The Center of Attention - Kapitel 14
Previous: Vad hände nyss? Drömde jag? Kysste verkligen Harry Styles mig nyss. Killen jag inte står ut med men ändå älskar att umgås med. Killen jag bara känt i snart en vecka men ändå tycker så otroligt mycket om. Jag huttrar och småspringer till taxin utanför grindarna. Jag ser upp en sista gång mot ’slottet’ innan jag hoppar in med en suck. Så fort jag satt mig och bilen börjat köra, tar jag tag i kragen på t-shirten och sätter den mot näsan. Jag andas in lukten. Lukten av Harry. Jag saknar honom redan.
Jag ser ner på alla hustak och bilar som blir mindre och mindre ju högre upp vi kommer. Jag suckar och tänker tillbaka på veckan som gått. Allt som har hänt är otroligt egentligen. Jag har shoppat för över 4000 kronor, jag har fastnat i London Eye med ett känt pojkband, jag har stått på Tower Bridge med mina bästa vänner, jag har smygit ut efter utegångsförbud. Men viktigast av allt, jag har blivit kysst av Harry Styles.
Jag sneglar mot Rebecca som sitter bredvid mig och kör Temple Run på sin iPhone. Hon ser överdrivet koncentrerad ut och är typ en millimeter från skärmen med näsan. Jag skrattar till och tar upp min egen mobil ur fickan på mjukisbyxorna jag fick av Harry. Jag hann inte byta när jag väl kom fram till hotellet, som tur var kom jag in utan att någon av lärarna såg. Men när jag kommit till rummet hade jag behövt slänga i mina saker i väskan och sedan springa ner till lobbyn för att hinna äta frukost med mina tre jättebakfulla vänner innan bussen gick. Tjejerna hade också haft en lyckad kväll. Rebecca hade tydligen pratat fyllekänslor med Niall i timmar, och de andra fyra hade kört lekar tills de däckat.
Jag låser upp mobilen och kollar om jag fått något sms av Harry än, noup. Dock har han tweetat. Wifi på flygplan är verkligen den bästa uppfinningen som finns.
@Harry_Styles: my room smells like rotten pringles. Thanx T. x
Jag skrattar när jag ser vad det står och tänker tillbaka på Pringles chipsen som stod bredvid alla drinkar på bordet i klubben. Konstigt nog har jag inget minne alls av att äta några. Jag trycker på reply och skriver in:
@tessamelin: @Harry_Styles sorry. x
Jag tittar också på de svaren har fått av andra, vissa frågar vem ’T’ är, eller om han menar Tomlinson. Otroligt egentligen hur nyfikna dessa tjejer är. De vill veta exakt vad de gör varje sekund, varje dag, och kräver att få allt förklarat. Och de har inte ens ett album än. Jag skrattar lätt för mig själv, jag kan nästan svära på att han ligger framför tv:n just nu. Inget intressant alls. Just som jag tänker det plingar det till i mobilen. Ett sms, från Harry.
i got ur tweet, apology accepted. x
Jag ler och svarar.
I didn’t think you'd see it, with all those replys you're getting! xox
Svaret kom efter någon minut.
your name is hard to miss. u home yet? x
Jag svarar på direkten.
noup, not yet. still on the plane.
Jag hör hur flygvärdinnorna närmar sig och jag skyndar mig och tar upp pengar från min handväska på golvet, när de kommer beställer jag en Red Bull och en muffins, känner att behöver något som piggar upp mig lite. Dessutom har jag inte ätit något idag och muffinsen såg god ut. Jag bryter av en bit med fingrarna och stoppar den i munnen, då vibrerar mobilen.
ok. text me when you’re home. xx
Cirka två timmar senare står vi på Arlanda och väntar på väskorna. Jag står ganska nära bandet med mina vänner och väntar, min huvudvärk är värre än förut och jag tittar otåligt mot öppningen. Kan. Min. väska. Komma. Snart?
Elina och Patricia, skolans bitches som vi kallar dem, och som jag dessutom försökt undvika hela resan, och lyckats rätt bra med om jag får säga det själv, står på andra sidan. Jag känner hur de stirrar på mig och jag ser på dem. Elina säger någonting och tittar på mina kläder, Patricia skrattar och möter sedan min blick. Hon slutar genast le, men berättar för Elina att jag ser. Elina flinar då och ser mig rätt i ögonen. De ska fan inte garva. Ja, jag har för stora kläder på mig, Ja, jag ser ut som skit just nu. Men det är bara för att jag, till skillnad från er, hade kul igår. Jag fnyser bort tankarna på dem och fokuserar på rullbandet istället. Och till slut, till min glädje, kommer väskan.
När jag kommer in genom dörren där hemma suckar jag ljudligt. Borta bra, men hemma bäst, säger man väl ändå? Pappa kommer in efter mig med väskan i handen, han hämtade upp mig och tjejerna på Arlanda så vi slapp ta bussen med de andra, och har varit snäll och skjutsat hem var enda en. Jag ler mot honom.
”Skönt att vara hemma?” frågar han och tar av sig skorna. Jag nickar mot honom och tar av mig också.
”Var är mamma och Emilia?”
”Där uppe antar jag”
Jag tar tag i väskan och springer upp för trappan till övervåningen, jag ställer väskan utanför min lillasysters rum innan jag går in. Mamma sitter på golvet med Emilia och läser bok.
”Den lille pojken växte. Han växte, och växte, och växte. En dag var han plötsligt åtta år. Han ville inte komma in och äta. Han ville inte bada... och när mormor kom på besök sa han fula ord vid matbordet. Ibland ville hans mamma sälja honom till zoo. ”
Jag ler och minns de gånger mamma läst den boken för mig. Jag går närmare och mamma ser upp, och spärrar upp ögonen och ler stort.
”Älskling!” hon hoppar upp från golvet och kramar om mig ”Gud vad jag har saknat dig!”
”Jag har saknat dig med” säger jag och andas in min mammas lukt. Jag har verkligen saknat dem, Harry hade rätt. Jag vänder mig mot femåriga Emilia som sitter där nere med utsträckta armar och ett stort leende.
”Tessa, Tessa, Tessa!” ropar hon och kramar om mig när jag dyker ner på golvet.
”Tjena Pluttan, har du saknat mig” säger jag och sätter mig bredvid henne.
”Ja det har jag” säger hon och kramar om mig. Jag skrattar och ställer mig upp igen.
”Jag ska gå och packa upp”
”Gör det” säger mamma och sätter sig brevid Emilia igen ”Du får berätta allt sedan!”
”Jadå” säger jag och går ut i hallen och plockar upp väskan igen, sedan går jag in i mitt rum och sätter mig på sängen. Jag känner hur huvudvärken fortfarande finns där, och jag lägger båda handflatorna mot ögonen och suckar. Sedan tar jag upp mobilen och skriver ett sms till Harry.
i’m home! worst hangover EVER. x
Sedan sätter jag mig ner på golvet och packar ut allt ur väskan, sorterar vad som ska tvättas och vad som inte ska. Sedan går jag in i mitt badrum och slänger de smutsiga kläderna i tvättkorgen. Jag passar också på att sminka av mig. Skärmen lyser fortfarande när jag kommer ut och jag tar upp den och läser Harrys svar.
good that ur home, i'm on my way to an interview. hah you deserve it!! xx
Jag ler för mig själv och skriver "good luck" innan jag slänger mobilen på sängen. Jag tar av mig hans kläder och lägger dom på stolen som står på andra sidan rummet innan jag byter till mina egna myskläder. Jag sätter upp håret i en tofs och går sedan ner för trappan för att berätta om resan för mina föräldrar.
noup, not yet. still on the plane.
Jag hör hur flygvärdinnorna närmar sig och jag skyndar mig och tar upp pengar från min handväska på golvet, när de kommer beställer jag en Red Bull och en muffins, känner att behöver något som piggar upp mig lite. Dessutom har jag inte ätit något idag och muffinsen såg god ut. Jag bryter av en bit med fingrarna och stoppar den i munnen, då vibrerar mobilen.
ok. text me when you’re home. xx
Cirka två timmar senare står vi på Arlanda och väntar på väskorna. Jag står ganska nära bandet med mina vänner och väntar, min huvudvärk är värre än förut och jag tittar otåligt mot öppningen. Kan. Min. väska. Komma. Snart?
Elina och Patricia, skolans bitches som vi kallar dem, och som jag dessutom försökt undvika hela resan, och lyckats rätt bra med om jag får säga det själv, står på andra sidan. Jag känner hur de stirrar på mig och jag ser på dem. Elina säger någonting och tittar på mina kläder, Patricia skrattar och möter sedan min blick. Hon slutar genast le, men berättar för Elina att jag ser. Elina flinar då och ser mig rätt i ögonen. De ska fan inte garva. Ja, jag har för stora kläder på mig, Ja, jag ser ut som skit just nu. Men det är bara för att jag, till skillnad från er, hade kul igår. Jag fnyser bort tankarna på dem och fokuserar på rullbandet istället. Och till slut, till min glädje, kommer väskan.
När jag kommer in genom dörren där hemma suckar jag ljudligt. Borta bra, men hemma bäst, säger man väl ändå? Pappa kommer in efter mig med väskan i handen, han hämtade upp mig och tjejerna på Arlanda så vi slapp ta bussen med de andra, och har varit snäll och skjutsat hem var enda en. Jag ler mot honom.
”Skönt att vara hemma?” frågar han och tar av sig skorna. Jag nickar mot honom och tar av mig också.
”Var är mamma och Emilia?”
”Där uppe antar jag”
Jag tar tag i väskan och springer upp för trappan till övervåningen, jag ställer väskan utanför min lillasysters rum innan jag går in. Mamma sitter på golvet med Emilia och läser bok.
”Den lille pojken växte. Han växte, och växte, och växte. En dag var han plötsligt åtta år. Han ville inte komma in och äta. Han ville inte bada... och när mormor kom på besök sa han fula ord vid matbordet. Ibland ville hans mamma sälja honom till zoo. ”
Jag ler och minns de gånger mamma läst den boken för mig. Jag går närmare och mamma ser upp, och spärrar upp ögonen och ler stort.
”Älskling!” hon hoppar upp från golvet och kramar om mig ”Gud vad jag har saknat dig!”
”Jag har saknat dig med” säger jag och andas in min mammas lukt. Jag har verkligen saknat dem, Harry hade rätt. Jag vänder mig mot femåriga Emilia som sitter där nere med utsträckta armar och ett stort leende.
”Tessa, Tessa, Tessa!” ropar hon och kramar om mig när jag dyker ner på golvet.
”Tjena Pluttan, har du saknat mig” säger jag och sätter mig bredvid henne.
”Ja det har jag” säger hon och kramar om mig. Jag skrattar och ställer mig upp igen.
”Jag ska gå och packa upp”
”Gör det” säger mamma och sätter sig brevid Emilia igen ”Du får berätta allt sedan!”
”Jadå” säger jag och går ut i hallen och plockar upp väskan igen, sedan går jag in i mitt rum och sätter mig på sängen. Jag känner hur huvudvärken fortfarande finns där, och jag lägger båda handflatorna mot ögonen och suckar. Sedan tar jag upp mobilen och skriver ett sms till Harry.
i’m home! worst hangover EVER. x
Sedan sätter jag mig ner på golvet och packar ut allt ur väskan, sorterar vad som ska tvättas och vad som inte ska. Sedan går jag in i mitt badrum och slänger de smutsiga kläderna i tvättkorgen. Jag passar också på att sminka av mig. Skärmen lyser fortfarande när jag kommer ut och jag tar upp den och läser Harrys svar.
good that ur home, i'm on my way to an interview. hah you deserve it!! xx
Jag ler för mig själv och skriver "good luck" innan jag slänger mobilen på sängen. Jag tar av mig hans kläder och lägger dom på stolen som står på andra sidan rummet innan jag byter till mina egna myskläder. Jag sätter upp håret i en tofs och går sedan ner för trappan för att berätta om resan för mina föräldrar.
Kort mellankapitel, men aja, det är något! Kommentera! ♥
The Center of Attention - Kapitel 13
Previous: Han släpper inte utan håller fast mig, han ser på mig med oroliga ögon. Jag tar en till klunk.
”Please just come with me?”
”No!” ropar jag och försöker dra mig loss, det snurrar mer ”I wanna dance...”
”You’re too drunk Tessa, stop it!”
”No!” ropar jag och försöker dra mig loss, det snurrar mer ”I wanna dance...”
”You’re too drunk Tessa, stop it!”
"Tessa, lyssna.... Tessa?" hör jag någon av tjejerna säga. Men hennes röst liksom försvinner.
Jag gör ett försök till att komma loss, men misslyckas. Jag känner hur kroppen liksom domnar av, och det snurrar ännu mer. Till slut kan jag knappt se något och jag känner hur händerna håller upp mig. Sedan blir allt svart.
Jag gör ett försök till att komma loss, men misslyckas. Jag känner hur kroppen liksom domnar av, och det snurrar ännu mer. Till slut kan jag knappt se något och jag känner hur händerna håller upp mig. Sedan blir allt svart.
Jag vänder på mig, mitt huvud dunkar och jag känner en svag smak av spya i munnen. Jag öppnar försiktigt ögonen och försöker ta in ljuset och blinka bort det suddiga. Det går inte, så jag gnuggar mig hårt i ögonen istället och försöker sätta mig upp. Men min kropp känns helt förstörd. Jag försöker ta mig upp ännu en gång, men misslyckas och faller tillbaka ner i sängen med en duns. Jag ser upp i taket och fortsätter blinka, synen blir bättre och bättre, och till slut kan jag se normalt igen. Redan på direkten inser jag att jag inte är på hotellet i min egen säng. Helvete... Jag ser mig omkring lite mer utan att röra på mig, och jag förstår precis i vems säng jag ligger i. Jag biter ihop och stönar, helvete, helvete, helvete. Hur hamnade jag här? Jag minns ingenting. Plötsligt känner jag hur det rör sig bredvid mig och jag stelnar till. Jag vänder mig en aning och spärrar upp ögonen när jag ser. Där ligger Harry på mage, med händerna utsträckta uppåt kramandes en kudde. Det bara skriker av ilska i mig. Hans överkropp är bar och täcket har glidit ner till hans midja. Han rör sig ännu en gång, och nu är det ansiktet som vänder sig mot mig. Han rör lite på munnen och sväljer, och jag bara stirrar på honom. Hans andning är lugn, och jag ser hur ryggen guppar upp och ner. Hans ögonlock fladdrar till lite då och då. Jag kan inte rå för, och ler lite för mig själv, han är söt när han sover. Men på direken kommer jag på mig själv och ger honom en sur blick.Plötsligt känner jag hur det vrider till i magen och jag ser mig desperat omkring efter ett ställe att spy på med handen över munnen. Jag inser att jag inte hinner resa mig upp och springa till toaletten, så jag hänger mig över det närmsta mest lämpliga ställe jag hittar, sängkanten. Till min lättnad står det redan en hink där, och jag tillåter mig själv att öppna munnen och få ut allt. När jag ligger där och hulkar känner jag hur ett par händer plötsligt kommer och håller undan mitt hår. Jag andas häftigt och spottar en sista gång i hinken. Jag hänger så i någon minut i väntan på mer, men när det inte kommer blundar jag tungt och sätter mig upp i sängen. Jag andas ett tag, innan jag öppnar ögonen och sneglar på Harry.
Han säger ingenting, utan sitter bara där, och tittar på mig. Jag kan inte hjälpa att spana in honom, hans bara överkropp. Jag ser upp på honom igen och rynkar pannan. Försöker minnas vad som hände kvällen innan, utan framgång.
"Are you okey?" frågar han till sist. Och jag nickar.
”Did we?” frågar jag tyst, jag kan inte få mig själv att säga resten, men han förstår.
”No.” han ser kallt på mig, inte argt... bara kallt. Och jag förstår att han minns. Han drack inte för mycket. Jag ser irriterat på honom.
”Then why are we in the same bed?”
Han fnyser till och höjer på ögonbrynen, sedan reser han sig upp ur sängen och går fram till garderoben och tar fram ett par mjukisbyxor. Han drar på sig dom. Sedan ser han på mig.
”Well I couldn’t let you throw up all over my bed now could I?” säger han en aning irriterat, sedan går han ut. Jag biter mig i läppen. Jag reser mig upp och följer efter, jag har fortfarande gårdagens kläder och de känns stela. Jag känner mig otålig och gåshuden växer på min kropp av den plötsliga kylan. Jag tassar försiktigt och raggligt ut ur rummet, genom korridoren till köket och vardagsrummet. Harry står och dricker rätt ur mjölkpaketet och ser sedan på mig.
”You hungry?”
”No” svarar jag tyst och bara står där, med ena handen på armen. Han ställer in mjölken i kylskåpet igen och går mot sitt rum igen, men viftar med mig.
”Come.”
Jag suckar och följer långsamt efter honom. Jag kanske inte minns vad som hände igår kväll, men jag vet vad som orsakade det. När jag kommer in i hans sovrum står han och gräver i garderoben.
”Here” säger han och slänger kläder på mig. Jag lyckas fånga upp t-shirten, men mjukisbyxorna hamnade på golvet. Mitt huvud bultar när jag sträcker mig efter dom.
”Put those on.” säger han sedan och tittar på mig. Jag sätter mig långsamt ner på sängen och börjar ta av mig min spets t-shirt, jag får kämpa och när den äntligen är av är det linnet kvar. Jag rynkar på ögonbrynen och börjar dra av den, Harry suckar och går upp till mig.
”Let me help you.” han tar tag i linnet och börjar dra, men jag puttar bort honom.
”I can do it myself!”
Han backar och sätter sig bredvid mig på sängen. Jag orkar inte bry mig om att han är där, och jag drar av mig shortsen sittandes. Sedan sätter jag på mig de alldeles för stora kläderna han har gett mig. Ett par gråa mjukisbyxor och en svart Ramones t-shirt. Jag backar upp på sängen och drar upp knäna mot kroppen, han vänder sig mot mig. Jag förstår vad som kommer, någon dum bortförklaring om tjejen som har var med. Att det är en god vän eller något liknande. Eller tvärt om... Han kanske kommer beskriva den mest perfekta tjejen för mig, och föreslå att han och jag kan vara vänner ändå. Han ser på mig länge innan han suckar.
”Look” börjar han och ser ner i sängen. ”I’m not gonna make up some stupid excuse.”
Jag rynkar på ögonbrynen. Då blir det nummer två då. Han ser på mig med sorgsna ögon.
”Becca told me, how you found out...”
Jag tänker tillbaka på stunden jag såg dem, hur hon kysste hans kind och skrattade. Det gör mig ledsen för att jag för första gången på länge kunde se mig själv med någon. Jag biter mig i läppen och ser ner, jag vill inte möta hans blick och visa att jag är ledsen. Fast det kanske han förstår ändå.
”and i’m sorry about that” fortsätter han ”that woman… you saw me with” han flyttar lite närmare ”was Caroline. She’s the host on Xtra Factor”
Jag nickar långsamt. Även om jag inte har någon aning om vem den där Caroline är, eller ens vad Xtra Factor är.
”I’m not gonna lie and say that she’s just a friend, cause she’s not. But it's complicated.”
Jag blundar, precis som jag trodde, men det gör ont att höra det från honom.
”I met her a while ago, and, well” han drar en hand igenom sitt lockiga hår ”I liked her.”
Jag ser på honom, liked. Liked. Varför betedde han sig sådär igår då, om han gillade henne förut. Han tar ett djupt andetag och fortsatte.
”At first, I didn’t think she was interested, mostly because of our age-gap” han ser snabbt på mig, sen ner på sina händer som fifflar med täcket. ”She’s fifteen years older than me”
Om jag hade haft något i munnen hade jag satt i halsen. Men jag gapar bara stort och ser skräckslaget på honom, han skrattar till.
”I know, I know. Anyways, we hadn’t talked in months and... then I met you.”
Jag sväljer och ser ner på hans hand som sakta placerats på mitt knä, jag sitter fortfarande i samma ställning som förut.
”Then yesterday, she called me, saying she missed me and stuff. So I went to see her. I guess I just got caught in the moment. But nothing happened... besides what you saw.” Han ser ärligt på mig ”I’m sorry”.
Jag suckar.
”How do I know you’re not lying? I don't wanna be that girl who's foolish enough to like someone who lies to me.”
Han hoppar närmare mig
”I guess…” börjar han ”you’re gonna have to trust me?”
Jag ser in i hans ögon, och han i mina. Jag vet att han talar sanning, jag bara vet det. Jag kan se det i hans ögon. De där stora blågröna ögonen med långa svarta ögonfransar.
"I really, really like you Tessa. I want to get to know you better, and I want you to like me too. I hope I didn't blow it. It won't happen again."
Jag nickar, och känner ett starkt sug efter att kyssa honom, men jag ignorerar det.
”I have to go” säger jag tyst, det är som att jag tappat andan.
”Why?” Han ser fortfarande på mig, riktigt hjärtekrossat denna gången.
”I have to be at the hotel before ten.”
Han suckar och reser sig upp. Jag sitter helt still, det känns som att något brutits, ett ögonblick jag aldrig känt förut. Men jag tror att han fick fel uppfattning.
”I’ll call you a cab...” säger han och går ut ur rummet.
Tio minuter senare står vi i hallen.
”What about your clothes?” säger jag och tar tag lite i t-shirten. Han ler lite.
”Keep them.”
Jag ler och tar ett bättre grepp om mina egna kläder. Sedan ser jag sorgset på honom.
”I guess this is goodbye...”
Han rynkar pannan.
”Right... You’re leaving today?”
Jag nickar och biter på insidan av kinden.
”What time?”
”Around four”
Han tar tag i dörrkanten som står öppen och nickar.
”That sucks...”
Jag ler lite nervöst mot honom. Även om stämningen är lite konstig så tar jag mod till mig.
”I’ll miss you.”
Det verkar som att han blir lite tagen, och han ser fortfarande lite sårad ut.
"Same..."
Jag blir lite besviken, men får hopp igen när han närmar sig mig. Han ger mig en snabb... awkward kram, och jag känner det som ett slag i magen. Jag trodde han skulle.. strunt samma.
”Safe trip.”
Jag nickar ger honom en snabb kram till och vänder mig om och går ut i korridoren.
”Bye”
Jag ser mig en aning om och ler.
”Bye.. and Harry?"
Han stannar upp i att stänga dörren och ser frågande på mig.
"You didn't blow it.”
Jag går ner för korridoren. Det var det. Jag har för första gången någonsin träffat en kille jag verkligen kan se mig själv med. Trots allt. Och jag förstörde det. Bara för att jag inte vågade kyssa honom när han lättade sitt hjärta för mig. Han stängde dörren och nu är jag påväg hem. Jag kommer förmodligen aldrig träffa honom igen. Inte för att han skulle vilja träffa mig igen ens. Jag går långsamt och biter mig i läppen. Som han sa, det här suger verkligen.
”Tessa!”
Jag spärrar upp ögonen och vänder mig om. What the fuck? Harry kommer springandes i korridoren, fortfarande i bara mjukisbyxor, hans hår studsar när han springer.
”Did I forget something?”
Han saktar ner när han närmar sig mig.
”Yeah” han tar de sista stegen och stannar framför mig med ett leende ”...this”.
Plötsligt lutar han sig ner och kysser mig. Jag stelnar till av chock, men slappnar snabbt av när han lägger en hand på min kind och drar mig närmare med den andra. Hans läppar är mjuka och jag vill aldrig att det ska sluta. Mitt hjärta bultar hårdare än någonsin, och allt med den där.. Caroline känns för en stund bortglömt. Efter vad som känns som en evighet, avslutar han kyssen och ser på mig. Jag ler lite och vet knappt vad jag ska säga, men han sköter det åt mig.
”I had to do that before you left...”
Jag ler fortfarande ”...I’m glad you did”
Han kysser mig snabbt en gång till innan han släpper mig ”I’ll call you. I'll see you soon again.”
Jag nickar. ”Bye.”
”Bye...” svarar han och jag vänder mig om och går. Han står kvar och tittar på mig tills jag fortsätter ner för trapporna och blir osynlig för honom. När jag kommer ut på gården tar jag ett djupt andetag. Vad hände nyss? Drömde jag? Kysste verkligen Harry Styles mig nyss. Killen jag inte står ut med men ändå älskar att umgås med. Killen jag bara känt i snart en vecka men ändå tycker så otroligt mycket om. Jag huttrar och småspringer till taxin utanför grindarna. Jag ser upp en sista gång mot ’slottet’ innan jag hoppar in med en suck. Så fort jag satt mig och bilen börjat köra, tar jag tag i kragen på t-shirten och sätter den mot näsan. Jag andas in lukten. Lukten av Harry. Jag saknar honom redan.
som ni märker lägger jag oftast upp kapitel sent på kvällen/natten, och det är för att jag oftast inte kan sova och blir skrivsugen istället, haha. ju fler kommentarer, desto fortare kommer ett nytt kapitel!
The Center of Attention - Kapitel 12
Previous: Jag reser mig upp och ser ner på de andra ”Konserten började nio, eller hur?”
”Yes”
”Klassen kommer hem runt åtta, alltså har vi inte tid att göra oss i ordning efter de kommit, men vi kan ändå inte vara uppklädda när de kommer...”
”Därför måste vi klä upp oss, sedan dölja det?” Frågar Rebecca.
”Precis” svarar jag och ler.
”Yes”
”Klassen kommer hem runt åtta, alltså har vi inte tid att göra oss i ordning efter de kommit, men vi kan ändå inte vara uppklädda när de kommer...”
”Därför måste vi klä upp oss, sedan dölja det?” Frågar Rebecca.
”Precis” svarar jag och ler.
Klockan tio i åtta stod vi alla och trängdes framför spegeln. Jag och Rebecca stod underst och fixade med ögonskugga och läppglans samtidigt som Jossan och Saga försökte hänga över oss med mascaror i högst hugg.
”Ajje!” skriker jag till när Saga sätter ner armbågen i ryggen på mig. Hon mumlar förlåt och återgår till att försöka sätta på mascara.
”Hur ser jag ut?” Josefin backar undan från vår sminkhög och ler försiktigt mot oss, vi ser på henne och ler stort.
”Du är jättefin!” Rebecca går fram till henne och tittar ”blunda”.
Josefin blundar för att visa sminkningen på ögonen. Hon har valt att göra en ’smokey eye’ och satt på lite lösögonfransar. Resten av ansiktet är ganska neutralt.
”Jättefint!” säger hon ännu en gång och ler. Vi andra håller med.
Själv har jag valt att köra på en ganska naturlig look i helhet. Ingen drastisk ögonskugga eller läppfärg. Bara ljusa rosa färger, eyeliner och läppglans. På mig har jag ett rosa linne med en vit spets-top över, och tajta jeans under. Håret har jag lockat lätt. Jag studerar mig själv i spegeln när jag känner hur mobilen vibrerar i bakfickan. Jag tar upp den och tittar på skärmen. Harry, igen. Jag suckar och trycker bort samtalet, jag tänker inte svara. Josefin, som själv har lockat sitt långa mörka hår och valt ett rött läppstift till kvällen, lägger en hand på min axel och ler försiktigt mot mig. Jag förstår henne.
”Du är jättefin” säger hon sedan och ler stort
”Desamma snygging” säger jag och ger henne en liten blinkning. ”men” fortsätter jag ”du kan inte ha läppstiftet på dig när Eva och Johan kommer!”
”Åhh” suckar hon ”jag glömde...”
”Jättefint!” säger hon ännu en gång och ler. Vi andra håller med.
Själv har jag valt att köra på en ganska naturlig look i helhet. Ingen drastisk ögonskugga eller läppfärg. Bara ljusa rosa färger, eyeliner och läppglans. På mig har jag ett rosa linne med en vit spets-top över, och tajta jeans under. Håret har jag lockat lätt. Jag studerar mig själv i spegeln när jag känner hur mobilen vibrerar i bakfickan. Jag tar upp den och tittar på skärmen. Harry, igen. Jag suckar och trycker bort samtalet, jag tänker inte svara. Josefin, som själv har lockat sitt långa mörka hår och valt ett rött läppstift till kvällen, lägger en hand på min axel och ler försiktigt mot mig. Jag förstår henne.
”Du är jättefin” säger hon sedan och ler stort
”Desamma snygging” säger jag och ger henne en liten blinkning. ”men” fortsätter jag ”du kan inte ha läppstiftet på dig när Eva och Johan kommer!”
”Åhh” suckar hon ”jag glömde...”
Hon tar upp en våtservett och börjar ta bort läppstiftet.
”Du får göra om det sen” säger Saga och puffar till sitt axellånga bruna hår lätt.
Cirka tjugo minuter senare ligger vi nertryckta allihopa i Sagas säng och gör oss redo för att öppna för lärarna. Vi har satt upp håren snabbt i tofsar och Rebecca, som ska öppna dörren, har satt på sig en morgonrock. Vi har datorn redo för att sätta på film, och har täcket långt uppdraget över våra kroppar.
”Hur ser det ut?” Frågar Josefin och ser över på Rebecca som sitter på sin säng på andra sidan rummet. ”Tror du hon kommer märka?”
”Nej, det ser äkta ut.” ler hon och står upp. Precis då knackar det på dörren. Hon spärrar upp ögonen sådär som hon brukar göra ibland och ser oroligt över på oss.
”Håll tummarna!” viskar hon innan hon går mot dörren. Någon halv minut senare står Johan och Eva inne i rummet och ser ner på oss.
”Oj va mysigt ni har det då!” säger Eva och ler fjantigt mot oss. Vi fjäsk-ler tillbaka och nickar.
”Ja vi var så trötta allihopa efter alla dagar inne i stan att vi bara ville till hotellet efter lunch...” säger Saga bredvid mig.
”Jo jag förstår, jag är själv helt utmattad!” säger Johan.
”Vi var själva uppe i London Eye idag” Säger Eva exalterat och slår ihop händerna ”sådan otrolig utsikt! Har ni varit där uppe någon gång?”
Jag sneglar snabbt på de andra och Rebecca skrattar plötsligt högt.
”Gud nej, det är alldeles för dyrt!”
”Ja precis!” säger Josefin och skrattar lätt.
”Du får göra om det sen” säger Saga och puffar till sitt axellånga bruna hår lätt.
Cirka tjugo minuter senare ligger vi nertryckta allihopa i Sagas säng och gör oss redo för att öppna för lärarna. Vi har satt upp håren snabbt i tofsar och Rebecca, som ska öppna dörren, har satt på sig en morgonrock. Vi har datorn redo för att sätta på film, och har täcket långt uppdraget över våra kroppar.
”Hur ser det ut?” Frågar Josefin och ser över på Rebecca som sitter på sin säng på andra sidan rummet. ”Tror du hon kommer märka?”
”Nej, det ser äkta ut.” ler hon och står upp. Precis då knackar det på dörren. Hon spärrar upp ögonen sådär som hon brukar göra ibland och ser oroligt över på oss.
”Håll tummarna!” viskar hon innan hon går mot dörren. Någon halv minut senare står Johan och Eva inne i rummet och ser ner på oss.
”Oj va mysigt ni har det då!” säger Eva och ler fjantigt mot oss. Vi fjäsk-ler tillbaka och nickar.
”Ja vi var så trötta allihopa efter alla dagar inne i stan att vi bara ville till hotellet efter lunch...” säger Saga bredvid mig.
”Jo jag förstår, jag är själv helt utmattad!” säger Johan.
”Vi var själva uppe i London Eye idag” Säger Eva exalterat och slår ihop händerna ”sådan otrolig utsikt! Har ni varit där uppe någon gång?”
Jag sneglar snabbt på de andra och Rebecca skrattar plötsligt högt.
”Gud nej, det är alldeles för dyrt!”
”Ja precis!” säger Josefin och skrattar lätt.
”Jaha, okej, vad synd det är riktigt fint!” säger Eva och sätter händerna i sidan ”Men dåså..” Hon står stilla ett tag ”vad ser ni på för film?”
”Hitta Nemo” säger jag
”The Notebook” säger Josefin.
Jag spärrar upp ögonen
”Eller alltså” börjar båda, jag bestämmer mig för att hålla tyst och låta Josefin avsluta. Eva och Johan ser frågande på oss
”Vi såg Hitta Nemo nyss, vi ska sätta på The Notebook nu”
Eva nickar långsamt upp och ner.
”Okej, men ja” hon ser på Johan ”vi ska inte störa er något mer.”
”Vi ses imorgon bitti helt enkelt.” säger Johan och vänder sig mot dörren.
”Självklart.” säger Rebecca och går med dem till dörren.
”Skönt att ni kom hem okej helt själva... Fast ni får inte göra om det!”
”Ja, men det var lätt, och vi lovar.” hör jag hur Rebecca säger.
”Vi ses imorgon då..!” säger Eva
”Ja, God natt!”
”God natt!”
Dörren stängs och Rebecca tassar snabbt tillbaka till sängen och hoppar i med ett leende. ”We did it!” viskar hon och skrattar till.
”Let’s party!” säger Saga och hoppar ur sängen. Vi andra följer efter och fixar det sista. Josefin sätter på sig läppstift igen och vi släpper ner håren. Vi väljer också ut skor och väskor.
Till slut sticker vi ut huvudena ur dörren och ser försiktigt åt båda hållen. Vi diskuterar på vägen ner om vi ska ta min förra flyktväg genom fönstret eller om vi ska våga ta risken att gå ner i lobbyn. Vi väljer lobbyn eftersom att vi varken vill riskera att smutsa ner kläderna eller bryta bena. Så fort vi kommer ur hissen ser jag nervöst mot receptionen, men den unga (sliskiga) killen som står där ser inte ens upp från det han håller på med. Så vi går bara på tills vi äntligen kommer ut genom dörren, vi dansar en liten segerdans innan vi går mot den största gatan i närheten och skaffar en taxi.
Rebecca ringer Niall på vägen som ger vägbeskrivning, and off we go.
Vi stannar utanför en byggnad med en röd matta utrullad framför dörren, runt omkring står vakter, och bakom dem… massor av skrikande tjejer. Jag känner hur paniken kommer så fort jag kliver ur taxin, jag känner mig instängd av alla dessa tjejer. Rebecca ropar plötsligt till och tar tag i min arm, hon vinkar mot någon i dörröppningen och jag tar tag i Sagas arm för att släpa med henne också. Hon gör samma sak med Jossan. När vi kommer närmare dörren ser jag vem hon vinkade åt, såklart, Niall. Han skiner upp när han ser oss och ger oss alla en kram och pussar på kinden. Tjejerna skriker ännu högre när de ser. Han berättar för vakten att vi är med dem och vi släpps in. Lokalen vi kommer in i är mysig, med röda, svarta och lila färger på möbler och väggar. Vi får förklarat för oss att det egentligen är en klubb, men att man kan använda den för små spelningar också. Vi frågar honom förvånat hur de står ut med alla skriken, och han skrattar högt.
"I get really scared sometimes, it's so different from before" han ser runt på oss "this thing with the girls is still new to us". Vi nickar långsamt. "But" fortsätter han i samma ton som förut och pekar mot scenen.
”That’s where we’re gonna perform.”
”No shit...” skämtar Saga och Niall skrattar.
”You can go and sit in the V.I.P booth over there” han pekar mot en hörna med bekväma stolar och bord ”I’m just gonna go warm up with the lads.”
Vi säger okej och sätter oss i den avskilda V.I.P delen och vi fnittrar högt över att sitta där eftersom att vi aldrig gjort det förut. Cirka tio minuter senare börjar människor släppas in, eller, småtjejer då. Vissa skriker och ”can’t believe we're here!”, andra står som i chock och vet inte riktigt vad de ska göra. Vissa ger oss också blickar som skrämmer mig lite, vad har de för anledning att se sådär på mig för? Gör mig orolig.
När killarna äntligen kommer ut skriker tjejerna högre än någonsin, och jag får hålla för öronen för att inte bli döv. Harry har inte sett mig än utan ser ut på havet av tjejer i lokalen och vinkar till vissa. Jag vill bara gå upp och slå honom på käften, utan anledning egentligen. Han sa aldrig att han gillade mig, varför är jag så arg på honom?
”So” började Liam ”we’re gonna start off with a litte song from our album, that’s gonna be out November 18th”
Tjejerna skriker och gråter när han pratar, och musiken sätter igång.
”Hitta Nemo” säger jag
”The Notebook” säger Josefin.
Jag spärrar upp ögonen
”Eller alltså” börjar båda, jag bestämmer mig för att hålla tyst och låta Josefin avsluta. Eva och Johan ser frågande på oss
”Vi såg Hitta Nemo nyss, vi ska sätta på The Notebook nu”
Eva nickar långsamt upp och ner.
”Okej, men ja” hon ser på Johan ”vi ska inte störa er något mer.”
”Vi ses imorgon bitti helt enkelt.” säger Johan och vänder sig mot dörren.
”Självklart.” säger Rebecca och går med dem till dörren.
”Skönt att ni kom hem okej helt själva... Fast ni får inte göra om det!”
”Ja, men det var lätt, och vi lovar.” hör jag hur Rebecca säger.
”Vi ses imorgon då..!” säger Eva
”Ja, God natt!”
”God natt!”
Dörren stängs och Rebecca tassar snabbt tillbaka till sängen och hoppar i med ett leende. ”We did it!” viskar hon och skrattar till.
”Let’s party!” säger Saga och hoppar ur sängen. Vi andra följer efter och fixar det sista. Josefin sätter på sig läppstift igen och vi släpper ner håren. Vi väljer också ut skor och väskor.
Till slut sticker vi ut huvudena ur dörren och ser försiktigt åt båda hållen. Vi diskuterar på vägen ner om vi ska ta min förra flyktväg genom fönstret eller om vi ska våga ta risken att gå ner i lobbyn. Vi väljer lobbyn eftersom att vi varken vill riskera att smutsa ner kläderna eller bryta bena. Så fort vi kommer ur hissen ser jag nervöst mot receptionen, men den unga (sliskiga) killen som står där ser inte ens upp från det han håller på med. Så vi går bara på tills vi äntligen kommer ut genom dörren, vi dansar en liten segerdans innan vi går mot den största gatan i närheten och skaffar en taxi.
Rebecca ringer Niall på vägen som ger vägbeskrivning, and off we go.
Vi stannar utanför en byggnad med en röd matta utrullad framför dörren, runt omkring står vakter, och bakom dem… massor av skrikande tjejer. Jag känner hur paniken kommer så fort jag kliver ur taxin, jag känner mig instängd av alla dessa tjejer. Rebecca ropar plötsligt till och tar tag i min arm, hon vinkar mot någon i dörröppningen och jag tar tag i Sagas arm för att släpa med henne också. Hon gör samma sak med Jossan. När vi kommer närmare dörren ser jag vem hon vinkade åt, såklart, Niall. Han skiner upp när han ser oss och ger oss alla en kram och pussar på kinden. Tjejerna skriker ännu högre när de ser. Han berättar för vakten att vi är med dem och vi släpps in. Lokalen vi kommer in i är mysig, med röda, svarta och lila färger på möbler och väggar. Vi får förklarat för oss att det egentligen är en klubb, men att man kan använda den för små spelningar också. Vi frågar honom förvånat hur de står ut med alla skriken, och han skrattar högt.
"I get really scared sometimes, it's so different from before" han ser runt på oss "this thing with the girls is still new to us". Vi nickar långsamt. "But" fortsätter han i samma ton som förut och pekar mot scenen.
”That’s where we’re gonna perform.”
”No shit...” skämtar Saga och Niall skrattar.
”You can go and sit in the V.I.P booth over there” han pekar mot en hörna med bekväma stolar och bord ”I’m just gonna go warm up with the lads.”
Vi säger okej och sätter oss i den avskilda V.I.P delen och vi fnittrar högt över att sitta där eftersom att vi aldrig gjort det förut. Cirka tio minuter senare börjar människor släppas in, eller, småtjejer då. Vissa skriker och ”can’t believe we're here!”, andra står som i chock och vet inte riktigt vad de ska göra. Vissa ger oss också blickar som skrämmer mig lite, vad har de för anledning att se sådär på mig för? Gör mig orolig.
När killarna äntligen kommer ut skriker tjejerna högre än någonsin, och jag får hålla för öronen för att inte bli döv. Harry har inte sett mig än utan ser ut på havet av tjejer i lokalen och vinkar till vissa. Jag vill bara gå upp och slå honom på käften, utan anledning egentligen. Han sa aldrig att han gillade mig, varför är jag så arg på honom?
”So” började Liam ”we’re gonna start off with a litte song from our album, that’s gonna be out November 18th”
Tjejerna skriker och gråter när han pratar, och musiken sätter igång.
(ORGINALKLIPPET JAG LA IN HÄR TOGS BORT SÅ SÄTTER IN DET HÄR ISTÄLLET...)
Jag ler när han börjar sjunga och svänger med i melodin, tänker tillbaka på när de sjöng samma låt för oss i London Eye. Jag kommer ihåg att Niall berättade att Harry egentligen skulle sjunga efter Liam, och när han börjar sjunga tappar jag andan. Jag inser att det är första gången jag någonsin hör honom sjunga och jag får rysningar över hela kroppen.
”Everyone else in the room can see it, everyone else but you...”
Några sekunder in i refrängen ser han mig och våra blickar möts, han ler lite mot mig och jag ser ner i marken. Jag borstar bort rysningarna från armarna med händerna. Helvete, vad gör han med mig. Jag märker att han fortsätter snegla mot mig under låten, och varje gång hans solo-delar kommer ser han mig rätt i ögonen. Jag inte låta bli att stirra rakt tillbaka.
Efter ett antal låtar som Chasing Cars och Torn, är spelningen över och människorna börjar dra sig ur lokalen. Vi ser på varandra och ler stort.
”De var otroliga!” säger Rebecca och klappar händerna glatt. Vilken tur hon har haft egentligen, stöter på, blir kompis med och får gå på en spelning med ett band hon följt på tv. Det får mig att le. Ett tag senare kommer killarna inspringandes med små lycko skrik.
”Wooooh!” ropar Louis och sätter sig med en duns bredvid mig på soffan
”So what did you think?” frågar Zayn och sätter sig bredvid Jossan, som ler och kramar om honom.
”We loved it!” ropar vi alla i mun på varandra, och killarna skrattar.
Plötsligt kommer Harry in och sätter sig på en ensam liten pall i utkanten av bordet, han ler stort mot mig.
”Everyone else in the room can see it, everyone else but you...”
Några sekunder in i refrängen ser han mig och våra blickar möts, han ler lite mot mig och jag ser ner i marken. Jag borstar bort rysningarna från armarna med händerna. Helvete, vad gör han med mig. Jag märker att han fortsätter snegla mot mig under låten, och varje gång hans solo-delar kommer ser han mig rätt i ögonen. Jag inte låta bli att stirra rakt tillbaka.
Efter ett antal låtar som Chasing Cars och Torn, är spelningen över och människorna börjar dra sig ur lokalen. Vi ser på varandra och ler stort.
”De var otroliga!” säger Rebecca och klappar händerna glatt. Vilken tur hon har haft egentligen, stöter på, blir kompis med och får gå på en spelning med ett band hon följt på tv. Det får mig att le. Ett tag senare kommer killarna inspringandes med små lycko skrik.
”Wooooh!” ropar Louis och sätter sig med en duns bredvid mig på soffan
”So what did you think?” frågar Zayn och sätter sig bredvid Jossan, som ler och kramar om honom.
”We loved it!” ropar vi alla i mun på varandra, och killarna skrattar.
Plötsligt kommer Harry in och sätter sig på en ensam liten pall i utkanten av bordet, han ler stort mot mig.
"Hey!"
Jag biter ihop, ser bort och försöker lyssna på konversationen de andra har. Även om de stannar upp för att hälsa på honom. Jag ser inte hur han reagerar men jag antar att han blev förvånad.
”Did you see that girl in the front with the ’Let Malik You Up and Down’ t-shirt?” skrattar Niall och ser på Zayn, som ser häpen ut.
”No man, I didn’t see!” Han skrattar till ”really!?” vi andra skrattar också.
”Well” säger Louis efter ett tag ”since we got the place for tonight, who’s up for a drink?”
Alla killarna förutom Liam håller upp en hand, Saga med. Josefin lyfter på ögonbrynen.
”Are we allowed to?”
”No” säger Harry och skrattar ”but who cares?”
Vi ser på varandra, och Rebecca räcker upp en hand. Jag ler och ser på Louis
”Sure, why not” och räcker lätt upp en hand.
Josefin himlar med ögonen ”fine”.
”Yeee!” ropar Louis och reser sig upp och går mot baren. Jag känner fortfarande hur Harry tittar på mig och sneglar sedan mot honom. Han ser på mig med sina stora blågröna ögon. Det ser ut som att han försöker lista ut vad som försigår. Jag ser tillbaka på honom med en hård blick och ser sedan bort, ännu en gång. Jag lyssnar på vad de andra säger, men känner fortfarande hur hans ögon bränner. Louis ropar efter hjälp och jag tar chansen att komma undan från Harry och hoppar snabbt upp från min plats. Jag tar tag i en utav brickorna och bär den tillbaka till bordet och ställer ner den. Harry gör ett grymtande läte och tar upp en utav drinkarna, jag ser på honom med höjda ögonbryn och ser hur han sveper hela drinken.
”Ahhhh” låter han nöjt och ställer ner glaset på bordet framför mig innan han ser mig i ögonen. Jag ser irriterat tillbaka på honom och tar upp en drink till mig själv, och sveper hela jag med. Detta händer ännu en gång, och när jag svept min andra drink efter honom biter han sig frustrerat i läppen och stirrar hårt på mig. Efter några sekunder reser han sig plötsligt upp. De andra reagerar knappt utan fortsätter snacka om spelningen. Han står över mig med höjda ögonbryn, och tar plötsligt tag i min arm.
”I need to talk to you.”
Jag protesterar inte utan låter honom dra med mig, han tar mig in bakom scenen där de kom ut och stänger dörren. Sedan vänder han sig mot mig och suckar.
”What’s your problem, are you angry with me or something?”
”No” säger jag kallt ”There’s no reason for me to be, right?”
Han ser länge på mig med en blick jag inte förstår.
”Just tell me why you’re mad. What did I do? Is it because I couldn't see you the other night?”
Jag korsar armarna och suckar. Det är tyst ett långt tag.
”Do you like me?” frågar jag sedan, han ser frågande på mig. ”What do you think of me?”
Han biter sig i läppen och stoppar händerna i fickorna på sina jeans.
”Yeah, I like you. Of course I like you. Why?”
”Did you see that girl in the front with the ’Let Malik You Up and Down’ t-shirt?” skrattar Niall och ser på Zayn, som ser häpen ut.
”No man, I didn’t see!” Han skrattar till ”really!?” vi andra skrattar också.
”Well” säger Louis efter ett tag ”since we got the place for tonight, who’s up for a drink?”
Alla killarna förutom Liam håller upp en hand, Saga med. Josefin lyfter på ögonbrynen.
”Are we allowed to?”
”No” säger Harry och skrattar ”but who cares?”
Vi ser på varandra, och Rebecca räcker upp en hand. Jag ler och ser på Louis
”Sure, why not” och räcker lätt upp en hand.
Josefin himlar med ögonen ”fine”.
”Yeee!” ropar Louis och reser sig upp och går mot baren. Jag känner fortfarande hur Harry tittar på mig och sneglar sedan mot honom. Han ser på mig med sina stora blågröna ögon. Det ser ut som att han försöker lista ut vad som försigår. Jag ser tillbaka på honom med en hård blick och ser sedan bort, ännu en gång. Jag lyssnar på vad de andra säger, men känner fortfarande hur hans ögon bränner. Louis ropar efter hjälp och jag tar chansen att komma undan från Harry och hoppar snabbt upp från min plats. Jag tar tag i en utav brickorna och bär den tillbaka till bordet och ställer ner den. Harry gör ett grymtande läte och tar upp en utav drinkarna, jag ser på honom med höjda ögonbryn och ser hur han sveper hela drinken.
”Ahhhh” låter han nöjt och ställer ner glaset på bordet framför mig innan han ser mig i ögonen. Jag ser irriterat tillbaka på honom och tar upp en drink till mig själv, och sveper hela jag med. Detta händer ännu en gång, och när jag svept min andra drink efter honom biter han sig frustrerat i läppen och stirrar hårt på mig. Efter några sekunder reser han sig plötsligt upp. De andra reagerar knappt utan fortsätter snacka om spelningen. Han står över mig med höjda ögonbryn, och tar plötsligt tag i min arm.
”I need to talk to you.”
Jag protesterar inte utan låter honom dra med mig, han tar mig in bakom scenen där de kom ut och stänger dörren. Sedan vänder han sig mot mig och suckar.
”What’s your problem, are you angry with me or something?”
”No” säger jag kallt ”There’s no reason for me to be, right?”
Han ser länge på mig med en blick jag inte förstår.
”Just tell me why you’re mad. What did I do? Is it because I couldn't see you the other night?”
Jag korsar armarna och suckar. Det är tyst ett långt tag.
”Do you like me?” frågar jag sedan, han ser frågande på mig. ”What do you think of me?”
Han biter sig i läppen och stoppar händerna i fickorna på sina jeans.
”Yeah, I like you. Of course I like you. Why?”
Jag ignorerar hans fråga och fortsätter osäkert.
”How do you like me, exactly...?”
”I.." börjar han ”I really like you.” svarar han och ser mig smått generat i ögonen. Jag ser undan och ler sarkastiskt. Han ser det och ser irriterad ut.
”What?”
”If you like me, then why are you with that other girl” jag ser neutralt på honom ”or.. woman, whoever she is.”.
Han ser ut som att han blivit slagen i magen, hon är alltså inte hans syster. Det var som jag trodde.
”How do you like me, exactly...?”
”I.." börjar han ”I really like you.” svarar han och ser mig smått generat i ögonen. Jag ser undan och ler sarkastiskt. Han ser det och ser irriterad ut.
”What?”
”If you like me, then why are you with that other girl” jag ser neutralt på honom ”or.. woman, whoever she is.”.
Han ser ut som att han blivit slagen i magen, hon är alltså inte hans syster. Det var som jag trodde.
"Are you with her?"
Han öppnar munnen för att säga något men inget kommer ut. Jag skrattar lätt och går förbi honom.
”This sounds cliché but, I thought you were real... Different. That you wouldn't play me like others would” jag öppnar dörren ”I really do like you. But you’re just as fake and shitty as everybody else."
”This sounds cliché but, I thought you were real... Different. That you wouldn't play me like others would” jag öppnar dörren ”I really do like you. But you’re just as fake and shitty as everybody else."
Jag smäller igen dörren efter mig och går tillbaka till de andra. Jag är varken arg eller ledsen, jag vill bara glömma honom och ha roligt. Jag ser shot-glasen på bordet och mina vänner som sitter och skrattar. Jag går fram och sätter mig vid bordet. Sen tar jag shot, efter shot, efter shot.
Resten av kvällen är lite som en stor blur, skratt hit och skratt dit. Lekar och dricka. Jag glömmer till och med bort Harry för ett tag. Vilket var min plan. Louis springer omkring med Zayn på ryggen, och Rebecca sitter ensam med Niall i ett hörn och skrattar. Musiken är på hög volym och jag står i mitten av rummet och dansar för mig själv med ett glas i handen, plötsligt känner jag två stora händer om min midja. Jag ignorerar det och fortsätter dansa, allt snurrar och jag känner mig så otroligt bra. Plötsligt tar händerna ett hårdare grepp om mig och vänder mig om. Harry.
”Come on, let’s go.” säger han. Jag ser irriterat på honom och slöddrar ut att jag inte vill.
”Let go of me.”
Han släpper inte utan håller fast mig, han ser på mig med oroliga ögon. Jag tar en till klunk.
”Please just come with me?”
”No!” ropar jag och försöker dra mig loss, det snurrar mer ”I wanna dance...”
”You’re too drunk Tessa, stop it!”
Resten av kvällen är lite som en stor blur, skratt hit och skratt dit. Lekar och dricka. Jag glömmer till och med bort Harry för ett tag. Vilket var min plan. Louis springer omkring med Zayn på ryggen, och Rebecca sitter ensam med Niall i ett hörn och skrattar. Musiken är på hög volym och jag står i mitten av rummet och dansar för mig själv med ett glas i handen, plötsligt känner jag två stora händer om min midja. Jag ignorerar det och fortsätter dansa, allt snurrar och jag känner mig så otroligt bra. Plötsligt tar händerna ett hårdare grepp om mig och vänder mig om. Harry.
”Come on, let’s go.” säger han. Jag ser irriterat på honom och slöddrar ut att jag inte vill.
”Let go of me.”
Han släpper inte utan håller fast mig, han ser på mig med oroliga ögon. Jag tar en till klunk.
”Please just come with me?”
”No!” ropar jag och försöker dra mig loss, det snurrar mer ”I wanna dance...”
”You’re too drunk Tessa, stop it!”
"Tessa, lyssna.... Tessa?" hör jag någon av tjejerna säga. Men hennes röst liksom försvinner.
Jag gör ett försök till att komma loss, men misslyckas. Jag känner hur kroppen liksom domnar av, och det snurrar ännu mer. Till slut kan jag knappt se något och jag känner hur händerna håller upp mig. Sedan blir allt svart.
Jag gör ett försök till att komma loss, men misslyckas. Jag känner hur kroppen liksom domnar av, och det snurrar ännu mer. Till slut kan jag knappt se något och jag känner hur händerna håller upp mig. Sedan blir allt svart.
Lååångt kapitel, kommentera! ♥
The Center of Attention - Kapitel 11
no sorry i cant.
Jag stirrar länge på smset. Det var han som hade frågat mig, så varför kan han inte plötsligt? Jag suckar och slänger telefonen på sängen och går in till badrummet för att sminka av mig. Något måste ha kommit upp, en intervju kanske, eller någon sen middag. Eller… så vill han helt enkelt inte. Jag ser på mig själv i spegeln och suckar en gång till innan jag sätter på kranen och börjar tvätta mig i ansiktet.
Jag stirrar länge på smset. Det var han som hade frågat mig, så varför kan han inte plötsligt? Jag suckar och slänger telefonen på sängen och går in till badrummet för att sminka av mig. Något måste ha kommit upp, en intervju kanske, eller någon sen middag. Eller… så vill han helt enkelt inte. Jag ser på mig själv i spegeln och suckar en gång till innan jag sätter på kranen och börjar tvätta mig i ansiktet.
Nästa morgon vaknar jag sent konstigt nog, ingen av tjejerna verkar ha haft tankarna på att väcka mig i över huvud taget, så jag fick springa in i duschen, fixa håret och klä på mig på en halvtimme. Jag kollar min mobil lite då och då för att se om Harry hört av sig, men nej. Jag försöker att hålla tankarna borta från honom, men det är omöjligt. Det är säkert ingen stor grej, varför han inte ville ses igår, men ändå. Jag oroar mig eftersom att jag faktiskt börjar gilla honom. Jag väljer att slänga på mig en senapsgul stickad t-shirt, ett par blommiga shorts och ett par matchande skor. Kanske låter lite konstigt, men jag lovar, det är snyggt. Jag sätter också upp håret i en hästsvans och sätter på minimalt med smink innan jag snabbt tar upp väskan och drar ut genom dörren mot lobbyn. Mina vänner står redan och väntar där nere med de andra eftersom att de blev klara före mig. Rebecca skuttar upp till mig med ett leende innan jag ens kommit fram till gruppen.
”Tessa! Niall ringde mig nyss!” viskar hon ut och log stort
”Gjorde han?” Jag glömmer genast bort min irritation på henne och tar lätt tag i hennes arm ”vad sa han?”
”Han vill träffas idag!!” tjuter hon och ser sig om ”tror du det är okej om jag drar iväg ett tag?”
”Självklart” jag ger henne leendes en snabb kram och börjar sedan dra oss två mot gruppen.
”Har du hört något mer från Harry?” frågar hon osäkert och ger mig en frågande blick. Jag ser snabbt ner i marken och skakar sedan på huvudet.
”Vilken idiot” säger Saga där hon står en bit bort, jag nickar snabbt med henne men tvekar lite ändå.
”Fast det är säkert inget, ni vet hur killar kan vara...”
Josefin ser stadigt på mig, som om hon försöker säga något med blicken. Jag vet vad hon tänker på. Men ignorerar det.
”Han var väl bara trött eller upptagen” jag rycker på axlarna ”han ringer nog snart” jag ler mot mina vänner som ler lite tillbaka. Hoppas jag i alla fall.
Vi springer runt på stan en stund efter lunch, jag, Saga och Josefin. Rebecca drog iväg för att träffa Niall redan klockan elva, så nu är det bara vi tre. Jag köper otroligt mycket saker. Mest onödigt skit också. En retro kamera som jag bara behövde köpa för att den var så rolig, en rolig mössa formad som en svart katt och massor av konstiga smycken till exempel. Till slut kommer vi till Victoria's Secret och vi går in med stora leenden och springer fram till varenda galge. Jag plockar på mig jättemycket underkläder och slänger upp allt på Saga som suckar och skriker att hon inte är någon packåsna. Skrattandes går jag runt hörnet mot andra sidan av affären och ser mig omkring efter BH:ar jag skulle vilja ha. Då ser jag dem. Jag stannar till för att se så att jag verkligen sett rätt, och ja, det har jag. Det är definitivt… Harry. Han är inte ensam, en lång kvinna med långt fint ljusbrunt hår står bredvid honom vid en hylla med spets-saker. För en sekund tror jag att det är hans mamma, men nej. Hon ser alldeles för ung ut, dessutom tror jag knappast att mamma och son går och köper underkläder tillsammans, speciellt till henne. Denna kvinnan är inte över 40. Jag ser nervöst över på Josefin och hon sneglar sorgset på mig, hon fattar. Saga däremot, står fortfarande helt ovetandes och snackar om något nattlinne hon ser till höger om sig själv. Jag ser tillbaka på Harry och kvinnan, hon rör hans arm några gånger och han skrattar charmigt. Sedan tar hon upp en BH och håller upp den mot sin kropp. Harry nickar instämmande och ger henne tummen upp, då ler hon stort och kysser honom på kinden. Jag ser ner i marken innan jag panikslaget vänder mig om och skyndar ut ur affären.
Du är inte ledsen. Nej, du är inte ledsen. Jag sitter ensam i en park jag till slut sprang in i. Jag såg mig inte om när jag skyndade iväg och tjejerna måste ha tappat bort mig. Jag tar djupa andetag och försöker tänka på annat. Du är inte ledsen. Du bryr dig inte om honom. Han kan ta sig. Du känner honom inte ens!?! Vad trodde du? Du kan inte vara ledsen över detta. Jag fortsätter ta djupa andetag och ser upp mot trädet ovanför. Vem var hon? Kan det ha varit hans syster? Verkligen? Jag har ingen aning. Jag känner hur mobilen vibrerar i min hand, och jag ser på skärmen. Det är Josefin som ringer. Jag suckar och ser bort, jag orkar inte med det här just nu. Jag reser mig upp och går, bara går. Jag vet inte ens vart. Jag hinner se mycket av London innan jag, efter mycket om och men, hittar tillbaka till hotellet och går upp till rummet. Det är tomt, jag sneglar ner på mobilklockan, och ser att den är halv sex. Den är också full av missade samtal och olästa meddelanden. Samtidigt som jag tittar ner på den börjar den vibrera igen för hundrade gången, och jag sväljer när jag ser vem det är som ringer. Det är varken Saga, Rebecca eller Josefin den här gången. Det är Harry. Jag stirrar ner på skärmen med arga ögon, han kan ta sig. Varför behandlar han mig på det här sättet? Har han en flickvän? Gillar han mig ens i över huvud taget? Ser han mig bara som en vän? Har jag bara inbillat mig om vår kontakt? Jag sätter mig ner på sängen och suckar men huvudet i händerna. Jag stampar med foten hårt i golvet. Jag ska INTE känna såhär. Varför får han mig att känna mig såhär. Vad är det med den här killen?
En stund senare hör jag hur nyckeln rör sig i nyckelhålet, och jag drar täcket längre över huvudet. Jag hör hur tjejerna ropar mitt namn och klampar in i rummet.
”Hon är här!” hör jag Saga säga till de andra och springer fram till mig. ”Tessa hur är det? Vi har letat överallt!”
Jag lyfter bort täcket från Rebeccas säng och ser på henne.
”Det är okej... förlåt.” säger jag och ler en aning.
”Nej jag ska säga förlåt för att jag fortsatte babbla sådär” säger hon ledsamt och sätter sig ner på golvet bredvid sängen ”jag såg inte”.
”Det är lugnt” säger jag och ler ”jag är okej jag lovar, jag överdrev...”
Jag ser runt på tjejerna innan jag fortsätter.
”Men jag antar att du hade rätt Jossan”.
Hon ser frågande på mig.
”Killar är skit” säger jag och suckar med ett litet leende.
”Vill du fortfarande gå på spelningen..?” Frågar Rebecca från Sagas säng. Jag hade inte märkt att hon var med, hon måste ha stuckit ifrån Niall när hon hörde vad som hänt. Jag ser på henne, hon vill verkligen gå, det vet jag. De andra med. Jag vill inte gå. Jag biter mig i läppen och ser ner på mina händer, nej, han ska inte få styra så här över mig. Jag bryr mig inte om vem han är med, jag känner honom knappt. Vad har jag för anledning till att inte gå?
”Ja vi kan gå” säger jag neutralt. Josefin lyfter på ögonbrynen.
”Är du säker?”
Jag nickar med ett litet leende ”ja då” jag sätter mig upp ”jag behöver ju inte umgås med honom.”
”Blir nog svårt” säger Saga och ser ledsamt på mig.
”Äsch”, jag drar bort täcket från mig ”jag klarar det, jag lovar.”
Men faktiskt har jag ingen aning. Jag trodde faktiskt att han gillade mig. Jag fick den uppfattningen de tre gånger vi träffats i alla fall. Tydligen inte.
”Fine..” säger Jossan och lyfter på armarna ”vi måste komma på en plan hur vi ska ta oss härifrån”.
Vi ser runt på varandra en stund och tänker.
”Först och främst måste vi ringa Eva och berätta att vi redan är vid hotellet, så de åker utan oss.” säger Saga
Vi nickar och Rebecca tar upp mobilen och går iväg för att ringa.
När hon kommer tillbaka och ger oss tummen upp har vi andra kommit på en plan.
”Vi måste vara här när de kommer tillbaka” säger Jossan ”Eva kommer kontrollera att vi är här eftersom att vi tog oss hem själva.”
Jag nickar och fortsätter.
”Det här är nog det äldsta tricket i boken, men jag tror att det blir lätt...”
Jag reser mig upp och ser ner på de andra ”Konserten började nio, eller hur?”
”Yes.”
”Klassen kommer hem runt åtta, alltså har vi inte tid att göra oss i ordning efter de kommit, men vi kan ändå inte vara uppklädda när de kommer...”
”Därför måste vi klä upp oss, sedan dölja det?” Frågar Rebecca.
”Precis.” svarar jag och ler.
Ganska kort kapitel, men nästa blir långt, lovar! 3 kommentarer och jag skyndar med nästa! ♥
The Center of Attention - Kapitel 10
Previous: ”Så ingenting hände?” frågar Saga och ser på mig med stora ögon.
Jag skakar på huvudet skrattandes.
"Nej?"
Hon suckar besviket.
”Fan, jag hade hoppats på att han skulle hångla upp dig...”
”Men skärp dig.” säger jag och knuffar henne lekfullt i sidan.
Plötsligt hör vi Eva ropa högt efter alla att det var lunch
”Du måste berätta allt sen!” säger Jossan.
”Jag lovar.” säger jag och börjar gå mot Eva.
”Fan, jag hade hoppats på att han skulle hångla upp dig...”
”Men skärp dig.” säger jag och knuffar henne lekfullt i sidan.
Plötsligt hör vi Eva ropa högt efter alla att det var lunch
”Du måste berätta allt sen!” säger Jossan.
”Jag lovar.” säger jag och börjar gå mot Eva.
Jag slår plötsligt upp ögonen och letar efter vad som väckt mig. Min mobil vibrerar någonstans i sängen och stönar högt samtidigt som jag letar efter den med ena handen. Solens strålar letar sig in genom persiennerna och gör vackra mönster i taket över mig. Jag hör Rebeccas småsnarkningar där nedanför. När jag äntligen får tag i mobilen låser jag snabbt upp den och läser smset jag fått.guess where i am. x
Det är från Harry. Jag ler för mig själv över det lilla exet i slutet, och svarar att jag inte vet. Jag släpper ner mobilen i knät innan jag sätter mig upp och gnuggar mig i ögonen. Vad är klockan? Jag sneglar ner på mobilen igen, åtta. Behöver inte gå upp förns om typ en timme... Varför ska jag vara så morgon pigg för? Ibland önskar jag att jag var en riktig sjusovare. Jag menar ibland känns det som att jag kan sova hur länge som helst. Men oftast vaknar jag innan halv tio. Jag suckar och lägger mig ner igen för att försöka somna om med mobilen i handen, och jag håller precis på att lyckas då mobilen vibrerar igen.
do you know where i am if i tell you that i’m scared again? xx
Jag ler sömnigt, jag vet precis var han är. London Eye. Vad fan gör han där klockan åtta på morgonen?
London Eye! What are you doing there at 8 in the morning? :)
Det tar inte lång tid innan jag får ett svar. De ska tydligen spela in samma sak som sist. När vagnen stannade blev det aldrig riktigt av. Han skrev också att jag måste äta frukost så jag inte blir tjurig med en liten ;) till, jag himlar med ögonen irriterat innan jag svarar ”ok, i will” och ”have fun ;)” innan jag för sista gången lägger ner mobilen och blundar. Synen av en rädd Harry i London Eye får mig nästan att skratta där jag ligger.
Senare den dagen står jag och tjejerna på Tower Bridge och tar bilder.
”Jag kan fortfarande inte fatta att jag står här” säger Jossan och fotar uppåt med sin systemkamera. ”Jag har alltid velat stå på Tower Bridge”
”Jo den är häftig” säger Saga och tittar också upp på de olika detaljerna. Jag står bredvid henne med händerna i fickorna på min kofta och stirrar rakt ut. Jag kan inte fokusera, jag tänker bara på Harry. Undrar hur det går för honom. Han är för fin för att dö... Jag skakar på huvudet och stönar, jag är inte såhär. Jag är ingen tjej som går och tänker på killar hela tiden. Speciellt honom. Han gör mig irriterad, men ändå inte. Jag vet inte ens längre. Jag går långsamt efter mina vänner som fortfarande tar bilder och tittar ner för kanten.
”Akta er, räcket är lågt” säger jag och spärrar upp ögonen.
”Äsch!” säger Rebecca och tittar på mig hängandes från räcket ”ska du bli som mamma nu eller?”
Hon skrattar och jag himlar med ögonen.
”Skyll inte på mig om du dör bara.”
Plötsligt hör jag hur min mobil ringer i väskan, jag ställer ner den på marken och rotar igenom den för att hitta mobilen. När jag får tag i den tittar jag på skärmen och ser att det är Harry som ringer. Jag svarar flåsande efter att ha hållit andan när jag letade.
”Hello?”
”Hey, it’s Harry” hör jag i andra änden. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare av nervositet.
”Yeah.. Ehhh, hi!” hälsar jag igen och ler för mig själv. Jag plockar upp väskan och reser mig upp. Tjejerna tittar på mig och Saga mimar Harry?, jag nickar.
”Where are you?” frågar han vänligt.
”Uhm, Tower Bridge.”
”Cool...” säger han och det blir tyst i några sekunder ”do you and the girls have any plans for lunch?”
”Uhm... No, I don’t think so”
Sluta vela och säga uhm hela tiden! Tänker jag för mig själv.
”Would you and the girls care to join us for lunch then?” säger han med överdrivet snobbig röst. Jag skrattar lätt.
”Hold on, I’ll ask them” Jag vänder mig till tjejerna ”Vill ni äta lunch med killarna?”
Rebecca spärrar upp ögonen och nickar häftigt.
”Självklart” säger Saga. Josefin bara ler.
Josefin tvekar, jag ser det. Men jag vill så gärna träffa Harry. What to do?
”Sure” säger jag stadigt i mobilen ”where should we meet you?”
”Ummm, dunno yet” säger han och jag hör skrik i bakrunden ”but we’re on our way to the car now so I think we can pick you guys up if you want?”
”Yeah, sure, we’ll stay here.”
”Okey" säger han snabbt och jag hör sedan hur han pratar med andra i bakgrunden. Okey! So, just stay on the side and we'll pick you up in ten.” säger han vänligt. Jag säger okej och hejdå, sedan lägger vi på.
När en enorm svart bil svänger upp på trottoaren där vi står tio minuter senare ler jag stort och vinkar till mig tjejerna. Dörren öppnas och Niall kliver ut först med ett stort leende, efter honom kommer Harry.
”Hey! Fun to see you ladies again!” Niall ler stort och springer fram till oss och ger oss var sin kram. Man märker att vi alla har en speciell kontakt. Vi överlevde London Eye tillsammans, hahah! Jag ser dock i ögonvrån hur han kramar Rebecca extra länge, och jag ler. Harry kommer direkt upp till mig och ger mig en bamsekram.
”Hi again.” säger han och ser mig i ögonen när vi kramats färdigt.
”Hi.” ler jag stort tillbaka. Harry vinkar till de andra och frågar om vi är redo att åka. Alla nickar och hoppar in i bilen. Där sitter resten utav killarna.
”Hiya!” vinkar Liam och vi vinkar tillbaka. Louis pratar i telefon men vinkar till oss med ett leende, och jag anar att det är Zayn som sitter upplutad mot fönstret med en tröja över huvudet.
”He’s a bit tired...” säger Niall och pekar med tummen över till Zayn ”we got up at five this mornin’...”
Vi gapar över hur tidigt de gått upp och hur de orkar under bilfärden. Zayn hinner vakna till och hälsar på oss med ett trött leende. Josefin tittar ut genom fönstret nästan hela vägen. Vi hoppar ur bilen vid en liten uteservering någonstans som heter "Rose Garden". Man behöver gå in genom en liten gång för att komma till själva serveringen, som är som en liten trädgård med blommor och rötter växandes upp mot väggen på huset bredvid. Det är otroligt gulligt med små stolar och bord lite här och där. Det är några få människor här men det är nästan tomt. Vi går och sätter oss vid ett av de största borden i ena hörnan av trädgården. Louis suckar högt när han sätter sig.
”Finally! I'm so hungry...”
Killarna måste ha jobbat hårt imorse, jag skulle aldrig klara av att gå upp klockan fem och dra på inspelning. För det första skulle jag somna om hela tiden, och för det andra skulle jag se ut som en död get. Och jag antar att man blir otroligt hungrig av att göra så mycket på en dag.
Vi pratar under hela tiden som vi äter, killarna är lika trevliga och roliga som förra gången och de bjuder oss till och med till en spelning imorgon kväll. Vi tackar glatt ja allihopa, men vi sneglar diskret på varandra och förstår att det kommer bli ett problem med att försöka smyga ut.
När vi är klara ställer sig alla upp och börjar plocka ihop sina saker.
Harry tar tag i min arm och drar undan mig från de andra
”Uhm, maybe I can see you later tonight… or something?”
Jag skrattar till.
”But I’ll see you tomorrow?”
”Yeah I know, but the others will be there too”
”You wanna be alone with me?” jag ler retsamt, han stoppar händerna i jeansfickorna och ser sig om innan han svarar.
”Yeah.. I do actually.”
Jag försöker vara lite svårfångad och rufsar till honom i håret.
”We’ll see, maybe.”
Han ler och nickar sedan mot de andra för att visa mig att vi ska gå tillbaka. En annan anledning till att jag sa kanske, är för att jag är osäker på vart det här är påväg. Gillar han mig? Och framför allt, gillar jag honom? Det finns vissa stunder då jag verkligen tror att jag gillar honom, då jag inte kan sluta tänka på honom och vill träffa honom. Så finns det de stunderna då jag inte fattar vad jag håller på med, intalar mig själv att han inte alls är min typ och att det aldrig skulle funka. Han bor dessutom här? Jag vill lära känna honom men ändå inte.
När killarna släppt av oss inne i stan igen, och skyndat sig iväg på ett möte, kommer Josefin upp till oss tjejer och harklar sig.
”Såå” hon ser upp på oss ”Zayn, typ, frågade om mitt nummer...”
”Va!?” Saga skriker rakt ut som vanligt ”gjorde han? Närdå?”
”När vi åt.”
Jag märkte det inte då, men de satt bredvid varandra och pratade hela tiden. Jag försöker minnas hur Zayn var första dagen vi träffade dem, lite tystlåten, kanske blyg, men trevlig. Otroligt snygg i sitt svarta stylade hår och stora bruna ögon. Frågan är om han är bra nog för Josefin. Hon behöver någon som behandlar henne bra efter Robin.
Saga ser lite sorgen men ändå irriterad ut, jag tror att hon tänkte lägga in en stöt på Zayn sooner or later.
”Aha” svarar hon tyst.
”Jag vet bara inte om” Josefin verkar inte riktigt få fram orden ”Jag vet inte om jag vill, liksom.”
”Lära känna honom?” frågar jag.
”Ja, om det är det han är ute efter.”
"Men då kan jag ta honom då!" säger Saga, och vi alla ger henne en sur blick.
Rebecca hoppar in i konversationen.
”Saga!" säger hon och himlar med ögonen "Jossan... du kan inte tro att alla killar är likadana, jag vet att Zayn är en bra kille. Det kan vara bra för dig att lära känna någon ny”.
Hon svarar inte utan mumlar bara där hon går. Jag lägger en hand på hennes axel och ler.
”Tänk på det bara.”
Vi åt middag med klassen den kvällen, och jag väntade hela tiden på att Harry skulle ringa och smsa. Jag ville träffa honom ikväll after all. Men inget kom, så när vi kom till hotellet bestämde jag mig för att smsa själv.
did you wanna meet up? xx
Svaret kom efter bara någon minut.
no sorry i can't.
Jag stirrar länge på smset. Det var han som hade frågat mig, så varför kan han inte plötsligt? Jag suckar och slänger mobilen på sängen innan går in till badrummet för att sminka av mig. Något måste ha kommit upp, en intervju kanske, eller någon sen middag. Eller… så vill han helt enkelt inte. Jag ser på mig själv i spegeln och suckar en gång till innan jag sätter på kranen och börjar tvätta mig i ansiktet.
Så! Äntligen orkade jag skriva ett till kapitel, har haft noll ork & inspiration. I alla fall, ett tråkigt, dåligt mellankapitel kommer nu då. Enjoy.
The Center of Attention - Kapitel 9
Previous: Vi hade jätteroligt den natten, satt flera timmar framför tv:n och spelade spel och pratade, det roligaste enligt mig var något boxnings-spel som Harry var urusel på, det var så roligt att se hans sura min varje gång han förlorade. Jag fick veta mycket om honom också. Om hans uppväxt och släkt. Om X Factor. Om killarna. Han har ett riktigt intressant liv. Vi fotade mycket också, tog bilder på varandra där vi gör roliga miner och ser fula ut. Dock fick jag en gullig på honom när han sitter i soffan och ler, den la jag upp på instagram. Det sista jag minns är Harrys händer på mina ben när jag ligger med dom korsade över honom, sedan somnar jag.
Jag slår långsamt upp ögonen och vrider mig där jag ligger. Jag inser ganska snabbt att jag inte ligger i min vanliga säng på hotell rummet och sätter mig chockat upp. Var är jag!? Jag ser runt i rummet jag är i, ljusa väggar, ett skrivbord med en Mac-dator på och en stor tv framför mig. Jag ligger i en stor säng med mjuka lakan. Jag slår mig häftigt i ansiktet när jag inser var jag är och minns gårkvällen. Jag är hos Harry. Hur kunde jag låta mig själv somna här!Jag söker igenom minnet och försöker komma på hur jag hamnade i det här rummet, men nada, det sista jag minns är soffan.. och Harrys händer. Jag gnuggar mig i ögonen innan jag trött reser mig ur sängen, när jag står upp upptäcker jag att jag inte har mina mjukisbyxor jag kom i på mig. Vad fan? Jag ser mig omkring och går runt sängen en sväng, där jag hittar dem i en hög på golvet. Jag slänger snabbt på mig dem innan jag försiktigt öppnar dörren och går ut i en liten korridor. Jag letar mig fram, och till slut kommer jag in till köket där jag hittar Harry ståendes med ryggen bortvänd mot spisen, fullt påklädd i en röd kavaj, svart tröja och gråa byxor. Jag kan höra hur det fräter från stekpannan.
Jag skakar snabbt på huvudet för att pigga till mig lite innan jag awkwardly går fram till barstolen jag satt vid igår, han hör mig komma och vänder sig om.
”Good morning” säger han och ler innan han går fram till kylskåpet och tar ut juice. Jag ler sömnigt och skäms lite över att jag somnade här igår.
”Good morning...”
Han ställer fram juicen och ett glas till mig innan han vänder sig till spisen igen där jag skymtar lite bacon och äggröra. Jag häller upp ett litet glas innan jag fortsätter studera honom.
”Breakfast?” Han vänder sig en aning och ser frågande på mig.
Jag sippar lite på juicen och nickar.
”Ehh sure, why not” ler jag.
Jag tänker tillbaka på den hemska frukosten på hotellet och ryser, vi får hoppas att Harry är en bättre kock än så. Jag ser på honom under tiden han lagar frukosten, hur han skakar till äggröran och vänder på baconen, hur han stoppar några rostbröd i rosten och ställer fram tallrikar. Jag frågar honom flera gånger om han behöver hjälp, men han vägrar och säger ”No it’s fine, I can do it”. Jag ler bara och förstår att det här är något han faktiskt tycker om att göra. När han äntligen ställer fram en rykande tallrik med rostbröd med smör, äggröra, bacon och små-tomater ler jag stort.
”Finally getting that breakfast you wanted, huh?” säger han och flinar samtidigt som han sätter sig bredvid mig och tar en små-tomat i munnen. Jag skrattar.
”Yeah, thanks.”
”No problem, now eat.” säger han och gör en nickning mot min tallrik och hugger in själv.
Jag lägger lite äggröra på rostbrödet och tar en tugga, sedan ler jag mot honom och gör tummen upp när jag tuggar.
”Good?” frågar han och slickar sig i ena hörnet av munnen.
”Very.” svarar jag och fortsätter äta.
”By the way” säger han och sväljer ”Louis texted me and said he was on his way home last night, that's why I carried you into my room, I hope that was okey.”
Jag nickar långsamt och ser framför mig hur han bär mig sovandes. Vilken syn.
”Yeah, no problem...” säger jag och tar en till tugga, jag funderar på om jag ska nämna..
”But...” säger jag sen och funderar på hur jag ska fråga. Sedan skrattar jag lite generat.
”But what?”
”Uhm..” jag ser snabbt på honom och sen ner i bordet ”I kinda woke up without my sweats on and-”
”-I didn’t touch you” avbryter han och ler. Jag nickar lite generat. ”What you woke up without is your own handywork” fortsätter han och flinar ”I slept on the couch.”
”Oh okey, good.” säger jag generat och tar en till tugga av brödet. Jag måste ha tagit av dem i sömnen.
När jag nästan är klar med tallriken petar han mig snabbt på armen för att få min uppmärksamhet.
”So what are you up to today?”
När han säger det stannar allt upp. Helvete, KLASSEN!
”NEJ!” utbrister jag och springer ut i vardagsrummet för att hitta min mobil, han följer förvånat efter mig.
”What is it??”
Jag svarar inte utan lyfter på kuddar i soffan och tittar på golvet.
”Where’s my phone!?” ropar jag utan att titta på honom.
”Calm down, it’s right here.” säger han lugnt och hämtar min mobil med ett vitt skal och en mustasch på, och sedan ger den till mig. ”It’s been ringing a couple of times.”
”And you didn’t wake me up!?”
Han rycker på axlarna ”Sorry, didn’t think it was that important.”
Trodde inte att det var viktigt? Är han dum eller jag är ju här med klassen. Jag suckar och ser ner på missade samtal, alla från tjejerna. Helvete! Vi ska ju på picknick idag! Vad är klockan ens? Mina ögon glider upp till siffrorna högst upp i rutan, kvart i elva. Klassen träffades i receptionen för en halvtimme sen. Jag ringer upp Josefin. Hon svarar på två ringningar och skriker i luren.
”Vart fan är du?! Vi trodde du skulle komma tillbaka igår!”
”Förlåt, jag råkade somna och” Jag orkar inte förklara allt ”jag är fortfarande med Harry.”
Hon suckar i andra änden.
”Vi var jätteoroliga när du inte svarade...!”
”Förlåt, jag sov!” Jag sneglar bort mot Harry som står och dukar undan, sedan viskar jag fast jag vet att han inte förstår vad jag säger ”han visste att telefonen ringde men väckte mig inte!!”
”Strunt samma!” säger hon irriterat ”du måste skynda dig hit! Som tur var räknade de oss inte när vi åkte iväg, men vi fick springa iväg och gömma oss nu så fort vi gick av bussen så de inte ska märka att du är borta!”
Jag masserar frustrerat pannan med ena handen och går fram och tillbaka.
”Var är ni då?”
”Hyde Park.”
Jag vänder mig mot Harry.
”Harry, how long does it take to get to Hyde Park?”
Han funderar någon sekund med juicepaketet i handen
”Like fifteen minutes...”
Josefin hörde vad han sa och vi stönar högt.
”Aja” säger jag sen ”Jag får skynda mig!”
”Gör det, vi ses.” säger hon och lägger på innan jag hinner svara.
Jag suckar och ser ner på mig själv, hur jag ser ut.
”You don’t possibly have a pair of skinny-jeans lying around here do you?” säger jag och ser sorgset över mot Harry. Han skrattar lätt och går fram till mig
”Sorry but no, not the lady-kind anyway...”
Jag suckar och ser på honom en lång stund.
”Go get ready, I’ll drive you.” säger han innan han vänder sig och går in i köket igen. Jag står kvar några sekunder och samlar mig innan jag snabbt försvinner in i badrummet för att fräscha till mig en aning. Sminkade av mig och gjorde en snabb sidfläta i luggen.
När jag kommer ut från badrummet hör jag Harry prata med någon, och när jag går runt hörnet ser jag Louis stå där, i bara t-shirt och boxerbriefs. Jag stannar till och spärrar upp ögonen när de vänder sig mot mig.
”Oh, sorry...” säger jag generat och vänder mig om för att gå, men Louis springer efter och stoppar mig.
”No no no, it’s okey” säger han och tar tag i mig och leder mig till köket. "Hi again!"
"Hello" säger jag generat och låter honom leda mig. Harry möter oss halvvägs och ser ursäktande på mig.
”Sorry about him” han sneglar på Louis och ger honom en blick ”he’s very…” han ser tillbaka på mig ”open”.
Louis ger Harry en blick.
"You're excusing me? You're the nudist around here!"
Harry ler lite generat han med och ser på mig. Jag skrattar nervöst och ser humoristiskt på dem båda.
”It’s okey.”
"So what did you two do last night?" säger Louis retandes och vickar på ögonbrynen. Jag spärrar upp ögonen.
"Nothing." säger Harry irriterat och ställer sig sedan bredvid mig och tar tag lite i fållen på min tröja. Louis skrattar högt.
”Don't listen to him. You ready to go?”
Jag skrattar bara och nickar.
”Yeah.”
”Let’s go then.”
Jag sätter snabbt på mig skorna och ropar hej då till Louis innan vi går ut genom dörren.
På baksidan av huset är det ett stort garage där det står minst sju bilar, Harry hoppar in i en utav bilarna som står längst fram. Han förklarar att det är Louis, men att han för låna den. Jag är dålig på bilmärken, men jag ser att det här är en dyr en. Stor, svart och blank med skinnsäten, jag vågar knappt sätta mig. När jag satt på mig säkerhetsbältet plingar det till i min mobil, ett sms från Saga.
skynda då för fan! vi ska snart samlas och få våra lunchlådor!
Jag svarar att vi är påväg samtidigt som Harry kör ut oss genom grindarna.
Under bilfärden pratar vi lugnt om gårkvällen och annat.
”I had fun last night.” säger han och sneglar på mig, sen tillbaka på vägen.
”Me too.” ler jag
”When are you going home?”
Mitt leende dör ut när han nämner 'hem'. Jag har inte haft tankarna på att åka hem alls.
”Sunday...” suckar jag.
”That leaves..” han rör lite på munnen när han räknar ”around three days”
Jag nickar och ser ut genom fönstret, jag fattar inte att jag tänker det här. Men jag vill inte åka hem. Jag har kul här. Speciellt nu när jag har träffat Harry.
”Time flies by when you’re having fun...” mumlar jag.
”Can I see you again before that?”
Han tittar osäkert på mig, sedan på vägen, sedan tillbaka på mig.
”Ehh sure, why not” ler jag.
Jag tänker tillbaka på den hemska frukosten på hotellet och ryser, vi får hoppas att Harry är en bättre kock än så. Jag ser på honom under tiden han lagar frukosten, hur han skakar till äggröran och vänder på baconen, hur han stoppar några rostbröd i rosten och ställer fram tallrikar. Jag frågar honom flera gånger om han behöver hjälp, men han vägrar och säger ”No it’s fine, I can do it”. Jag ler bara och förstår att det här är något han faktiskt tycker om att göra. När han äntligen ställer fram en rykande tallrik med rostbröd med smör, äggröra, bacon och små-tomater ler jag stort.
”Finally getting that breakfast you wanted, huh?” säger han och flinar samtidigt som han sätter sig bredvid mig och tar en små-tomat i munnen. Jag skrattar.
”Yeah, thanks.”
”No problem, now eat.” säger han och gör en nickning mot min tallrik och hugger in själv.
Jag lägger lite äggröra på rostbrödet och tar en tugga, sedan ler jag mot honom och gör tummen upp när jag tuggar.
”Good?” frågar han och slickar sig i ena hörnet av munnen.
”Very.” svarar jag och fortsätter äta.
”By the way” säger han och sväljer ”Louis texted me and said he was on his way home last night, that's why I carried you into my room, I hope that was okey.”
Jag nickar långsamt och ser framför mig hur han bär mig sovandes. Vilken syn.
”Yeah, no problem...” säger jag och tar en till tugga, jag funderar på om jag ska nämna..
”But...” säger jag sen och funderar på hur jag ska fråga. Sedan skrattar jag lite generat.
”But what?”
”Uhm..” jag ser snabbt på honom och sen ner i bordet ”I kinda woke up without my sweats on and-”
”-I didn’t touch you” avbryter han och ler. Jag nickar lite generat. ”What you woke up without is your own handywork” fortsätter han och flinar ”I slept on the couch.”
”Oh okey, good.” säger jag generat och tar en till tugga av brödet. Jag måste ha tagit av dem i sömnen.
När jag nästan är klar med tallriken petar han mig snabbt på armen för att få min uppmärksamhet.
”So what are you up to today?”
När han säger det stannar allt upp. Helvete, KLASSEN!
”NEJ!” utbrister jag och springer ut i vardagsrummet för att hitta min mobil, han följer förvånat efter mig.
”What is it??”
Jag svarar inte utan lyfter på kuddar i soffan och tittar på golvet.
”Where’s my phone!?” ropar jag utan att titta på honom.
”Calm down, it’s right here.” säger han lugnt och hämtar min mobil med ett vitt skal och en mustasch på, och sedan ger den till mig. ”It’s been ringing a couple of times.”
”And you didn’t wake me up!?”
Han rycker på axlarna ”Sorry, didn’t think it was that important.”
Trodde inte att det var viktigt? Är han dum eller jag är ju här med klassen. Jag suckar och ser ner på missade samtal, alla från tjejerna. Helvete! Vi ska ju på picknick idag! Vad är klockan ens? Mina ögon glider upp till siffrorna högst upp i rutan, kvart i elva. Klassen träffades i receptionen för en halvtimme sen. Jag ringer upp Josefin. Hon svarar på två ringningar och skriker i luren.
”Vart fan är du?! Vi trodde du skulle komma tillbaka igår!”
”Förlåt, jag råkade somna och” Jag orkar inte förklara allt ”jag är fortfarande med Harry.”
Hon suckar i andra änden.
”Vi var jätteoroliga när du inte svarade...!”
”Förlåt, jag sov!” Jag sneglar bort mot Harry som står och dukar undan, sedan viskar jag fast jag vet att han inte förstår vad jag säger ”han visste att telefonen ringde men väckte mig inte!!”
”Strunt samma!” säger hon irriterat ”du måste skynda dig hit! Som tur var räknade de oss inte när vi åkte iväg, men vi fick springa iväg och gömma oss nu så fort vi gick av bussen så de inte ska märka att du är borta!”
Jag masserar frustrerat pannan med ena handen och går fram och tillbaka.
”Var är ni då?”
”Hyde Park.”
Jag vänder mig mot Harry.
”Harry, how long does it take to get to Hyde Park?”
Han funderar någon sekund med juicepaketet i handen
”Like fifteen minutes...”
Josefin hörde vad han sa och vi stönar högt.
”Aja” säger jag sen ”Jag får skynda mig!”
”Gör det, vi ses.” säger hon och lägger på innan jag hinner svara.
Jag suckar och ser ner på mig själv, hur jag ser ut.
”You don’t possibly have a pair of skinny-jeans lying around here do you?” säger jag och ser sorgset över mot Harry. Han skrattar lätt och går fram till mig
”Sorry but no, not the lady-kind anyway...”
Jag suckar och ser på honom en lång stund.
”Go get ready, I’ll drive you.” säger han innan han vänder sig och går in i köket igen. Jag står kvar några sekunder och samlar mig innan jag snabbt försvinner in i badrummet för att fräscha till mig en aning. Sminkade av mig och gjorde en snabb sidfläta i luggen.
När jag kommer ut från badrummet hör jag Harry prata med någon, och när jag går runt hörnet ser jag Louis stå där, i bara t-shirt och boxerbriefs. Jag stannar till och spärrar upp ögonen när de vänder sig mot mig.
”Oh, sorry...” säger jag generat och vänder mig om för att gå, men Louis springer efter och stoppar mig.
”No no no, it’s okey” säger han och tar tag i mig och leder mig till köket. "Hi again!"
"Hello" säger jag generat och låter honom leda mig. Harry möter oss halvvägs och ser ursäktande på mig.
”Sorry about him” han sneglar på Louis och ger honom en blick ”he’s very…” han ser tillbaka på mig ”open”.
Louis ger Harry en blick.
"You're excusing me? You're the nudist around here!"
Harry ler lite generat han med och ser på mig. Jag skrattar nervöst och ser humoristiskt på dem båda.
”It’s okey.”
"So what did you two do last night?" säger Louis retandes och vickar på ögonbrynen. Jag spärrar upp ögonen.
"Nothing." säger Harry irriterat och ställer sig sedan bredvid mig och tar tag lite i fållen på min tröja. Louis skrattar högt.
”Don't listen to him. You ready to go?”
Jag skrattar bara och nickar.
”Yeah.”
”Let’s go then.”
Jag sätter snabbt på mig skorna och ropar hej då till Louis innan vi går ut genom dörren.
På baksidan av huset är det ett stort garage där det står minst sju bilar, Harry hoppar in i en utav bilarna som står längst fram. Han förklarar att det är Louis, men att han för låna den. Jag är dålig på bilmärken, men jag ser att det här är en dyr en. Stor, svart och blank med skinnsäten, jag vågar knappt sätta mig. När jag satt på mig säkerhetsbältet plingar det till i min mobil, ett sms från Saga.
skynda då för fan! vi ska snart samlas och få våra lunchlådor!
Jag svarar att vi är påväg samtidigt som Harry kör ut oss genom grindarna.
Under bilfärden pratar vi lugnt om gårkvällen och annat.
”I had fun last night.” säger han och sneglar på mig, sen tillbaka på vägen.
”Me too.” ler jag
”When are you going home?”
Mitt leende dör ut när han nämner 'hem'. Jag har inte haft tankarna på att åka hem alls.
”Sunday...” suckar jag.
”That leaves..” han rör lite på munnen när han räknar ”around three days”
Jag nickar och ser ut genom fönstret, jag fattar inte att jag tänker det här. Men jag vill inte åka hem. Jag har kul här. Speciellt nu när jag har träffat Harry.
”Time flies by when you’re having fun...” mumlar jag.
”Can I see you again before that?”
Han tittar osäkert på mig, sedan på vägen, sedan tillbaka på mig.
"I'd like to get to know you better."
”We can try.” säger jag leendes och studerar hans ansikte. Han ler samtidigt som mig. Jag blir genast på bättre humör när jag vet att jag förmodligen får se honom igen.
”I really like your dimples.” säger jag och tar lite på hans kind. Han sneglar på mig och ler större.
”What is it with you ladies and dimples?” skrattar han ut, och jag gapar förvånat.
”How can you even ask that? They’re adorable!”
”Yeah yeah, whatevs” säger han och svänger av in på en trottoar och stannar.
”We’re here...” säger han och vänder sig mot mig.
Jag börjar ta av mig säkerhetsbältet och ska precis tacka honom när han också börjar ta av sig sitt. Jag ser förvånat på honom.
”Where are you going?”
”I’m getting out so I can hug you?” han ser på mig som om det vore självklart. Jag ler och hoppar ur bilen, han är snabbt ute han med. Vi möts halvvägs framför bilen och han kommer mot mig med utsträckta armar. Vi omfamnar varandra.
”I’ll call you later.” säger han och trycker mig närmare, jag mumlar bara ut ett okey och blundar. Har inte märkt det förut, men fan va han luktar gott.
Han backar och pussar mig på kinden innan han släpper mig.
”See you” vinkar han snabbt och går tillbaka till bildörren och öppnar den. Jag vinkar tillbaka och går snabbt in mot parken. När jag ser tillbaka över ryggen har han åkt och jag ler för mig själv samtidigt som jag rusar vidare, vilken kille... Mina ögon letar sig igenom parken efter mina vänner samtidigt som jag går, och när jag äntligen (efter kanske tio minuter) ser dem springer jag snabbt upp och skrämmer dom.
”Bu!”
De skriker till och jag skrattar.
”Hjälp du är här!” ropar Rebecca och kramar om mig ”vad fan hände igår, varför kom du inte hem!?”
Jag himlar med ögonen och suckar
”Jag somnade bara framför tv:n.”
”Så ingenting hände?” frågar Saga och ser på mig med stora ögon. Jag skakar på huvudet skrattandes.
”We can try.” säger jag leendes och studerar hans ansikte. Han ler samtidigt som mig. Jag blir genast på bättre humör när jag vet att jag förmodligen får se honom igen.
”I really like your dimples.” säger jag och tar lite på hans kind. Han sneglar på mig och ler större.
”What is it with you ladies and dimples?” skrattar han ut, och jag gapar förvånat.
”How can you even ask that? They’re adorable!”
”Yeah yeah, whatevs” säger han och svänger av in på en trottoar och stannar.
”We’re here...” säger han och vänder sig mot mig.
Jag börjar ta av mig säkerhetsbältet och ska precis tacka honom när han också börjar ta av sig sitt. Jag ser förvånat på honom.
”Where are you going?”
”I’m getting out so I can hug you?” han ser på mig som om det vore självklart. Jag ler och hoppar ur bilen, han är snabbt ute han med. Vi möts halvvägs framför bilen och han kommer mot mig med utsträckta armar. Vi omfamnar varandra.
”I’ll call you later.” säger han och trycker mig närmare, jag mumlar bara ut ett okey och blundar. Har inte märkt det förut, men fan va han luktar gott.
Han backar och pussar mig på kinden innan han släpper mig.
”See you” vinkar han snabbt och går tillbaka till bildörren och öppnar den. Jag vinkar tillbaka och går snabbt in mot parken. När jag ser tillbaka över ryggen har han åkt och jag ler för mig själv samtidigt som jag rusar vidare, vilken kille... Mina ögon letar sig igenom parken efter mina vänner samtidigt som jag går, och när jag äntligen (efter kanske tio minuter) ser dem springer jag snabbt upp och skrämmer dom.
”Bu!”
De skriker till och jag skrattar.
”Hjälp du är här!” ropar Rebecca och kramar om mig ”vad fan hände igår, varför kom du inte hem!?”
Jag himlar med ögonen och suckar
”Jag somnade bara framför tv:n.”
”Så ingenting hände?” frågar Saga och ser på mig med stora ögon. Jag skakar på huvudet skrattandes.
"Nej?"
Hon suckar besviket.
”Fan, jag hade hoppats på att han skulle hångla upp dig...”
”Men skärp dig.” säger jag och knuffar henne lekfullt i sidan.
Plötsligt hör vi Eva ropa högt efter alla att det var lunch
”Du måste berätta allt sen!” säger Jossan.
”Jag lovar.” säger jag och börjar gå mot Eva.
”Fan, jag hade hoppats på att han skulle hångla upp dig...”
”Men skärp dig.” säger jag och knuffar henne lekfullt i sidan.
Plötsligt hör vi Eva ropa högt efter alla att det var lunch
”Du måste berätta allt sen!” säger Jossan.
”Jag lovar.” säger jag och börjar gå mot Eva.
The Center of Attention - Kapitel 8
Previous: ”Men våra regler då?” Jag ser förvirrat på dem.
”Spela roll!””
Jag ser på Josefin, hon ler
”Det är okej, go get him”
"Men jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga!? Hjälp!"
Jag ser desperat på dem och de fnissar.
"Var bara dig själv, fega inte ur nu!"
Jag ler nervöst och nickar innan jag tassar fram till fönstret igen. Harry står lutad mot väggen där nedanför och väntar.
”Psst” jag får hans uppmärksamhet och han backar ut för att se mig bättre.
”Stay there, I’ll be right down”
”Spela roll!””
Jag ser på Josefin, hon ler
”Det är okej, go get him”
"Men jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga!? Hjälp!"
Jag ser desperat på dem och de fnissar.
"Var bara dig själv, fega inte ur nu!"
Jag ler nervöst och nickar innan jag tassar fram till fönstret igen. Harry står lutad mot väggen där nedanför och väntar.
”Psst” jag får hans uppmärksamhet och han backar ut för att se mig bättre.
”Stay there, I’ll be right down”
Jag sätter på mig strumpor och slänger på mig en kofta över myströjan jag har på mig, jag tvekar en sekund och funderar på att byta. Han kommer definitivt nämna den, men jag beslutar mig för att jag inte har tid och smyger tyst ut i korridoren efter en nervös vinkning till tjejerna som önskar mig lycka till. Jag ser mig om innan jag springer vidare mot hissarna, jag är nästan framme när jag hör röster närma sig. Jag stannar upp med armarna stelt ut mot sidorna och lyssnar.
”Nej, jag säger dig, Hyde Park är en mycket bättre picknick-plats!”
Det är Eva som pratar, helvete! Jag ser mig panikslaget runt efter en plats att gömma mig, jag kan inte springa tillbaka mot mitt rum, det är alldeles för långt. Desperat letar jag efter en låda eller städvagn som alla i filmer gömmer sig i, men skithotellet har ju såklart inga. Jag ser en dörr längre fram i korridoren där det står ”Staff Only”, men det betyder att jag måste chansa och springa mot Eva och Johan. Jag biter mig i läppen och springer tassande fram till dörren med bultande hjärta, jag drar i handtaget och till min lättnad är den olåst. Jag glider in och stänger dörren precis innan jag hör fotstegen och rösterna komma runt hörnet. Jag blundar, håller andan och ber till gud att de inte såg eller hörde dörren stängas. Efter någon halv minut hör jag dörrar öppnas och stängas. Jag vågar inte öppna min på direkten, men till slut öppnar försiktigt dörren och kikar ut. Hjälp, det där var för nära. Eva sa att om regler bryts, drabbar det alla. Och utegångsförbud efter klockan nio var en av de hårdaste reglerna.
Jag tassar vidare mot hissen och suckar när jag inser att hissen går direkt ner till lobbyn, jag tror att personalen där nere skulle inse att jag var en av ”deras” ungdomar om jag kommer nertassades med panikslagen blick och myskläder. Jag kan inte riskera att bli stoppad. Jag måste ta någon annan väg. Jag ser mig omkring efter några trappor och ler när jag ser skylten. Jag går ner för tre trappor, men inser att dörren där går direkt ner till lobbyn den med. Så jag springer upp en av trapporna igen och går snabbt igenom korridoren, finns det någon utväg? Verkar inte som det. Jag fångar upp ett fönster med blicken och stannar till, jag måste berätta att jag inte kan komma ut. Jag går fram till fönstret och fingrar på haspen, går det ens att öppna? Jag drar hårdare och lyckas få upp det, jag trycker upp fönstret och tittar ut.
”Harry, are you still there?” viskar jag ut i mörkret.
Jag får inget svar, har han gått? Han kanske tyckte det tog för lång tid och gav upp. Så fort jag tänker det prasslar det i busken bredvid.
”I thought you were comin’ out?” Jag kan ser hans ansikte rätt klart nu, och han ger mig en förvånad blick.
”I tried, there’s no way out without getting caught”
”Yeah there is” säger han simpelt och går närmare fönstret.
”How?”
”Jump” säger han och flinar stort.
Jag ser på honom som om han vore galen
”You’re kidding me right?”
”No!” skrattar han ”I’ll catch you I promise”
”No way, i’m not jumping”
”Come on, don’t be such a pussy” han flinar ännu större.
”No!” stönar jag ”I might kill myself”
”I won’t let you die, I swear” skrattar han och sträcker upp armarna mot mig. Jag ser mig om för att se så ingen står i korridoren och ser mig, sedan vänder jag mig om och suckar.
”You better be worth it” mumlar jag och tar tag i fönsterkarmen.
”Oh, trust me, I am” hör jag Harry säga lågt där nerifrån. Jag ser ner på honom och gör en min. Till slut sitter jag på huk mitt i fönstret och ser oroligt ner på Harry. Han står fortfarande med armarna utsträckta, nu vinkar han mig till sig med händerna.
Det är Eva som pratar, helvete! Jag ser mig panikslaget runt efter en plats att gömma mig, jag kan inte springa tillbaka mot mitt rum, det är alldeles för långt. Desperat letar jag efter en låda eller städvagn som alla i filmer gömmer sig i, men skithotellet har ju såklart inga. Jag ser en dörr längre fram i korridoren där det står ”Staff Only”, men det betyder att jag måste chansa och springa mot Eva och Johan. Jag biter mig i läppen och springer tassande fram till dörren med bultande hjärta, jag drar i handtaget och till min lättnad är den olåst. Jag glider in och stänger dörren precis innan jag hör fotstegen och rösterna komma runt hörnet. Jag blundar, håller andan och ber till gud att de inte såg eller hörde dörren stängas. Efter någon halv minut hör jag dörrar öppnas och stängas. Jag vågar inte öppna min på direkten, men till slut öppnar försiktigt dörren och kikar ut. Hjälp, det där var för nära. Eva sa att om regler bryts, drabbar det alla. Och utegångsförbud efter klockan nio var en av de hårdaste reglerna.
Jag tassar vidare mot hissen och suckar när jag inser att hissen går direkt ner till lobbyn, jag tror att personalen där nere skulle inse att jag var en av ”deras” ungdomar om jag kommer nertassades med panikslagen blick och myskläder. Jag kan inte riskera att bli stoppad. Jag måste ta någon annan väg. Jag ser mig omkring efter några trappor och ler när jag ser skylten. Jag går ner för tre trappor, men inser att dörren där går direkt ner till lobbyn den med. Så jag springer upp en av trapporna igen och går snabbt igenom korridoren, finns det någon utväg? Verkar inte som det. Jag fångar upp ett fönster med blicken och stannar till, jag måste berätta att jag inte kan komma ut. Jag går fram till fönstret och fingrar på haspen, går det ens att öppna? Jag drar hårdare och lyckas få upp det, jag trycker upp fönstret och tittar ut.
”Harry, are you still there?” viskar jag ut i mörkret.
Jag får inget svar, har han gått? Han kanske tyckte det tog för lång tid och gav upp. Så fort jag tänker det prasslar det i busken bredvid.
”I thought you were comin’ out?” Jag kan ser hans ansikte rätt klart nu, och han ger mig en förvånad blick.
”I tried, there’s no way out without getting caught”
”Yeah there is” säger han simpelt och går närmare fönstret.
”How?”
”Jump” säger han och flinar stort.
Jag ser på honom som om han vore galen
”You’re kidding me right?”
”No!” skrattar han ”I’ll catch you I promise”
”No way, i’m not jumping”
”Come on, don’t be such a pussy” han flinar ännu större.
”No!” stönar jag ”I might kill myself”
”I won’t let you die, I swear” skrattar han och sträcker upp armarna mot mig. Jag ser mig om för att se så ingen står i korridoren och ser mig, sedan vänder jag mig om och suckar.
”You better be worth it” mumlar jag och tar tag i fönsterkarmen.
”Oh, trust me, I am” hör jag Harry säga lågt där nerifrån. Jag ser ner på honom och gör en min. Till slut sitter jag på huk mitt i fönstret och ser oroligt ner på Harry. Han står fortfarande med armarna utsträckta, nu vinkar han mig till sig med händerna.
”Alright” jag tar ett djupt andetag. "Fuck it" Sedan hoppar jag.
Bilden av att han fångar mig lätt under armarna och försiktigt sätter ner mig på marken hände väl inte precis... Han fångar mig, men istället snubblar han till så vi ramlar ner i gräset med en stor duns. Jag hör mig själv skrika till av smärta. Det där gick ju inte som planerat... Vi stönar och rör oss stelt efter några sekunder.
”Ouch” säger jag och sätter mig långsamt upp. Jag kollar med mig själv i fall något är brutet, och när jag inser att jag är okej går mitt humör från orolig till arg på mindre än en sekund. Jag slår den fortfarande liggandes Harry hårt på magen och han stönar till.
”You shithead! You said you’d catch me!”
Han skrattar högt ”I did! Kind of.”
Jag fnyser och borstar av den jord som fastnat på mina kläder från fallet, Harry sätter sig plötsligt upp och ser ledsamt på mig.
”I’m sorry, you’re okey right?”
Jag ler. Gulligt att han bryr sig, även om han är en klantig liten tönt, haha.
”I’m fine, thanks”
Han reser sig upp och sträcker ut en hand mot mig, jag tar den och han hjälper mig upp.
"Nice shirt by the way" flinar han och jag himlar med ögonen.
"Thanks..."
Han borstar också bort lite jord från ryggen och tittar sedan lugnt på mig.
”So” börjar jag med och ler mot honom ”why are you really here?”
Han rycker på axlarna och ser sig omkring.
”I couldn’t sleep” han nickar mot gatan som en hint för mig att vi ska gå lite och jag skakar på huvudet.
"I can't leave"
"I'm not kidnapping you don't worry, let's just walk up and down the street or something."
Jag suckar och följer efter honom.
"So you came here cause you couldn't sleep?" frågar jag och ger honom en dryg blick. Han ler lite.
”I just wanted to see you that’s all”
Jag nickar och ser ner på mina skor samtidigt som vi går för att inte avslöja mitt leende. Han skrattar till.
”You know, now days it’s kinda weird for me to meet girls that’s never heard of me”
han ser på mig ”at least in London”
Jag ser tillbaka på honom och ler.
”Well... I’m not from here, so it's not that weird.”
”Yeah, but, you know what I mean...”
Jag nickar och försöker se förstående ut.
”But I don’t think that me knowing about you would’ve made any difference to be honest” jag stoppar händerna i fickorna på min kofta och drar den hårdare om mig. ”I see people for what they are, not what they do. And from what I can tell you're an annoying idiot.”
Han skrattar till och skakar på huvudet, men svarar inte. Istället fortsätter han bara gå sakta bredvid mig. Jag studerar honom upp och ner under tystnaden. Han har på sig en svart jacka, svarta byxor och en beige scarf runt halsen. Han ler när han märker att jag spanar in honom och jag ser bort.
”Are you tired?”
”Not anymore...” svarar jag och flinar lite "I think my body's still in shock from that fall"
Han skrattar.
”Wanna come over to our place?”
Vänta lite, bjöd han precis hem mig, till sig?
”Our place?” upprepar jag undrande ”like you and your family?”
Lite väl tidigt för det... Han flinar och skakar på huvudet.
”No no, me and the lads” han ler och biter sig sen i läppen ”my family still lives in Holmes Chapel, where I grew up.”
Jag nickar lugnt och fortsätter gå ”do you see them often?”
Han ser ner på sina skor och ser lite ledsen ut ”No, not really. I went from seeing them every day to a couple of times a month if i’m lucky.”
”Do you miss them a lot?” dum fråga egentligen.
”Yeah” säger han och ler ”of course I do, wouldn’t you?”
Jag rycker på axlarna och flinar lite.
”At the moment I’m just happy to get away.”
Bilden av att han fångar mig lätt under armarna och försiktigt sätter ner mig på marken hände väl inte precis... Han fångar mig, men istället snubblar han till så vi ramlar ner i gräset med en stor duns. Jag hör mig själv skrika till av smärta. Det där gick ju inte som planerat... Vi stönar och rör oss stelt efter några sekunder.
”Ouch” säger jag och sätter mig långsamt upp. Jag kollar med mig själv i fall något är brutet, och när jag inser att jag är okej går mitt humör från orolig till arg på mindre än en sekund. Jag slår den fortfarande liggandes Harry hårt på magen och han stönar till.
”You shithead! You said you’d catch me!”
Han skrattar högt ”I did! Kind of.”
Jag fnyser och borstar av den jord som fastnat på mina kläder från fallet, Harry sätter sig plötsligt upp och ser ledsamt på mig.
”I’m sorry, you’re okey right?”
Jag ler. Gulligt att han bryr sig, även om han är en klantig liten tönt, haha.
”I’m fine, thanks”
Han reser sig upp och sträcker ut en hand mot mig, jag tar den och han hjälper mig upp.
"Nice shirt by the way" flinar han och jag himlar med ögonen.
"Thanks..."
Han borstar också bort lite jord från ryggen och tittar sedan lugnt på mig.
”So” börjar jag med och ler mot honom ”why are you really here?”
Han rycker på axlarna och ser sig omkring.
”I couldn’t sleep” han nickar mot gatan som en hint för mig att vi ska gå lite och jag skakar på huvudet.
"I can't leave"
"I'm not kidnapping you don't worry, let's just walk up and down the street or something."
Jag suckar och följer efter honom.
"So you came here cause you couldn't sleep?" frågar jag och ger honom en dryg blick. Han ler lite.
”I just wanted to see you that’s all”
Jag nickar och ser ner på mina skor samtidigt som vi går för att inte avslöja mitt leende. Han skrattar till.
”You know, now days it’s kinda weird for me to meet girls that’s never heard of me”
han ser på mig ”at least in London”
Jag ser tillbaka på honom och ler.
”Well... I’m not from here, so it's not that weird.”
”Yeah, but, you know what I mean...”
Jag nickar och försöker se förstående ut.
”But I don’t think that me knowing about you would’ve made any difference to be honest” jag stoppar händerna i fickorna på min kofta och drar den hårdare om mig. ”I see people for what they are, not what they do. And from what I can tell you're an annoying idiot.”
Han skrattar till och skakar på huvudet, men svarar inte. Istället fortsätter han bara gå sakta bredvid mig. Jag studerar honom upp och ner under tystnaden. Han har på sig en svart jacka, svarta byxor och en beige scarf runt halsen. Han ler när han märker att jag spanar in honom och jag ser bort.
”Are you tired?”
”Not anymore...” svarar jag och flinar lite "I think my body's still in shock from that fall"
Han skrattar.
”Wanna come over to our place?”
Vänta lite, bjöd han precis hem mig, till sig?
”Our place?” upprepar jag undrande ”like you and your family?”
Lite väl tidigt för det... Han flinar och skakar på huvudet.
”No no, me and the lads” han ler och biter sig sen i läppen ”my family still lives in Holmes Chapel, where I grew up.”
Jag nickar lugnt och fortsätter gå ”do you see them often?”
Han ser ner på sina skor och ser lite ledsen ut ”No, not really. I went from seeing them every day to a couple of times a month if i’m lucky.”
”Do you miss them a lot?” dum fråga egentligen.
”Yeah” säger han och ler ”of course I do, wouldn’t you?”
Jag rycker på axlarna och flinar lite.
”At the moment I’m just happy to get away.”
Han ser fundersamt på mig, och jag fortsätter snabbt för att förklara mig.
"Don't get me wrong! I love my family very much. It's just... They can be very consuming at times, in many different ways. I just need to breathe a bit."
”I get it" säger han och ler "but I promise you, the day you go home you’ll be so homesick and can't wait to see them.”
”We’ll see about that” skrattar jag.
”I get it" säger han och ler "but I promise you, the day you go home you’ll be so homesick and can't wait to see them.”
”We’ll see about that” skrattar jag.
"You should've seen me the first time I got home. I was so happy."
Jag nickar och ler, och det blir tyst en stund. Sedan harklar han sig.
"So... Do you wanna come over to our place or not?"
"I told you" säger jag leendes "I can't leave, I should't even be out here"
"So... Do you wanna come over to our place or not?"
"I told you" säger jag leendes "I can't leave, I should't even be out here"
"Aww c'mon" säger han och ler med sina fina vita tänder. Något i mig vill verkligen följa med. "I won't tell."
Jag biter mig i läppen och ser tillbaka mot hotellet. Jag klagade förut över att han inte frågade om mitt nummer själv. Nu står han här, utanför mitt hotell och frågar om jag vill följa med honom hem. Vad vill jag egentligen? Jag ser tillbaka på honom, och han ler fortfarande och ser frågande på mig. Jag tar ett djupt andetag.
"Fine."
"Really?" säger han med ett skratt "well that was easy!"
”Shut up..." säger jag generat och ser på honom "do you live far from here or what?”
”Nah, like five minutes by car, let’s grab a cab.”
Runt tio minuter senare står vi där, utanför ett enormt hus. Kan man ens kalla det hus? Ser mer ut som ett slott om ni frågar mig. Harry skrattar åt min reaktion.
”Don’t look like that! It’s not all mine.”
”Still” säger jag samtidigt som han leder mig mot porten ”it’s huge!”
När vi kommer in till hans lägenhet förklarar han för mig
”We all have our own apartments, except me and Louis, we share” säger han glatt och sparkar av sig skorna ”but he’s with Eleanor tonight so he probably wont get home” fortsätter han och flinar stort innan han försvinner runt hörnet. Jag ler lite och går långsamt in i lägenheten. Den var stor, no doubt about that.
"Who's Eleanor?" frågar jag sen när han kommer tillbaka.
"His future girlfriend" säger han leendes och nickar med mig ännu längre in i lägenheten, och till slut når vi ett kök. "She's a bit slow and holds back but I'm sure they'll get together sometime soon. He's a fighter."
Jag nickar och ser runt i köket. Det är stort och fint. Hjälp.
”What do you want to drink?" frågar han sen "water, milk, juice.. beer?”
”Uhmm” tänker jag och sätter mig på en utav bar-stolarna som stod vid öppningen till köket där Harry var.
”Juice please.”
”One juice comin’ up!” säger han med överdrivet mörk röst som får mig att skratta innan han öppnar kylskåpet och tar ut ett juicepaket och häller upp i ett glas till mig.
”Thanks” säger jag och och snurrar lite på stolen samtidigt som jag dricker, plötsligt känner jag hur han hjälper till att snurra och jag hoppar lätt till.
”So what do you wanna do?” säger han och fortsätter snurra mig, jag tänker efter.
”I don’t know, what is there to do in here?”
Mellan snurrarna ser jag hur han ser runt omkring sig för att hitta på något att göra.
”Do you play X-box?” han stannar mig.
”Noup” säger jag och ler ”but you can teach me.”
Vi hade jätteroligt den natten, satt flera timmar framför tv:n och spelade spel och pratade, det roligaste enligt mig var något boxnings-spel som Harry var urusel på, det var så roligt att se hans sura min varje gång han förlorade. Jag fick veta mycket om honom också. Om hans uppväxt och släkt. Om X Factor. Om killarna. Han har ett riktigt intressant liv. Vi fotade mycket också, tog bilder på varandra där vi gör roliga miner och ser fula ut. Dock fick jag en gullig på honom när han sitter i soffan och ler, den la jag upp på instagram. Det sista jag minns är Harrys händer på mina ben när jag ligger med dom korsade över honom, sedan somnar jag.
Kommenteraaaa ♥ xx
Jag biter mig i läppen och ser tillbaka mot hotellet. Jag klagade förut över att han inte frågade om mitt nummer själv. Nu står han här, utanför mitt hotell och frågar om jag vill följa med honom hem. Vad vill jag egentligen? Jag ser tillbaka på honom, och han ler fortfarande och ser frågande på mig. Jag tar ett djupt andetag.
"Fine."
"Really?" säger han med ett skratt "well that was easy!"
”Shut up..." säger jag generat och ser på honom "do you live far from here or what?”
”Nah, like five minutes by car, let’s grab a cab.”
Runt tio minuter senare står vi där, utanför ett enormt hus. Kan man ens kalla det hus? Ser mer ut som ett slott om ni frågar mig. Harry skrattar åt min reaktion.
”Don’t look like that! It’s not all mine.”
”Still” säger jag samtidigt som han leder mig mot porten ”it’s huge!”
När vi kommer in till hans lägenhet förklarar han för mig
”We all have our own apartments, except me and Louis, we share” säger han glatt och sparkar av sig skorna ”but he’s with Eleanor tonight so he probably wont get home” fortsätter han och flinar stort innan han försvinner runt hörnet. Jag ler lite och går långsamt in i lägenheten. Den var stor, no doubt about that.
"Who's Eleanor?" frågar jag sen när han kommer tillbaka.
"His future girlfriend" säger han leendes och nickar med mig ännu längre in i lägenheten, och till slut når vi ett kök. "She's a bit slow and holds back but I'm sure they'll get together sometime soon. He's a fighter."
Jag nickar och ser runt i köket. Det är stort och fint. Hjälp.
”What do you want to drink?" frågar han sen "water, milk, juice.. beer?”
”Uhmm” tänker jag och sätter mig på en utav bar-stolarna som stod vid öppningen till köket där Harry var.
”Juice please.”
”One juice comin’ up!” säger han med överdrivet mörk röst som får mig att skratta innan han öppnar kylskåpet och tar ut ett juicepaket och häller upp i ett glas till mig.
”Thanks” säger jag och och snurrar lite på stolen samtidigt som jag dricker, plötsligt känner jag hur han hjälper till att snurra och jag hoppar lätt till.
”So what do you wanna do?” säger han och fortsätter snurra mig, jag tänker efter.
”I don’t know, what is there to do in here?”
Mellan snurrarna ser jag hur han ser runt omkring sig för att hitta på något att göra.
”Do you play X-box?” han stannar mig.
”Noup” säger jag och ler ”but you can teach me.”
Vi hade jätteroligt den natten, satt flera timmar framför tv:n och spelade spel och pratade, det roligaste enligt mig var något boxnings-spel som Harry var urusel på, det var så roligt att se hans sura min varje gång han förlorade. Jag fick veta mycket om honom också. Om hans uppväxt och släkt. Om X Factor. Om killarna. Han har ett riktigt intressant liv. Vi fotade mycket också, tog bilder på varandra där vi gör roliga miner och ser fula ut. Dock fick jag en gullig på honom när han sitter i soffan och ler, den la jag upp på instagram. Det sista jag minns är Harrys händer på mina ben när jag ligger med dom korsade över honom, sedan somnar jag.
Kommenteraaaa ♥ xx
The Center of Attention - Kapitel 7
Previous: ”Vad vill du nu då?” säger jag och suckar, men ler lite ändå samtidigt som jag tar lotion i handen och börjar smörja in ansiktet.
”Det är inte jag som vill något” ler hon ”det är Harry”
Jag stannar upp i insmörjningen. Va? Vad vill han? Rebecca verkar förstå vad jag tänker.
”Niall säger att han vill ha ditt nummer”
Jag blir både glad och upprörd på samma gång. Han vill ha mitt nummer, men ändå. Kunde han inte frågat om det själv? Jag rycker lätt på axlarna... Tänk inte så mycket på det Tessa.
”Visst” sen går jag direkt till sängen och sover.
”Det är inte jag som vill något” ler hon ”det är Harry”
Jag stannar upp i insmörjningen. Va? Vad vill han? Rebecca verkar förstå vad jag tänker.
”Niall säger att han vill ha ditt nummer”
Jag blir både glad och upprörd på samma gång. Han vill ha mitt nummer, men ändå. Kunde han inte frågat om det själv? Jag rycker lätt på axlarna... Tänk inte så mycket på det Tessa.
”Visst” sen går jag direkt till sängen och sover.
Nästa dag flöt på snabbt, hela klassen åkte till Madame Tussauds för att titta på vaxdockorna. Det fanns otroligt många dockor och vi poséade med både Johnny Depp till Justin Bieber och Angelina Jolie. Jag hade jätteroligt och skrattade mesta dels av tiden, men hade en gnagande jobbig fråga i huvudet under hela dagen. Varför Harry inte hade smsat eller ringt än. Ångrar han att han frågade Niall om mitt nummer eller vad? Under middagen tog jag upp det med mina vänner.
”Han vet nog bara inte vad han ska säga” fnyser Saga bara bort min oro med ”det kommer ska du se”
”Om ni fick någons nummer, och visste att den personen vet om att du har hans eller hennes nummer, skulle ni bara vänta med att smsa då?”
Rebecca gör en konstig sne min ”Njaa”
”Precis” säger jag och suckar.
”Men skit i honom då?” Josefin lägger ner sin hamburgare på tallriken ”slösa inte bort din tid på honom om han ändå inte bryr sig”
Josefin verkar nästan bli sur på mig. Jag förstår varför hon tar det så hårt. Hon kom nyss ur ett förhållande med en kille som inte brydde sig ett skit, men hon var så nerkärad i honom att hon inte ens brydde sig. Bara hon fick honom de där få stunderna, då han faktiskt var gullig, spelade allt det andra ingen roll. Till slut kom hon på honom med en annan tjej, när vi var med, mitt ute på blanka dagen. Jag vill aldrig se henne så ledsen igen.
”Men ja” säger jag och pillar i min sallad ”jag skiter väl i honom”.
Men gör jag verkligen det? Det var något med hur han hade tittat på mig, de där stora ögonen och sättet han skrattade på. Sättet han drev med mig på men ändå log. Jag vet att jag hann se negativt i honom också, och blir jättelätt irriterad när jag tänker tillbaka på London Eye. Men jag kan inte låta bli att vilja lära känna honom, eller i all fall träffa honom en gång till. Är det inte lite så det ska vara ändå? Man blir intresserad av de som är sin totala motsats. Främmande. Annorlunda. Är det inte så? Jag vet att jag vill träffa honom igen, jag vill känna till insidan på denna kille.
När vi kommer tillbaka till hotellrummet den kvällen vill varken jag eller tjejerna lägga sig. Vi går snabbt ner till receptionen och hämtar ut användarnamn och lösenord för hotell-interneten. Ingen av oss har suttit med internet eller någon slags dator sen vi åkte hemifrån, och jag vet inte med de andra men mig gjorde det tokig. Jag har fått många meddelanden och saker på facebook som jag svarar på.
”Jag fattar inte varför mamma skriver på facebook istället för att ringa” suckar jag och skrattar till lite.
”Min mamma har inte heller ringt” säger Saga oroligt ”jag är bortglömd!”
"De kanske bara inte vill slösa pengar när dek an kontakta er sådär?" säga Becca gulligt.
Vi skrattar åt situationen hon och Saga hoppar upp från sängen
”Någon som följer med och ringer från hotell-telefonen, så slipper vi slösa pengar då?”
”Jag följer med!” ropar Jossan och hoppar också upp från sängen. De försvinner ut i korridoren tillsammans. Jag ser försiktigt upp på Rebecca, hon sitter borta vid sin egen säng, och jag sitter på Sagas. Jag vill verkligen försöka hitta lite mer info om Harry, men vill inte vara stalker-aktig. Jag sätter fort i hörlurarna i datorn och söker på ”Harry..” vad heter han i efternamn?
”Rebecca?” ropar jag, hon tittar upp och mumlar tillbaka. ”Vad heter Harry i efternamn?”
”Styles” svarar hon neutralt ”vadårå?”
”Inget särskilt” säger jag bara. Hon ger mig en konstig blick innan jag tittar ner på datorskärmen igen och söker på hans namn. Jag bläddrar ner lite och trycker på en video som hade en gullig bild på honom som ikon. Det var ingen intervju-video eller musikvideo jag hade klickat på tydligen. Utan det som kom upp var bilder på Harry med musik till, först tycker jag att det är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Vem orkar göra något sådant här? Men efter ett tag, ju fler bilder som swishar förbi, blir jag lite som förtrollad. Han ser otroligt bra ut.
Plötsligt känner jag en hård smäll på armen och jag slänger av mig hörlurarna.
”Vad!?” Jag tittar upp mot Rebecca irriterat. Hon ser förvirrat på mig, och sedan på datorskärmen. Jag försöker stänga ner den men det är redan försent, hon flinar stort.
”Vad tittar du på då..?”
Jag suckar högt
”Ingenting”
”Jag visste väl att du inte sket i honom”
Jag himlar med ögonen och korsar armarna.
”Det spelar faktiskt ingen roll, han bryr sig inte om mig” jag ler och hon sätter sig ner bredvid mig på sängen ”jag är bara en av tusentals tjejer”
”Du är annorlunda”
Jag skrattar högt ”på vilket sätt då?”
”Du visste inte vem han var.”
Runt en timme senare ligger vi alla fyra i Sagas säng ingosade med täcken, kuddar och myskläder (min myströja är coolast om jag ska vara ärlig, det står 'I love british boys' på den!) och tittar på Hitta Nemo, en riktigt bra film om ni frågar mig. Dock har jag sett den allt för många gånger och jag är nära på att somna hela tiden, Men plötsligt vibrerar min mobil under kudded. Vad nu? Jag letar långsamt upp den och kisar mot skärmen, det är bara ett nummer.
look out the window
Jag ligger still några sekunder och tittar runt funderandes innan jag långsamt reser mig upp ur tjejernas famnar och ställer mig barfota på golvet. Usch vad kallt. Jossan tittar upp från filmen.
”Vart ska du?”
”Fick ett sms” svarar jag bara trött och går mot fönstret.
”Går hon i sömnen?” hör jag Rebecca fråga till de andra bakom mig och jag log.
”Nej jag går inte i sömnen, fick ett sms om att titta ut genom fönstret”
”Va!?” Viskskriker Saga och sätter sig häftigt upp ”från vem?”
”Det jag ska ta reda på” svarar jag och tittar ut genom fönstret. Det är alldeles för mörkt för att se något, så jag öppnar fönstret i hopp om att kunna se mer. Jag ser en mörk figur stå nere på hotellets bakgård, huvudet vickas fram och tillbaka som att den söker efter någonting. Plötsligt stannar den upp och går närmare vårt fönster.
”Hey!” hör jag en rosslig, mörk röst med brittisk accent viskropa upp mot mig.
”Harry?” jag kisar och försöker vänja ögonen ”what are you doing here?”
”I just wanted to talk to you”
Jag ler en aning.
”You could have just called you know”
”That’s no fun is it!” viskar han och skrattar till ”can you come down or what?”
”Ehm” jag tittar in mot tjejerna och biter mig i läppen, de sitter uppradade på sängen och ser ut som frågetecken. ”Vad säger han?” viskar Jossan till mig.
Jag vänder mig tillbaka till Harry och viskar.
”Wait a sec”, jag ser hur han nickar och jag smyger tillbaka till sängen.
”Vad säger han då!?” Saga pratar ganska högt nu.
”Men shhh, han fråga om jag kan komma ner”
”Men gå ner då! Vad väntar du på!” Rebecca nästan knuffar mig ur sängen.
”Men våra regler då?” Jag ser förvirrat på dem.
”Spela roll!””
Jag ser på Josefin, hon ler
”Det är okej, go get him”
"Men jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga!? Hjälp!"
Jag ser desperat på dem och de fnissar.
"Var bara dig själv, fega inte ur nu!"
Jag ler nervöst och nickar innan jag tassar fram till fönstret igen. Harry står lutad mot väggen där nedanför och väntar.
”Psst” jag får hans uppmärksamhet och han backar ut för att se mig bättre.
”Stay there, I’ll be right down”
”Min mamma har inte heller ringt” säger Saga oroligt ”jag är bortglömd!”
"De kanske bara inte vill slösa pengar när dek an kontakta er sådär?" säga Becca gulligt.
Vi skrattar åt situationen hon och Saga hoppar upp från sängen
”Någon som följer med och ringer från hotell-telefonen, så slipper vi slösa pengar då?”
”Jag följer med!” ropar Jossan och hoppar också upp från sängen. De försvinner ut i korridoren tillsammans. Jag ser försiktigt upp på Rebecca, hon sitter borta vid sin egen säng, och jag sitter på Sagas. Jag vill verkligen försöka hitta lite mer info om Harry, men vill inte vara stalker-aktig. Jag sätter fort i hörlurarna i datorn och söker på ”Harry..” vad heter han i efternamn?
”Rebecca?” ropar jag, hon tittar upp och mumlar tillbaka. ”Vad heter Harry i efternamn?”
”Styles” svarar hon neutralt ”vadårå?”
”Inget särskilt” säger jag bara. Hon ger mig en konstig blick innan jag tittar ner på datorskärmen igen och söker på hans namn. Jag bläddrar ner lite och trycker på en video som hade en gullig bild på honom som ikon. Det var ingen intervju-video eller musikvideo jag hade klickat på tydligen. Utan det som kom upp var bilder på Harry med musik till, först tycker jag att det är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Vem orkar göra något sådant här? Men efter ett tag, ju fler bilder som swishar förbi, blir jag lite som förtrollad. Han ser otroligt bra ut.
Plötsligt känner jag en hård smäll på armen och jag slänger av mig hörlurarna.
”Vad!?” Jag tittar upp mot Rebecca irriterat. Hon ser förvirrat på mig, och sedan på datorskärmen. Jag försöker stänga ner den men det är redan försent, hon flinar stort.
”Vad tittar du på då..?”
Jag suckar högt
”Ingenting”
”Jag visste väl att du inte sket i honom”
Jag himlar med ögonen och korsar armarna.
”Det spelar faktiskt ingen roll, han bryr sig inte om mig” jag ler och hon sätter sig ner bredvid mig på sängen ”jag är bara en av tusentals tjejer”
”Du är annorlunda”
Jag skrattar högt ”på vilket sätt då?”
”Du visste inte vem han var.”
Runt en timme senare ligger vi alla fyra i Sagas säng ingosade med täcken, kuddar och myskläder (min myströja är coolast om jag ska vara ärlig, det står 'I love british boys' på den!) och tittar på Hitta Nemo, en riktigt bra film om ni frågar mig. Dock har jag sett den allt för många gånger och jag är nära på att somna hela tiden, Men plötsligt vibrerar min mobil under kudded. Vad nu? Jag letar långsamt upp den och kisar mot skärmen, det är bara ett nummer.
look out the window
Jag ligger still några sekunder och tittar runt funderandes innan jag långsamt reser mig upp ur tjejernas famnar och ställer mig barfota på golvet. Usch vad kallt. Jossan tittar upp från filmen.
”Vart ska du?”
”Fick ett sms” svarar jag bara trött och går mot fönstret.
”Går hon i sömnen?” hör jag Rebecca fråga till de andra bakom mig och jag log.
”Nej jag går inte i sömnen, fick ett sms om att titta ut genom fönstret”
”Va!?” Viskskriker Saga och sätter sig häftigt upp ”från vem?”
”Det jag ska ta reda på” svarar jag och tittar ut genom fönstret. Det är alldeles för mörkt för att se något, så jag öppnar fönstret i hopp om att kunna se mer. Jag ser en mörk figur stå nere på hotellets bakgård, huvudet vickas fram och tillbaka som att den söker efter någonting. Plötsligt stannar den upp och går närmare vårt fönster.
”Hey!” hör jag en rosslig, mörk röst med brittisk accent viskropa upp mot mig.
”Harry?” jag kisar och försöker vänja ögonen ”what are you doing here?”
”I just wanted to talk to you”
Jag ler en aning.
”You could have just called you know”
”That’s no fun is it!” viskar han och skrattar till ”can you come down or what?”
”Ehm” jag tittar in mot tjejerna och biter mig i läppen, de sitter uppradade på sängen och ser ut som frågetecken. ”Vad säger han?” viskar Jossan till mig.
Jag vänder mig tillbaka till Harry och viskar.
”Wait a sec”, jag ser hur han nickar och jag smyger tillbaka till sängen.
”Vad säger han då!?” Saga pratar ganska högt nu.
”Men shhh, han fråga om jag kan komma ner”
”Men gå ner då! Vad väntar du på!” Rebecca nästan knuffar mig ur sängen.
”Men våra regler då?” Jag ser förvirrat på dem.
”Spela roll!””
Jag ser på Josefin, hon ler
”Det är okej, go get him”
"Men jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga!? Hjälp!"
Jag ser desperat på dem och de fnissar.
"Var bara dig själv, fega inte ur nu!"
Jag ler nervöst och nickar innan jag tassar fram till fönstret igen. Harry står lutad mot väggen där nedanför och väntar.
”Psst” jag får hans uppmärksamhet och han backar ut för att se mig bättre.
”Stay there, I’ll be right down”
The Center of Attention - Kapitel 6
Previous: När dörrarna öppnas går Zayn ut först, med de andra killarna efter sig, fansen skriker högt. Harry dröjer kvar några sekunder dock, och innan han med går ut för att möta fansens skrik viskar han i mitt öra.
”The only reason I sat still with my phone all the time is cause I’m scared too” sedan ler han mot mig ”I know where you live” han tar några steg mot dörren, och sen är han borta.
Cirka en halvtimme senare har vi kommit ut och sitter på ett café. Det var läskigt att gå ut från vagnen, de flesta fansen hade gått, men det var ändå jättemånga kvar. Vissa tjejer grät, och andra hoppade och skrek, när vi gick förbi. Det är chockerande egentligen.. vilken effekt fem killar ha på tusentals tjejer. Om jag inte hade fått veta innan, att de var kända, hade jag inte sett något tecken på det alls. De var helt normala killar. Jag satt där och rörde om i mitt té, samtidigt som tjejerna gapade sönder om vad som hade hänt. Vad menade Harry egentligen? ”I know where you live” betyder det att han ville ses igen, eller att, ja han bara vet var jag bor? Men skulle han verkligen bara komma på helt plötsligt ’ja just det, nu minns jag vart det ligger’? Nej, tror inte det.
”Vad pratade du och Harry om egentligen?” frågar Saga plötsligt
”Va?” säger jag och vaknar upp ur min egna värld ”Nej jag vet inte, lite allt möjligt”
Jossan lyfter på ögonbrynen ”Lite allt möjligt? Som vadå?”
Jag suckar ”Vi snackade om sms, vårt hotell och mitt humör”
”Sms?” Rebecca kollar på mig konstigt
”Och vadå ditt humör?” säger Saga
”Han sa att jag tittade konstigt på honom när han höll på och smsa hela tiden, så han drev med mig för att jag smsade. Sen när jag berätta om vårt skithotell och den äckliga frukosten frågade han mig om det var därför jag är så butter”
Jossan skrattar högt.
”Killen har humor”
Jag bara fnyser och fortsätter röra om i mitt té.
”Lite sanning är det ju ändå i det han säger” säger Rebecca och ler ”du behöver din mat för att hålla humöret uppe!”
Tjejerna skrattar, men jag antar att det stämmer. Jag blir jättetjurig när jag inte har ätit.
”Jag kan fortfarande inte fatta det här” säger hon sedan ”vi träffade One Direction”
”Det är ju inte en lika stor grej för oss som för dig” Jossan tar en tugga av sin bulle ”De är ju inte kända för oss”
Rebecca ser tjurigt på henne ”I alla fall, det är häftigt, synd att vi inte fick någon bild”
”Det kommer säkert finnas bilder någonstans ändå”
”Säkert” säger jag och tar en sipp utav téet ”vad är klockan egentligen?”
”Kvart i fyra”
”Vi får vara ute till nio, vad ska vi göra till dess?” Jossan suckar ”allt känns så lame efter den här upplevelsen”.
Rebecca mumlar ut ett ”eller hur”.
Plötsligt hoppar hon till och ser panikslagen ut, vi andra ser konstigt på henne. Vad nu.
Rebecca ser nervös ut.
”Tänk om, nej”
”Vadå?” Jag ser oroligt på henne
Hon tar snabbt ut mobilen ur bakfickan på jeansen och läser något på skärmen. Snart är hon röd i ansiktet och jag kan nästan förstå vad det handlar om. Hon ser generat upp på oss.
”Glömde liksom att säga… Niall frågade efter mitt nummer”
”VA!” Skriker Saga ut ”Varför sa du inget” hon stönar högt
”Jag trodde inte ens att han skulle smsa…” Säger hon och ler blygt. Jag ler smått. Jag är glad för hennes skull, verkligen. Men något inom mig ville att en viss person skulle fråga efter mitt nummer också.
”Vad skrev han då?” Säger Jossan och försöker luta sig över bordet. Rebecca ler och läser högt.
”Despite the circumstances, I had a great time. Hope to see you soon. Niall xx”
”VA GULLIGT” gnyr Saga och ler stort ”du måååste träffa honom igen”
Rebecca ler och ser ner i bordet. När jag tänker efter, de måste vara perfekta för varandra. Rebecca är liten och tunn med mörkblont hår och små fräknar runt nästan, hon är alltid glad och energisk. Av det jag såg av Niall, verkar han vara likadan i sättet.
”Ska vi dra till Oxford Street igen då?” säger jag när jag druckit upp téet. ”Här finns det ju inget att göra”
De andra höll med och vi drog långsamt iväg. Efter cirka en timme av shopping går vi förbi en stor leksaksaffär. Det står personal utanför affären och leker med leksaker och pekar glatt in mot affären för att försöka få in oss.
”Hamleys” säger Saga högt för sig själv.
Rebecca tittar nyfiket in ”Det ser roligt ut, ska vi gå in?”
”Varför inte” säger Jossan glatt och drar in oss. Jag skrattar. Jag har inte varit inne i en leksaksaffär på ett tag, så det ska bli kul. Så fort man kommer in genom dörrarna kan man gå antingen till höger eller vänster, upp för en tulltrappa eller ner för en vanlig trappa. Vi tittar runt lite på nedervåningen men inser snabbt att det inte finns så mycket där för oss, bara massa gosedjur. Så vi åker upp ännu en våning och hittar en Nallebjörns Workshop.
”Snälla kan vi göra var sin?” frågar Saga glatt och tittar mot oss. Ingen av oss protesterar och vi springer in i den lilla verkstaden. Jag skrattar länge åt Rebeccas beslut över att göra en irländsk nalle, till Niall. Hon fick förklara flera gånger för Saga varför, haha!
Själv gör jag en liten apa med ett stort leende. Den blir så gullig med sin lilla mössa och hjärtat på bröstet.
När vi är klara kommer alla nöjda ut med var sitt gosedjur i famnen. Vi fortsatte åka upp till nästa våning. Där fanns det bara småbarns-saker, så vi åkte upp ännu en våning. Tjej-våningen.
”Jaaa” ropar Josefin på skämt när vi kommer upp. Vi går runt lite och tittar på dockorna och de andra leksakerna. Det är konstigt hur man växer upp egentligen. Det känns som igår då jag stod framför barbiedockorna och önskade att jag kunde få allihopa, now I couldnt care less. Plötsligt fångar något min blick, en stor text. Jag går långsamt fram mot hyllan och läser ännu en gång för att se om jag har rätt. Ja, det står One Direction. När jag sedan tittar runt på hyllan brister jag ut i skratt.
”Hörrni kom hit” ropar jag full i skratt.
De andra kommer snabbt dit.
”Pffff!” säger Saga och håller för munnen.
Där framför oss på hyllan står det fem olika dockor, en av varje medlem i bandet. Jag tar upp Harrys och skrattar högre.
”Han ser ut som en gymnasielärare!”
Jossan håller med och tar upp Zayns
”Zayn då” hon visar upp för oss ”pervers blick eller vad?”
Vi fortsatte titta runt på Hamleys och andra affärer ända tills klockan blev sju, då gick vi och åt middag på en resturang som Niall tipsade om över sms, Nandos. Vi hade ingen aning om vad det var tills vi kom dit. Kyckling, kyckling.. och kyckling. Åt dock ganska mycket för att vara jag, och det var riktigt, riktigt otroligt gott!
När vi kom tillbaka den kvällen var jag utmattad, jag ville bara gå och lägga mig pang bom på direkten och aldrig vakna mer. Men alla måste bli räknade ännu en gång när vi kommer till lobbyn, och jag sitter trött i en fotålj och lyssnar på hur tjejerna berättar om våran upplevelse för klassen. Nästan ingen trodde på oss när vi berättade vad som hänt heller, inte så att lärarna hörde förstås. Men det kommer väl fram snart nog ändå. Att vi nästan dog i London Eye idag.
Det knackar på badrumsdörren senare under kvällen när jag tvättar ansiktet.
”Kom in” ropar jag och letar med handen efter handduken.
”Här” säger Rebecca och räcker mig den.
”Tack” jag duttar handduken i huden och gör den torr, sedan tittar jag på Rebecca genom spegeln.
”Vad vill du nu då?” säger jag och suckar, men ler lite ändå samtidigt som jag tar lotion i handen och börjar smörja in ansiktet.
”Det är inte jag som vill något” ler hon ”det är Harry”
Jag stannar upp i insmörjningen. Va? Vad vill han? Rebecca verkar förstå vad jag tänker.
”Niall säger att han vill ha ditt nummer”
Jag blir både glad och upprörd på samma gång. Han vill ha mitt nummer, men ändå. Kunde han inte frågat om det själv? Jag rycker lätt på axlarna... Tänk inte så mycket på det Tessa.
”Visst” sen går jag direkt till sängen och sover.
Rebecca tittar nyfiket in ”Det ser roligt ut, ska vi gå in?”
”Varför inte” säger Jossan glatt och drar in oss. Jag skrattar. Jag har inte varit inne i en leksaksaffär på ett tag, så det ska bli kul. Så fort man kommer in genom dörrarna kan man gå antingen till höger eller vänster, upp för en tulltrappa eller ner för en vanlig trappa. Vi tittar runt lite på nedervåningen men inser snabbt att det inte finns så mycket där för oss, bara massa gosedjur. Så vi åker upp ännu en våning och hittar en Nallebjörns Workshop.
”Snälla kan vi göra var sin?” frågar Saga glatt och tittar mot oss. Ingen av oss protesterar och vi springer in i den lilla verkstaden. Jag skrattar länge åt Rebeccas beslut över att göra en irländsk nalle, till Niall. Hon fick förklara flera gånger för Saga varför, haha!
Själv gör jag en liten apa med ett stort leende. Den blir så gullig med sin lilla mössa och hjärtat på bröstet.
När vi är klara kommer alla nöjda ut med var sitt gosedjur i famnen. Vi fortsatte åka upp till nästa våning. Där fanns det bara småbarns-saker, så vi åkte upp ännu en våning. Tjej-våningen.
”Jaaa” ropar Josefin på skämt när vi kommer upp. Vi går runt lite och tittar på dockorna och de andra leksakerna. Det är konstigt hur man växer upp egentligen. Det känns som igår då jag stod framför barbiedockorna och önskade att jag kunde få allihopa, now I couldnt care less. Plötsligt fångar något min blick, en stor text. Jag går långsamt fram mot hyllan och läser ännu en gång för att se om jag har rätt. Ja, det står One Direction. När jag sedan tittar runt på hyllan brister jag ut i skratt.
”Hörrni kom hit” ropar jag full i skratt.
De andra kommer snabbt dit.
”Pffff!” säger Saga och håller för munnen.
Där framför oss på hyllan står det fem olika dockor, en av varje medlem i bandet. Jag tar upp Harrys och skrattar högre.
”Han ser ut som en gymnasielärare!”
Jossan håller med och tar upp Zayns
”Zayn då” hon visar upp för oss ”pervers blick eller vad?”
Vi fortsatte titta runt på Hamleys och andra affärer ända tills klockan blev sju, då gick vi och åt middag på en resturang som Niall tipsade om över sms, Nandos. Vi hade ingen aning om vad det var tills vi kom dit. Kyckling, kyckling.. och kyckling. Åt dock ganska mycket för att vara jag, och det var riktigt, riktigt otroligt gott!
När vi kom tillbaka den kvällen var jag utmattad, jag ville bara gå och lägga mig pang bom på direkten och aldrig vakna mer. Men alla måste bli räknade ännu en gång när vi kommer till lobbyn, och jag sitter trött i en fotålj och lyssnar på hur tjejerna berättar om våran upplevelse för klassen. Nästan ingen trodde på oss när vi berättade vad som hänt heller, inte så att lärarna hörde förstås. Men det kommer väl fram snart nog ändå. Att vi nästan dog i London Eye idag.
Det knackar på badrumsdörren senare under kvällen när jag tvättar ansiktet.
”Kom in” ropar jag och letar med handen efter handduken.
”Här” säger Rebecca och räcker mig den.
”Tack” jag duttar handduken i huden och gör den torr, sedan tittar jag på Rebecca genom spegeln.
”Vad vill du nu då?” säger jag och suckar, men ler lite ändå samtidigt som jag tar lotion i handen och börjar smörja in ansiktet.
”Det är inte jag som vill något” ler hon ”det är Harry”
Jag stannar upp i insmörjningen. Va? Vad vill han? Rebecca verkar förstå vad jag tänker.
”Niall säger att han vill ha ditt nummer”
Jag blir både glad och upprörd på samma gång. Han vill ha mitt nummer, men ändå. Kunde han inte frågat om det själv? Jag rycker lätt på axlarna... Tänk inte så mycket på det Tessa.
”Visst” sen går jag direkt till sängen och sover.
Kort mellankapitel, men spela roll! Det är något! Kommentera ♥
The Center of Attention - Kapitel 5
Previous: "Everybody alright?" ropar någon. Andra svarar, men jag kan bara nicka. Jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen samtidigt som alla frågar vad som händer och försöker få kontakt med de där nere. Vi. Kommer. Dö. Här. Uppe!! Efter någon minut hör vi hur det prasslar i högtalarna från väggarna. De ursäktar och säger något om något fel (såklart) som de försöker fixa så snabbt de kan. Det hjälper inte om hon säger så!!! Vi är fast här uppe, flera meter upp i luften! Om de inte får igång den kommer vi dö här uppe!!
Harry stönar högt.
”Fuck this”
Louis skrattar och kramar om honom ”Cheer up, mate!”
Harry ser allvarligt på Louis ”I already hate this..”
Då kommer Zayn plötsligt upp på Harrys vänstra sida
”We’ll be fine Hazza, don’t worry”
Vad snackar de om egentligen? Hazza? Va?
Harry stönar högt.
”Fuck this”
Louis skrattar och kramar om honom ”Cheer up, mate!”
Harry ser allvarligt på Louis ”I already hate this..”
Då kommer Zayn plötsligt upp på Harrys vänstra sida
”We’ll be fine Hazza, don’t worry”
Vad snackar de om egentligen? Hazza? Va?
Två timmar har nu gått... De flesta av oss sitter ner på golvet i vagnen, men några av kameramännen, och ledar-mannen, vars namn är Brian, står fortfarande upp och håller hejvilt på att försöka få ner oss. Killarna, One Direction, sitter ihopsunkna bredvid oss tjejer och pratar om lite allt möjligt. Förutom Harry då, som sitter på bänken med, gissa vad, jo mobilen i handen.
”I really think you should come here when our album's out” säger Zayn och tittar runt på alla oss tjejer. ”You have to hear us perform at least once”
Saga flinar ”Why not perform to us right now?”
Liam skrattar ”I don’t think the others in here would appreciate that”
”Awwe come on! They won’t mind” säger jag och hoppar närmare
”I bet they’ll like it” Saga ler ”and Rebecca will love it”
Rebecca blir röd i ansiktet och tittar generat ner i golvet, så söt!
”Please!” säger Jossan och försöker göra puppy-eyes.
Killarna tittar på varandra, sedan tillbaka till oss
”Fine..!” säger Niall ”but not the whole song, it’s not even out yet”
”That’s fine!” säger nästan alla i mun på varandra
”Hazza, you comin’ or what?” ropar Zayn och tittar mot Harry.
Hazza.. Harry… är det hans smeknamn?
Harry tittar upp och skakar sedan på huvudet. Vad nu då? Kan han inte ens vara med och sjunga? Vad är det här för otrevlig typ?
”Come on Harry!” Skrattar Saga ”phone can’t be that interesting”
Han skrattar lätt och tittar upp mot oss igen ”sorry, this is important”
Vad är det för viktigt han kan hålla på med egentligen? Vi sitter fast i London Eye, jag tror att det "viktiga" kan vänta i en sådan här nödsituation. Jag himlar med ögonen.
Saga suckar lätt men glömmer snabbt bort det när Liam börjar prata.
”Okey, this is our first single and it’s called What Makes You Beautiful”
Han harklar sig och sedan börjar han sjunga:
”You're insecure, don't know what for, you're turning heads when you walk through the do-o-or, don't need make up, to cover up, being the way that you are is eno-o-ough”
”Okey this is really Harrys part but I’ll take it” säger Niall och ler innan han börjar sjunga.
”Everyone else in the room can see it, everyone else but you”
Sedan börjar alla sjunga.
”Baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair gets me overwhelmed, but when you smile at the ground it aint hard to tell, you don’t know oh oh, you don’t know you’re beautiful, oh oh, that’s what makes you beautiful”
De slutar sjunga och ler sedan stolt mot varandra, vi tjejer tjuter och klappar händerna.
”That was awesome!” skriker Saga
”I can’t believe we’ve never heard of you before” säger Josefin
”Well, now you have” säger Zayn och ler stort.
Ytterligare en timme senare har jag förflyttat mig en bit från gruppen. De sitter alldeles för nära fönstret för min smak och jag får svindel så fort jag råkar titta förbi killarnas ansikten. Jag har satt mig med ryggen mot kanten på bänken och smsar Gabriella i klassen för att berätta om hur vi sitter fast, i fall det skulle ta lång tid, då någon plötsligt petar mig på axeln.
”Texting now are we?” jag tittar upp och ser Harry se ner på mig sittandes på bänken snett över mig. Han flinar.
”Yeah, so?” säger jag kallt.
”I saw you rolling your eyes before you know” han flinar större ”I assumed you didn’t like texting”
Jag himlar med ögonen igen bara för att retas. Och stoppar sedan ner mobilen i fickan.
”I texted my classmate, I told her about how I’m stuck up here”
”So?” han lyfter på ögonbrynen.
”You’ve been texting, or whatever, since you got here, nothing can be that important”
Han tittar på mig ett tag, som om han försöker lista ut vad han ska säga härnäst.
”You’re right... I should've been talking to you guys”
Jag ler för mig själv och tittar upp i hans stora blågröna ögon.
”Then why are you over here?”
Istället för att svara på min fråga, flinar han bara och pekar bort mot de andra
”Why are you here instead of there with the others?”
Jag biter mig i läppen
”They’re too close to the window, i’m scared of heights”
”Why did you even get on this thing if you’re scared of heights?”
Jag suckar och ser honom i ögonen
”Because, we’re not allowed to leave eachother”
”Why not?”
Gud han ställer många frågor.
”We’re here with school, it’s the rules”
Han bara nickar stilla och biter sig i läppen.
”So where are you staying?”
”Ascot Hyde Park Hotel” svarar jag och skäms lite.
Han funderar ett tag, flickar lite gulligt med blicken när han tänker.
”Never heard of it”
”It’s because it’s shit” säger jag torrt, för det är det verkligen. Vet ni hur mycket äckel jag hade hittat i sängen innan jag la mig? Fick gå ner och be om nya lakan innan jag kunde somna. Han skrattar högt.
”Oh really?”
Jag nickar snabbt
”Why’s that?” Han glider ner från bänken och sätter sig bredvid mig på golvet.
Jag tittar snabbt på honom när han rör sig, men när jag förstår varför skrattar jag lätt.
”It’s dirty, there are bugs everywhere and the breakfast SUCKS”
Han skrattar högt
”Awwe, the most important meal of the day is ruined is it” sedan flinar han stort och petar mig på axeln ”is that why you’re so grumpy?”
”Grumpy?” jag försöker se överdrivet sårad ut, sedan ler jag ”I’m not grumpy”
”Well, you were before, I remember those eyes rolling” han ler brett och pekar nu mot mina ögon.
”Pfff” säger jag och tittar bort med ett generat leende ”whatever”
Efter ännu ett tag… ropar äntligen Brian till oss att de löst problemet, och att vi ska vara beredda på en skakig start. När vi äntligen börjar röra oss hoppar killarna upp och skriker hejvilt, Rebecca och Niall står till och med och dansar. Jag och Harry tittar på varandra och skrattar högt. När vi kommit ner på marken berättar Brian för oss hur allt ska gå till. Killarna ska gå ut först och åka iväg, medan vi får vänta och gå ut när saker och ting har lugnat ner sig, eftersom att fansen fortfarande stod kvar (hur orkar de?). När dörrarna öppnas går Zayn ut först, med de andra killarna efter sig, fansen skriker högt. Harry dröjer kvar några sekunder dock, och innan han med går ut för att möta fansens skrik viskar han i mitt öra.
”The only reason I sat still with my phone all the time is cause I’m scared too” sedan ler han mot mig.
”I know where you live” han tar några steg mot dörren, och sen är han borta.
The Center of Attention - Kapitel 4
Previous: ”Om du är neggo en gång till kommer jag seriöst slå till dig” skrattar Rebecca
”vad är det med dig har du PMS eller?”
”Ha-ha” skrattar jag sarkasiskt ”Jätteroligt, nej det har jag inte”
”Dåså, ryck upp dig babyyy”
Jag ler för mig själv och tänker efter, jag vill inte vara en sådan som drar ner stämningen. En party-pooper. Hon har rätt, jag får skärpa mig. Vad kräver jag egentligen? Jag är på resa med mina tre bästa vänner, jag borde vara överlycklig.
Jag tittar upp mot tornet igen och sedan mot mina vänner med ett leende.
”Kom då” sedan tar jag deras händer och springer mot Big Ben.
”Undra hur det ser ut där uppifrån” säger Rebecca och stirrar upp mot den stora klockan de kallar Big Ben.
”Synd att man inte får gå upp, hade velat se” Säger Saga och ser besviken ut.
”Men ni är ju korkade” skrattar Josefin ”kolla till vänster”, vi gör som hon säger och tittar till vänster, där står ett stort, ja vad är det, Pariserhjul? Fast i så fall ett enormt pariserhjul, för det är inte små vagnar man sitter i, utan typ en stor glasboll.
Hjälp. Jag som är höjdrädd. Kan inte ens tänka mig att vara där inne.
”Är det dyrt?” frågar plötsligt Saga. Hon har väl inga planer på att faktiskt åka i en sån där? Vad tänker hon med.
”Jag vet inte, det är förmodligen rätt dyrt, kanske 15 pund eller mer” säger Josefin ”men jag slår vad om att det är värt det”.
Men vad säger de nu? Ska vi åka i en sådan där? No way.
”Jag vill inte” säger jag stelt
”Men joo, kom igen” säger Jossan och lägger en hand på min axel ”det blir kul”
”Nej det blir det inte, jag är höjdrädd, det vet du” jag ser ledsamt på henne
”Man är ju som inomhus, det är inte farligt” säger Rebecca
”Snälla kan vi åka” ber Saga och tittar på mig ”snälla, snälla, snälla, jag ber dig”
Jag ser runt på tjejerna och tvekar ”Jag vet inte.. kan inte ni bara åka utan mig, jag kan vänta?”
”Vi lovade att inte lämna varandra” säger Jossan stenhårt ”inga men om det”
Jag suckar och ser upp på det höga pariserhjulet… jag sparkar på lite småsten vid mina fötter och ser sen tillbaka på tjejerna. Jag vill verkligen INTE åka. Sist jag någonsin var så högt upp var på Gröna Lund för några år sedan då jag åkte frittfall. Jag blev så rädd att jag spydde. Men kan jag göra dom så besvikna? De vill verkligen åka, och jag har faktiskt lovat mig själv att inte vara en party-pooper. Jag suckar ännu en gång.
”Okej då.”
De jublar och kramar om mig innan de börjar dra mig mot… min död.
Ni vet den där nervösa känslan? Den känslan man får innan man ska läsa upp ett tal i skolan, eller när man ska träffa en kille man gillar ensam? Den känslan har jag just nu. I kön till London Eye. Det är rätt mycket folk omkring och jag känner mig svimfärdig när det snart var vår tur. Jag förstår fortfarande inte vad vi ska göra där uppe, utsikten är väl fin härifrån med? Måste man UPP för att inse det? När kön går framåt ett steg tvekar jag lite innan jag går fram, jag kan fortfarande dra mig ur. Visst, i så fall har jag slösat nästan 200 kronor, men jag kan fanimej ta det. Men då ser jag såklart mina vänner igen, deras skratt och små excitement-skutt. Fuck. Jag kan inte dra mig ur. Plötsligt tar jag de sista stegen in i glas-vagnen. Man kan välja mellan att stå och titta ut eller sätta sig på en liten bänk i mitten av rummet, jag springer genast fram dit och sätter mig ner. Det är nära att jag sätter mig i samma ställning man ska sitta i om ett flygplan störtar, men höga klamp och mansröster får mig att titta upp. Vi har inte börjat åka än och en större grupp av människor är på väg in, vissa av dem bär på stora filmkameror och mickar. Åh nej, säg inte att de ska spela in någon sorts reklam för London Eye, hur härligt det är att åka och se den underbara utsikten. Så ser man mig ligga och spy i ett hörn. Jag petar till Saga i sidan och viskar.
”Vilka är de där?”
”Jag vet inte” säger hon ”de har inget tv-märke på mickarna så jag har faktiskt ingen aning”.
Plötsligt går en man upp till Josefin som står närmast utgången och pratar lågt med henne, jag kan inte höra vad de säger men hon skakar på huvudet och ler svagt. När mannen efter någon minut backar och går tillbaka ut ur vagnen går hon fram till oss.
”Det ska tydligen vara någon inspelning med ett band här!”
Jag tittar ut genom dörröppningen och sen tillbaka till henne ”Vadå måste vi gå eller?”
”Nej de sa att vi kunde stanna, bara vi inte skriker, men jag sa att vi inte ens kände till dom och han sa att det inte var några problem då.”
”Vadårå?” säger Rebecca från andra sidan mig ”vilka är det då?”
”Vad sa han nu då” sa Josefin och kliar sig på armen och tittar ut genom dörren i någon sekund sen tillbaka ”Jo! One Direction tror jag han sa”
”Aldrig hört talas om” säger Saga och faller ner på bänken bredvid mig ”vad synd”
Jag tittar på Rebecca och ser att hennes ögon är helt uppspärrade som att hon nyss sett ett spöke.
”Men vad är det?” frågar jag ”vet du vilka det är eller?”
Dum fråga egentligen, såklart hon gör. Hon säger ingenting utan tar istället upp sin mobil ur fickan och låser upp den, sedan visar hon den för oss. ”Jag älskar dem” säger hon lågt. När jag ser bakgrundsbilden minns jag, det är killarna jag tittade på imorse!
”Men hjälp de är ju snygga!” skriker Saga ut
”Men shhh!” viskar Rebecca.
”Spela roll de fattar ju inte vad vi säger!” gapar hon ut.
”Fast hon har rätt” säger Josefin och tittar närmare på fotot ”vi kan bli utslängda, och det vill jag inte… jag vill få chansen att träffa dessa snyggingar” hon skrattar lätt, Rebecca med.
Plötsligt hör vi skrik utanför på gatan, tydliga tjejskrik.
”Är de så kända?” frågar jag och tittar oroligt ut mot gatan, jag ser ingenting än, men man kan verkligen höra det.
”Det går uppåt för dom” säger Rebecca och ler ”De var med på X-Factor, sen dess har de bara blivit större och större”
Skriken blir högre och högre, och en kille i svarta kläder ställer sig precis vid dörren och pratade i en walkie-talkie. De måste vara på väg in.
”Men gud bete er normalt då!” Säger Saga och reser sig upp och springer fram till fönstret, bortvänd mot dörren. Jo.. normalt.
Vi kan höra stegen, och innan jag hinner reagera, står fem skrattande killar i vagnen med oss och vinkar ut mot fansen.
”Love you!” ropar den kortaste och blonda ut mot folkhavet utanför. De verkar inte ha märkt oss tjejer än utan pratar bara kort med varandra samtidigt som dörren stängs, sedan kommer mannen som pratat med Josefin upp till dem och pekar mot oss och säger några saker som är för låga för mig att tyda. Killarna tittar mot oss och ler, sedan nickar de mot mannen och tar självsäkra steg mot oss tjejer som förmodligen håller på att kissa på sig allihopa.
”Hello girls” säger en med stor brun jacka, röda byxor och en blå-vit randig tröja på sig och ler stort.
Vi vinkar nervöst tillbaka och får ut ett svagt Hello, förutom Saga då, som går rätt upp till honom och räcker ut handen, orädd som hon är.
”I’m Saga, and you are?”
Jag vill sjunka genom jorden, hon är verkligen pinsamt modig.
Han skrattar lågt och tar hennes hand ”I’m Louis”
”Where are you from, with a name like that?” säger den blonda med rosa tröja och ler, Saga skiner upp och svarar glatt.
”We’re from Sweden”
Killarna ooh-ar lite
”We’ve been there a couple of times” säger en kille med skjorta.
”We love Sweden” säger sedan den mörkare av dem och ler charmigt mot Saga ”I’m Zayn”
Samtidigt som den blonda och skjortkillen ursäktar sig och presenterar sig som Niall och Liam ser jag runt på hela gruppen, den ända som inte har sagt något står en bit bort med huvudet nertryckt i sin mobil. Han har stort lockigt hår och en mörkblå t-shirt på sig. Trevlig snubbe. Jag får plötsligt en hand i ansiktet och ser förvånat upp på den brunögde, brunhårige killen men skjorta som kallade sig..?
”Liam” säger han plötsligt, juste, så var det ja. Jag tar hans hand och ler vänligt.
”I’m Tessa” säger jag och försöker prata normalt fast jag känner mig svimfärdig.
Då tittar plötsligt killen med lockigt hår upp from mobilen och tittar på mig, jag ser hur hans blick glider över hela mig, och sedan möter min blick. Då ler han på ett sätt jag inte riktigt kan tyda, efter det tittar han ner i mobilen igen. Konstigt. Ska han inte ens presentera sig? Då säger han som kallade sig Louis plötsligt, som om han hade läst mina tankar.
”And mister unsocial over there is Harry” och pekar mot honom. Då kollar krullitotten, eller ja, Harry, upp igen och vinkar runt till alla.
”Hello” ler han stort. Vi vinkar tillbaka.
Under tiden vi pratar med killarna innan inspelningen glider min blick ibland över till Harry, som är så otroligt inne i sin mobil att det är sjukt. Jag undrar vad han gör, twittrar kanske? Eller smsar? Med vem i så fall?
Varför bryr jag mig ens? Vad gör mig så intresserad av honom. Varje gång jag ser över till honom och tänker samma saker, skakar jag irriterat av mig det och försöker fokusera på de andra. Men det är verkligen något med honom jag inte kan släppa.
Efter några minuter med small-talk ställer mannen som verkar ”bestämma” över hela den här grejen sig upp och går fram till oss. Han tittar igenom några papper dock, och vi fortsätter prata.
”So you really have no idea at all who we are?” säger Liam med sin söta brittiska accent och ler.
”No, for real I have never heard of you before” säger Jossan och försöker hålla sig för skratt. "Sorry"
”That makes me feel awful!” skrattar han ut ”it would make me feel better if you at least had heard of us and just didn't like our music.”
"How would that make you feel better!?"
”Rebecca has heard of you though” säger jag flinandes ”just check her phone-background”
Jag ser hur Becca blir röd i hela ansiktet, men ingen av oss hinner säga något. För plötsligt ser mannen upp från sina papper och harklar sig.
”Okey, playtime’s over”
Alla tittar upp mot honom och nickar. Jaha okej, va sådär. Vi hade ju kul!
Vi tjejer får flytta oss från fönsterna och stå bakom kamerorna när killarna gör tvärt om och ställer sig framför dem. Harry har äntligen lagt ifrån sig mobilen och ställer sig nu med händerna i fickorna framför kamerorna och ler mot dem. De får sedan några korta instruktioner innan de ropar action.
”Hi!” ropar Louis glatt ”I’m Louis”
Och de andra fortsätter efter honom.
”I’m Liam”
”I’m Zayn”
”I’m Niall”
”and i’m Harry” säger han med ett stort leende ”and we’re” sedan fortsätter alla i kör ”One Direction”.
Saga skrattar lågt och ger mig en blick.
”Undra hur länge de övade in det där”
Jag skrattar också lite.
"Eller hur... perfektion, måste vara så svårt"
Saga får kämpa för att inte skratta rakt ut och håller en hand för munnen.
Ledar-mannen skakar sakta på huvudet efter att de hade spelat upp det för honom.
”You said it a bit to fast, let’s do it one more time shall we”
Killarna gör sig redo igen, sen ropar de ut action.
”Hi! I’m Lo-” plötsligt hör vi en stor smäll och vagnen stannar häftigt. Vad nu!? Jag känner hur paniken smått börjar bubbla i mig. Vi. Är. Fast. Här. Uppe.
"Everybody alright?" ropar någon. Andra svarar, men jag kan bara nicka. Jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen samtidigt som alla frågar vad som händer och försöker få kontakt med de där nere. Vi. Kommer. Dö. Här. Uppe!! Efter någon minut hör vi hur det prasslar i högtalarna från väggarna. De ursäktar och säger något om något fel (såklart) som de försöker fixa så snabbt de kan. Det hjälper inte om hon säger så!!! Vi är fast här uppe, flera meter upp i luften! Om de inte får igång den kommer vi dö här uppe!!
Harry stönar högt.
”Fuck this”
Louis skrattar och kramar om honom ”Cheer up, mate!”
Harry ser allvarligt på Louis ”I already hate this..”
Då kommer Zayn plötsligt upp på Harrys vänstra sida
”We’ll be fine Hazza, don’t worry”
Vad snackar de om egentligen? Hazza? Va?
”Vad sa han nu då” sa Josefin och kliar sig på armen och tittar ut genom dörren i någon sekund sen tillbaka ”Jo! One Direction tror jag han sa”
”Aldrig hört talas om” säger Saga och faller ner på bänken bredvid mig ”vad synd”
Jag tittar på Rebecca och ser att hennes ögon är helt uppspärrade som att hon nyss sett ett spöke.
”Men vad är det?” frågar jag ”vet du vilka det är eller?”
Dum fråga egentligen, såklart hon gör. Hon säger ingenting utan tar istället upp sin mobil ur fickan och låser upp den, sedan visar hon den för oss. ”Jag älskar dem” säger hon lågt. När jag ser bakgrundsbilden minns jag, det är killarna jag tittade på imorse!
”Men hjälp de är ju snygga!” skriker Saga ut
”Men shhh!” viskar Rebecca.
”Spela roll de fattar ju inte vad vi säger!” gapar hon ut.
”Fast hon har rätt” säger Josefin och tittar närmare på fotot ”vi kan bli utslängda, och det vill jag inte… jag vill få chansen att träffa dessa snyggingar” hon skrattar lätt, Rebecca med.
Plötsligt hör vi skrik utanför på gatan, tydliga tjejskrik.
”Är de så kända?” frågar jag och tittar oroligt ut mot gatan, jag ser ingenting än, men man kan verkligen höra det.
”Det går uppåt för dom” säger Rebecca och ler ”De var med på X-Factor, sen dess har de bara blivit större och större”
Skriken blir högre och högre, och en kille i svarta kläder ställer sig precis vid dörren och pratade i en walkie-talkie. De måste vara på väg in.
”Men gud bete er normalt då!” Säger Saga och reser sig upp och springer fram till fönstret, bortvänd mot dörren. Jo.. normalt.
Vi kan höra stegen, och innan jag hinner reagera, står fem skrattande killar i vagnen med oss och vinkar ut mot fansen.
”Love you!” ropar den kortaste och blonda ut mot folkhavet utanför. De verkar inte ha märkt oss tjejer än utan pratar bara kort med varandra samtidigt som dörren stängs, sedan kommer mannen som pratat med Josefin upp till dem och pekar mot oss och säger några saker som är för låga för mig att tyda. Killarna tittar mot oss och ler, sedan nickar de mot mannen och tar självsäkra steg mot oss tjejer som förmodligen håller på att kissa på sig allihopa.
”Hello girls” säger en med stor brun jacka, röda byxor och en blå-vit randig tröja på sig och ler stort.
Vi vinkar nervöst tillbaka och får ut ett svagt Hello, förutom Saga då, som går rätt upp till honom och räcker ut handen, orädd som hon är.
”I’m Saga, and you are?”
Jag vill sjunka genom jorden, hon är verkligen pinsamt modig.
Han skrattar lågt och tar hennes hand ”I’m Louis”
”Where are you from, with a name like that?” säger den blonda med rosa tröja och ler, Saga skiner upp och svarar glatt.
”We’re from Sweden”
Killarna ooh-ar lite
”We’ve been there a couple of times” säger en kille med skjorta.
”We love Sweden” säger sedan den mörkare av dem och ler charmigt mot Saga ”I’m Zayn”
Samtidigt som den blonda och skjortkillen ursäktar sig och presenterar sig som Niall och Liam ser jag runt på hela gruppen, den ända som inte har sagt något står en bit bort med huvudet nertryckt i sin mobil. Han har stort lockigt hår och en mörkblå t-shirt på sig. Trevlig snubbe. Jag får plötsligt en hand i ansiktet och ser förvånat upp på den brunögde, brunhårige killen men skjorta som kallade sig..?
”Liam” säger han plötsligt, juste, så var det ja. Jag tar hans hand och ler vänligt.
”I’m Tessa” säger jag och försöker prata normalt fast jag känner mig svimfärdig.
Då tittar plötsligt killen med lockigt hår upp from mobilen och tittar på mig, jag ser hur hans blick glider över hela mig, och sedan möter min blick. Då ler han på ett sätt jag inte riktigt kan tyda, efter det tittar han ner i mobilen igen. Konstigt. Ska han inte ens presentera sig? Då säger han som kallade sig Louis plötsligt, som om han hade läst mina tankar.
”And mister unsocial over there is Harry” och pekar mot honom. Då kollar krullitotten, eller ja, Harry, upp igen och vinkar runt till alla.
”Hello” ler han stort. Vi vinkar tillbaka.
Under tiden vi pratar med killarna innan inspelningen glider min blick ibland över till Harry, som är så otroligt inne i sin mobil att det är sjukt. Jag undrar vad han gör, twittrar kanske? Eller smsar? Med vem i så fall?
Varför bryr jag mig ens? Vad gör mig så intresserad av honom. Varje gång jag ser över till honom och tänker samma saker, skakar jag irriterat av mig det och försöker fokusera på de andra. Men det är verkligen något med honom jag inte kan släppa.
Efter några minuter med small-talk ställer mannen som verkar ”bestämma” över hela den här grejen sig upp och går fram till oss. Han tittar igenom några papper dock, och vi fortsätter prata.
”So you really have no idea at all who we are?” säger Liam med sin söta brittiska accent och ler.
”No, for real I have never heard of you before” säger Jossan och försöker hålla sig för skratt. "Sorry"
”That makes me feel awful!” skrattar han ut ”it would make me feel better if you at least had heard of us and just didn't like our music.”
"How would that make you feel better!?"
”Rebecca has heard of you though” säger jag flinandes ”just check her phone-background”
Jag ser hur Becca blir röd i hela ansiktet, men ingen av oss hinner säga något. För plötsligt ser mannen upp från sina papper och harklar sig.
”Okey, playtime’s over”
Alla tittar upp mot honom och nickar. Jaha okej, va sådär. Vi hade ju kul!
Vi tjejer får flytta oss från fönsterna och stå bakom kamerorna när killarna gör tvärt om och ställer sig framför dem. Harry har äntligen lagt ifrån sig mobilen och ställer sig nu med händerna i fickorna framför kamerorna och ler mot dem. De får sedan några korta instruktioner innan de ropar action.
”Hi!” ropar Louis glatt ”I’m Louis”
Och de andra fortsätter efter honom.
”I’m Liam”
”I’m Zayn”
”I’m Niall”
”and i’m Harry” säger han med ett stort leende ”and we’re” sedan fortsätter alla i kör ”One Direction”.
Saga skrattar lågt och ger mig en blick.
”Undra hur länge de övade in det där”
Jag skrattar också lite.
"Eller hur... perfektion, måste vara så svårt"
Saga får kämpa för att inte skratta rakt ut och håller en hand för munnen.
Ledar-mannen skakar sakta på huvudet efter att de hade spelat upp det för honom.
”You said it a bit to fast, let’s do it one more time shall we”
Killarna gör sig redo igen, sen ropar de ut action.
”Hi! I’m Lo-” plötsligt hör vi en stor smäll och vagnen stannar häftigt. Vad nu!? Jag känner hur paniken smått börjar bubbla i mig. Vi. Är. Fast. Här. Uppe.
"Everybody alright?" ropar någon. Andra svarar, men jag kan bara nicka. Jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen samtidigt som alla frågar vad som händer och försöker få kontakt med de där nere. Vi. Kommer. Dö. Här. Uppe!! Efter någon minut hör vi hur det prasslar i högtalarna från väggarna. De ursäktar och säger något om något fel (såklart) som de försöker fixa så snabbt de kan. Det hjälper inte om hon säger så!!! Vi är fast här uppe, flera meter upp i luften! Om de inte får igång den kommer vi dö här uppe!!
Harry stönar högt.
”Fuck this”
Louis skrattar och kramar om honom ”Cheer up, mate!”
Harry ser allvarligt på Louis ”I already hate this..”
Då kommer Zayn plötsligt upp på Harrys vänstra sida
”We’ll be fine Hazza, don’t worry”
Vad snackar de om egentligen? Hazza? Va?
Som sagt förut! Kommentarer är uppskattade, vill jättegärna veta vad ni tycker! ♥
The Center of Attention - Kapitel 3
Previous: Efter en och en halv timmes shopping börjar vi långsamt dra oss tillbaka till stället vi skulle mötas på. Jag är glad och 700 spänn fattigare. Det tar ett tag innan alla andra kommer, till och med Eva är fem minuter sen, men hon bara kunde inte lämna Big Ben och London Eye. När hela klassen kommit och Eva har räknat alla huvuden drar vi oss mot en resturang bara några minuter ifrån, där äter jag världens godaste pizza och har jättekul, innan vi drar oss tillbaka till hotellet. Jag erkänner, London är kul.
Jag slog plötsligt upp ögonen. Vilken dröm! Jag sätter mig halvt upp och gnuggar mig i ögonen, jag drömde att jag och klassen åkte på klassresa... till London... och-
jag ser mig omkring. Var är jag? Jag ser Josefin och Saga ligga i var sin säng på andra sidan av rummet, de sover. Jag ser också att jag ligger i en våningssäng. Då inser jag att min dröm inte alls var en dröm, jag är verkligen här. I London. Med min klass. Å herre gud. Jag söker snabbt igenom sängen på jakt efter min mobil, den låg under kudden. Jag kollar klockan, den är tio i Sverige, då borde den alltså vara nio här. Jag ser också att jag bara har fem procents batteri kvar så jag hasar mig så tyst och försiktigt jag kan ner för sängen och landar med en liten duns på golvet nedanför, jag ser mig snabbt omkring för att se om någon av tjejerna hade vaknat utav dunsen, men nepp. De ligger lika döda som förut. Är jag den ända tonåringen i världen som fortfarande är morgonpigg och lättväckt? Jag sneglar mot Rebecca och skrattar lite, hon ligger med öppen mun och tovor i hela håret. Hon sover mest av oss fyra, det är nog därför hon är överhypad när hon väl är vaken.
När jag hunnit lägga mobilen på laddning, tagit en snabbdusch, och tjejerna fortfarande inte har vaknat, tycker jag att det är dags för dem att gå upp!
Jag går fram till Rebeccas telefon och låser upp den, hon brukar alltid lyssna på dunk-dunk musik, så det är perfekt för min lilla väckning. Så fort jag låser upp mobilen kommer en bakgrundsbild på fem killar, jag suckar och himlar lite med ögonen. Vilka nu då?
Rebecca är verkligen den typiska tonårstjejen, sover mycket, äter mycket.. och blir kär i vartenda pojkband som finns. Jag studerar den lite närmare, jag vet inte ens vilka det här är. Jag går vidare till musiken och sätter i iPhonen i högtalaren bredvid, sedan sätter jag på LMFAOs ”Sexy and I Know It” på hög volym och börjar dansa runt omkring tjejerna.
”Det är MORGOOOOON!”
Tjejerna bara gnyr och drar täcket över huvudet, jag fortsätter att dansa
”Hallå, ännu en dag i London, det är ju ni som ska vara mer taggade än vad jag är!”
”Juste…” hör jag Josefin säga under täcket ”hade glömt bort”
”Upp och hoppa nu tjejer, vi ska träffas kvart över tio vid hotellfrukosten”
”Vad är klockan då?” mumlar Rebecca halvsovandes
”Tjugofem över nio” flinar jag
”Men vaaaaa” ropar Saga och går söligt ur sängen ”du kunde ha väckt mig, tror du jag blir klar på typ trekvart eller” de andra går trött upp efter henne.
”Ni får väl skynda er” skrattar jag och sätter mig på en av sängarna.
Efter frukosten satt alla i receptionen och väntade på Johan som tydligen tagit ett tidigt ”morgonflyg”, alla var extremt uttråkade och ville bara åka iväg. Vi visste ändå att vi skulle få mer och mer frihet ju mer tiden gick, så varför inte bara låta oss gå NU!
”Vart vill ni äta ikväll?” Frågar Eva och ställer sig upp ”Jag har nämligen tänkt ut några stä-” Jocke avbryter-
”Meh! Va!” Han stönar högt ”måste vi äta tillsammans I-GEN?”
”Jag trodde det var en engångs-grej” Säger Gabriella från en av louge-sofforna ”vi har liksom gjort planer” många håller med och säger att de också har gjort planer. Eva ser bekymrad ut.
”Jaha… är det så ni vill ha det..” hon sätter sig ”då får vi mötas vid bussen senast halv nio!”
När Johan kom runt kvart i elva, och vi äntligen fick åka iväg så tjatade vi på Eva hela bussresan om att vi skulle få en halvtimme till, hon totalvägrade, men Johan, snäll som han är sa att det var okej. Johan är en typisk fritidslärare, fyrkantiga glasögon och blont/rött/orange hår, man kan väl inte säga att han var muskulös heller, skulle beskriva honom som spinkig. Dock är han inte lika sträng som Eva utan mer som en kompis, något jag gillar! Väl framme var det samma visa om ordning och tillit, men vi alla tjatade tillräckligt mycket för att få gå till Big Ben denna gången. Vi lovade hundra gånger att sköta oss och sprang till slut iväg mot Big Ben.
”Vilken tur att vi får gå omkring ensamma egentligen” säger Josefin i farten ”tänk va skit det hade varit om vi hade behövt gå i grupp hela tiden”
”Då hade jag åkt hem!” flåsar jag och tittar upp mot det närmande höga klocktornet, sedan fortsätter jag ”vad ska vi där å göra egentligen, man kan ju bara titta”
Tjejerna suckar som vanligt till min kommentar och Saga slår till mig på axeln
”Vi ska ta bilder!”
”Om du är neggo en gång till kommer jag seriöst slå till dig” skrattar Rebecca ”vad är det med dig har du PMS eller?”
”Ha-ha” skrattar jag sarkasiskt ”Jätteroligt, nej det har jag inte”
”Dåså, ryck upp dig babyyy”
Jag ler för mig själv och tänker efter, jag vill inte vara en sådan som drar ner stämningen. En party-pooper. Hon har rätt, jag får skärpa mig. Vad kräver jag egentligen? Jag är på resa med mina tre bästa vänner, jag borde vara överlycklig.
Jag tittar upp mot tornet igen och sedan mot mina vänner med ett leende.
”Kom då” sedan tar jag deras händer innan vi rusar mot Big Ben.
The Center of Attention - Kapitel 2
Previous: Jag hoppar också iväg från fönstret och ställer mig i mitten av rummet, det finns två enkelsängar och en våningssäng.
”Så vilka vill ha enk-” börjar jag, men avbryts av att Saga och Josefin slänger sig på enkelsängarna
”MIN!” skriker båda i kör. Jag inser då att jag också vill sova nära marken, och sneglar snabbt på våningssängen och sedan på Rebecca, jag ser direkt på henne att hon tänker samma sak. Jag slänger mig mot sängen, men Rebecca som stod närmare hinner före, och jag skriker till och stampar ilsket i marken.
”Fan! Jag vill inte sova där uppe!” jag tittar upp mot sängen nära taket, det kan finnas vad som helst där uppe. En död fågel kanske.
”Inte vi heller” säger de andra ”sorry”. Jag suckar och hämtar min väska från dörröppningen
”jag hatar er” säger jag slänger sedan upp väskan på sängen.
”Så vilka vill ha enk-” börjar jag, men avbryts av att Saga och Josefin slänger sig på enkelsängarna
”MIN!” skriker båda i kör. Jag inser då att jag också vill sova nära marken, och sneglar snabbt på våningssängen och sedan på Rebecca, jag ser direkt på henne att hon tänker samma sak. Jag slänger mig mot sängen, men Rebecca som stod närmare hinner före, och jag skriker till och stampar ilsket i marken.
”Fan! Jag vill inte sova där uppe!” jag tittar upp mot sängen nära taket, det kan finnas vad som helst där uppe. En död fågel kanske.
”Inte vi heller” säger de andra ”sorry”. Jag suckar och hämtar min väska från dörröppningen
”jag hatar er” säger jag slänger sedan upp väskan på sängen.
Vi vilar på hotellrummet i kanske tjugo minuter innan Eva kommer och knackar på dörren och berättar att vi ska ses i receptionen. Jag tror att alla tänkte ”äntligen händer det något” för vi nästan sprang ner för trappan, eller så kanske vi bara hade bråttom med att komma ut från det stinkande hotellrummet. När vi kommer ut genom dörrarna blir Eva genast nervös igen, viftandes med armarna skriker hon att ingen får springa iväg eftersom att vi ska vänta på ännu en buss.
”Jag klarar inte av att vänta mer! Jag vill se saker” Skriker Adam till och sparkar till en minimal sten på trottoaren.
”Jag eller hur, varför kan vi inte bara ta thä söbway!?” Tjatar Jocke nerifrån trottoaren. Då börjar några runt omkring skratta lätt, engelska har aldrig varit hans starkaste ämne.
Eva suckar,
”Nej jag skulle aldrig utsätta mig själv för det, 25 ungdomar på en tunnelbana funkar helt enkelt inte”
Det Jocke sa får mig också att komma ihåg lärarnas regler,
”Men just det, Eva, sa ni inte att vi skulle försöka prata engelska så mycket som möjligt?” frågar jag och flinar. Eva stannar upp och suckar sedan irriterat
”Jag kan inte hålla koll på allt samtidigt!” Vi andra bara skrattar.
”Take it easy ma’m, we’ll try” Säger Jossan och klappar Eva lätt på axeln så hon ler.
Engelska är ett roligt ämne, dock inget jag är världsbäst på. Men jag hade oftast kul på engelska lektionerna och känner att jag skulle kunna klara av att ha konversationer med engelsk-talade människor i alla fall, annars skulle jag aldrig vågat åka med på den här resan.
På bussresan satt vi och pratade engelska med varandra hela vägen, det är riktigt kul när man kommer in i det också. Vi åkte än en gång förbi massor av olika affärer och gator som jag så gärna skulle vilja utforska. Jag har aldrig varit utomlands utan föräldrar och vet att jag skulle kunna gå in i så många fler affärer jag vill eftersom att jag slipper mammas ”inrednings & pryl – affärer” nu när de inte är med. Jag sitter och ler lite för mig själv över tanken att jag är här utan föräldrar… visst, lärare är med, men de kan inte vara med hela tiden.
”Då är vi framme!” ropar plötsligt Eva ut och ställer sig upp i gången, bussen rör sig fortfarande när hon fortsätter. ”Nu vill jag att ni håller er lugna, och inom det området jag vill!” säger hon och ser ut på oss med en hård blick ”om regler bryts av någon, går det ut över hela klassen, om ni bryter regler” upprepar hon ”får ni inte gå omkring själva något mer. Förstått?” Alla nickar och mumlar ett svagt ja. ”Vi befinner oss nu vid Piccadilly Circus och Oxford Street, ni får gå upp för gatan, men inte längre, jag vill att vi möts exakt här utanför” hon pekar ut mot en staty som står mitt runt folket som svärmas runt den ”om två timmar! Hör ni mig nu? Två timmar!”
”Vi hör, chilla” mumlar Jocke uttråkat från en av de bakre platserna. Precis som engelska, har han aldrig riktigt gått ihop med regler heller. Han har gått i min klass ända sedan ettan, och en gång när vi skulle på utflykt strutta han iväg ensam och dök inte upp på tre timmar. Har aldrig sett så stressade vuxna i hela mitt liv, det blev värsta grejen också, polisen kom och allt. Sedan kom han ju tillbaka, med ett flin på ansiktet och brydde sig inte ett skit.
”Dåså” säger Eva och går fram till dörrarna på bussen och nickar till chauffören, dörrarna öppnas och alla går lugnt ut efter varandra. Dock försvinner alla snabbt åt olika håll och kanter så fort de kommit ut. Jag stannar såklart med Jossan, Saga och Rebecca.
”Vart ska vi gå då?” säger Rebecca och ser sig omkring
”Jag vet inte” säger jag ”sugna på sightseeing eller shopping?”
”Jag vill kolla in affärer” säger Saga, jag nickar
”vi kan ju åka till allt det där andra imorgon, eller hur?” säger jag
”Jag skulle vilja gå närmare Big Ben idag..” säger Jossan och suckar ”men vi får ju inte gå längre än upp och ner för gatan....”
”Dåså” säger Rebecca ”Shopping!!” vi börjar gå uppåt mot Oxford Street och jag ser mig omkring. Klockan fem hemma i Stockholm brukar alla vara på väg hem för att göra middag, men här… allt är så fullt av liv! Människor som sitter vid caféer och uteserveringar, hundra olika bussar och bilar, och vi ska inte ens snacka om antalet människor med shopping-kassar. Vi går förbi en mimare också, blev jätteglad eftersom att jag aldrig sett en förut. Vi går in i många affärer och jag testar många kläder, jag brukar inte vara så shoppingintresserad eftersom att jag nästan aldrig har pengar. Men nu när jag sparat inför klassresan i över ett år, har jag mer än någonsin och det får mig konstigt nog på världens shoppinghumör.
”Det där var fint på dig!” ropar Rebecca högt och glatt, jag ser henne inte först men plötsligt ser jag henne, liggandes där på golvet med huvudet instucket under dörren.
”Gud va du skräms, kom in istället!”
”Bra idé” flinar hon och hon försvinner för en sekund innan hon rusar in i rummet. ”Men faktiskt, du borde köpa det” säger hon och pekar ner på min outfit. Testar ett par ljusa jeansshorts med spets på sidorna och ett vanligt vitt linne, till det hade Saga, fashionistan av oss, hämtat en axelväska som såg lite ut som en kontors-väska, fast ändå inte, hade bara mina vanliga vita converse till.
”Passar det verkligen mig då?” säger jag och snurrar lite i spegeln. Har hundratals shorts hemma, men inga som dessa. Men har precis tycka om spets på jeans och något annorlunda och "flickigt" kanske skulle vara bra att köpa.
”Ja!” ropar hon och öppnar sedan dörren och ropar in tjejerna. Efter några sekunder står vi där inne och trängs.
”Det är jättefint på dig” säger Josefin
”speciellt till ditt blonda hår” instämmer Saga
Jag ler mot mina vänner, de är alltid så snälla och får mig att må bra när jag är osäker.
”Okej” säger och jag och tittar på mig själv i spegeln igen, sedan ler jag stort ”jag köper det”.
Efter en och en halv timmes shopping börjar vi långsamt dra oss tillbaka till stället vi skulle mötas på. Jag är glad och 700 spänn fattigare. Det tar ett tag innan alla andra kommer, till och med Eva är fem minuter sen, men hon bara kunde inte lämna något tråkigt museum... När hela klassen kommit och Eva har räknat alla huvuden drar vi oss mot en resturang bara några minuter ifrån, där äter jag världens godaste pizza och har jättekul innan vi drar oss tillbaka till hotellet. Jag erkänner, London är kul.
Kommentarer är uppskattade! Vill gärna veta vad ni tycker! :)♥
The Center of Attention - Kapitel 1
England. Jag är på väg… till England. Jag kan inte fatta det. När vår lärare berättade om vår tänkbara klassresa hade jag inte alls föreställt mig… England. Jag förstår inte ens hur det gick till, jag föreslog Hawaii. Hur kan man säga nej till HAWAII!? För sig var det en aning dyrare att åka dit, men jag slår vad om att vi hade kunnat klara det. Men nej, nej, vi ska till regniga England istället. Läste på internet att det regnar tvåhundra dagar om året där. Det spelar ingen roll om det är sommar, vi kommer drunkna!
”Tessa, måste du sitta där och drömma!? Prata med oss!” Gnällde Saga från andra sidan gången. Jag tittade upp med ett ryck och suckade sedan.
”Visst” Jag tittade ut en sista gång genom fönstret och vände mig sedan till mina klasskamrater, som även är mina bästa vänner.
”Du får rycka upp dig nu” Säger Saga igen och ler retsamt
”Vi vet att det inte är Hawaii” säger Josefin som sitter bredvid mig ”men det är något”
”Jag veeet” säger jag för ungefär hundrade gången ”är bara besviken, det finns inget i England” Jag ser runt på tjejerna som sitter runt om mig, alla gapar åt vad jag sagt.
”VA?” Säger Rebecca som sitter bredvid Josefin, som instämmer.
”Du skämtar?” säger hon ”bor du under en sten eller? Big Ben, Madame Tussauds, Oxford Street!?” Hon går nästan upp i falsett när hon säger det sista och får mig att skratta.
”So what, det finns mycket intressant att se på Hawaii med, något som kallas sol till exempel.”
Alla suckar i kör
”Du är omöjlig”
Jag ler bara retsamt mot dem och tittar sedan ut genom fönstret, moln så långt ögat kan nå. Kommer jag ens gilla den här resan? Tänker jag för mig själv och blundar.
Två timmar senare står vi här, hela klassen på parkeringen utanför Heathrow flygplats och väntar på någon buss som ska ta oss till hotellet. Såklart är skit-bussen försenad. Och såklart är det molnigt och hur jävla kallt som helst. Inbillade jag mig att det är i mitten av juni innan eller? Här känns det som April. Jag går fram till vår lärare Eva och ser irriterat på henne
”Skulle inte bussen vara här när vi kom, för tjugo minuter sen?”
Hon suckar och ser ner på klockan, sedan mumlar hon:
”Ojdå… tjugo minuter, redan? Minsann…” Hon vänder sig mot gruppen och viftar med armarna, ”barn! BARN, jag går in och kollar vid disken, men stanna här, och var lugna!”
Jag suckar och ler samtidigt. Jag tycker faktiskt lite synd om Eva, hon ska vara ensam med 25 stycken sjuttonåringar tills imorgon då Johan kommer. Alltså har hon i uppdrag att ta oss härifrån, till hotellet, få alla till rummen, ta oss ut för att se lite av London förmodligen, sen få alla helskinnade tillbaka till hotellet och skaffa middag, sen till sist få oss i säng. Herregud säger jag bara. Dessutom är hon en av de mest virriga och nervösa människorna jag stött på i hela mitt liv.
”Jag fryser ihjäääl” gnyr Josefin och kramar om mig.
”Nu skulle det sitta fint med Hawaii va?” Säger jag och försöker hålla mig för skratt. Men Josefin tyckte tydligen inte det var roligt alls, för hon slår bara lätt till mig på armen och går iväg till Saga istället.
Just som Eva kommer ut genom dörrarna ser vi bussen komma mot oss, alla gör ett litet glädjeskrik och tar upp sina väskor och börjar gå närmare trottoaren redan innan bussen stannat.
”Fan va jag fryser” skriker Jocke när han gett sin väska till chauffören och är på väg in i bussen. Många håller med och springer på så fort de kan. Det är en stor buss vi får, inte en sådan där typisk ”England-buss” jag hoppats på, utan en helt vanlig, tråkig buss som jag haft på de andra klassresorna i mitt liv. Men förhoppningsvis kommer vi få åka en sådan senare, hoppas jag på i alla fall. Och okej, jag kan faktiskt erkänna att bussresan var ganska häftigt, vi åkte igenom centrala London och såg stora byggnader, gator och affärer. När jag ser allt utanför blir jag bara mer och mer sugen på att få gå runt själv och utforska staden.
När vi kommer ut utanför hotellet blir jag också förvånad.
”Hur fan hade vi råd med det här?” gapar jag och pekar upp mot den stora, vackra byggnaden. ”Det är ju otroligt”
Jag hör Eva skratta lätt och går sedan upp till mig och suckar
”Ja om ändå… skulle vara en dröm att bo där”
”Vadå vad menar du?” Säger jag förvirrat
”Men lilla vän, det är inte vårat hotell” sedan pekade hon mot andra sidan gatan ”det där, är vårat hotell”
Jag vänder mig försiktigt om och ser till min fasa, den totala motsatsen till hotellet jag tittat på nyss. Man kan kalla det ruckel. Takrännorna var lösa och hängande, H:et på Hotel hade lossnat. Så nu bor vi tydligen på Ascot Hyde Park Otel. Great…
”Ska vi… bo” jag gör en grimas ”där?”
Eva tittar bekymrat ner i sin lilla resetidning hon hade med sig.
”Tja det ser ju lite… annorlunda ut på bilderna” hon tittar upp på hotellet, sen ner i tidningen igen, sedan suckar hon ”men vi får helt enkelt göra det bästa av situationen!”
Alla i klassen tar upp sina väskor och går mot hotellet. Glöm det jag sa om att London kanske i alla fall skulle bli spännande. Det kommer vara skit om det fortsätter såhär.
Efter incheckningen på hotellet, i den äckligaste receptionen jag någonsin varit i, blev alla indelade i mindre grupper för att dela rum, och eftersom att vi hade tjatat lite på Eva tidigare, hade hon sett till så att jag, Saga, Rebecca och Josefin fick dela rum. Så fort jag kom in genom dörren till vårat rum slogs jag av en stank värre än… tja allt!
”Fy fan!” Skriker Josefin och springer fram till fönstret och försöker desperat få upp det, jag är strax efter.
”Skynda, håller på att bli förgiftad!” Ropar Rebecca och slänger upp väskan på sängen.
”Men det går ju inte” säger jag och försöker ännu en gång få upp haspen, den här gången lyckas jag. Vi slänger alla ut huvudena genom fönstret och suckar nöjt.
”Har städpersonalen aldrig hört talas om vädring eller?” säger Rebecca och skrattar
”Tydligen inte” säger Josefin och går in igen ”det här stället borde ha stängts ner för länge sen” hon sätter sig på en av sängarna och suckar.
Jag hoppar också iväg från fönstret och ställer mig i mitten av rummet, det finns två enkelsängar och en våningssäng.
”Så vilka vill ha enk-” börjar jag, men avbryts av att Saga och Josefin slänger sig på enkelsängarna
”MIN!” skriker båda i kör. Jag inser då att jag också vill sova nära marken, och sneglar snabbt på våningssängen och sedan på Rebecca, jag ser direkt på henne att hon tänker samma sak. Jag slänger mig mot sängen, men Rebecca som stod närmare hinner före, och jag skriker till och stampar ilsket i marken.
”Fan! Jag vill inte sova där uppe!” jag tittar upp mot sängen nära taket, det kan finnas vad som helst där uppe. En död fågel kanske.
”Inte vi heller” säger de andra ”sorry”.
Jag suckar och hämtar min väska från dörröppningen ”jag hatar er” säger jag slänger sedan upp väskan på sängen.
Harry Styles Novell
Tänkte börja skriva en novell här tänkte jag (:
