”Get up! We’re late!”
Det är Zayns röst som kommer från andra sidan dörren, och jag kisar irriterat runt i rummet. Inte direkt det bästa sättet att vakna på. Jag märker att Harry börjar röra på sig bredvid mig, innan ännu en grupp bankningar kommer efter varandra. Harry stönar och lutar sig upp på sina armbågar.
”I’m up…!” ropar han trött och rossligt tillbaka, och bankandet slutar.
”Hurry up man, we’re supposed to be downstairs in fifteen minutes!”
”Okey…!” ropar han lika trött och suckar ut ett ”great…” när han hört att Zayn har gått.
Jag trycker utmattat iväg min kropp från madrassen och sätter mig upp. Vi båda ser på varandra någon sekund, och börjar flina en aning mot varandra. Jag vet inte om jag flinar för att hans hår står åt alla håll och kanter, och att han ser risig ut som fan… Eller om jag flinar över igår, och hur underbart det var. Kanske båda.
”Good morning” säger han och skrattar till. Jag fortsätter le, och försöker väcka mina ögon genom att blinka.
”Morning…” säger jag och känner hur huvudvärken kommer krypandes. ”God I’m hungover”
”Really? ...Whimp” säger han stolt med ett flin innan han långsamt reser sig upp ur sängen, spritt språngande naken. Jag ger honom en blick.
”Don’t even try and tell me that you feel fine”
Han hasar sig fram mot fönstret och kikar ut i någon sekund, sedan börjar han gå mot badrummet i snigelfart, och vänder sig om och lyfter frågandes på armarna på vägen.
”Can’t you see I’m totally fine?”
Hans ögon är halvt stängda, hans påsar under dem är enorma, och hans hy är blek och trött. Jo… totally fine. Han skrattar innan han vänder sig om igen och försvinner in i badrummet.
”You’re naked by the way…” ropar jag och ler för mig själv.
”You too” svarar han retandes, och jag ser ner på mig själv. Sant. Jag skakar skrattandes på huvudet och gör ett försök att ta mig ur sängen. Det tar ett tag, men till slut är jag också påväg mot badrummet, fast jag sätter i alla fall på mig trosor och hans t-shirt innan. Kranen är på när jag kommer in och han står lutad och tvättar ansiktet. Jag suckar och gör en min när jag ser mig själv i spegeln.
”It feels like I’m in a coma…”
Han skrattar och torkar av aniktet med en av handdukarna.
”We’ll get you some coffee on the way”
Jag lyfter på ögonbrynen. Till och med det får mitt huvud att göra ondare.
”We're going home first though, right?" frågar jag och ser på honom. 
Han slänger undan handduken och ger mig en blick.
”No? You heard Zayn, we’re late. Why, you don’t wanna come?”
”No of course I do, but I have to take a shower, change clothes… look like a person again?”
Han skrattar och ser ner på mig.
”You look perfect… like always”
Jag ser surt på honom.
”Don’t lie to me.”
”Fine, you look like shit” säger han och spärrar stöddigt upp ögonen och flinar. Jag skrattar till.
”Thanks… But don't you have to go home first too? Change clothes and stuff?”
"Nahh... I'll just borrow something from one of the guys"
"But I don't have that option" säger jag och öppnar munnen en aning. "Can I go home first?" 
Han ger min ett litet leende som att det var en löjlig fråga.
”Of course”
Han ler gulligt innan han kramar om mig och ger mig en puss på kinden. Jag skulle tycka om det om han hade varit påklädd. Nu är allt jag kan tänka på hans dingeling som kan nudda mig när som helst.
”Now go get dressed” säger jag stelt och försöker att inte skratta. Han ger mig en blick.
”You can’t handle the incredible hulk?”
Jag gör en äcklad min. Usch.
”Eww, don’t call it that. And no.”
Han skakar på huvudet innan han börjar gå ut ur badrummet.
”You sure liked him last night”
Jag stönar äcklat av kommentaren, och skrattar när han försvinner ut. Ibland är han för mycket.

”No it’s fine, we can get home by ourselves” säger Rebecca leendes och ser på killarna. Alla tjejer vill hem innan vi möter upp dem igen, eller, det är bara jag och Becca som ska till studion igen då. Saga hämtar vi upp senare innan Arlanda. Och även om killarna har bråttom vill de ändå skjutsa oss hem, men vi nekar.
”You sure?” säger Niall oroligt. Vi skrattar.
”Yes! You’re already late”
”And we live here you know…” säger Saga irriterat och fixar till solbrillorna. ”We’ll be fine...” Hon verkar vara hundra gånger mer bakis än mig, och vill bara hem efter att ha sovit en natt på Liams hotellrums-soffa. Niall lyfter på händerna som att säga ursäkta mig då, och kramar sedan om Becca. Jag tror att vi alla börjar känna av lite seperationsångest.
”See you in a bit then”
Rebecca nickar och ger honom en snabb kyss. Jag gör samma sak med Harry, innan jag sätter på mig solglasögonen och nickar mot Paul för att visa att vi är redo.
”Okey, we go first” säger han till killarna. ”Hopefully everyone will follow, and the girls can get out safely.”
Vi nickar och ser på killarna, som gör sig redo.
”Seeya” säger de alla innan de försvinner iväg med vakterna. "Call us if there's any problems". Vi nickar och ler. Efter några sekunder hör man skrik, och hur vakterna säger åt tjejer som går för långt. Vi står där snackar ett tag innan skriken dör ut, och vi antar att killarna är borta. Vi står kvar en stund till bara för att vara på den säkra sidan, sedan bestämmer vi oss för att gå. Vi möts av en chock när vi kommer ut. Många fans står kvar, och de ser oss på direkten när vi kommer runt hörnet. Vi ser panikslaget på varandra när de börjar viska och se mot oss. Ska vi fortsätta eller gå in igen?
”In!” säger vi nästan samtidigt och går diskret in igen. Vi ställer oss en bit in i lobbyn och Saga stönar högt.
”Vad gör vi nu då!?”
”Ta det lugnt” säger Rebecca och tar upp sin mobil ”vi ringer en taxi bara”
Jag nickar oroligt på huvudet. Vi ringer en taxi bara, vi behöver inte göra det här till en stor grej. Såklart vissa fans står kvar. Becca ringer och vi får sätta oss ner i väntan på taxin. Det är läskigt hur vi inte kan gå omkring eller åka tunnelbana i vår egen stad längre. Jag förstår verkligen inte varför de skriker när de ser oss. Vi har inte gjort något. Vi är inte kända. Vi är varken artister eller skådespelerskor. Tror de att de kommer närmare killarna genom att skrika på oss? Eller är det verkligen så speciellt att träffa någon som har träffat killarna? När taxin kommer skyndar vi oss in i den och kör iväg med några få vinkningar till fasen.

Jag andas ut när jag inser att mitt hem fortfarande är välbevarat utan skrikande fans på uppfarten letandes efter Harry. Det är nästan min största rädsla. Att de ska komma hit och göra saker jobbiga för min familj. Det kanske är riktigt bra för dem att jag flyttar? Om jag ska vara med Harry kan jag i alla fall hålla de läskiga fansen ifrån Emilia och mina föräldrar. Jag betalar min del av taxituren och hoppar ur. Jag bor ju som sagt längst bort, så de andra blev avsläppta först. Jag känner på ytterdörren för att se om någon är hemma, och den är öppen.
”Hallå?” ropar jag och går in. Sedan stänger jag dörren efter mig.
”Hej hej” hör jag pappas röst ”vad gör du hemma såhär tidigt?”
Jag fryser till i hallen. Juste… skolan. Jag hade behövt gå, men det är Harrys sista timmar i Sverige. Jag skolkar hellre en dag.
”Tessa…?” frågar min pappa misstänksamt när jag inte svarar, och jag suckar.
”Vi sov på hotellet och jag glömde helt bort… förlåt!”
Det är min tur att inte få något svar från pappa denna gången, han fattar precis vad jag menar och jag får lite skuldkänslor. Allt de vill är ju att jag sköter skolan tills det är över. Jag går in till köket men hittar honom inte där, så jag fortsätter in till vardagsrummet där han sitter med pappersarbete vid skrivbordet i hörnet.
”Det var verkligen inte meningen…” säger jag och biter mig i läppen. ”Harry åker idag och det är det ända som jag har kunnat tänka på…”
Pappa suckar och ser på mig över ryggen.
”Det är okej”
”Verkligen?” säger jag sorgset. Det är nästan värre när föräldrar blir besvikna på en. Mamma går alltid på att bli arg, och det ger mig inte samma ångest som besvikenhet gör. Pappa ler en aning.
”Ja, jag förstår. Men du borde nog hålla det ifrån Mamma för då blir det andra bullar”
Han skrattar till och jag ler lite. Hjälp vad jag älskar min pappa alltså. Jag går fram till honom och ger honom en kram.
”Tack, tack, tack!”
Han skrattar igen och sträcker upp ett finger framför mitt ansikte när jag är påväg bort.
”Men!” säger han och ser allvarligt på mig ”du går imorgon va?”
”Självklart!”
”Bra” säger han och återgår till sitt pappersarbete. Jag stannar upp.
”Vad gör du hemma föresten?”
”Har egentligen en ledig dag men jag tänkte att jag kunde göra lite pappersarbete ändå”
Jag nickar lite.
”Vet du när Mamma kommer hem?”
”Runt fyra antar jag, varför undrar du?”
”Harry åker ju, och jag tror att han vill hinna säga hej då till er”
”Aha” säger pappa och ser på mig igen ”när åker han då?”
”Vet inte, ikväll någon gång”
”Vi är hemma i alla fall” säger han vänligt.
”Bra! Jag ska i alla fall bara göra mig i ordning sen drar jag till studion”
Pappa nickar och lyfter på ett papper.
”Ha så kul”
Jag ler för mig själv. Tack, bästa, goaste pappa för att du inte gör detta till en stor grej. I'll make it up to you. Sedan rusar jag upp till övervåningen.

Jag gör mig i ordning snabbt. Duschar och fönar håret på några minuter. Efter det väljer jag en ganska vanlig outfit, ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Sedan sminkar jag mig och skyndar mig ut genom dörren så snabbt jag kan. På tunnelbanan sitter jag med mobilen och svarar på lite twitterfrågor om när killarna åker hem igen och så vidare. Fansen verkar tacksamma över att någon äntligen svarar. Men jag får lite ångest över om jag faktiskt ens hade tillåtelse att berätta. Jag hittar också en video på killarna när de kom till studion. Harry kommer ut efter Niall, och jag kan se att har har gårkvällens kläder i händerna. Killarna är sega som fan, och det går inte att missa att killarna ser otroligt bakis ut, och jag börjar skratta högt när fansen på filmen börjar sjunga på låten ”Hangover”. Både Nialls och Harrys reaktioner är jätteroliga!

På vägen upp från tunnelbanan blir jag stoppad två gånger av fans. Och eftersom att jag är själv känns det bäst att bara vara trevlig, ha en konversation och ta bilder med dem ändå istället för att bara springa iväg. De blir glada och jag säger snabbt hej då båda gångerna. Sedan fortsätter jag upp mot studion. Självklart får jag uppmärksamhet, men jag går så snabbt jag kan och försöker undvika ögonkontakt. Egentligen vet jag inte varför jag envisas med att gå hela vägen själv utan att bli mött. Jag antar att jag vill visa att jag fortfarande kan. Jag menar, det här är mitt land och min stad. Jag vill kunna gå fritt, även om min pojkvän är känd. Dock kan jag erkänna att det gör mig en aning nervös. Som tur va klarar jag av den stora gatan utan att bli stoppad eller skriken åt, och jag skyndar upp på den avspärrade gatan. Fansen som står där bakom skriker dock när de ser mig, och då väljer jag att le mot dem och vinka istället. Även om jag nog ser jättenervös ut. En vakt känner snabbt igen mig och rusar fram för att hjälpa mig, vilket känns tryggare. Jag ler tacksamt och låter honom följa mig fram till dörren där Paul står.
”Hi Paul” säger jag leendes innan jag ser mig om och säger tack till den andra vakten. Paul ler glatt mot mig och ger mig en liten kram.
”Oh hello! Did you get here all by youself?”
Jag nickar.
”Yup”

”You should’ve called!” säger han vänligt ”we want you to get here safely you know”
Fansen skriker fortfarande högt i bakgrunden, och jag får verkligen fokusera för att höra vad han säger.
”Noo it was fine” säger jag tacksamt ”but thanks”
Samtidigt öppnas dörren och Louis kikar ut.
”Oh!” säger han glatt och öppnar dörren ännu mer, vilket resluterar i mer skrikande. ”I wondered what was going on out here”
”It’s just me” säger jag med ett flin, innan jag börjar gå mot dörren. Jag vinkar snabbt till Paul innan jag försvinner in, och han ler lika vänligt som alltid mot mig.
”Everybody’s in the studio” säger han och viftar med mig vidare in i studion. Ju närmare vi kommer desto högre blir musiken som spelas där inne. Louis skjuter upp dörren och pekar på mig.
”Look who’s here!”
Jag är inne strax efter och alla där inne hejar glatt på mig. Harry’s ansikte lyser upp i ett leende när han ser mig, och han rusar fram till mig och ger mig en omfamning och en kyss. Jag ler mot hans läppar och kan inte låta bli att tänka på hur glad blir så fort jag ser honom.
”She was the one making all the noise out there” säger Louis och skrattar, jag himlar med ögonen lite generat. ”Looks like we’ve got a proper celebrity in here”
Jag känner hur kinderna hettar och jag knuffar lätt till honom.
”Oh shut up”
De andra skrattar bara och fortsätter digga till musiken. Harry tar tag i min hand och drar över mig till stolen han satt i, sedan sätter han sig och klappar på sina knän för att visa att jag ska sätta mig. Jag försöker sätta mig så lätt som möjligt, och lägger en arm om hans hals.
”We finished another song” säger han och nickar med huvudet till musiken som spelas. Jag lyssnar lite på den och ser glatt på killarna.
”It’s good, what’s it called?”
”Back for you” säger Liam och ler.
”I like it” säger jag och lutar mitt huvud mot Harrys.
”You tired?” frågar han lågt och sneglar mot mig. Jag ler lite och nickar.
”Hungover”
Harry flinar.
”Me too”
Vi fortsätter lyssna på låten tills vi hör ett sms-pling, och Niall tar upp mobilen.
”She’s here! Imma go meet her”
Han hoppar ner från bordet han sitter på och rusar ut ur rummet, jag ser frågande på Harry.
”Becca?”
Han nickar, sedan ler han gulligt.
”He’s got a surprise for her”
Jag spärrar upp ögonen.
”Really?? Is it what I think it is”
”Maybe…” säger han lurigt och jag flinar. I knew it. Han har en låt till henne after all. Jag kan knappt vänta!!
Några minuter senare öppnas dörren igen, och Becca kommer in med Niall efter sig.
”Hi!” säger hon glatt och vinkar till alla, och när hon ser att jag är där också lyser hon upp ännu mer.
”Hej!”
Hon rusar fram till mig och ger mig en kram. Jag kramar henne tillbaka innan hon går tillbaka till Niall och ser sig om efter en plats att sitta.
”You can sit here” säger han och puttar undan Zayn från en stol. Han verkar dock inte ha något emot det och flyttar sig till bordet där Niall satt förut. Man märker att Niall är en aning nervös, och Becca ger honom frågande blickar. Stämningen i rummet är konstig och alla ler fjantigt mot dem.
”Okey good” säger han och tittar på henne ”this is good”
”Okey… what’s going on?” säger Becca och ser misstänksamt runt på oss alla. Jag rycker på axlarna och ser på Harry, som gör nästan samma sak.
Niall gör en min och skrattar lite.
”Okey, this is the deal. I have a surprise for you.”
Rebecca spärrar upp ögonen, ungefär som jag gjorde. Hon vet precis vad som kommer.
”But…” säger han en aning ledsamt och biter sig i läppen ”we didn’t have time to record it… so we only have the music.”
”You wrote me a song?” säger hon med stora, frågande ögon. ”You really wrote me a song”
Han nickar och skrattar till lite igen.
”I wrote you songs… but this is one of them. And the lads said they could help me with this. I wanted you to hear it before we go back to England, but we had so many other songs to record.”
Jag är så inne i det Niall säger att jag knappt märker att Harry försöker komma ur stolen, och han petar irriterat på mig.
”Oh!” säger jag snabbt och reser mig upp. Och både Harry och de andra killarna går bort och ställer sig vid Niall. Jag sätter mig ivrigt igen och ser på killarna. Rebecca verkar inte riktigt veta hur hon ska reagera. Hon har redan händerna för munnen och har nästan krypit ihop till en liten boll i stolen. Niall nickar mot Carl, och musiken börjar spelas.

Jag ser hur killarna förbereder sig, harklar lite och ler mot Becca när introt spelas. Till och med jag får fjärilar i magen fast låten inte är till mig. Sedan börjar Liam sjunga.
”Am I awake, am I asleep or somewhere in between? I can’t believe that you are here and lying next to me. Or did I dream that we were perfectly intwined, like branches on a tree or twigs caught on a vine?”
Jag ser hur Becca verkligen anstränger sig för att lyssna och ta in texten, och jag blir rörd själv när jag tänker att Niall har skrivit detta. Sedan börjar han själv sjunga.
”Like all those days and weeks and months I tried to steal a kiss. And all those sleepless nights and daydreams where I pictured this. I’m just the underdog who finally got the girl, and I am not ashamed to tell it to the world.”
Rebecca verkar nära till gråt när Harry börjar sjunga. Både Zayn och Louis sjunger lite bakgrundseko, och det blir otroligt vackert.
”Truly, madly, deeply I am. Foolishly, completely fallen. And somehow you kicked all my walls in. So baby say you’ll always keep me, truly, madly, crazy, deeply in love… with you. In love with you."
Sedan börjar Liam igen.
”Should I put coffee and granola on a tray in bed. And wake you with all the words that I still haven’t said. And tender touches just to show you how I feel, or should I act so cool like it was no big deal?”
Hon sitter fortfarande med handen för munnen, och till och med jag får en liten tår i ögat. Allt detta är så typiskt Becca och Niall. Kan de vara tillsammans för alltid please? Efter Liam tar Zayn ett djupt andetag och börjar sjunga.
”Wish I could freeze this moment in a frame and stay like this. I’ll put this day back on replay and keep reliving it. Cause here’s the tragic truth, if you don’t feel the same, my heart would fall apart if someone said your name."
Även om jag är sur på Zayn… Kan jag inte undgå att säga att hans röst är helt otrolig. Efter honom börjar alla sjunga refrängen. 
”Truly, madly, deeply I am. Foolishly, completely fallen. And somehow you kicked all my walls in. So baby say you’ll always keep me, truly, madly, crazy, deeply in love… With you…”
Sedan Louis tar ett steg fram.
”I hope I’m not a casualty, I hope you wont get up and leave. May not mean that much to you, but to me it’s everything… Everything.”
Efter det börjar refrängen om.
”Truly, madly, deeply I am. Foolishly completely fallen. And somehow you kicked all my walls in. So baby say you’ll always keep me, truly, madly, crazy, deeply in love… In love, With you, with you, in love, in love, with you, with you, in love, in love, with you, with you, with you ohh…”
När musiken tar slut blir det tyst i rummet. Och jag ser hur Rebbeca äntligen tar bort händerna från munnen, som är öppen på vid gavel. Ur ögonen kommer tårar och och försöker stamma ut något.
”N-Niall!” säger hon till slut panikslaget. Sedan börjar hon vifta med händerna som att hon svettas eller nåt, innan hon rusar upp och gråter ännu mer. Hon slänger armarna om honom, och nu är det min tur att lägga en hand för munnen. Så otroligt gulligt. Jag hör att hon viskar tack i hans öra, men hon säger massa annat som jag inte kan höra heller. Harry hinner fram till mig och jag sätter mig i hans knä igen, samtidigt som jag försöker höra. När Rebecca tillslut släpper sitt grepp om Niall ser jag hur det strömmar tårar ur hennes ögon. Det är sjukt, hur hon gillade det här bandet innan vi ens träffade dem. Hur hon sedan träffar Niall, och klickar så otroligt bra med honom. Hur hon blir tillsammans med honom, och hur han nu har skrivit en låt till henne. Hon verkar vara i chock.
”I just wanna make on thing clear” säger hon och försöker torka tårarna ”He means everyting to me too. I don't know why he wrote that I might not care, cause I do.” sedan ser hon på Niall med ett leende "I really do dickhead." 
Hon skrattar till lite, och vi andra skrattar också och klappar händerna.
”That was beautiful Niall” säger jag och försöker att inte gråta själv. Så känslig som jag är. Detta får mig att tänka tillbaka på det Harry skrev till mig, och hur jag kände då. Becca förtjänade verkligen detta. De förtjänar varandra. Resten av tiden i studion slappnar vi mest av. Killarna blir klara snabbt med allt arbete, och vi spelar xbox och leker mest den sista tiden. Jag försöker ta så många bilder som möjligt. Jag får alltid sådan panik i slutet. Jag vill minnas allt och ta in så mycket som möjligt.
Niall vågar sig också ut för att gå och handla på seven eleven. Han blir attackerad men det går ändå bättre än väntat. Och han delar glatt ut bananer, olika choklader och drickor till alla när han kommer tillbaka, även om han äter upp det mesta själv.

Senare på eftermiddagen åker jag och Harry hem till mig för att packa klart allt och han byter om till bekvämare kläder. Det går fort att packa när vi är två, och även om vi pratar glatt är stämningen hemsk. Vi båda har i bakhuvudet att vi snart kommer skiljas åt. Jag vill inte att han ska åka. Det är också tråkigt när han ska säga hejdå till min familj, och mamma och pappa säger att vi alla snart ses igen i Grekland. Jag hade helt glömt bort den resan, och det får upp mitt humör en aning. Jag kan se det framför mig. En lugn semester i Grekland… Jag, Harry och min familj. Jag längtar. Emilia ser gråtfärdig ut när hon kramar honom hejdå…
I bilen på väg till Arlanda bestämmer vi när och vart jag ska åka till turnén. Det blir till slut den sjätte juni, när de fortfarande är i Mexico. Jag kan erkänna att jag är otroligt nervös, men ändå riktigt upprymd över turnén. Jag har aldrig varit så långt borta förut, och att få åka runt i USA känns så skrämmande. Men ändå spännande.
Vi hämtar också upp Saga och Josefin hemma. När Josefin hörde att Saga skulle med och säga hejdå, ville hon också hänga med, även om Zayn är där, vilket jag tycker är starkt och bra gjort. De andra hämtas upp från hotellet i en annan bil, och vi möts där.
Det är många fans på Arlanda när vi kommer dit, och vi skulle gå igenom den vanliga ingången, men Paul ångrar sig mitt i allt och vi släpps av vid V.I.P ingången istället för den vanliga. Allt ska göras så smidigt och säkert som möjligt. Jag känner hur paniken växer i mig när jag hoppar ur bilen och följer efter Harry. Nu kommer det igen. Stunderna jag hatar mest. När jag behöver säga hej då. Det är lika svårt varje gång. Även om jag vet när jag kommer se honom igen den här gången, blir det inte lättare. Jag rusar efter honom och tar tag i hans hand när vi går in genom dörren till flygplatsen. Och mitt hjärta dunkar hårt.
”This way” säger Paul och leder oss vidare efter någon personal och alla hjälps åt med väskorna. Vi blir ledda till en kassa där de får visa pass och så vidare, sedan blir vi satta i ett litet väntrum. Paul berättar att vi måste säga hejdå om tio minuter. Även om det känns som kort tid, är det mycket längre tid än vi någonsin fått förut. För första gången någonsin har killarna faktiskt kommit i tid med oss. Alla ser olyckligt på varandra och tänker nog precis samma sak som jag. Det är så jävla tråkigt varje gång alltså. Harry håller mig fortfarande hårt i handen, och ger mig en sorgsen blick.
”I’ll see you in 22 days then…”
Jag nickar sakta.
”Can’t wait… Gonna be so much fun”
Nu ler han istället, och verkar tänka på allt vi kommer göra och hur kul vi kommer ha.
”I know”
”Text me when you get home?”
”Of course”
Han håller om mig hårt.
”And tell me how William’s doing… and what happens?”
Han nickar igen och släpper mig.
”I’ll get everything sorted out.”
Efter det står vi bara och håller om varandra länge. Jag vill bara känna honom nära och aldrig släppa honom. Det här är något jag vill minnas.
”I have to take a photo” säger jag efter ett tag och drar upp mobilen ur fickan. Harry skrattar till lite. Jag tar upp Instagram appen på direkten och håller upp mobilen framför oss. Som vanligt matchar vi utan att tänka på det, och skrattar lite. Han lutar sig lite längre ner så att vi båda får plats, och jag tar bilden. Jag lägger snabbt upp den med texten ’no sad faces during the goodbyes’ samtidigt som han håller om mig bakifrån. Jag har lovat mig själv att inte gråta denna gången. Vi ses snart igen. Jag ska vara glad, och tänka på turnén istället.
”Four minutes” säger plötsligt Paul och kollar på sin klocka. Då börjar alla plötsligt röra på sig, och säga hejdå till varandra. Jag kramar alla killarna, och säger att vi snart ses igen. Jag kramar till och med Zayn, men det är stelt. Och han vet att jag fortfarande är besviken på honom. Jag ser dock aldrig Jossan krama honom, och jag förstår varför. Jag kramar också Paul och några andra vakter innan jag hamnar vid Harry igen. Vi kysser och kramar varandra om och om igen, till det är dags för dem att gå. Jag känner hur den varma, mysiga känslan i mitt hjärta försvinner mer och mer ju längre bort han kommer. Och till slut är han utom synhåll. Jag suckar för mig själv och ser på tjejerna. 22 dagar. Bara 22 dagar och jag kommer vara i hans famn igen.