att vi ska mötas på en resturang i utkanten av centrala London. Vi stötte för första gången idag på ett par fotografer påväg tillbaka till bilen och vi försökte ignorera dem så mycket det gick. När vi kommer till bilen öppnar Harry dörren åt mig och låter mig hoppa in först. Sedan springer han in på andra sidan och hoppar in bredvid mig. Det tar ett tag innan livvakten också satt sig till rätta. Men till slut kör vi iväg mot resturangen.
”Are you excited?” frågar jag och ser hoppfullt mot honom samtidigt som jag håller min hand i hans på mitt lår. Han nickar.
”You have no idea”
Säg vad ni tycker! :) Och ja, ni kan mobba min 3 sekunders redigering av Carolines preggo-mage haha! x)
Kan dessutom meddela att nästa kapitel inte kommer förns detta har fått 15 kommentarer ;)
The Center of Attention - Kapitel 61
”Yes Niall you can come in” säger jag skrattandes tillbaka och han kommer in. Han ser… ashet ut. Jag förstår inte att jag säger det om lilla Nialler men, wow. Han kan verkligen kostymgrejen. Den passar honom som handen i handsken. Nu gapar vi båda åt honom. Han ler nöjt.
”I know, I look amazing”
Runt halv nio är vi äntligen utanför klubben. Dock på baksidan då jag inte kan gå in där framme vid alla fotografer och fans. Niall har undrat hela vägen vem som kan ha skrivit den där tweeten från hans konto och jag har verkligen förstökt att inte börja skratta rakt ut. Han frågar mig en sista gång om det var jag innan de släpper av mig och jag säger nej igen. Snart börjar han väl tro att det är Becca som gjorde det! Jag möts i alla fall av Zayn, Jossan, Sgaa och Louis som redan är där. De smugglar in mig i ett rum de vet att Harry aldrig skulle gå in i, och berättar att de ska försöka skynda med tårtan så att jag slipper sitta där inne i hundra år. Jag sätter mig ner i alla fall, på en liten pall och ser mig omkring. Det är inte en städskrubb, men det är inget rum heller. Ett ställe där de ställer in lite allt möjligt bara. Där inne försöker jag samla mig. Det borde inte vara svårt att trycka ner någons huvud i en tårta, men jag vill ändå att det ska vara perfekt. Om han ser mig eller håller emot kommer allt vara förstört. Vill verkligen lyckas bra med det här. Jag skriver grattis till honom ännu en gång på sms, och han svarar faktiskt på direkten. Betyder det att han inte pratar med någon? Vad gör han? Tänk om han inte ens vänder sig mot tårtan!?
Mina tankar avbryts av att dörren öppnas, och jag ser panikslaget upp mot personen i öppningen. Becca.
”Det är dags!”
Jag reser mig upp och följer henne ut i korridoren igen samtidigt som hon kommer prata med mig.
”De flesta gästerna vet att du kommer vara här, så föhoppningsvis är det ingen som kommer avslöja dig…” säger hon och ser på mig samtidigt som hon rusar fram. ”Du kommer se honom på direkten när vi kommer ut i lokalen, försök bara snabbt smyga fram till honom när han blåser ut ljusen, och tryck ner honom direkt efter, okej?”
Jag nickar lite smått förvirrat och stannar plötsligt när hon gör det. Jag hinner inte tänka efter, för någon sekund senare går vi igenom en gardin och kommer ut i lokalen som är full med människor. Alla sjunger ’Happy Birthday’ och står och svajar till melodin. Det blixtrar av kameror och jag klamrar mig fast i Beccas tröja för att inte hamna efter. Till slut ser jag honom klart och tydligt längre fram med ryggen vänd mot mig. Jag kan se hur vissa har börjat reagera på min närvaro och jag känner att det är dags att skynda på. Jag småspringer fram till honom och jag ser hur hans huvud svajar lite fram och tillbaka över tårtan då han blåser ut ljusen. Jag sneglar snabbt mot Becca igen och hon nickar ivrigt innan hon håller upp sin systemkamera. Jag biter mig i läppen samtidigt som jag tar tag i hans bakhuvud. Och jag trycker hårt ner honom i tårtan. Jag hör hur människor skriker till chockat och skrattar. Det är nästan tyst någon sekund innan han kommer upp. Då börjar alla stortjuta av skratt, och en miljon blixtar knäpps av igen. Han är fortfarande vänd ifrån mig men jag ser att han skrattar på sättet hans axlar rör sig, och han försöker få bort tårta ur ögonen genom att använda fingrarna. Rebecca springer fram mot honom och skriker smile, och han ler mot kameran innan någon räcker honom en handduk som han börjar torka av sig med. Jag står bara där och skrattar och kan inte fatta att han inte har märkt mig än. När han till slut fått bort lite av kladdet i ansiktet sträcker han på sig och tar upp en näve med tårta. Sedan ser han sig omkring.
”Who was that!?”
Jag säger ingenting utan står bara och skrattar när han söker efter den skyldiga. Förhoppningsvis kommer han inte kasta den där näven med tårta mot mig. Till slut vänder han sig om och hans ögon landar på mig.
Jag har aldrig sett någon se så chockad ut förut i hela mitt liv. Det är som att han tror att han drömmer. Blinkar ett par gånger innan han faktiskt rynkar på ögonbrynen. Jag står där med händerna bakom ryggen.
”Guilty” säger jag till slut och ler stort. Han ser runt mot de andra chockat, och de nickar uppmanande mot honom som ”ja det är faktiskt sant”, och han ser på mig igen.
”You’re here..!” säger han och rusar fram för att lägga armarna om mig. Jag tänker först stoppa honom eftersom att han är full med tårt-kladd, men jag kan bara inte hålla mig. Jag slänger armarna om honom och skrattar högt när han snurrar runt mig ett varv.
”Surprise!” säger jag glatt när han sätter ner mig. Och allt han kan svara med är en kyss. Den smakar jordgubb och grädde och jag får torka bort lite med handen när han drar sig ifrån, men det gör inget. Jag är så lycklig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag hörde några applåder, men de flesta runt omkring stod mest och såg glada ut för Harry’s skull.
”I can’t believe you’re here…” säger han och kramar om mig hårt igen, sedan backar han undan. ”You lier!”
Jag skrattar åt honom och kramar om honom igen.
”Sorry, I had to lie… or else it wouldn’t have been a surprise!”
”I’ve been sad about it for days” säger han gnälligt, och jag ser hur de andra kommer upp mot oss bakom honom.
”But you’re not sad now, are you mate?” säger Niall med ett flin innan han tar en sipp av sitt glas. Harry håller om mig från sidan och ser lycklig ut. Han hade nog inte ens behövt säga något, de kan se att han är lycklig. Till och med jag kan se att han är lycklig. Men han skakar häftigt på huvudet ändå.
”No! Thanks guys, this was the best present I could get”
”No problem” säger de flesta av killarna och ger honom ett lät slag i ryggen eller på axeln, innan börjar gå runt i lokalen igen för att prata med folk. Men Louis och Eleanor stannar.
”There’s clean clothes for you in the kitchen, happy birthday mate” säger Louis och ler med Eleanor bredvid sig.
”Oh okay! Great, thanks” säger han glatt och ser ner på sig själv, sedan tar han min hand och drar med mig ut genom folkmassan. Hela vägen in till köket ser jag ner på våra händer sammanlänkande. Jag kan inte vara lyckligare. Det låter cheesy. Men allt som har hänt oss, det känns som att det har dragit oss närmare varandra. Det vi gick igenom var inte bara något fjantigt bråk om… vilken film man ska se på. Han gjorde misstag, jag gjorde misstag och vi hittade ändå tillbaka till varandra. Det känns som att vi har något äkta. Det är inte något rosa, plastigt drömmoln vi åker på. Vi har åkt på ett normalt moln, som både kan vara vitt och vackert, samtidigt som det kan vara grått och mullrande. Jag har tänkt mycket på det pappa sa, och i nuläget känns det verkligen som att vi är ämnade för varandra. Jag ska inte tänka på det förflutna, men jag ska inte heller tänka på framtiden och oroa mig. Det som händer, händer. Och just nu är jag lycklig.
Dörren smälls igen bakom oss när vi gått in i köket. Och han vänder sig genast om för att kyssa mig igen, som att han inte fick nog där ute och bara ville vara ensam med mig.
"I've missed you so much" säger han mellan kyssarna, och jag ler mot hans läppar och säger att jag saknat honom med. Hans ansikte är fortfarande fullt med blå, vit och röd tårta, men som förut spelar det ingen roll. Mitt smink kan bli förstört, och jag kan få tårta i håret. Att kyssa Harry är värt det och jag kysser nästan desperat tillbaka. Dock är det nästan som att han läser mina tankar, och han drar sig långsamt ifrån med ett leende.
”You look amazing” säger han och ser mig upp och ner. Jag blir nästan generad och ser ner på mig själv.
”Thanks” jag rättar till håret lite ”I got my hair and makeup done and everything...”
”You’re beautiful” säger han och ler. Han står länge och ser på mig, tills han till slut inser att vi faktiskt är på hans fest och att han kanske borde byta om. Han byter ut sin svarta kostymjacka med en mörkblå t-shirt under mot det Louis valt ut åt honom. Harry klagar och säger att det är för mycket men jag älskar det han valt ut. En vit skjorta, en blå väst, en mörkgrå kostymjacka och matchande byxor. Han ser riktigt stilig ut om jag får säga det själv. Och jag får säga det, flera gånger, för att han till slut ska känna sig nöjd nog för att kunna gå ut igen. Dessutom får han min ljusrosa blom-brosch jag hade satt fast på min lilla väska för att den skulle matcha bättre. Jag säger att det får oss två att se lite planerade ut också, men ändå inte. Han ler bara och vill nog bara ha den för att den är min. Jag hjälper honom också att få ur tårtan ur håret helt. Till slut ser han otrolig ut och jag känner att det är nog med fixande. Annars kommer alla tjejer där inne vara på honom… När vi kommer ut igen har de tagit fram en ny tårta som han får skära upp. Han ser ut som ett litet barn på julafton. Första biten ger han till mig, men det blir att vi delar på den ändå.
”Open” säger han med munnen och håller upp tårtgaffeln mot mig, jag ler lite och gapar så att han kan ge mig tårtbiten. Den här tårtan är i choklad istället, vilket jag älskar då jag tycker mycket bättre om choklad än jodgubb.
”Good” säger jag mellan tuggorna och ger honom tummen upp. Han ler tillbaka och tar en till tugga. Det verkar nästan som att han är lite för chockad för att kunna prata fortfarande. Som att han fortfarande försöker vänja sig vid att jag faktiskt är här. Vi sätter oss vid ett bord där de andra sitter, och jag vänder mig mot honom.
”Why isn’t your mum here?”
”Robin’s working, but they’re coming down tomorrow hopefully”
”Really!?” säger jag glatt och lägger en hand på hans knä ”For real? I’ll be able to meet them!”
Han skrattar.
”They’ve missed you too you know, I’m sure they’ll come down in time to see you if I tell them you’re here”
”Great” säger jag och lägger mitt huvud på hans axel. Vi sitter där ett tag och pratar, dricker och människor kommer fram hela tiden för att gratulera Harry. Det är otroligt många människor här för att fira honom ikväll. Och jag sitter och tänker på hur långt killarna har kommit. De var bara fem vanliga killar som hade en dröm. Och nu är det tusentals människor ser upp till dem, och älskar dem. För ett och ett halvt år sedan hade kanske runt 20 personer firat Harry, högst. Här är det hundratals. Det är till och med fans utanför i kylan. Det är otroligt. Det är också otroligt hur många som vill ha med mig på bild. Jag antar att det sprids över hela twitter att jag överraskade Harry just nu och att bilder är ett bra bevis. Jag undrar hur fansen känner över det och vad de kommer skriva till mig senare. Hoppas de ser det som något roligt och positivt!
”Why are you sitting over here?” frågar Liam och slår sig ner bredvid oss efter ett tag. ”Come dance with us!”
Harry ser på mig och rycker på axlarna med ett leende, innan han reser sig upp och sträcker fram handen. Jag tar den självklart och följer med dem båda ut på dansgolvet. Musiken är på hög volym och vi skrattar när vi ser de andra dansa som galningar mitt ute på dansgolvet. Både Rebecca och Saga tjuter glatt till när de ser mig och Becca räcker mig sin drink så jag kan dricka av den. Jag tar stora klunkar innan jag ger tillbaka den, sedan börjar jag dansa. Harry med. Det spelar ingen roll vilka som ser konstigt på oss eller undrar om vi druckit för mycket. Jag har i alla fall inte det, och jag dansar på ändå. Jag har bara kul med mina vänner. Niall börjar dansa någon jättekonstig dans, och när jag frågar honom vad han gör säger han att det kallas för ’Irish Jig’. Har aldrig sett någon dansa så förut, men det är roligt i alla fall och får oss andra att försöka, vilket resulterar i så mycket skratt att jag får ont i magen. Vi hinner dansa till tre låtar vilka är We Found Love, med Rihanna, Turn Me On med David Guetta och Sexy and I Know It innan musiken sänks och Simon Cowell stiger upp på den lilla scenen. Vi alla står och andas häftigt efter allt dansande när han pratar om hur stolt han är över alla killarna och att Harry ska ha en riktigt härlig födelsedag. Jag visste inte ens att han var här förns nu. Men det är gulligt hur han går upp sådär och håller tal inför alla. Harry ser lycklig ut.
Ett tag senare står jag och pratar med Eleanor, Josefin och Danielle vid baren om lite allt möjligt. Många försöker få tag på Harry för att antingen gratulera, ta foton eller helt enkelt bara snacka och jag känner att jag ska hålla mig undan ett tag så att han ska få njuta helt och hållet av sin födelsedag, och inte bara umgås med mig. Tjejerna och jag har pratat om både skola, dans och vad som hänt sedan vi sågs sist. Danielle har både varit med killarna ett tag på turneringen, men också dansat väldigt mycket själv i olika föreställningar och en musikvideo. Eleanor har pluggat ända sedan hon kom hem, och träffade Louis igen först i förrgår. När våra drinkar tagit slut beställer vi en runda till. Dessa drinkar är rosaröda med citronbitar i och smakar typ… hallon. Dock slutar jag dricka efter halva den drinken då jag känner att det är nog för tillfället. Känner att jag inte vill bli för borta runt alla dessa människor. Jag menar, runt gänget är det okej men… inte när det är fans, paparazzi utanför och människor Harry faktiskt känner här inne. Det känns inte rätt då jag vill ge ett gott intryck på alla hans vänner. Dock verkar inte Becca eller Niall tänka på det då de ragglar förbi oss med armarna om varandra. Vi skrattar så fort vi ser dem. Dock verkar de inte lika borta som när de kom hem igår...
”You guys” säger Niall sluddrigt och pekar på oss, sedan pekar han på Rebecca. Hon ser upp på honom under hans arm som han har runt hennes axlar. ”You guys” upprepar han. När han förstår att han har vår uppmärksamhet pekar han på Becca igen ”I’m telling you, I’m marrying this girl some day”
Vi flinar stort tillbaka och höjer på ögonbrynen. Jo visst Niall. Hur mycket har du druckit egentligen?
”Niall, how many drinks have you had?” frågar Jossan som att hon läst mina tankar. Niall tycker på axlarna.
”Doesn’t matter, I’m telling you the truth”
Vi skrattar bara, och Becca skrattar med. Jag tror inte riktigt hon vet vad hon skrattar åt, men hon verkar ha kul i alla fall. De står och pussas någon minut eller så innan de ragglar vidare ut på dansgolvet. Herregud alltså. Vi börjar skratta åt hur söta de är när gått, och fortsätter snacka om Eleanors skola.
När Jossan gått iväg för att leta efter Zayn börjar jag fundera på vart Harry kan ha tagit vägen och ser ut över havet av människor för att försöka hitta honom. Jag hittar både Niall och Rebecca igen, som står och dansar på dansgolvet, och Louis med Liam, Saga och ett andra par människor längre bak i klubben. Harry ser jag dock inte till. Då säger jag till både Eleanor och Danielle att jag ska gå och leta efter honom, och de säger att de ska vakta min drink åt mig när jag är borta, vilket jag skrattar åt. Jag går både förbi toaletterna och borden innan jag till slut hittar honom. Han står med en grupp människor i ett hörn, han har en drink i handen och skrattar. Det är inte förns jag kommer lite närmare som jag ser vem en av de människorna är… Caroline.
Min naturliga reaktion är att jag blir arg, såklart. Han har berättat att de fortfarande håller kontakten, vilket inte är så konstigt då hon kan bära på hans barn. Men eftersom att jag vet att hon vill ha honom är det svårt att se det som en oskyldig, vi är tvungna-relation. Hon har färgat håret blont nu, och hennes mage har växt rejält. Den ser ut som en stol julkula. Dock gör det henne inte mindre snygg för det. Jag biter ihop när hon lägger en hand på hans axel och skrattar, och jag bestämmer mig för att gå fram. Jag vet inte om jag hade gjort annorlunda om jag varit helt nykter, men nu var jag i alla fall på väg dit. Jag ställer mig bredvid Harry och tar tag i hans arm. Sedan ser jag runt på de andra och hälsar. Jag skakar hand med tre personer jag inte känner igen, men är för störd av Carolines närvaro för att ens komma ihåg vad de heter. När jag kommer till henne ler jag stort.
”Hi Caroline, nice to see you again”
Jag ser lite hur det rycker i hennes läpp innan hon också ler, och nickar till.
”Nice to see you again too… T-?”
”Tessa” säger Harry och ler lite besvärat. Jag tror att han hade gillat det bättre om jag höll mig undan när han pratar med henne, men det kan han glömma. Det blir lite utav en pinsam tystnad efter ett tag när de andra tre går vidare in mot klubben, och det bara är jag, Caroline och Harry kvar. Vi ser lite på varandra innan jag till slut frågar henne.
”How are you, and how’s the baby?”
”Just good” säger hon också en aning besvärat innan hon tar sig för magen och ger Harry en blick. Jag förstår precis vad hon menar med den. Får bort din flickvän härifrån. Men hon kan glömma att jag lämnar henne ensam med honom. Harry harklar sig och tar mig lätt på armen.
”Tessa can I talk to you for second?”
”Sure” säger jag och ser lätt på honom, sedan på Caroline. Han nickar mot Caroline innan han tar mig en bit bort och ställer sig med ryggen mot henne. Han lutar sig över mig och ser mig allvarligt i ögonen.
”What are you doing?”
”Talking, what are you doing?”
Han suckar och stryker mig på armen.
”You know I have to have contact with her, right?”
”Sure” säger jag och rycker på axlarna ”because of the baby”
”Just cut her some slack, okey?”
”I was just being polite!”
”Well you know how the situation is already, you’re just making it worse” säger han lugnt.
”How am I making it worse?” säger jag irriterat. Okej visst, jag ville inte vara trevlig och Caroline kanske vet det men, ska jag bara ignorera att hon finns menar han? Det var han som hade sex med henne från första början, inte jag. Jag gör inget fel här. ”So inviting her to your birthday party where you girlfriend is going to be is not making it worse you think? What is she doing here anyway?”
”I didn’t know you were going to be here!” säger han lågt.
”Oh, so you’re seeing her behind my back?”
”What, no!” säger han frustrerat lite högre innan han suckar, och jag inser att jag kanske gick lite för långt där ”I went to the ultrasound thing and then I just invited her. She knew my birthday was coming up.”
Jag orkar inte ens prata om det. Utan suckar bara och ser ner i golvet. Har jag rätt över att bli irriterad, eller kanske ledsen till och med? Jag vet, att hon kanske har hans barn i magen. Jag vet, att han känner att han är tvungen att ha kontakt med henne. Men snälla. Att bjuda in henne till sin fest? Är det bara jag som känner att det är för mycket? Han vet att hon vill ha honom också, det är det som är jobbigast. Han kan inte skylla ifrån sig och säga att de bara är vänner, för han vet också att hon inte kommer ge upp i första taget.
”Look...” säger han och lyfter min haka så att jag ser honom rätt i ögonen ”if it really upsets you I can ask her to leave”
Great. Nu blir jag the bad guy. Även om jag vill vara mogen nog att skaka på huvudet och säga att det är okej. Att han kan umgås med henne. Kan jag bara inte. Det har varit jobbigt nog att bara förbereda mig för att prata om henne och bebisen med honom. Det gör för ont. Jag har fortfarande känslan av att han kan välja henne i mig. Därför nickar jag bara och ger honom en mjuk kyss innan jag snabbt vänder mig om och går därifrån. Jag stannar en bit bort och jag hör hur han förklarar sig.
”I’ll lead you out” säger han till slut vänligt och lägger ena handen på hennes rygg innan de börjar röra sig utåt. Caroline ger mig en elak blick innan de försvinner ut genom dörren. Mitt hjärta slår hårt av bara det. Oroa dig inte för framtiden. Oroa dig inte för framtiden. Han älskar dig. Han älskar dig Tessa. Jag tar ett djupt andetag. Han kommer inte välja henne. Det är inte hans barn. Jag sväljer hårt innan jag vänder mig om och går tillbaka in mot folkmassan.
Händelsen med Caroline gör att jag dricker mer. Och till slut är det som att jag har glömt bort att det hände. Jag har kul igen. Jag dansar med både tjejerna och killarna på dansgolvet och Niall försöker lära mig den irländska jiggen, eller vad det nu hette. Dock kan han knappt stå på benen längre och får stödja sig på både Liam och Rebecca som i all fall kan stå en aning bättre än honom. Eleanor och Louis ser jag inte till alls, men jag tror att någon sa att de var på övervåningen där de har ännu fler soffor. Efter ett tag kommer Harry in i högen med en drink i handen. Han pratar glatt och högt med människor runt omkring tills han kommer till mig. Då kramar han mig och ber till och med om ursäkt för hela grejen med Caroline. Det slutar med att vi håller om och kysser varandra mitt i allt. Alkoholen har nu nästan helt tagit över min kropp och jag börjar känna mig som gelé i hela kroppen. Harry fortsätter viska gulliga saker i mitt öra hela tiden, förutom de få enstaka gånger han lutar sig bak för att ta en till shot av någon eller säga hejdå när någon ska gå. Jag vet inte vad klockan är, men det spelar ingen roll. Allt jag vet är att det snurrar och att allt känns bra. Jag vet att jag alltid dricker för mycket med killarna, men i stunden känns det bra.
Det känns som att jag blinkar, men när jag öppnar ögonen nästa gång är jag helt plötsligt inte på dansgolvet längre, utan på klubbens toalett-golv. Någon håller upp mitt hår, men jag ser inte vem det är. I toan ser jag något rosa-orange-aktigt jag inte alls vill se och jag blundar. Jag mår inte illa längre men det allt snurrar fortfarande. Jag försöker andas ordentligt och lägger upp ena armen på toasitsen. Usch.
”This is disgusting” säger jag utmattat och tar ett djupt andetag.
”Tell me about it” hör jag Harry säga bakom mig. Jag suckar. Missar han festen för det här?
”What happened?” frågar jag och försöker tänka tillbaka på de senaste minutrarna. Ingenting. Han skrattar och spolar toan innan han försiktigt tar ett bättre grepp om mitt hår.
”Well you kinda passed out in my arms, then everyone got worried and I took you in here in case you had to be sick”
”But you’re missing your party” säger jag gnälligt med en suck. Jag känner bara hur han hukar sig ner och kysser mig på axeln.
”Don’t worry about it”
”What time is it?” säger jag och lutar mitt huvud mot min arm.
”Umm, around half past two I think”
”And when did I pass out?”
”Like around one”
”You’ve been here for one and a half hours!?”
”Yeah of course”
”You idiot” säger jag trött och spottar i toan. Hjälp vilken äcklig smak jag har i munnen. ”Do you think you could get me some water, please?”
”Here” säger han på direkten och tar upp en flaska som stod bredvid honom ”Eleanor brought me some so I would sober up a bit as well”
Jag tar lugna klunkar, och det verkar som att jag får behålla det.
”Thanks” säger jag och räcker tillbaka den till honom.
”Sorry about this…” säger jag och ser på honom. Han ler bara snällt mot mig och kysser mig på pannan.
”Don’t be… you said some pretty funny stuff”
Jag spärrar upp ögonen. Va?
”What, I thought I was passed out?”
”Most of the time yeah, but when you weren’t you were up and talking” säger han med ett flin. Jag suckar. Helvete, jag minns inget.
”I can’t remember, what did I say?”
Han säger inget utan flinar bara. Jag orkar inte tjata om det, så jag blundar igen och allt snurrar. Jag är fortfarande redigt påverkad, men jag vill bara att allt ska sluta. Men som jag sa mår jag inte illa längre. Plötsligt hör vi hur dörren öppnas.
”Everything okay in here?” hör jag Eleanor ropa, och Harry sticker ut huvudet genom båset.
”She’s awake”
”Hi hun, you feeling any better?”
Jag nickar lite smått generat mot henne.
”Yeah, thanks”
Jag har märkt att hon och Louis aldrig blir så fulla att de inte kan tänka typ. Det är alltid Louis som gör drinkar och så, men när det kommer till att dricka själv har han koll. Han ser alltid till att alla andra har det bra, och vill aldrig gå för långt. Och eftersom att El är den kvinnliga versionen av Louis är hon likadan antar jag. Jag menar, hon ser till mig just nu.
”Are there still people here?” frågar Harry och ser på Eleanor samtidigt som han stryker mitt hår. Hon nickar.
”Oh yeah, like half of them are still here”
Jag får genast dåligt samvete igen och börjar resa mig upp.
”Let’s go out there” säger jag och Harry reser sig snabbt upp och hjälper mig.
”You sure?”
”Uh-huh” nickar jag och ställer mig raggligt på benen. Han ser oroligt på mig men jag ler bara tillbaka för att säga att jag faktiskt är okej.
När vi kommer till resten av gruppen som sitter och pratar vid ett bord nu reagerar de inte som jag trodde de skulle. De ser inte sorgsna ut och kramar om mig. De skriker glatt och klappar händerna. Jag står bara och gapar. Saga skrattar nog högst.
”Who would’ve thought, Tessa… puking for once!”
Jag himlar med ögonen innan jag ser på henne. Om hon bara visste om den gången hos Harry…
”Ha-ha”
”C’mon, gimme five” säger Niall och håller upp handen. Då skrattar jag faktiskt och ger honom en high five.
Resten av kvällen sitter vi runt det bordet och snackar bara. Om allt möjligt. Om hur vi träffades, om minnen och om framtiden. Harry ser på mig med en orolig blick hela tiden och frågar om jag verkligen är okej. Vilket jag faktiskt är. Jag känner mig bättre och bättre för varje minut som går. Till slut är jag faktiskt hungrig, och då beslutar både jag och Harry oss för att dra och äta. De andra vill stanna kvar ett tag, så det blir bara jag och Harry som drar. Jag blir jätteförvånad över att det fortfarande finns fan och fotografer kvar utanför när vi går ut. Dock stannar Harry inte för att ge autografer, utan ser till att jag säkert sätter mig i bilen först. Sedan ger han mig en puss på kinden och säger att han snart är tillbaka. Jag ser igenom rutan hur han tar bilder och signerar de frusna fansens saker. Sedan sätter han sig i bilen, och vi åker till McDonalds. Jag har inte varit så hungrig på länge, och jag äter upp ett helt Big Mac meal på några minuter.
När vi äntligen kommer in i killarnas hus hämtar vi först mina saker inne hos Niall. Sedan vi gör oss i ordning. Väl klara går vi och lägger oss på direkten. Trots allt som hände var det är rolig kväll och jag hoppas att Harry hade roligt också. Jag kryper upp i hans famn och han håller om mig och kysser mig på huvudet. Jag känner mig så otroligt trygg i hans famn. Han är bara min.
”Happy Birthday” säger jag trött en sista gång innan jag somnar.
Lååångt kapitel! Hoppas ni gillar det och kommentera!
The Center of Attention - Kapitel 60
”Fine…” säger jag tjurigt och lutar mig bakåt i soffan. ”But you better give me something to eat while you’re gone”
”No problem” skrattar Niall och reser sig upp ”what do you want?”
Jag vaknar av att Rebecca kommer in och hoppar på sängen nästa morgon. Det ända jag vill är att sova vidare och försöker ignorera att hon är där, men hon fortsätter hoppa. Jag hade jättesvårt svårt att sova inatt. Jag gick faktiskt och la mig tidigt, runt tio eller något så jag skulle kunna få min sömn till idag. Men klockan halv tre vaknar jag av att Niall och Becca ragglar in i lägenheten. De hade tydligen kul efter konserten och hade väldigt svårt att hålla tyst när de kom tillbaka. Mycket fniss, snubbel och ja… annat. Jag kunde i alla fall inte somna om på direkten och är därför ganska trött. Hur hon är pigg är ett mysterium.
”Upp och hoppa! Idag ska du träffa Harry!” säger hon och sätter sig på mig. Jag ler för mig själv mot kudden. Äntligen. Jag ser trött upp mot henne.
”Vad är klockan?”
”Tio” säger hon och hoppar av ”men vi har mycket att göra idag!”
”Som vad?” säger jag och räkar i huvudet hur många timmar det är kvar tills jag kommer få träffa Harry. Förmodligen tio-elva timmar… suck.
”Som att hämta upp tårtan vi ska använda… du ska till frisören och sminkösen och allt det där med”
”Va? Varför måste jag det?”
”Du vill väl se ditt bästa ut ikväll” säger hon glatt. Jag himlar med ögonen och flinar.
”Vadå ser jag inte fantastisk ut redan?”
Hon skrattar och ser på mitt fågelbo till hår och mitt osminkade övertrötta ansikte.
”Jo du ser ut som en modell” säger hon sarkastiskt innan hon går mot dörren.
”Men vad ska du göra då?” frågar jag och sätter mig upp ”om du inte följer med går jag inte!”
”Hade hoppats på att du skulle säga så, klart jag följer med!” säger hon gulligt innan hon går ut genom dörren ”gå upp nu, vi gör frukost!”
Jag sitter kvar en stund i sängen och bara stirrar, då inser jag faktiskt att det är Harry’s födelsedag idag. Jag tar genast upp mobilen och skriver ett sms.
HAPPY BI… you have to call me to hear the rest, love u! call me call me call me! x
Jag bryr mig inte om att klä på mig innan frukosten och går ut i bara den lilla pyjamasen jag köpte för ett tag sen. Precis som hon sa, står de i köket tillsammans och gör frukost. Radion är på och de dansar omkring med pannor och tallrikar. Herregud…
”Mornin’” säger Niall och skrapar ner något som ser ut som äggröra på tre tallrikar ”did you sleep well?”
Jag nickar trött och ställer mig en bit ifrån, innan jag ger dem en skum blick.
”How is it possible that you’re so… so… alive” – Ja jag vet att min engelska inte är den bästa men det är ju sant! Niall skrattar.
”I’m always perky in the morning” han räcker mig en tallrik ”but I had to give Becca here two cups of coffee before she even noticed that she was out of bed”
Rebecca skrattar generat och slår lätt till honom på armen, innan hon också får en tallrik av honom och vi går och sätter oss vid bordet. Jag skrattar också åt det Niall sa och tänker tillbaka på alla gånger jag har fått gå ner och brygga kaffe till henne, jag som inte ens dricker kaffe själv särskilt ofta. Niall sätter sig bredvid oss med sin dubbelt så stora portion med frukost. Vissa saker som finns på hans tallrik vet jag inte ens vad det är.
”So did you have fun last night?” frågar jag och tar en tugga. Båda nickar samtidigt som de äter.
”The concert was amazing!” säger Becca och spärrar upp ögonen. ”The fans went crazy, I had to cover my ears almost the whole time”
”Were you backstage or..?”
”No, we got to stand like right next to the stage, girls even recognized us from there and screamed for pictures and stuff, it was crazy”
Jag nickar och tar en till tugga. Börjar nästan bli lite orolig över hur det kommer bli när jag träffar fansen. Kommer det vara roligt eller läskigt? Det är sjukt hur de kan skrika efter oss bara för att vi är tillsammans med killarna.
”I heart about the airport” säger Niall och fnissar med mat i munnen, jag flinar och himlar med ögonen. Jag visste att killarna skulle tycka det var roligt.
”I love how you had to cover up and get them distracted before passing through”
”Yeah… it was something different” säger jag och skrattar till. Trodde aldrig att vi skulle ha fans väntandes på oss vid flygplatsen. Det är sjukt.
”I still don’t get why you didn’t just call us”
”We didn’t want to disturb you, you were working” säger Becca ”and we handled it, right?”
”Yeah but you could’ve gotten hurt”
Jag ler. Han bryr sig verkligen om oss… om henne. Niall är en fin kille.
”They were really nice and calm…” säger Rebecca och ler envist mot honom.
”Yep, until they started chasing you!” säger jag och skrattar. Rebecca ser på mig med en blick som att jag inte ska nämna det. Hon kanske vill Niall att tro att hon inte alls var rädd och att det inte var farligt alls.
”They chased after you!?”
”Noo, not like that!” säger Becca och tar en tugga till ”when Mr. J came they just followed us and wanted pictures”
”Mr. J?” säger han och skrattar ”noo, don’t tell me Johnny asked you to call him that too?”
Jag skrattar. Det är precis det han gjorde. På vägen hit till London började han snacka om att några fans inte kunde hans namn någon gång och började kalla honom för Mr. J. Han tyckte det lät coolt så han har hållit fast vid det sen dess. Niall kan inte sluta skratta när vi berättar och lägger huvudet i handen.
”He’s so lame…” säger han och suckar.
”No he’s cute!” säger jag och skrattar. Okej inte söt på det sättet. Men han är precis som Paul. En stor, läskig man med ett stort, fjantigt hjärta. Man tror att de ska vara värsta statyerna men de är så otroligt snälla.
En timme senare har vi gjort i ordning oss för att åka iväg. Jag har bara satt på mig ett linne, en skön mörkgrå kofta och ett par jeans då det är både kallt och trist ute idag. Dock är det inte särskilt mycket snö kvar här i London vilket jag älskar. Jag är trött på snö. Jag står i hallen och sätter upp håret i en bulle då både Becca och Niall kommer för att sätta på sig ytterkläder. De har gått på lite samma mysiga stil som jag, Niall har på sig ett par svarta byxor, en vit t-shirt och en grå hoodie. I hallen sätter han på sig en svart jacka och grå mössa till också. Han ser urgullig ut. Rebecca har på sig på sig en vit t-shirt hon med, förmodligen Nialls, fast med två rödorangea hjärtan på med ögon, en stor och en liten. Till det har hon ett par svarta jeans och en grå hoodie. Det är nästan så att de matchar haha. Vi båda sätter på oss våra stora vinterjackor, skor och halsdukar, sedan följer vi Niall ner i garaget. Vi är nästan hundra procent säkra på att Harry fortfarande sover, men vi småspringer ändå igenom korridoren.
Vi bestämmer oss för att ta killarnas gemensamma, stora, svarta bil med tonade rutor så ingen ska se in och jag tvingar Niall att visa sitt körkort för mig innan vi kör iväg, inga fler olagliga bilresor tack!
Det tar inte särskilt lång tid att åka till salongen, då killarna redan bor i centrala London. Vi svänger först förbi McDonalds dock och köper med oss mat. Härligt att sitta och äta på salongen… där man ska bli vacker så sitter vi och tjockar oss. Tur att ingen annan kommer vara där. De har lyckats stänga salongen under tiden då vi är där så inga ska komma in och störa, vilket känns härligt. Jag har aldrig blivit fixad av någon förut om man inte räknar med mina kompisar, och att vara helt ensam med Becca på en salong är värsta lyxen. Det ska bli kul. Vi glömde bort att fråga Saga och Jossan om de ville följa med, men de är så fina redan så det spelar nog ingen roll… hoppas jag.
”See you later okey”
”Yeah” säger hon och tar tag i sin väska. Jag stannar upp med säkerhetsbältet i handen.
”Wait you’re not coming with us?”
”No, I have to go get the cake and leave it at the club before our interview”
”You’re working today? But it’s his birthday!”
”We work almost every day” säger han och flinar samtidigt som han rycker på axlarna ”but it’s just an interview, that’s nothing”
Jobba på sin födelsedag, låter kul……
”We usually just play around anyway” fortsätter han med ett skratt. Jag nickar med ett leende.
”So are you picking us up later?” frågar jag och släpper till slut bältet och tar tag i min väska.
”Yeah, just call me when you’re done, I have to get something to wear tonight after anyway”
”You have enough clothes as it is” säger Becca och skrattar.
”but I don’t have a suit that fits!”
”Ohh fancy” säger jag och flinar.
”Hey, I look good in a suit” säger han och flinar tillbaka.
”Yes you do” säger Becca och öppnar bilen ”I’ll call you when we’re done”
Han nickar.
”Bye, have fun”
”Thanks for the ride Nialler!” säger jag och börjar klättra ur bilen. ”Bye”
Becca kysser honom en sista gång innan hon också hoppar ut och smäller igen dörren efter sig.
”Let’s go!”
Frisörskorna/Sminköserna heter Ava och Lisette och är systrar i tjugo årsåldern. Ava klipper mig och Lisette klipper Becca. De är verkligen jättetrevliga och säger att både Eleanor och Danielle har varit och klippt sig och blivit sminkade här förut flera gånger. Det gör mig jätteivrig. De båda är ju jättefina och då kanske jag har en chans att se hälften så fin ut i alla fall! Ava gillar redan längden på mitt hår och klipper bara topparna lite, sedan gör hon lite olika ljusare och mörkare slingor i håret. De tar ett tag men som tur var har både jag och Becca våra iPhones och sällskap, så vi har i alla fall kul. Plötsligt ringer min mobil när vi är mitt i att locka mitt hår. När jag ser att det är Harry får jag panik då jag inser vart jag är och säger snabbt åt dem att dem att vara tysta. Som tur var pratade vi om min överraskning tidigare så de förstår precis.
”HAPPY BIRTHDAY!” skriker jag så fort jag svarar, och jag hör hur Harry skrattar i andra änden.
”Thanks babe, sorry for calling this late but I kind of overslept and had to run out”
”I'm not surprised! Becca told me about last night”
Han skrattar igen och harklar sig.
”Did she tell you everything?”
”If she told me everything?” säger jag högt och ser frågande på Becca, hon tänker till men rycker sedan på axlarna ”that depends on what everything is” fortsätter jag och skrattar.
”If I didn’t dream it… I remember getting really shitfaced and crying over you not being there”
Jag skrattar högt. GRÄT HAN?
”You cried??” skrattar jag ut och jag kan se hur Rebecca plötsligt minns och sätter händerna för munnen så att hon inte skrattar rakt ut.
”Don’t laugh!” säger han gnälligt och skrattar ”I was just really sad about you not being there”
”Aww” säger jag och försöker lugna ner mig ”that’s so sweet”
”I want you to be here!” säger han högt och tydligt. Jag ser mig själv i spegeln, hur allt fler lockar bildas i mitt hår av Ava. Jag ler lite.
”I want to be there too…” säger jag och Becca putar med underläppen mot mig. ”But I’ll skype you guys tonight and stuff, I promise”
”You better” säger han och suckar ”but uhm.. I have to go now, we’re doing an interview in five minutes or so”
”On your birthday!?” säger jag och försöker återskapa reaktionen Niall fick av mig. Han skrattar till mjukt.
”It’s okey really, it’s fun”
”Yeah okay…” säger jag och ser på klockan, strax före två… redan!? ”but… have fun and I’ll call you later?”
”Yeah, love you…”
”Love you too, bye”
”Bye” säger han innan han lägger på. Jag lägger tillbaka mobilen på det lilla bordet framför mig och suckar. Jag saknar honoooom.
”That was the cutest phonecall I’ve ever heard” säger Ava och nyper till mig i axeln. Jag fnissar. Inget gulligt med det egentligen, men jag tror jag för står vad hon menar.
”Agreed” säger Lisette ”my boyfriend only wants me to leave him alone."
Hon skrattar men jag ser på henne smått allvarligt.
”Hey, he should tell you he misses you every day!”
”Yeah I know, I have to give him a smack on the fingers”
Vi fnissar till allihopa, även om jag kan se på henne att hon inte tycker det är roligt alls. Hon borde ta tag i det, om det verkligen är ett problem. Istället för att skämta om det. Men det är inte min sak att säga, jag känner henne inte.
När hon lockat håret klart på mig börjar hon fiffla med hårspännen och till slut har jag en jättefin frisyr. Jag speglar mig själv och ler. Det är verkligen jättefint.
”Ready for makeup?” frågar Ava och fifflar lite med mitt bakhår. Om jag är! Jag nickar ivrigt och följer med in till det andra rummet.
Någon timme senare är både jag och Becca klara och redo att bli upphämtade. Vi bjuder dessutom in både Ava och Lisette till Harry’s fest då vi redan känner att vi tycker mycket om dem. De skulle höra av sig i fall de inte kunde komma, men det skulle inte vara några problem. Niall hämtar upp oss utanför där han lämnade, och tappar nästan hakan när vi kommer in. Till min förvåning sitter Liam också med i baksätet, med samma min på hans ansikte.
”Oh wow!” säger Niall och ler charmigt ”you look great!”
”Thanks!” säger Becca och jag samtidigt . Sedan kysser hon honom.
”Hi Liam!!” säger jag och kramar om honom hårt. Jag har ju inte hunnit träffa honom än. Han ler stort och säger hej han med.
”How are you?” säger jag glatt och spänner fast mig när Niall gasar.
”I’m good actually! I’m excited about tonight, you?”
”Yeah I’m great, and me too… I can’t wait to surprise him”
Vi svänger in mot stan igen och vi pratar på ett tag. Vi kommer på att det förmodligen är bäst om de släpper av mig hemma innan de åker och handlar en kostym till Niall, då det är stor risk för att paparazzi upptäcker oss. Så någon kvart senare är jag uppe i Nialls lägenhet igen. Jag står ett långt tag och bara studerar mig själv i spegeln. Jag ser otrolig ut. Mitt hår och smink har aldrig varit så här fint förut. Jag tar upp bilden Ava tog på baksidan av mitt hår med min mobil och lägger upp den på twitter. Jag ser självklart till så att man inte ser var jag är någonstans.
@tessamelin: what do you think of my hair? x pic.twitter.com/h3829gjlmH…
Jag får flera svar på direkten där de antingen säger att det är jättefint eller fult. Jag följer och svarar på några stycken där jag sitter i Nialls soffa helt ensam. Det är otroligt tråkigt att jag är i London men inte kan gå någonstans… Jag sitter länge med twitter tills jag får flera tweets där de undrar om jag sett intervjuer eller inte, och så skickar de massa länkar. Jag lånar Nialls dator som ligger på soffbordet ett tag för att gå in på twitter. Självklart han han inte loggat ut och jag passar på att skriva något pinsamt från hans twitter.
@NiallOfficial: my butt is all itchy today…
Ja kalla mig omogen, men sån är jag! Jag skrattar lite åt det jag skrev och loggar ut från hans twitter för att logga in på min egen. Jag trycker upp en av länkarna jag fått, det verkar vara på intervjun från idag. De pratar lite om touren och hur det är att att spela var och varannan kväll. Niall menade verkligen allvar med att de mest skojar omkring, de skämtar, skrattar och dissar varandra under intervjun. Ibland verkar de till och med glömma att de faktiskt är mitt i en intervju och att någon pratar med dem. Till slut kommer frågan om Harry’s födelsedag, och killarna tjuter och skojar om det. Harry ler men ser inte överlycklig ut. När de blir frågade om flickvännerna och om det är kul att vi är här, ser killarna glada ut och svarar att det är jättehärligt att ha oss här. Harry försöker se oberörd ut, försöker le lite, men jag kan se rakt igenom honom. Och jag tror att fansen kan det med. Till slut verkar han inte lyssna längre när de pratar om tjejerna, utan börjar bara rulla upp ärmarna på tröjan. Frågan om mig kommer aldrig, jag antar att management har förbjudit det. Det gjorde de med Becca i början också. För att hålla fansen så ovetandes och hoppfulla som möjligt.
När jag sett klart den trycker jag upp en annan video ett fan skickat till mig som också är precis upplagd efter intervjun idag. Videon heter Meeting Harry Styles, och man kan se hur tjejen filmar en dörr som öppnas där både Zayn och Harry kommer ut. Som jag förstod skulle Zayn röka och Harry hängde på. Förstår dock inte hur han pallade, han har inget annat än sin vita t-shirt på sig. Det som är svinkallt ute. Vill nästan smsa honom och säga att han måste ha jacka på sig, men det känns lite löjligt haha. Till slut märker Harry dem, och eftersom att han inte har något annat för sig går han fram till dem. Jag ser inte hur många de är, men jag kan gissa på runt fem stycken. Jag undrar hur de har tagit sig så långt in att de står på baksidan av huset mellan ett galler och ett annat hus. Verkar väldigt trångt.
”Hi Harry!” ropar tjejen med kameran, och Harry ler snällt mot dem.
”Hello”
”Can you sign my album please?” frågar hon och sträcker fram handen igenom gallret med skivan i handen. Han säger självklart och tar emot både den och pennan. Precis när han räcker över det igen ser han in i kameran.
”You and Tessa are so cute together!” säger tjejen som håller i kameran plötsligt, och Harry ler. Han ler nästan generat. Som att det är pinsamt hur otroligt mycket den där kommentaren betydde. Jag blir helt varm inombords när hon säger det, och jag kan slå vad om att jag har exakt samma ansiktsuttryck som honom. Han säger dock inget utan fortsätter bara le under hela videon och signerar saker. Han tar några bilder och pratar någon minut till med dem tills Zayn till slut ropar att han är klar, och Harry rusar tillbaka. Zayn vinkar gulligt mot kameran innan de försvinner in igen. Så fort videon är slut inser jag hur snabbt mitt hjärta slår. Att se hur glad han blev av den kommentaren gör mig… så jävla lycklig. Jag älskar honom så otroligt mycket.
Runt sex kommer Becca och Niall tillbaka, med en fin kostym med sig. De sa att de hade letat överallt efter den ”perfekta” kostymen, som inte skriker för mycket eller är för underklädd. Och de har verkligen lyckats, den är perfekt. Jag kan knappt vänta på att se honom i den, men innan det lagar vi middag. Spagetti med köttfärssås! Niall ska såklart överdriva med mängden och det blir massor över, dock säger han att han förmodligen kommer vara hungrig när vi kommer hem och att det är bra att ha något att äta då. När vi är klara går vi för att göra oss i ordning, även om jag känner att jag skulle kunna åka i vad som helst nu när håret och sminket är över perfekt. Jag tar upp min rosa axelbandslösa klänning jag tagit med från Sverige och ler för mig själv. Jag har aldrig vågat ha på mig den på någon fest, men nu känner jag att den passar perfekt. Harry kommer tappa hakan, förhoppningsvis. Jag kråmar på mig den och ser mig själv i spegeln, inte bara får den mig att se smal ut, men också brun. Hjälp va snygg den är. Jag rättar till allt lite och tar fram skorna jag valt.
”Är du klar!?” ropar Rebecca utifrån hallen och jag ser ner på klockan. Halv åtta. Gästerna börjar komma snart.
”Ja! Men ska vi åka redan?”
”Nej men, kan jag komma in?” frågar hon och jag hör hur hon kommer närmare.
”Men självklart” säger jag och himlar med ögonen och ler. Hon ska alltid fråga om det är okej. Gå in bara! Så fort hon kommer in börjar jag gapa, hon ser OTROLIG ut. En svart klänning med små runda nitar utspridda överallt. Hon gapar precis lika stort mot mig.
”Snurra!” beordrar vi varandra samtidigt, men hon snurrar först. Det är öppen rygg på klänningen också. Wow. När hon snurrat är det min tur. Hon ler stort när jag kommer tillbaka.
”Du ser otrolig ut!”
”Men du då!?”
Verkligen. Jag kan inte komma över det. Plötsligt knackar det på dörren.
”You decent?” hör jag Niall ropa.
”Yes Niall you can come in” säger jag skrattandes tillbaka och han kommer in. Han ser… ashet ut. Jag förstår inte att jag säger det om lilla Nialler men, wow. Han kan verkligen kostymgrejen. Den passar honom som handen i handsken. Nu gapar vi båda åt honom. Han ler nöjt.
”I know, I look amazing”
Hjälp! Att vi är på kapitel 60 redan! Trodde aldrig jag skulle skriva såhär länge! Ville egentligen ha själva "festen" på kapitel 60 men jag drifade iväg och det blev såhär! Hoppas ni gillar det i alla fall. Ni kan väl gratta novellen på 60-kapitels-dagen genom att kommentera och säga vad ni tycker om den i helhet! Vilket är ert favoritkapitel och varför? Skulle vara kul att höra! Tycker ni att jag borde börja lägga in gif-bilder då och då som nu, kan ju vara lite kul? Kram på er!
The Center of Attention - Kapitel 59
Jag spänner fast mig i flygplansstolen och andas ut. Nu är vi påväg… nu är vi faktiskt påväg. Jag ser mot tjejerna som alla håller på att göra sig bekväma. Becca står och försöker trycka in sin tjocka jacka i hyllan över sätena, men lyckas knappt för att hon är för kort. En man hjälper henne till slut och hon ler vänligt tillbaka och säger tack. Saga har redan börjat packa upp tidningarna hon ska läsa under resan och Jossan sitter med sina hörlurar på sig och är helt inne i mobilen. Det är ganska kul egentligen, att vi är påväg till London nu hela gänget, ett halvår senare. Det är otroligt hur mycket som har förändrats sen vi flög på klassresan i juni förra året. Vi har fått pojkvänner, vi har varit med om olyckor, vi har varit i olika länder, vi har fått nya vänner, vi har gråtit och skrattat… vi har varit med om både lycka och olycka och kommit närmare varandra… men den största förändringen är, att denna gången… flyger vi i första klass! Haha..! Nej men faktiskt, Niall slog verkligen till stort när det gäller flygbiljetterna. Vi hade tänkt oss fyra flygbiljetter på ett billigt flyg med platser ifrån varandra. Nu sitter vi i ljusbeiga fotöljer med tv-skärmar framför oss och enormt mycket plats. Det är verkligen för mycket och killarna borde inte spenderat så mycket pengar på en två timmars flygresa. Men jag klagar inte. Jag är i himlen.
Rebecca rättar till sig i sätet bredvid mig och tar ett djupt andetag.
”Vilket plan… jag har aldrig sett något liknande”
Saga ser mot oss från andra sidan gången och nickar instämmande.
”Eller hur… det är finare är alla våra hus tillsammas”
”Lite pinsamt dock att vi är de enda ungdomarna på hela planet…” säger jag och sträcker lite på mig för att kunna se ut över resten av planet. Det är bara massa kontorsnissar, viktiga personer med kostymer, dataväskor och telefoner i högsta hugg… och vi. Jag antar att de flesta här inne är viktiga personer som jobbar med ekonomi och affärer och sådant.
”Ja” säger Becca och skrattar ”de måste undra vad fan vi gör här”
”Äsch vi ser ju ascoola ut här bland alla vuxna” säger Saga och lutar sig bak i sätet med ett flin. Becca ler stort och tar upp sin mobil.
”Le” säger hon och håller upp den för att ta ett foto på Saga och Jossan. Jossan märker ingenting så Saga får putta lite på henne med armbågen för att hon ska inse. De båda ler stort och gör tummen upp. Sedan ser jag hur hon går in på twitter för att lägga upp den.
”Synd att inte du kan vara med på några bilder Tessa” säger Saga och garvar.
En timme senare har jag nästan somnat i sätet. Det spelar ingen roll hur mycket det låter från planets motor och hur mycket Becca och Saga än tjattrar, jag sov knappt något inatt för att jag var så nervös, och sedan behövde jag gå upp redan klockan sex för att dra till skolan. I need my sleep. Plötsligt hör jag hur Saga skriker till.
”Helvete! … hörrni”
Jag är för trött för att reagera, men till slut slår Becca till mig på armen och jag ser på dem.
”Vad..?”
Saga håller upp en bild på mobilen för oss. Det är en grupp tjejer med med pennor och block i händerna. Jag försöker koppla vad det är hon vill att jag ska se.
”Jaha?” frågar jag slött och ser runt på tjejerna. Becca verkar ha fattat vinken i alla fall och ser helt chockad ut, innan hon gräver ner ansiktet i händerna. Jossan har samma blick hon med.
”Neeej”
”Vadå??” frågar jag fortfarande helt borta och kollar på bilden igen. Det är runt tjugo tjejer kanske, de står med sina jackor på sig fast de är inomhus och det är lite skyltar i bakgrunden. Saga suckar.
”Det är fans! De väntar på oss vid flygplatsen!”
Jag spärrar upp ögonen. Varför då!? Hur då?
”De måste sett min bild…” stönar Rebecca och ser på bilden igen. ”Har de skrivit något till?”
”Ja.. ’waiting for you’ och en massa hjärtan”
”Men hur ska vi göra med Tessa då?” frågar Jossan med en orolig min ”de kommer ju se henne”
”De kanske… håller tyst om vi ber dom?” säger jag osäkert och ser runt på tjejerna. Saga ger mig en irriterad blick.
”Som om det kommer hjälpa? De är fans! Såklart de kommer sprida det vidare!”
”Men vad ska vi göra då? Vi kan ju inte bara lämna henne på flygplatsen” frågar Jossan och biter sig i läppen. Jag ser på de andra tjejerna och hoppas att de kommer på något, för jag har nada. Ingen av oss säger något på ett tag.
”Jag vet verkligen inte” säger Becca ”tror ni det finns någon bakväg?”
”Finns det säkert men varför skulle vi få använda den…?”
Alla börjar tänka igen. Vi skulle kunna ringa någon av killarna men, de jobbar och har redan gjort så mycket. Fixat flyg, bil och allt för oss. Detta känner jag att vi får lösa själva.
”Jag vet!” säger Saga plötsligt och spänner upp säkerhetsbältet. Vi ser förvånat på henne när hon reser sig upp och börjar gå längs korridoren. Vad håller hon på med?”
”Ursäkta?” hör jag henne säga längre bort, och jag sträcker på mig för att se. Hon har börjat prata med människor längre bort. Jag ser hur hon fejkler och beter sig extra gulligt när hon frågar om de ska använda bakvägen. När de säger att de inte kommer använda gången säger hon tack och försätter ner längs planet. Vi andra ser på varandra med höjda ögonbryn. Alltid Saga. Efter några minuter kommer hon tillbaka och dröser besviket ner i sätet igen.
”Ingen har någon anledning till att använda den”
”Typiskt” säger jag, även om jag redan förstod att ingen på planet förmodligen skulle använda den vägen.
”Vi får väl lösa det när vi kommer dit antar jag, ringa killarna om det blir akut… eller så får vi gå före och sedan hämta upp dig efter” säger Becca och ser på mig. Jag rycker på axlarna. Vad som helst funkar för mig.
Väl i bagageuthämtet börjar vi försöka gömma mig, utifall att någon skulle ha smygit in. Jag stänger jackan och sätter på mig luvan så nästan hela jag täcks. Det blir väldigt varmt men det får jag stå ut med. Svettandes letar vi upp våra väskor, men jag tvingas stå en bit bort från de andra. Till slut har vi dem och vi ser oss noga omkring innan vi pratar med varandra.
”Så… vad ska vi göra?” frågar jag och ser på dem. De ser fortfarande lika ovetandes ut. Becca ser ner i mobilen, och sedan bort mot de andra bagagebanden.
”Tja det känns lite konstigt att behöva fråga någon personal om en annan väg… jag menar vi är ju inte kända” säger Jossan. Jag nickar och håller med. Det känns lite skumt att be om något som egentligen inte behövs.
”Jag har en idé” säger Becca plötsligt och vi ser på henne och hur hon scrollar igenom twitter. ”På bilderna ser de ut som att de flesta är i en klunga i alla fall… Så om vi går ut och börjar hälsa på dem, kan du gå ut samtidigt som människorna med nästa plan.” Hon pekar mot en talva längre bort. Nästa plan från Paris kommer om fyra minuter. ”Du kan slinka förbi bara utan att de märker”
Jag ser osäkert på henne. Kommer det verkligen funka? Tänk om de ser mig hoppa in i bilen eller vad som helst. Men de andra verkar tycka att det är en bra idé. Det tar ett tag för dem att övertala mig, men till slut går jag med på det.
”Ha bara på dig luvan så märker ingen att det är du” säger Saga och ler. Jag nickar.
”Smsa när du är i bilen” säger Jossan och ger tummen upp, innan de alla börjar ta upp sina väskor. Jag följer dem en bit med min, sedan ser jag hur de försvinner ut genom dörrarna. På ett sätt är jag väldigt glad över att slippa fansen. Jag menar, jag vet inte hur jag ska bete mig. Inga fans har någonsin kommit för att träffa oss! Men jag skulle också vilja se hur det är. Se om fansen beter sig eller om de är otrevliga.
När klasen med människorna från Paris-planet börjar ramla in i salen ställer jag mig redo för att smyga med. Det tar inte lång tid innan de första går igenom dörrarna ut till flygplatsen men jag väntar ändå på en grupp undomar i min ålder som snackar högt på franska. Jag går liksom en bit bakom dem men försöker ändå hålla ett avstånd så de inte ska tro att jag är dum i huvudet.
Vi går igenom en grupp med dörrar tills vi kommer ut till den riktiga flygplatsen. Jag ser genast tjejerna med fansen. De är så många fler nu än på bilden innan, runt femtio stycken kanske, men de har ändå varit lugna nog att göra en kö för att ta bilder. Jag hinner precis se en tjej få en bild och räcka fram ett block för en autograf då jag rusar förbi. Dock vet jag att ingen av oss har en autograf, så tjejen fick förmodligen ingen. Jag ser ner i marken och ber till gud att ingen känner igen mig när jag lätt går igenom gruppen av tjejer. Jag hör hur de snällt ropar på deras namn och frågar om en follow på twitter. Jag blir nästan sugen att ta upp mobilen själv och följa några av dem när de skriker ut sina twitternamn bakom mig. När jag är några meter bort känner jag äntligen att jag kan andas i alla fall och ser försiktigt upp från luvan. Jag försöker komma ihåg hur man kommer till parkeringen, och efter många försök hittar jag äntligen rätt parkering. En stor svart bil står där med en av killarnas vakter utanför, och en chaufför i förarsätet. Jag rusar snabbt fram till vakten jag känner igen som Johnny. Han var med när vi träffade killarna första gången och de pratar om honom väldigt ofta.
”Hello” säger han och ler mot mig. Jag ser förvånat på honom. Och vart fan var han när vi behövde honom? Hade vi kunnat kontakta honom eller? ”Where are the others?” frågar han sedan lugnt och ser mot dörren jag kom ut ur.
”Hi” svarar jag halvstressat och slänger ner min väska bredvid mig ”There are fans inside and I had to sneak out. They’re taking pictures with them right now, why are you out here!?”
”There are fans inside??” säger han allvarligt och jag nickar.
”Yeah, like 50”
Han öppnar snabbt bildörren åt mig och nickar mot den som att jag ska gå in. Jag hinner inte säga någonting mer utan att sätter mig bara innan han hastigt stänger igen dörren och rusar in i byggnaden. Jag tar upp mobilen och smsar Becca.
Jag är i bilen, Johnny är påväg!
Några minuter senare öppnas dörren för femhundrade gången, men äntligen var det tjejerna som kom ut, med Johhny hack i häl. Han håller ut armarna runt dem som för att skydda, och stänger igen dörren efter dem. Jag ser hur några fans kommer ut genom en annan dörr, och så fort han gått iväg från dörren för att följa dem till bilen kommer det ut några där med. De är inte lika våldsamma och skrikiga som med killarna, men de springer ändå efter och tar bilder. När de är framme vid bilen öppnas dörren och tjejerna hoppar in. Så fort alla är inne sätter sig Johnny i framsätet och vi kör iväg. Tjejerna ser både överväldigade, rädda och glada ut på samma gång.
”Herregud” säger Becca och lutar sig bakåt i stolen.
”Är ni okej?” frågar jag oroligt och ser runt på dem. Helt plötsligt börjar Saga skratta.
”Om jag är okej, det där va otroligt!”
”Lite skrämmande… men kul” säger Becca sedan och ser på mig. ”Har aldrig varit med om något liknande”
”Are you okey?” frågar Johnny och ser bak på dem, och alla nickar.
”Yes, we’re fine”
Han förklarar att de inte fick några andra instruktioner än att vänta utanför på oss. Och han hade verkligen ingen aning om att det skulle finnas fans där inne. Vi säger flera gånger att det inte är någon fara och berättar att det var en upplevelse. När vi ser den första London-skylten är vi fortfarande inne på händelsen.
”Såg ni tjejen med tröjan?” frågar Jossan och ser på Saga och Becca.
”Sverige tröjan?” frågar Saga och Jossan nickar. ”Ja den såg jag! ”
De skrattar och börjar sedan snacka om hur lugna fansen hade varit till en början. Men sedan när Johnny kom för att ta dem därifrån, började de som inte fått bilder bli desperata och sprang efter.
”Hur står killarna ut?” frågar Becca sig själv högt. ”Trodde jag skulle dö ett tag, och det där var inte ens över hundra”
”Ja fyfan” säger Josefin och håller sig om hjärtat ”jag blev rädd när de började springa efter.”
”Men det var kul, eller hur!?” utbrister Saga glatt. Självklart att hon älskade det. Det är sådan hon är. Vi skrattar till.
Vi kommer hem till killarnas hus runt sex på kvällen. Vi har redan planerat så att killarna är ute och äter middag efter jobbet när vi kommer, så vi går ostört upp till lägenheterna. Det är lite roligt hur jag ska sova i samma land, under samma tak som Harry inatt, men ändå inte kan träffa honom. Det kommer bli svårt att hålla mig ifrån att gå över, men jag måste hålla mig om jag vill överraska honom. Vilket jag vill. Jag tror att det blir tårt-överraskningen vi gör faktiskt. Det skulle nog vara lite konstigt om alla gäster fick se på när han tar på både killarna och på mig. Dessutom är det han som fyller år och förtjänar att få tårta i ansiktet.
Rebecca låser upp Nialls lägenhet med nyckeln han lämnat i en planta bredvid dörren (hahah) och vi hasar in med våra väskor. De andra tjejerna gick till Zayns lägenhet eftersom att de ska sova där.
”Här var det städat…” säger jag och ser in på lägenheten. Det verkar inte som att han har ansträngt sig precis. Det ligger kläder lite här och där, tallrikar och glas är framme och småprylar överallt. Becca suckar och ser på mig.
”Jag vet” säger hon och flinar lite ”städning är inte hans grej precis.”
”Ser det” säger jag och skrattar innan jag går vidare in i lägenheten. Det härliga med killarnas lägenheter är att de se likadana ut bara att de är spegelvända, därför tappar jag inte bort mig och hittar direkt till Nialls gästrum. Jag ställer bara in väskan istället för att packa upp, jag ska ändå bara sova i England två nätter. När jag kommer ut igen står hon redan och plockar. Det slutar med att jag hjälper henne och vi blir nästan precis klara när Niall kommer in genom dörren. Rebecca skiner upp när hon ser honom, och han blir lika glad han. Han tar inte ens av sig skorna utan rusar in och möter henne.
”Hey” säger han glatt och kramar om henne innan han ger henne en kyss.
”Hi!” svarar hon och håller hårt om honom. Jag önskar jag kunde göra så med Harry också. Men imorgon…
När de kramats klart kommer han över till mig och kramar om mig också. Även om det vara var cirka två veckor sen vi sist såg varandra känns det som längre. Jag har saknat lilla Nialler.
”Have you cut your hair?” frågar jag glatt och rufsar om honom i håret. Han ler gulligt och skakar om huvudet.
”Yep, you like?” säger han med någon turk-liknande accent.
Jag skrattar åt låtsas-accenten med och nickar.
”Yeah, you’re very handsome!”
”That’s what Lou told me too” säger han och skuttar ner i soffan där Becca nu satt sig. Lou, jag har för mig att det är deras hår-stylist. Var det en bild med henne han la upp på twitter igår? Det kanske det var. Det ända jag tänkte på när jag såg den bilden var att han inte hade någon tröja på sig. Det var kul att läsa alla reaktioner som fansen skrev. Jag sätter mig ner bredvid dem i soffan också. De pratar en stund om hur allt har varit, även om de pratar varje dag. De är på tour just nu, men får ledigt i dagar då och då. Just nu åker de bara omkring i England vilket är skönt. Dock sitter jag mest och tänker på Harry när de pratar.
”Is Harry home?” frågar jag till slut och biter mig lite i läppen. Jag vill att han ska vara hemma men ändå inte. Det känns både jobbigt och härligt att han bara är några väggar ifrån mig. Niall nickar samtidigt som han pillar med Beccas händer.
”Yeah, everyone’s back… but we have to get going at eight”
"That soon?" frågar Becca och ser på honom "when will you be back?"
"Not for a while, cause we're going out after"
"Oh..." säger hon tystlåtet.
"Get going where?" säger jag förvånat. Missade jag något?
"We have the last concert for the week tonight" säger Niall och flinar när han förstår att jag inte lyssnat. "And why the face? You're coming with us" säger han och ser mot Rebecca samtidigt som han lägger upp fötterna på bordet. Jag ser irriterat på hans smutsiga skor och suckar. Härligt. De ska gå och se på en konsert, sen umgås allihopa, samtidigt får jag sitta här i Nialls lägenhet helt ensam då ingen får se mig. De ser medlidande på mig.
”If it makes you feel any better I bet Harry’s gonna be in a bad mood too”
”I’m not in a bad mood, I just don’t like being all alone” säger jag och putar med underläppen. Båda putar tillbaka.
”We have to go, well, I have to go. But if you girls stay he’s gonna know somethings up” säger Niall och rycker på axlarna.
”Fine…” säger jag tjurigt och lutar mig bakåt i soffan. ”But you better give me something to eat while you’re gone”
”No problem” skrattar Niall och reser sig upp ”what do you want?”
Sämsta kapitlet någonsin, men jag har sovit dåligt på senaste och vill bara komma till det roliga! Har tänkt att jag ska fokusera på TCOA och AT varannan vecka, sen vet jag inte hur många kapitel som kommer upp varje vecka. Men ni kan tänka att jag börjar nästa vecka med Autumn Term, sen veckan efter det fokuserar jag på The Center of Attention. Förstår ni? :) Kommentera så kommer nästa kapitel snabbare! Tråkigt att det är ca. 40-50 personer som läser varje dag men ändå är det bara 9 som kommenterar. PUSS
