The Center of Attention - Kapitel 40
”Just let it ring, it’s probably mum anyway, I’ll call her when I get out!” ropar han tillbaka. Jag fortsätter kolla in twitter och tänker inte mer på det. Men när den vibrerar för tredje gången blir jag lite orolig och hoppar upp ur sängen för att kolla, jag menar tänk om det har hänt henne något. Två missade samtal och ett sms. Men.. det är inte Anne. Det står varken hennes namn eller ’mum’. Det står Caroline. Jag tycker upp smset.
I’m pregnant.
Jag stirrar på smset i vad som känns som timmar, jag kan knappt andas eller höra någonting. Det är som att en stor bomb har släppts, och jag känner hur livet sugs ur mig. Caroline är gravid. Hon kontaktar Harry… eftersom att hon är gravid. Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag lägger ner mobilen på golvet igen och backar långsamt tillbaka till sängen och sätter mig. Han måste ha legat med henne, annars skulle hon inte skriva till honom. Jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Harry och Caroline. Jag ser mig förtvivlat runt om i rummet, vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Vad kommer Harry säga. När jag hör badrumsdörren öppnas minuter senare kan jag inte göra annat än att stirra rakt ut på väggen framför mig.
”Your turn baby” säger han när han kommer ingåendes i rummet med en handuk i handen. Han torkar sig i håret innan han ser på mig igen och stannar upp. Hans ansikte går från glatt till oroligt ”Babe? It’s your turn?”
Jag ser långsamt på honom och kämpar med att inte börja gråta. Han rynkar på pannan och tar några steg mot mig.
”Something wrong?”
Jag biter mig i läppen och tittar mot hans mobil igen.
”Caroline called”
Han ser förvånat på mig och sedan på mobilen, han står stilla en stund men sedan rusar han fram och tar upp den. Jag ser hur han går igenom mobilen. Hans ögon ser allvarliga ut när de glider över skärmen, jag fortsätter se på honom tills han tillslut ser upp på mig med.
”I’m not the father” säger han och ser desperat på mig.
”How do you know that?”
Han skrattar nästan när jag säger så. Sedan blir han seriös igen.
”She’s a total slut, she sleeps with everybody that’s why!”
Jag reser mig upp.
”Did you sleep with her?” Jag håller mig fortfarande för gråt och han bara står där. Han säger ingenting men jag ser att han har det. ”Why else would she tell you?”
”I…” han försöker säga något men inget kommer ut ”I...” försöker han igen.
Han suckar och hans armar faller till sidorna. ”I slept with her that day you saw us”
Mina ögon är fyllda med tårar. Jag visste det, jag fan visste det!
”Then you fucking could be the father…” säger jag ilsket och ser på honom. Han bara står där och verkar inte riktigt veta vad han ska säga. ”You didn’t tell me you slept with her”
Harry ser ledsamt på mig.
”I know…”
”You told me to trust you!” säger jag och känner hur tårarna börjar rinna. Harry ser förtvivlat på mig och sedan ner i marken.
”I know”
”And I did…” säger jag och torkar tårarna. Han ser snabbt upp igen och börjar gå mot mig.
”It didn’t mean anything I promise, it just happened!” han tar tag i mig men jag rycker mig loss.
”So? You still slept with her!?”
Jag blir äcklad när jag tänker på dem. Han kysste mig dagen efter han låg med Caroline. Dagen efter. Han bad mig att lita på honom, att inget var på gång mellan dem. Han ljög för mig. Han ljög för mig och jag föll för honom. Harry har börjat gråta nu, han verkar inte förstå vad som händer. Men gör ens jag det?
”I… I can’t stay here” säger jag till slut och torkar tårarna igen med handen. Han ser upprört på mig.
”No, please don’t leave! We need to work this out”
”There’s nothing to work out Harry!” säger jag med gråten i halsen ”You did what you did!”
Jag går snabbt ut ur hans rum och in till Gemmas, Harry skyndar efter mig och försöker ta tag i mig, men jag sliter mig loss och går fort omkring i rummet och slänger ner mina saker i väskan. Jag kan inte stanna här. Inte med honom, och inte med hans familj. Det skulle vara en lögn. Dessutom vill jag inte att Anne och Robin ser mig såhär.
”But… I love you” säger han i dörröppningen, hans röst spricker när han säger det och jag ser hur tårarna rinner ner för hans kinder. Jag biter ihop tänderna, jag vill inte känna samma sak. Inte längre. Jag stannar upp och ser på honom. Han ser så hjälplös ut där han står, med tårarna rullandes ner för kindarna. Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra!? Jag sätter mig med en suck på sängen. Jag känner hur hela min kropp skakar. Jag vill inte älska honom längre. Men det gör jag.
Han går sakta fram till sängen och sätter sig på knä framför mig.
”I’m so… so sorry” säger han och fler tårar rinner ner för hans kinder ”sleeping with her and lying to you about it is the biggest mistake of my life, I love you Tessa and I don’t want you to leave”
Jag vill inte se på honom. Han kan inte komma undan med det här så lätt. Och jag vet att jag kommer förlåta honom om jag ser honom i ögonen. Caroline är gravid för fan! Den där bebisen… den kan vara hans. Harry kan vara pappan till Carolines barn. Han kan inte bli förlåten över det här.
”I need to think about this…” säger jag tyst ”about us”
Han nickar snabbt för att hålla med, nästan lite överdrivet.
”Sure” säger han och torkar ena kinden med handen ”I could live with that, take all the time you need” han håller sina händer på mina lår och tårarna väller upp bara av att titta på dem. ”Just… please” hans röst darrar ”stay?”
”You should call her, Harry” säger jag lika tyst och ignorerar hans fråga ”the baby could be yours” Han säger inget på ett tag, men nickar till slut, långsamt den här gången.
”Yeah… sure” och han reser sig upp och går långsamt ut ur rummet. Jag sitter kvar själv. Jag skakar fortfarande lika mycket och det krävs otroligt mycket för att inte brista ut i gråt igen. Jag känner fortfarande samma sak, jag kan inte vara kvar här. Inte efter vad som hänt. När jag hör honom börja prata i andra rummet, försöker jag så tyst som möjligt ta ned väskan ner till nedervåningen. Jag skriver en lapp till Anne och Robin där jag tackar dem för allt och lägger den på köksbänken. Sedan går jag ut ur huset. Och stänger dörren försiktigt bakom mig.
När jag sitter på bussen hem den kvällen, ser jag ut genom fönstret mot landskapet utanför. Dock ser jag bara Harry överallt. Han är allt jag ser. Jag försöker att sova men det går inte, jag har för många tankar i huvudet. Vad händer nu? Hur tar jag mig hem? Vart ska jag sova i natt? Jag ringer min Mamma och gråter ut för henne. Jag hör hur frustrerad hon låter. Hon vill hjälpa mig men kan inte, allt hon kan göra är att beställa ett flyg till mig så snabbt som möjligt. Jag försöker att lägga på ganska snabbt eftersom att jag vet att jag bara gör henne ledsen. Istället ringer jag mina tjejer, en efter en. De ger mig sitt stöd, men ingen av dem verkar riktigt veta vad de ska säga. Rebecca ber mig att gå hem till Niall så fort jag är framme i London, och att jag kan sova där. Och jag blir extra ledsen när jag inser att hon åkte hem till Sverige i morse, hennes axel att gråta ut mot skulle behövas. Harry ringer mig också, många gånger. Men jag svarar inte. Jag klarar inte av att prata med honom just nu. Jag har inte ens smält vad som har hänt än. Jag klarar inte ens av att tänka på det. Jag sätter på mig mina hörlurar och lyssnar på musik med högsta volym. Jag bryr mig inte om vad någon annan på bussen tycker, inte för att det är så många här ändå. Jag lutar mig mot fönstret och blundar. Kan allt bara försvinna.
Runt halv tolv står jag äntligen utanför killarnas hus i London. Jag är utmattad efter dagen. Tänk att allt var så bra i förmiddags… vi skrattade och hade kul. Nu vet jag inte ens om vi är tillsammans längre. Jag kämpar mig upp för trapporna med väskan... ensam. Jag gör som Rebecca sa också, jag går direkt till Nialls lägenhet och knackar på. Dörren öppnas nästan genast. Och där står Niall med uppspärrade ögon och en orolig min.
”Tessa! I’ve been so worried!!” han flyger ut genom dörren och ger mig en bamsekram, jag vet att han talar sanning eftersom att jag kan känna hur häftigt han andas och hur hårt hans hjärta slår. Det får mig att le en aning. ”I never thought you would show up, are you okey?” säger han och tar upp min väska och bär in den åt mig. Jag ler svagt när jag går in och försöker verkligen hålla mig för gråt. Det är nästan alltid värre när någon bryr sig och frågar hur det är, än när ingen frågar alls. För då är man tvungen att tänka tillbaka på det och berätta, vilket alltid får mig att gråta. Han ser sorgset på mig när jag inte svarar och biter sig i läppen.
”You know, everyone’s really worried about you”
”Everyone knows?” säger jag med darrig röst. Han nickar och ser medlidande på mig.
”Harry called us all” han stoppar händerna i bakfickorna ”I mean, not to brag or anything!” säger han och börjar vifta i luften ”just to like tell us you kn-”
”-I get it Niall” säger jag och avbryter honom. Han slutar och skrattar nervöst.
”Sorry”
Jag går långsamt in i vardagsrummet och sätter mig i soffan. Om man nu kan kalla det sitta. Jag kryper liksom ihop till en liten boll och ligger där. Niall sätter sig bredvid.
”You wanna talk about it?”
Jag skakar på huvudet. Jag kan inte prata om det. Jag kommer gråta, och skämma ut mig.
”Okey… you want something to eat or drink? You must be starving”
Det är jag. Jag har inte ätit sen vi var på bageriet…
”Yeah..” säger jag tyst.
Han stryker mig över håret och ler.
”What do you want? A sandwich? Or I could go get nandos or something… yes” jag hör hur han börjar drifta iväg i sin egen värld ”that sounds kinda good actually… do you want nandos? I could really use some nandos!”
”A sandwich is great thank you…” säger jag och ler svagt.
”Oh..” säger han och reser sig upp ”okey, I’ll be right back”
Han går iväg ut till köket och jag kryper ihop ännu mer till en boll. Egentligen vill jag bara sova. När man sover glömmer man allt runt omkring och bara är, i sin egen lilla värld. Där allt oftast är bra, i alla fall i mina drömmar. Efter ett tag hör jag Niall komma tillbaka. Jag sneglar mot dörren men spärrar upp dem när jag ser vad han har med sig. Det där är inte någon macka, det där är… ett monster!? Niall ser i alla fall nöjd ut när han ställer ner den på bordet framför mig. Och jag sätter mig upp gapandes.
”What the hell is that??”
”Umm? A sandwich?”
”A sandwich?” säger jag och ser på honom. Det ser inte ut som en macka.
”A grilled chicken, cheeze, cucumber, tomato, salad and ham sandwich to be exact… I wanted to take some more ingrediends of my taste, but I thought you probably wouldnt like them so..”
Jag ser förvånat på honom, och sedan på mackan… och för fösta gången efter allt med Harry ler jag. På riktigt. Niall är sjuk i huvudet. Vem gör en sån här macka hemma? Den är större än min arm. Till slut verkar Niall bli otålig och nickar mot mackan som för att säga ’nu är det dags att äta’. Så jag tar långsamt upp mackan och tittar konstigt på den innan jag tar en stor tugga. Niall ser otåligt på mig och jag gör tummen upp.
”Is it good?” frågar han och ler stort.
”It’s great” säger jag med munnen full och skrattar. Niall skrattar också tills han hör att hans telefon ringer. Han försvinner snabbt ut ur rummet och jag förstår vem det är som ringer. Jag slutar äta och försöker lyssna på vad han säger.
”Yes… yes she’s here…….. no man, no I don’t think so….. you really fucked this up Harry”
Jag biter mig i läppen och får tårar i ögonen igen.
”No you can’t…. No she doesn’t wanna see you anyway man… I’m sorry…. Yes I’ll….. yeah I’ll take care of her…. Okey, take care of youself as well…. Mhmm, I will… bye”
När Niall kommer ut ur rummet igen har tårarna börjat rinna ner för mina kinder. Jag försöker torka bort dom innan han ser men det är försent.
”Hey hey hey, it’s okey” säger han och sätter sig intill mig ”he’s not coming”
”I’m just so…. Angry!” säger jag med gråten i halsen ”how could he!?”
”I don’t know…” säger Niall och håller om mig ”I’m sure he didn’t mean it”
Jag börjar storböla där och då. Inför Niall. Jag skäms, men jag kan bara inte hålla inne det längre. Allt kommer ut nu när första personen håller om mig.
Jag sitter längre där i Nialls famn och gråter. Och han håller om mig, hela tiden. Han finns där och lyssnar när jag behöver det. För första gången ser jag Niall som en riktigt bra och äkta vän… Till slut måste jag ha somnat för jag vaknar till av att han släcker lamporna i hela lägenheten, och jag somnar om.
”Tessa wake up!” hör jag Niall skrika och han ruskar till mig. Jag hoppar till av chocken och ser skräckslaget efter honom när han springer omkring i lägenheten. Han har tårar i ögonen och viftar med händerna.
”Where the fuck are my keys!?”
”What’s going on!?” ropar jag och sätter mig upp. Han lyssnar inte utan fortsätter springa omkring. ”Niall! What’s going on!?”
Han stannar upp och ser på mig.
”We need to go. Harry’s in the hospital”
The Center of Attention - Kapitel 39
Harry skrattar högt och visar de där perfekta vita tänderna. Jag fattar inte att jag nyss sa det där, men det är sant. Jag älskar allt som har med honom att göra, även de gångerna han är otroligt irriterande och jobbig. Han är allt jag vill ha just nu.
”Then I love you too” säger han och kysser mig på munnen ”I love everything about you”
Jag vaknar med Harrys armar runt mig och jag ler av att känna hans hud mot min. Det var faktiskt inte jag som gick över till honom inatt, utan det var han som gick över till mig. Jag vaknade till av att min dörr stängdes klockan två på natten och såg Harry tassa fram till sängen. Något av det gulligaste jag sett honom göra faktiskt. Och att vakna i den här smala, lilla sängen tillsammans påminner mig om sista dagen i Sverige, då vi vaknade på samma sätt fast i min egen säng. Jag vänder mig försiktigt om så jag ligger med mitt ansikte mot hans och ler åt hans vanliga, urgulliga sov-ansikte. Jag ger honom en puss på näsan, men inte vaknar han av det. Han bara mumlar och fortsätter sova. Jag hör hur någon fixar där nere i köket och ser en aning på Harry innan jag beslutar mig för att försöka smyga ut ur sängen och gå ner. Jag är varken sömnig eller lat idag, jag vill gå upp och äta frukost! Jag kravlar mig försiktigt ur hans armar och tassar fram till min väska där jag sätter på mig ett par mjukisbyxor till tröjan jag har på mig och går försiktigt ut ur rummet. Det luktar gott i hela huset, engelsk frukost. Min nya favorit. När jag kommer ner i köket står Robin där vid spisen.
”Smells good!” säger jag och ställer mig vid bänken med ett leende. Han hoppar till.
”Oh hey, I didn’t hear you coming!” säger han och skrattar gott ”My food always smell good, but breakfast is my specialty! You hungry?”
”I’m starving!”
”Let me give you some of this then” säger han och tar fram en tallrik och börjar hälla på bacon, äggröra, rostat bröd och tomater. ”Here you go” säger han till slut och ställer ner tallriken framför mig, jag sätter mig ner med ett leende.
”Thankyou”
”Where’s Harry? Isn’t he hungry aswell?”
”Still sleeping” säger jag med en bit bröd i min mun, och kommer på mig själv att det är oförskämt. Jag sväljer innan jag fortsätter ”but I let him sleep, he needs it before going back to work”
”I hear you… he’s gonna be busy busy busy when the album gets out”
Det gör mig rätt ledsen. Ett skivkontrakt betyder ett album, ett album betyder publicitet, och det betyder flera fans… vilket resulterar i mer jobb. Han kommer få resa mycket, vara i flera intervjuer, träffa massa fans… han kommer aldrig vara hemma. Det gör mig ledsen inte bara för min egen skull, utan för hans familjs skull också. Det får mig nästan att hoppas på att de inte blir större än de redan är. Jag tar en till tugga av brödet och lite äggröra innan jag suckar. Robin ler smått mot mig, men jag vet att vi båda tänker på samma sak.
”You just have to enjoy every minute you’ve got with him I guess” säger jag ”Cause you never know when you’ll get to see him next time”
Robin nickar.
”I’m just worried for his mother, she misses him a lot already…” han tar en tugga av ett rostbröd ”We didn’t expect him to go so soon”
Vi sitter och pratar ett tag, jag och Robin. Innan han själv måste rusa iväg till jobbet. Så där sitter jag till slut, ensam i köket med min engelska frukost och mår dåligt, i alla fall tills Harrys katt Dusty kommer förbi och beslutar sig för att ta en liten siesta på köksbänken. När jag är klar städar jag till i köket lite innan jag tassar upp till övervåningen igen och öppnar dörren till Gemmas rum. Man ser knappt Harry längre, han ligger så djupt nedgrävd i täcket att man bara ser några lockar av hans hår. Jag hoppar fram till den vita sängen och funderar ut hur jag ska väcka honom. Jag kommer inte på något bra så jag bara kittlar honom över täcket och ropar ”Wake up!”, han vrider och väder på sig under täcket.
”Stop! Stop!”
Jag skrattar högt och går fram till min väska igen där jag börjar välja ut vilka kläder jag ska ha på mig idag.
”Time to get up babe, you have a lot of places to show me today!”
Då dyker hans morgontrötta ansikte upp från under täcket med ett litet leende. Jag visste han han skulle bli ivrig om jag nämnde det vi ska göra idag. Han sträcker sig och väder sig lite om innan han ser på mig med samma trötta leende.
”Morning love”
Jag skrattar igen och kryper fram till honom vid sängen och ger honom en kyss på munnen. Sedan kryper jag tillbaka och fortsätter leta ut kläder.
”Theres breakfast downstairs”
”Really?” säger han och sätter sig upp, helt förvånad ”You… made breakfast?”
Jag skrattar till. Jag är faktiskt inte så dålig på att laga mat.
”No… Robin did!”
”Oh, that’s what I thought…” säger han sömnigt innan han ställer sig upp, han har bara sina svarta kalsonger på sig och jag försöker hålla mig från att titta. Han får inte märka att jag tittar, för då kommer han aldrig försvinna ner för att äta.
”Hey, I do cook sometimes you know!?” säger jag och ser stött på honom. Han skrattar.
”Sure you do baby” sedan försvinner han ut ur rummet. Jag skakar bara på huvudet för mig själv med ett leende och fortsätter välja kläder. Jag hittar inget jag riktigt vill ha utan springer istället in till Harrys och letar upp en av hans tröjor som jag sätter på mig. Han skrattar när han ser det först men verkar ändå på något sätt gilla att jag använder hans kläder.
Dagen spenderar vi genom att gå omkring i hans lilla stad. Vi hälsar på i bageriet han jobbade i förut, de blir riktigt glada och överaskade av att se honom. Vi får till och med jobba en stund, han visar mig vad han brukade göra för något. Stå i kassan eller baka till exempel. Han skiner verkligen upp av att vara här igen. Bara baka och ta hand om kunder liksom. Efter det går vi till hans gamla skola, det är lov här i england med så den är stängd. Men han visar mig runt utanför och vi kikar in genom lite fönster. Vi börjar nästan fjanta oss lite väl mycket då vi börjar lyfta varandra för att komma högre upp och klättrar upp på taken.
”In this classrom, I taped my hand to a table once….” säger han när vi står vid ett fönster. Jag ser på honom konstigt.
”Why’d you do that?”
”Dunno, guess I was bored” säger han och rycker på axlarna. ”My mates thought it was funny, but it hurt like hell to get it off”
Jag skrattar och himlar med ögonen. Knäppis.
Vi hittar en gammal basketboll mitt på gården också, den är smutsig och har knappt någon luft kvar i sig, men vi använder den ändå. Vi spelar och har kul i nästan en halvtimme, och jag kan säga att jag är mycket bättre på basket än vad Harry är. Men han vill inte erkänna det. Och det slutar med att han jagar mig runt hela stället bara för att jag retar honom.
När vi lekt klart går vi runt till några av hans vänners hus, de blir jätteglada av att se honom. Kramar om honom i flera minuter och berättar hur mycket de saknar honom. Det måste vara konstigt egentligen, ha en riktigt bra vän som är med i en tävling. Sen förändras allt. Jag förstår också att de flesta av hans bästa kompisar var tjejer, lite roligt sådär. Men jag förstår på ett sätt varför han kommer bättre överens med kvinnor, jag menar, har har jo bott med bara två kvinnor i hela sitt liv nästan. Så it makes sense. Jag kommer jättebra överens med dem i alla fall och de säger att vi är så söta ihop. Jag blir riktigt glad när andra faktiskt gillar att jag och Harry är tillsammans. Det är så många som är negativa och inte alls vill att vi ska vara tillsammans, som egentligen inte borde ha något att säga om det i över huvud taget. Men jag vet att det är hans fans och att de själklart vill ha honom och de andra killarna för sig själva. Som jag sagt förut, det skulle jag med. Därför kan det i alla fall vara härligt att höra ibland hur någon tycker vi se söta ut ihop. Och vi sitter bra länge och pratar med hans vänner också. Klockan hinner bli fyra och vi känner att det är dag att börja dra oss hem till Harry.
På väg tillbaka hem till honom stannar han snabbt mitt på en gata och ser ut över en liten gräsmatta, som en park fast mindre mellan husen, jag förstår inte riktigt vad han tittar på men jag försöker se dit hans blick går jag med.
”You see that bridge over there?”
Jag söker med blicken en stund men hittar till slut en liten bro öven en mini-å mellan två hus. Jag nickar.
”When I was fifteen, I had a girlfriend- she lives over there” säger han och pekar mot ett hus på gatan. Jag förstår inte riktigt varför han vill berätta det här för mig, men jag nickar igen. ”- anyway, I tried like once to be a bit romantic, so I bought a bunch of candles, and spread them out all over that bridge over there and lit them” han ser på mig och pekar samtidigt med ena handen ”and when I asked her to come out, she said no because it was too dark”
Jag ser länge på honom och väntar på fortsättningen.
”And..?” säger jag till slut.
”And? That’s it, she totally blew me off, I did all of that for nothing”
Jag fnissar lite åt honom.
”Aww babe, I bet she would’ve loved it if she saw it”
”Yeah I know, but she didn’t” säger han som att han mimar hennes röst. Jag flinar.
”Her loss”
Han nickar och skrattar.
”Anyway, that was that… then I got wasted” han börjar gå igen.
”Wait what?” skrattar jag ut och springer efter. Han bara skrattar.
När vi kommer tillbaka hem till honom hoppar han genast in i duschen. Vi båda har både mjöl i håret efter bageriet och smuts efter skolgården på oss.
”I’m after you!” ropar jag efter honom när han försvinner ut i hallen.
”No one else is here you know” ropar han och jag skrattar.
”I know just don’t take all the warm water”
Jag slänger mig ner på sängen och kollar in min twitter medan han är i duschen, och jag blir lite upprörd när jag ser att bilder har tagits på oss idag när vi gått omkring. Att människor följer efter oss bara för att få några bilder är bara obehagligt. Som tur va verkar inga ha sett oss klättra upp för taken på Harrys gamla skola i alla fall, det hade varit skämmigt. Plötsligt börjar Harrys mobil vibrera där den ligger på laddning i andra hörnet av rummet på golvet.
”Harry! Someone’s calling you” ropar jag men är för lat för att röra mig.
”Just let it ring, it’s probably mum anyway, I’ll call her when I get out!” ropar han tillbaka. Jag fortsätter kolla in twitter och tänker inte mer på det. Men när den vibrerar för tredje gången blir jag lite orolig och hoppar upp ur sängen för att kolla, jag menar tänk om det har hänt henne något. Två missade samtal och ett sms. Men.. det är inte Anne. Det står varken hennes namn eller ’mum’. Det står Caroline. Jag tycker upp smset.
I’m pregnant.
The Center of Attention - Kapitel 38
”Sorry hun, but you actually sound like that!” hon skrattar lite till innan hon lugnar sig. Harry fnyser.
”You talk like this too!?”
”But she doesn’t talk as slowly as you do, that’s why it’s so funny” säger jag och börjar skära upp små gurkbitar. Anne skrattar igen.
”But the way you talk is cute” säger hon och tar tag i Harrys kind som en bebis där han står och sköljer tomaterna. Han skrattar, ”Massive thank you Mum”
Middagen är riktigt mysig. Maten är underbar och Harrys mamma är så trevlig. Vi sitter ett bra tag och berättar om våra liv. Jag berättar lite om min uppväxt, mina föräldrar (hon tyckte det var riktigt intressant att både hon och min mamma heter Anne också), mina vänner, skolan och så vidare. Det känns trevligt att faktiskt ha någon som lyssnar, någon som tycker att det är kul att höra om mitt liv. Jag menar, det är inte särskilt intressant, men Anne lyssnar som om det vore drottningen hon pratar med. Och jag kan säga att jag också lyssnar noga när hon berättar om sitt. När hon kommer in på historierna om Harry som barn, ser jag hur besvärad han blir. Och det slutar med att han ursäktar oss från bordet och bär upp väskorna till övervåningen istället. Vi stånkar och har oss i trappen och Harry hjälper mig upp den sista biten när han kommit upp.
”Wow these are heavy” säger han och torkar sig om pannan.
”You need any help!?” hör jag Anne ropa från köket.
”No mum!” ropar han tillbaka och tar tag i handtaget på väskan igen ”thanks anyway!”
Jag fattar inte hur de kan vara så trevliga i England. Får de smisk i skolan annars? Om de inte är trevliga? Om min mamma hade ropat och frågat om jag behövde hjälp kan jag lova att jag bara hade ropat nej tillbaka, tjurigt också…
Vi fortsätter vidare in i ett rum och Harry slänger ner väskan på sängen med en pust. Jag stannar upp och ser på honom.
”Where’s my room?”
Harry ser förvånat på mig, sedan flinar han.
”What do you think this is, a five star hotel?” han skrattar lätt ”This is your room, we’re sharing”
”Really?” jag spärrar upp ögonen ”what about your mum?”
”What about her?” säger han med samma flin på ansiktet och börjar långsamt packa upp ur väskan. Jag himlar med ögonen, han måste sluta med det där.
”Is it okey by her that we sleep in the same room?”
”Same room?” säger han och skrattar ”same bed! Sure, it’s okey”
”Seriously?” säger jag och biter mig i läppen. Jag vill inte bli utslängd mitt i natten för att hon tror att jag antastar hennes son eller något. ”My mum would freak”
”It’s fine” han öppnar den lilla byrån och börjar lägga i sina kläder ”I mean, I’m sure she understands that we sleep in the same bed at my place anyway”
”Okey..” säger jag osäkert och sätter mig ner på golvet för att börja packa upp. Jag har vant mig vid detta nu. Harry gillar inte att ha kvar kläderna i väskan, även om man bara ska stanna ett litet tag, och jag har liksom hakat på det lite. Mitt i allt hör vi en lätt knackning på dörren, och där står Anne med ett leende.
”Harry?” säger hon och ser på honom med höjda ögonbryn.
”What?”
”I’ve told you before, no sleeping in the same room…” hon ser ner på mig, som sitter där nervöst med ett leende. Jag ska döda Harry som sätter mig i den här sitsen. ”I hope you understand, I’ve got this rule for his sister Gemma as well.”
”Oh, it’s no problem at all!” säger jag och reser mig snabbt och börjar packa i mina saker igen. Harry står bara där och ser sur ut.
”Mum! You gave us that rule when we were like thirteen!?”
”And you still have it” hon ser på mig igen och ler vänligt ”you can sleep in Gemmas room” Jag nickar och fortsätter.
”Mum seriously!” gnäller han samtidigt som jag packar i mina saker ”it’s not like we’re gonna bonk when you’re here anyway”
Jag stannar upp och spärrar upp ögonen. Vad. Sa. Han. Precis. Han använde inte S ordet men jag vet precis vad han menar ändå. Nämnade han precis sex, inför sin mamma, med sin flickvän i rummet. Jag tror jag svimmar. Jag ser långsamt upp mot Anne som fortfarande står i dörröppningen. Hon har nästan samma reaktion som jag har, hon verkar inte riktigt veta vad hon ska säga. Jag behöver inte ens titta på Harry för att veta att han inte alls tycker det här är pinsamt, han är ju konstig. Anne harklar sig snabbt.
”Fine, you can sleep together if it’s so important” hon ler lite när hon säger det. Nej, nej. Det får inte bli såhär, jag vill vara på hennes bra sida. Jag vill vara den flickvännen hon faktiskt kommer tycka om.
”No, no! It’s fine, it’s fine!” säger jag snabbt, ger Harry en sur blick och reser mig upp med väskan innan jag går fram till henne ”where is it?”
Anne ser lite chockad ut men pekar tillslut mot dörren bredvid. Jag ler nervöst och går vidare förbi henne och in i rummet. Jag släpper ner väskan på golvet och stänger dörren. Pust… hjälp. Jag tar några sekunder att andas innan jag långsamt börjar röra mig i rummet. Hennes rum är fint. Väldigt moget och stilrent. Det finns bilder på henne själv med vänner och med Harry i på väggarna. Jag ler och studerar en noga. Hon och Harry är riktigt lika, de har samma ögon, näsa och mun. Till och med de söta smilgroparna i kinderna. En kvinnlig version av Harry. Eller tvärtom kanske, hon är ju äldst. Harry är en manlig version av henne, haha. När jag tittat klart skjuter jag undan väskan till hörnet av rummet. Men jag låter den vara, eftersom att det är Gemmas rum. Jag vill inte packa upp alla mina saker i ett rum som jag bara lånar. Det knackar lätt på dörren och den öppnas. Det är Anne, igen. Hjälp av vill hon nu.
”I’m sorry” säger hon sorgset ”It’s just, we’ve had that rule for ages, with both Harrys and Gemmas girlfriends and boyfriends”
Jag sätter en hand för munnen och ler mot henne, gud så gulligt.
”It’s no problem, seriousy, I asked him if it was okey for you that we shared room, and he said it was”
Anne nickar lätt och skrattar till
”Well you can’t blame him for trying!”
”You have my permission to sleep in his room if you want to” säger hon och suckar ”I understand that he’s growing up now and should be able to sleep in the same bed as his girlfriend…”
Jag nickar och ler tillbaka. Jag vet inte riktigt om hon faktiskt tycker att det är okej eller inte. Hon kanske känner sig tvungen att säga så bara för att hålla Harry glad, eller något. Jag vet inte. När hon gått sätter jag mig på sängen i Gemmas rum och ser mig om ännu en gång. En natt kan väl ändå inte skada. För säkerhets skull.
Samma kväll får jag träffa Harrys styvpappa Robin. Han är en riktigt gó och skrattig karl som man lätt kommer överens med, Harry och han verkar riktigt nära också. De sitter tillsammans i soffan och ser på tv och skrattar. Jag och Anne sitter en bit bort vid ett bord och tittar på bilder. Det mest typiska man gör hemma hos ens pojkväns föräldrar såklart. Harry var en sådan gullunge när han var liten. Samma söta smilgropar och det där fina leendet, min totala favorit blir en bild på honom när han var runt fem och har Annes BH på sig, den fick mig att skratta högt. När vi kommer in på skolfotona ser jag upp mot Harry som sneglar över på mig där han sitter med ena benet korsat över det andra borta i soffan. Han ler mot mig och jag ler tillbaka. Det är så konstigt, det här är verkligen första gången som jag känt mig bekväm hemma hos någon annan. Speciellt en pojkvän. Thomas föräldrar verkade aldrig riktigt gilla mig, jag vet inte varför men jag minns att jag försökte undvika att gå dit eftersom att jag alltid kände mig så obekväm. Men här, med Harry och hans familj, känner jag mig accepterad. Som att de ser mig som en del av familjen nu.
Runt halv tio går både jag och Anne till sängs, hon ska jobba imorgon och jag är helt slut efter resan. Jag tror att Harry är lika slut som jag men både han och Robin är helt uppslukna av någon match eller något, och bara måååste se klart. Jag ger honom en snabb kyss innan jag går in och ställer mitt te i diskmaskinen. Jag brukar inte dricka te på kvällen men här i england gör de tydligen det. Jag får vänta en stund med att gå in i badrummet eftersom att Anne är där, men sedan borstar jag tänderna, sminkar av mig och flätar håret innan jag stänger in mig i Gemmas rum och sätter mig på sängen. Det blir ensamt utan Harry, men jag förstår vad Anne tänkte ändå. Om jag hade en son eller dotter skulle jag inte vilja att de sov i samma säng om de är typ under trettio haha! Jag ser mig om i rummet och tittar på hennes saker. Det står en dator vid fönstret, lite priser på en hylla på väggen bredvid och… en gitarr i hörnet bakom byrån. Den såg jag inte förut. Jag biter mig i läppen, jag vet inte om Gemma skulle vara okej med att jag rörde hennes gitarr, men låten jag skrivit till Harry är praktiskt taget klar och jag skulle gärna vilja spela lite. Jag biter mig hårdare i läppen innan jag snabbt hoppar upp från sängen och tar tag i gitarren. Det kanske inte märks att jag har rört den. Jag sätter mig på golvet och lutar mig mot sängen innan jag försiktigt börjar spela på gitarren. Jag försöker också spela så tyst som möjligt eftersom att jag inte vill störa de andra. Jag börjar mumla texten för mig själv och försöker komma ihåg allting. Plötligt knackar det lätt på dörren och jag stannar snabbt upp. Helvete, om det är hans mamma som kommer för att fråga om jag kan vara tystare kommer jag skämmas ihäl.
”Y-yes?” säger jag och får snabbt beslutsångest över om jag ska försöka göra mig av med gitarren innan dörren öppnas, men inser att det är försent.
”Hey” hör jag… Harry säga innan dörren öppnas helt ”I was just gonna check on you… what are you doing?” Han går in i rummet och stänger försiktigt dörren efter sig.
”Hey” jag ser snabbt ner på gitarren och sen upp på Harry igen. Är han verkligen så blind… igen? ”Well… Remember the song I was gonna write you?”
Han nickar lätt och ler innan han sätter sig. Hans hår är rufsigt och han ser trött ut men han är ändå så perfekt.
”That’s what I’m doing”
”You’re actually writing a song for me?” säger han och skrattar lätt ”when can I hear it?”
Jag ser nervöst på honom, jag börjar tvivla på om jag faktiskt kan göra det här. Jag menar, är det inte lite töntigt att sjunga ut sina känslor för någon? Är inte det lite Romeo och Julia töntigt? Speciellt Harry, som sjunger på riktigt… jag sjunger inte ofta, jag vet inte ens om jag kan sjunga. Men ändå, nu har jag faktiskt skrivit den här, och även om det inte är värsta pang-låten kan jag väl ändå sjunga den för honom. Jag måste våga.
”Now… if you want”
”Is it finished??” säger han och ler stort, jag nickar innan han skiner upp ännu mer ”please, yes”
”Okey” säger jag och skrattar ”but you can’t laugh at me”
”You never know” säger han och skrattar ”if you sing really badly I might have to”
”Hey!” jag ser surt på honom och slår honom på armen ”if you’re gonna laugh i’m not singing”
”Okey okey” säger han och lugnar sig och håller sig för magen ”I won’t laugh, I swear… I would never laugh at you”
”Okey…” jag tar ett djupt andettag och ska precis börja spela, innan jag suckar ”God this is so cheezy”
”Noo! Please just… please?” han ser på mig och putar med underläppen ”I want to hear it”
Jag tar ett till djupt andetag och ser på Harry innan jag börjar spela. Jag tror att jag ska dö precis innan jag öppnar munnen för att sjunga.
”You come around and let the seasons change, you come around and leave the way you came, you come around and wipe the tears away, it makes me want to give my heart away”
Jag sneglar upp mot Harry som sitter helt blixtilla och mest ser förvånad ut, jag tvekar en sekund över om jag ska fortsätta eller inte. Jag känner hur nästan hela jag skakar av nervositet, men han har inte börjat skratta än i alla fall
”The way you speak and ease me without words, and when you're gone it makes me toss and turn, you come around and make sure that it hurts, make sure that it hurts when you're away”
Jag ser upp på Harry igen, för att försöka få fram något ur hans ansiktsuttryck… men jag ser varken ett flin eller ett skratt… han ler. Men inte på hans vanliga glada, Harry sätt. Det är något helt annat, men det får mig att fortsätta se honom i ögonen.
”Here among the clouds, we are safe and sound, you lift me up, you lift me up,
you come around and light up everything, you stun me with your smile and all you bring, you come around and make me wanna sing, and make me wanna sing my fears away”
Jag vågar nästan inte se på honom längre, och min blick flackar ner mot gitarren igen. Hela den här grejen ger mig rysningar, att jag för det första ens vågar sjunga inför honom är helt sjukt, att jag sen vågar se honom i ögonen samtidigt. Jag tror jag svimmar.
”Here among the clouds, we are safe and sound, you lift me up, you lift me up…”
Jag vågar inte ens se upp på honom när jag slutat spela. Hela jag skakar fortfarande och jag skäms totalt också. Hur kunde jag sjunga inför Harry! Harry som är en sångare själv som är med i ett band… som snart ska släppa en skiva! Jag har gjort bort mig. Jag ser snabbt upp på honom och ska precis ursäkta mig för hur fruktansvärt dåligt det var och att… jag fryser till. Han… han gråter.
”Are you… crying?” frågar jag och ser noga på honom. Han spärrar upp ögonen och torkar snabbt bort tårarna med armen.
”What? No” han tar ett djupt andetag och drar händerna på ansiktet. ”God no, I was just”
Jag skrattar lätt.
”Was it that bad that I made you cry??”
Han skrattar till också och tar ett djupt andetag till innan han blåser ut allt uppåt mot ansiktet så hans hår i luggen rör sig lite. ”Wow” Han ser runt i rummet i några sekunder och sen på mig igen ”No, that was… wow”
Jag biter mig i läppen innan han fortsätter prata.
”Nobody, has ever written me something like that before…”
”I’m so ashamed… and my singing... god” säger jag och känner hur jag blir helt röd i ansiktet.
”No don’t be! You have a great voice” säger han upprört ”Can’t you see I got touched by it!?” han pekar upp mot sina ögon som fortfarande är helt tåriga och rödsprängda. Jag skrattar hårt åt hans kommentar och ger honom en snabb kyss. Sedan ler jag bara mot honom.
”Well… I wanted to write you that because…” jag tar ett djupt andetag och pillar med hans fingrar ”because I think I love you”
Han stirrar på mig.
”You do?”
”I mean…” säger jag tyst och ser honom i ögonen ”I love being with you, I love to talk to you, even on the phone” säger jag och skrattar ”I love sleeping in the same bed as you, I love eating next to you, I love... sitting here with you… I love your family… I just... Love you”
Harry skrattar högt och visar de där perfekta vita tänderna. Jag fattar inte att jag nyss sa det där, men det är sant. Jag älskar allt som har med honom att göra, även de gångerna han är otroligt irriterande och jobbig. Han är allt jag vill ha just nu.
”Then I love you too” säger han och kysser mig på munnen ”I love everything about you.”
Asdåligt, cheezy kapitel men aja! Äntligen har jag internet & tid! Hoppas ni är nöjda ändå... Och i nästa kapitel: Hell breaks lose!
Update
Hej på er alla läsare!
Tänkte bara berätta varför ett nytt kapitel inte har kommit upp än! Mitt internet har varit borta i snart två veckor, och det är fortfarande inte tillbaka. Jag sitter just nu med ipaden med ett simkort i... Nästa kapitel är dock klart och kommer upp så fort mitt internet är tillbaka!
Jag kan dessutom meddela att novellen har fått ett officiellt twitter-konto, där jag kommer uppdatera er och svara på frågor och så vidare som gäller novellen. Så slipper jag ta det här! Låter det bra!? @tcoaupdate
Och till er som tjatar om mer drama, det kommer! Jag lovar! Snarare än ni tror! Hej så länge :)
The Center of Attention - Kapitel 37
”This is my street”
När vi passerat ett par hus svänger vi tillslut upp på en liten uppfart utanför ett hus. Harry ser glatt mot mig innan han skyndar sig ut ur bilen. Jag är strax efter honom. Han suckar nöjt när han ser upp mot huset som är hans hem. Jag ler mot honom, innan jag också ser mot huset som står framför oss. Jag blir förvånad när jag ser att det finns två ytterdörrar bredvid varandra istället för en. Men inser snabbt att han bor i radhus. Det får mig nästan att skratta, tänka sig, Harry Styles bor i radhus. Eller… bodde. Paul går snabbt förbi oss och börjar plocka ut våra väskor ur bilen.
”I didn’t know you lived in a… a” jag letar efter ordet radhus. Men svensken som jag är kommer jag inte på det. Rad.. ehh? Hus är house, men rad? Harry ler mot mig.
”Row-house”
”Yeah, that” säger jag och ler lite generat tillbaka mot honom.
”Well” säger han och ser tillbaka mot huset ”that’s where I grew up” han ser tillbaka mot mig ”in a row-house”
”Nice neighbors?”
”They’re okey” säger han och flinar.
”Kids” ropar Paul och smäller igen bakluckan ”I have to get going”
”Aww Paul don’t leave yet!” säger jag och putar med underläppen. Han skrattar och ger mig en vänlig kram.
”I need to get back hun, don’t want my dinner to get cold”
”Thanks for giving us a ride Pauly” säger Harry och kramar om honom också.
”Anything for you” säger han och ruskar till Harry i håret, sedan håller han upp pekfingret i ansiktet på honom och ser allvarlig ut ”don’t do anything stupid, okey?”
Harry suckar och himlar med ögonen.
”I promise”
”Good” säger han och ger honom en snabb klapp på axeln. ”Bye! Call me when it’s time to get back”
”See you, Paul” ropar jag tillbaka och vinkar.
”Don’t worry” säger Harry och går mot väskorna och tar upp en ”we’ll take the train or something”
Paul hoppar in i bilen och vinkar snabbt genom bilrutan som att säga att han hörde vad han sa. Sedan backar han ut ur uppfarten och försvinner ner för gatan igen. Synd att han inte kunde stanna längre.
Jag hör Harry stånka och ser att han har gett sig på alla väskorna själv och jag springer fram till honom.
”Here let me help you”
”Nahh I can handle it!” säger han andfått.
”I’m sure you can babe but I don’t want you to pass out on the way to the front door” jag tar tag i en utav väskorna ”I mean what would I tell your mum?”
Harry skrattar och låter en aning lättad av att jag tagit en utav dem.
”Which door’s yours?” frågar jag och ser bak på honom. Han flinar.
”Guess”
”…Harry” säger jag och suckar.
”Guess!” säger han ännu en gång och nickar mot dörrarna. Jag himlar med ögonen och studerar båda dörrarna. Ena är ganska smal och blå, den andra är lite bredare och vit, med ett fint fönster i. Om jag inte hade märkt en ynka detalj på den vita dörren skulle jag säkert valt den blåa dörren. Men Harry lämnar alltid spår efter sig.
”The white one” säger jag och ser på honom nöjt. Han ser förvånad ut.
”Really? How’d you know?” sedan flinar han ”Lucky guess”
”No, theres an ’H’ carved in to the door” säger jag och pekar mot ett litet H långt ner på dörren. Det är så typiskt Harry att göra något sådant. Han var liten och uttråkad, varför inte rista in ett H för Harry i dörren? ”Right there”
”Really!?” säger Harry och spärrar upp ögonen. Någon sekund senare är han nere på marken och studerar H:et noga. ”Wow! I totally forgot about this”
”You remember now?”
”Yeah…” säger han och stryker fingrarna över det ”I was like nine”
”Aww, little Harry chav”
”Hey! I was not a chav!” säger han och ser skrattandes på mig.
”I think you were” säger jag och klappar honom lätt på huvudet och han reser sig upp.
”I had class when I was a kid”
”Sure you did” jag blinkar mot honom och kysser honom på kinden.
”Whatever” säger han och letar i fickan efter något. Efter några sekunder dyker ett par nycklar upp ur fickan och han ler. ”Still got the keys!”
Jag ler bara tillbaka samtidigt som han låser upp dörren. Jag tar ett djupt andetag. Here it goes.
”Hello??” han sparkar av sig skorna och tar några steg in i huset ”Mum?”
Jag ser mig om i hallen och försöker ta in allt. Det är väldigt hemtrevligt här, inte så stort, men inte heller för litet. Precis lagom.
”Yes! In the kitchen!” hör jag en kvinna ropa. Men han hinner inte ens komma in i köket utan hans mamma är redan ute i hallen efter några sekunder. ”Aww my baby” säger hon med världens största leende och kramar om honom. Hans mamma, Anne, har mörkt medellångt hår som hon har utsläppt hängandes ner för axlarna. Hennes kroppsform är normal, väldigt snygg för hennes ålder! Om man jämför med min mamma i alla fall…! På sig har hon en beige/brun långärmad tröja som hon har kavlat upp till armväcken, hon har ett par vanliga jeans och fina smycken här och där. Hon klär sig fint också. Men det är inte det finaste med henne… det är hennes ansikte. Hon är så vacker så att jag smäller av. Varför kan inte jag se ut sådär? Jag förstår vart Harry har fått sitt fina leende ifrån. Hon håller Harrys ansikte i sina händer och berättar ut mycket hon har saknat honom och att hon älskar honom. Det får mig att le, men det får mig också att känna mig lite… i vägen eller vad man ska säga. Jag står där helt nervös och tyst i deras hall liksom. Men precis som jag tänker så ser Anne upp från Harry och över till mig. Hennes leende blir större och hon går genast fram till mig.
”And you must be Tessa, it’s so nice to finally meet you!”
Jag börjar sträcka fram en hand men hon går istället in för en kram. Jag blir lite tagen men ändå glad att hon redan känner för att ge mig en sådan hälsning. Jag kramar glatt tillbaka och jag ser hur Harry stoppar händerna i fickorna på sina jeans och ler bakom henne.
”Nice to meet you too Anne” säger jag nervöst och känner hur mitt hjärta bultar.
”I’ve heard so much about you dear, I have been trying to make Harry get you here for weeks now!”
Jag skrattar och tittar på Harry. Så han pratar med mamma sin om mig i alla fall.
”Yeah, I hate that Sweden’s so far away, or I would’ve met you a long time ago”
Vi har börjat röra oss mot köket nu och hans mamma skiner upp när jag nämner Sverige.
”Yes!! It’s amazing how he found a Swedish girl he likes!” hennes röst går nästan upp i falsett när hon säger ’Sweden’ ”and that he met you here in the UK is even more amazing!”
”I know, the way we met is odd really” säger jag när vi kommit in i köket. Köket är nästan mer hemtrevligt. Ljust och fint. Påminner mig nästan lite om mitt eget, en fristående bänk i mitten av rummet med barstolar till. Söta blommor i fönstret och härliga foton och magneter på kylskåpet. Jag återgår till att se på Anne som ställer sig vid spisen. Det fräser i pannan som står där men jag hinner aldrig se vad det är i. ”But amazing.. in a way” säger jag och ser snabbt på Harry som ställt sig bredvid mig. Han håller om mig från sidan och jag blir både glad och nervös av det. Hans mamma vet ju såklart att vi är kära, men jag vill göra ett gott intryck innan vi börjar gulla.
”Ehm” säger jag och går snabbt ifrån honom och ställer mig bredvid henne ”what are you making?”
”Harrys favorite!” säger hon och ler mot mig innan hon rör om lite, i köttfärsen ”Tacos”
”Really!?” ropar Harry glatt. Jag skrattar till.
”I didn’t know tacos is your favorite” säger jag och ser upp på Harry.
”How can it not be!?” säger han och spärrar upp ögonen samtidigt som han sätter sig på en utav barstolarna ”it’s the best mixture of flavours ever!”
Både jag och Anne skrattar åt det han säger.
”Do you know what my favorite food is?” frågar jag och flinar mot honom.
”Yes!” säger han och lyfter upp en finger i luften ”actually I do, I pay attention… unlike other certain people!”
Jag rynkar näsan och flinar mot honom.
”What’s my favorite food then?”
”Pizza”
Shit, han har rätt.
”You told me when we ordered pizza to my place”
Nu minns jag, haha.
”Oh, right” säger jag och ställer mig bredvid honom, och han håller fast mig sittandes med sina ben om min kropp. ”But pizza’s not something I could eat every day”
”You’re right about that” säger Anne och skrattar ”then you would feel very sick I bet”
”I think my favorite food is like, always changing, it depends on what I feel like having” säger jag och stryker min hand över Harrys ben under bordet, så hans mamma inte ser ”you know, if I feel like having a salad I can think it’s my favorite food at the time just because.. well I really feel like having a salad!”
”I know what you mean!” säger Anne och nickar ivrigt på huvudet.
”I don’t” säger Harry och rynkar pannan ”your favorite is your favorite? You can’t have many favorites, that doesn't make sense”
Jag orkar inte ens förklara och himlar bara på ögonen, Anne verkar tänka desamma då hon bara vänder sig mot köttfärsen igen.
”Oh!” säger hon plötsligt ”speaking of salad, could you guys cut up the vegetables?”
Hon viftar med den stora sleven hon använder till köttfärsen och pekar mot grönsakerna på bänken lite längre bort.
”Sure” säger Harry och reser sig upp. Han leder mig dit bort, med handen… diskret på min rumpa. Jag spärrar upp ögonen mot honom men han flinar bara. Dock verkade Anne inte märka något… som tur var.
”What do you want, the tomatoes or the cucumber?”
Jag börjar fnissa.
”What?” säger han och håller upp gurkan i luften och ser förvånad ut.
”The way you say tomatoes sounds funny” säger jag och försöker hålla mig för att skratta mer ”I’ll take the cucumber” jag tar tag i gurkan och går för att skölja den snabbt. Harry skrattar ett kort högt skratt.
”Nooo, the way you say it sounds funny, Miss American girl”
”Pfff, Mr. Toomaaeeetooo” säger jag och härmar Harrys accent. Jag får nästan mig själv att skratta för att det är så bra. Harry ska precis öppna munnen då till och med hans mamma börjar skratta från där hon står vid spisen.
”Mum!” säger han och stirrar på henne med ett leende i mungipan.
”Sorry hun, but you actually sound like that!” hon skrattar lite till innan hon lugnar sig. Harry fnyser.
”You talk like this too!?”
”But she doesn’t talk as slowly as you do, that’s why it’s so funny” säger jag och börjar skära upp små gurkbitar. Anne skrattar igen.
”But the way you talk is cute” säger hon och tar tag i Harrys kind som en bebis där han står och sköljer tomaterna. Han skrattar,
”Massive thank you Mum”
Chav = engelskt slang, ungefär som en fjortis fast mer trashig. fake bling-bling och en taskig attityd ;)
Sorry för det långa uppehållet, men har helt enkelt inte haft tid/lust! :)♥
The Center of Attention - Kapitel 36
Jag vaknar av en mjuk kyss på läpparna. Den kommer som en fortsättning på drömmen jag hade, drömmen om Harry. Drömmen handlande om hans familj... när jag träffade dem. Jag kanske inte har insett det förns nu men är riktigt nervös över att träffa dem. Speciellt hans mamma. Men tankarna av at Harry kommer vara där med mig får det att känns så mycket bättre. Om Harry gillar mig, måste det väl ändå finns en stor chans att hans mamma gör det också? .. eller? Jag känner hur ännu en kyss planteras på mina läggar och tankarna flyger tillbaka till igår och jag känner hur mitt hjärta börjar bulta snabbare. Det var perfekt. Jag öppnar långsamt ögonen och ler mot synen jag möter. Harry lutad en bit över mig med ett leende på läpparna. Hans hår står åt håll och kantar och han har yttebyttesmå påsar under ögonen som vanligt.
”Morning baby” säger han och kysser mig en gång till. Jag sträcker mig en aning mot de mjuka lakanen och ler större.
”Morning”
”Did you sleep well?” frågar han och stryker ett finger över mina axlar och mitt nyckelben. Jag nickar.
”Yes oh my god”
Harry ser på mig med ett… perverst leende. Som att han tror att jag syftar på igår, vilket jag inte gör. Jag menar, det var otroligt. Men nu snackar jag om sängen, inte honom.
”Because the bed is so soft?” säger jag och höjer på ögonbrynen. Harry ser besviket på mig och jag skrattar.
”It’s even better when you’re in it babe” säger jag och kysser honom på kinden, han ler stort tillbaka ”did you sleep well?”
”Yep!” säger han glatt ”because my pillow’s so soft… and no I’m not talking about your boobs, I’m really talking about my pillow”
Han slänger ned huvudet på huvudkudden och ler fjantigt mot mig. Jag fnyser och skrattar till. Jag hatar när han driver med mig.
”Well you can have mine too” skrattar jag ut och trycker ner min kudde i ansiktet på honom. Han skrattar och tar tag i kudden, jag försöker hålla kvar den men han är starkare och den flyger tvärs över rummet. Jag suckar och ser på honom, innan jag ler smått.
”Yesterday was nice” säger jag och lägger mig på hans bröst. Jag känner hur han andas, han ler tillbaka mot mig.
”Yeah”
Jag ljuger verkligen inte när jag säger det. Jag menar, jag är inte ens säker på om alla de tjejerna han har varit med är så negativt after all. Jag menar, he’s got skills. Han var hundra gånger bättre än Thomas. Men det skulle ju såklart kännas bättre om han var lite på samma nivå som jag… nu är det ju jag som är sämst. Jag tänker inte nämna det dock, skämma ut mig är ett nej nej. Jag fortsätter le mot honom och letar efter något annat att prata om.
”When are we leaving?”
”Uhmmm, what time is it?” säger han och verkar inte alls planera på att leta efter någon klocka. Jag suckar och sträcker mig ner till golvet på min sida där min mobil ligger och laddar. Jag kämpar efter luft i den obehagliga ställnigen jag är i men lyckas ändå klämma fram att klockan är halv tio.
”Is elven good?”
Jag sätter mig upp i sängen igen och ser på honom som om han är dum i huvudet.
”You really think I’ll be able to shower, get dressed, eat and pack in one and a half hour?”
”I do all of that in half an hour” säger han och rycker på axlarna.
”Well I don’t”
Han skrattar och sätter sig upp.
”Take your shower and I’ll help you pack”
”What about breakfast?”
”We’ll take that on the way if we don’t have time”
”Okey” säger jag och ler innan jag ger honom en kyss på kinden och klättar över honom för att komma ner på andra sidan sängen. Han smiskar mig på rumpan när jag är halvvägs över och jag skriker till.
”Hey!”
”What?” säger han och skrattar ”that’s my property now”
”Hah! You think you can smack me on the ass whenever you want just because we’re together?” säger jag med en förvånad min och håller mig för rumpan.
Harry rycker på axlarna.
”Well that and because we sleep together now… yeah”
Jag öppnar garderobsdörren och tar ut nya kläder samtidigt som jag skrattar högt åt honom.
”That’s what I’m gonna say when I kick you in the balls”
Jag förstår inte riktigt hur vi hinner, men fem i elva står vi faktiskt nere i garaget igen och packar in allt i bilen. Vi har packat ner allt vi behöver under tiden i Holmes Chapel.. vi har ätit frukost och vi har sagt hejdå till alla. Jag har kramat om Becca hundra gånger då hon inte kommer vara kvar här när vi kommer tillbaka. Hon sa att vi skulle ha så roligt som möjligt och att Harrys mamma kommer älska mig till hundra procent, det höll Harry glatt med om. Det är häftigt egentligen hur våra liv har förändrats sen klassresan. Nu kommer vi åka ner till England flera gånger om året då våra pojkvänner bor här… våra kända pojkbands-pojkvänner. Sjukt.
”It’s so cool that you guys can get your license at sixteen! I want to be able to drive like you” säger jag och kämpar med att trycka in en väska i bakluckan.
”We can't” säger han och slänger in den sista. Jag stannar upp, va?
”What?”
Han trycker in den sista och den jag försökte med och stänger bakluckan.
”We can't”
”Yeah I heard you but what do you mean?”
”We can't drive until we're eighteen. I don’t have my license yet”
”But how can you drive?”
”Technically… I can’t” säger han och ser skyldigt på mig. Jag stirrar rakt ut i luften.
”You’re not allowed to drive…? But you drove me before?”
Harry skrattar nervöst och går fram till förardörren.
”Let’s just say I’m practice driving…”
”What!?” ropar jag ut ”what if you get caught!?”
”I wont, I promise”
”You cant promise that Harry!” säger jag gnälligt och ser ledsen ut ”I didn’t know you didn’t have a license”
”I know” säger han och öppnar dörren ”because if you did you wouldn’t have gone with me, just get in the car, please?”
”No!” säger jag och stirrar på honom ”I won’t go with you if you can’t drive you idiot!”
”I can!” ropar han ut ”Just not… legally yet”
Jag stönar högt.
”Seriously, what if you get caught? You’ll go to jail or something! And what would you mum say!?”
Harry skrattar.
”Stop laughing Harry!” säger jag ledset ”You can’t say you’re practice driving if you don’t have anyone that’s got a license with you in the car”
”I know, but they never check around here. And what my mum doesn't know wont hurt her!”
”Of course she'll find out! Can’t you just get someone to drive us?”
”Everone’s off work” säger han och lägger armen på taket av bilen ”please just get in the car, nothing will happen”
Jag ser mig nervöst omkring. Ska jag lita på honom? Det känns så fel, men det kanske inte alls är som i Sverige som han säger. Ingen kanske bryr sig här. Dessutom väntar Anne på oss… jag biter mig oroligt i läppen innan jag tar några steg mot bilen. Harry ler mot mig och drar ner armen från taket igen.
”It’ll be fine, I promise”
Jag säger inget utan sätter mig bara i passagerarsätet tyst. Om vi blir tagna av polisen ska jag slå ihjäl honom. Han sätter sig ned i förarsätet och ser riktigt nöjd ut. Jag bara kniper ihop när han håller på och fifflar. Men när han sätter igång bilen och börjar backa ut sätter paniken in.
”STOP!” skriker jag. Han stannar tvärt och ser förvånat på mig. ”I wont go with you if you drive”
”What were you thinking? You know your mother would have gone crazy if she found out” Harry sneglar irriterat på mig ifrån baksätet samtidigt som Paul skäller ut honom från framsätet bredvid mig. ”You’re lucky I was free today or you would’ve had to take a taxi, everything’s closed today”
”Whatever…” muttrar Harry ut. Jag vet att han är irriterad på mig nu, men jag gjorde det här för båda oss. Om vi hade blivit stoppade hade ingen av oss kommit till Holmes Chapel. Dock känner jag mig skyldig som fick Harry att ringa just Paul, som fick lämna sina barn idag på sin lediga dag bara för att skjutsa oss. Till Homes Chapel dessutom, det tar cirka tre timmar att komma dit ifrån London. Det blir sex timmar totalt för stackars Paul.
”And you couldn’t even sit back here with me?” säger Harry buttert. Jag ser sorgset bak på honom.
”I get really sick if I sit in the back for a long time, I have to look at the road.”
Harry bara korsar armarna och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag ser på honom. Hur kan man vara söt när man är sur? Han lyckas i alla fall. Jag sitter och pratar lite med Paul den första timmen. Han berättade om hur han fick jobbet och att han verkligen ser killarna som sina egna. Det tyckte jag var gulligt. Han kommer nog få vara kvar en lång tid hos dem. Hoppas jag i alla fall, han håller alltid killarna i styr. Jag vet att han kan verka tystlåten och lite läskig sådär i början, men när man börjar prata med honom är han verkligen riktigt schyst och pratglad. När vi stannar för lunch verkar Harry helt ha glömt bort att han ska vara arg och pratar med oss som vanligt, han ska till och med envisas med att vi alla ska ha de små papperskronorna på oss när vi sitter inne på Burger King. Så där sitter vi alla tre, med kronor på huvudet haha! När vi drar tillbaka till bilen passar jag på att ta en bild på Harry när han sitter helt forever alone i baksätet och lägger upp på twitter. Han ler dock på den och verkar inte alls vara sur över det längre. Jag märker hur jag genast får massa respons på twitter, men som vanligt, tittar jag inte på vad alla skriver. Den ända gången jag svarar är när Louis skriver att det är som vanligt dådå, vilket fick mig att skratta. Runt fyra svänger vi in på Holmes Chapels gator och jag kan riktigt se hur Harry lyser upp. Jag ser glatt omkring på allting och tänker mig hur det var för honom att växa upp här.
”I used to work here” säger han och pekar mot ett bageri. Jag har ett svagt minne av att han berättade det i sin X Factor audition, men jag känner ändå för att reta honom lite.
”You worked… there?” säger jag och skrattar. Han skrattar med.
”Yeah I used to work in a bakery, got a problem with that?”
”Nahh” skrattar jag ut ”you can use those skills and bake me a cake”
Vi åkte också förbi hans gamla skola och jag kan riktigt se hur minnena flödar i hans huvud. Det måste vara tråkigt, egentligen, att inte ens få avsluta skolan där man började. Jag vet att han just nu håller på att avsluta skolan i London, tillsammans med killarna. Så de ska slippa allt sådant när deras album släpps, så de bara kan fokusera på det. Men han har berättat för mig att det är något han skulle vilja gå tillbaka till. Skolan här. Till slut svänger vi in på en liten mindre gata och han ler stort mot mig.
”This is my street”
