Jag åker hem idag. Jag åker faktiskt hem idag. Det känns så konstigt. Varje gång jag är med Harry, känns det som att tiden stannar. Det spelar ingen roll om det är här i London eller hemma i Sverige. Det är som att vi är i vår egna värld, och det känns som att vi aldrig kommer behöva säga hejdå. Sedan kommer dagen då någon av oss behöver åka, och man tvingas tillbaka till verkligheten. Han ligger bortvänd ifrån mig, men mitt hjärta går ändå fortare bara av att se honom bakifrån. Hans breda rygg med pyttesmå fräknar på, hans bruna lockiga hår som alltid står åt alla håll och kanter när han vaknar. Jag kan inte hjälpa att lägga mig närmare honom, trycka upp mig mot hans härliga figur. Där ligger jag och gosar in ansiktet i hans nacke och rygg. I väntan på att han ska vakna. Även om det här inte har varit den bästa resan för att hälsa på honom, vill jag inte åka. Jag vet inte när jag kommer se honom igen. Han kommer vara upptagen med turnen, och jag kommer vara upptagen med skolan. Och min mamma och pappa kommer verkligen inte släppa iväg mig igen på ett tag. Förhoppningsvis har de lugnat ner sig till sommarn, så jag kan hälsa på honom på turnen. Det är mitt mål just nu. 
Plötsligt hör jag Harry grymta till där från andra sidan kroppen, och jag sticker upp huvudet.
”Morning” säger jag sömnigt när jag förstår att han är vaken. Det tar ett tag innan han svarar, men tillslut klämmer han fram ett god morgon också.
”Do we have anything to do today?” frågar jag och trycker mina läppar mot hans axel. Han skakar lite på huvudet, innan han lågsamt vänder sig om mot mig.
”Nothing”
Han lägger armen om mig och jag trycker mig närmare. Jag vill inte lämna den här famnen.
”I’m leaving today…” säger jag tyst, och sorgset. Han nickar och ser mig i ögonen, innan han börjar stryka små cirklar med handen på min bara rygg.
”I know”
”I don’t wanna leave”
”Then don’t. I don’t want you to either” säger han sorgset. Jag sväljer… om ändå. Om jag ändå kunde stanna här. Jag vill inte hem. Jag vill bo här.
”I wish I could stay…” börjar jag.
”…But you can’t” avslutar han åt mig, och jag nickar lite. Han fortsätter göra cirklar i min rygg som ger mig rysningar igenom hela kroppen. Ibland önskar jag att jag hade föräldrar som inte brydde sig. Föräldrar som lät mig göra vad jag ville.
”I’ll be eighteen soon” säger jag sedan tyst. Jag vet inte varför jag sa det. Det är nästan som att mina läppar började röra sig av sig självt. Och vad menade jag med det? Ska jag bo här när jag fyllt arton? Det kan jag väl ändå inte. Är det så att mitt hjärta försöker styra över min hjärna? Han ser allvarligt på mig, som att han också funderar på vad jag menade med vad jag sa. Jag stirrar smått på honom i väntan på ett svar. Att han ska förklara för mig vad jag menade.
”What are you saying..?” frågar han tyst.
”I don’t know” svarar jag förvirrat. Mina föräldrar har ingen kontroll över mig när jag fyllt arton. Maj. Tre månader. Om tre månader kan jag vara med Harry. ”My parents can’t tell me what to do anymore when I’m eighteen”
”Yeah, but you still have school” säger han och lägger sig på rygg i sängen. Jag lutar mig genast på hans bröst och ser upp i hans ögon.
”I can study here”
”Are you saying you wanna live here?”
Hans röst lät varken arg, ledsen eller glad. Inte ens förvånad. Den var helt neutral vilket gör mig nervös över vad jag ska svara. Är det vad jag vill? Vill jag bo här?
”I guess so” svarar jag tyst, utan att släppa hans blick. Kan jag verkligen lämna mitt liv bakom mig. Min familj och mina vänner, för honom? För ett liv i London.
”With me?”
”Uhm” säger jag och skrattar nervöst. ”Well… I don’t know where else I’d live… and I don’t have the money to buy an apartment… You’re the only reason I’d move.”
”You’d really move to be with me?” frågar han nästan förvånat. Jag rycker på axlarna.
”Yeah… I mean… who says it’s forever. But I know I love you and I want to be with you.”
”Wow…” säger han och gapar lite ”I never thought you’d do something like that”
”You don’t have to say yes” säger jag och biter mig lite i läppen ”I don’t want to invite myself in or anything…”
”No, no!” säger han och stryker undan mitt hår från kinden. ”I want you to stay here. I just can’t believe you want to”
”We’ll see what happens” säger jag lugnt och lägger min hand på hans bröst. Han nickar stilla, och det blir tyst ett tag. Det är nästan så att jag tror att han har somnat om. Men plötsligt harklar han sig.
”I’m really sorry about this weekend” säger han försiktigt, och jag biter mig i läppen.
”I’m sorry too”
”No, seriously” säger han med en lång suck ”it’s my fault things got bad and… well it’s always my fault but… I’m really sorry. I wanna change.”
”Change?” jag ser frågande på honom. Vad menar han? Jag gillar honom som han är.
”I know I can have these… mood swings sometimes. And I know I hurt you when I do.”
Han kramar om mig hårdare.
”I don’t wanna lose you, and I know I have to change. I will, I promise”
”I like you the way you are” säger jag och ser honom i ögonen. Hans blick är allvarlig.
”I don’t”.

Runt tolv har jag kontaktat tjejerna och mamma. Jag, Saga och Jossan ska ta ett flyg som går vid sju. Då är vi i Sverige igen vid nio ungefär… och helt hemma vid tio. Det är en rätt okej tid. Jag orkar dock inte tänka på att jag ska upp till skolan imorgon. Som jag sagt många gånger förut vill jag bara ligga kvar här i Harrys famn. Vi har inte gått upp än. Jo, när Harry hämtade pizzan vi bestämde hem till frukost och lunch. Annars har vi bara legat här. Jag börjar få mer och mer press på mig att säga något om Caroline och bebisen. Men vet inte hur jag ska ta upp det. Jag vill inte göra honom irriterad igen. Vi sitter och pratar och äter ett tag. Men till slut bestämmer jag mig för att ta upp det, och sväljer hårt.
”So…” börjar jag och pillar lite på min pizzaslice ”you might become a dad a month from now”
Han sneglar upp på mig samtidigt som han skär upp en bit till sig själv. Han vet att det är svårt för mig att prata om det här också så jag hoppas att han håller humöret.
”Tessa..” säger han och rynkar pannan ”we don’t have to talk about this”
”But I want to talk about it” säger jag bestämt. Det spelar ingen roll om jag gillar det eller inte. Jag måste veta saker. Jag kan inte bara tänka att jag inte vill veta något om det. Jag kan inte tänka att jag inte vill prata om det om han inte tar upp det först. Och jag kan framförallt inte tänka att jag hoppas på att barnet inte är hans. Det är ett barn. Och om det är hans, behöver det honom.
”You sure?” frågar han och ser mig allvarligt i ögonen. Jag nickar och försöker se tuffare ut än jag är. Jag kan erkänna att jag är rädd. Vad som kommer hända när barnet kommer. Om han faktiskt är pappan, hur kommer saker och ting se ut då? Vad kommer hända med hans karriär? Vad kommer hända med hans vardag? Och vad kommer hända med oss? Jag har en miljon frågor som jag inte ens vet om han kan svara på.
”What do you want to know?”
”I don’t know… how you feel about it?”
Han suckar, och ser ut som att han tänker efter. Han själv kanske inte vet vad han ska tycka, eller känna.
”Honestly… I don’t know” säger han och sväljer ”some days, I just wish it never happened… and other days.. I…  I kinda look forward to it”
Han ser försiktigt på mig. Som att jag skulle bli arg över att han känner så. Verkligen inte. Som sagt, förtjänar barnet en pappa. Jag nickar vänligt och tar hans hand, vilket verkar få honom att må lite bättre.
”Did I tell you it’s a boy?” säger han med ett litet leende. Och jag skakar på huvudet.
”No, is it!”
Han ser överlycklig ut, och jag kan inte hjälpa att le själv.
”Maybe it’s a little Mini-Harry in there” skojar jag och klämmer hans hand hårdare.
”Maybe…”
”If he’s yours… I’m sure you will be a great dad”
”You think so?” säger han förvånat. ”I mean I want to be but… I don’t know. It feels like I would screw him up or something.”
Jag skrattar lätt.
”I’m sure of it. You’ll be a great dad.”

Harry väljer att följa med till flygplatsen den här gången. Vilket gör mig glad. Att vi pratade om Caroline och bebisen gjorde mig också glad. Det var något vi verkligen behövde. Vi har kommit en bra bit med att vara mer öppna med varandra. Han berättade att han skulle vara med på förlossningen om han hann dit. Annars skulle han åka dit så fort han kunde. Faderstestet skulle göras så fort Caroline godkände det. Han berättade att hon ville göra det så snabbt som möjligt, vilket jag tycker är bra. Om han fäster sig vid barnet innan resultaten kommit kommer det bli problem. Det var härligt att se Josefin igen, jag har inte sett henne sen festen om jag minns rätt, och vi hade mycket att prata om på vägen. Saga hade också mycket att berätta. Att hon hade fått numret till Harrys kompis igår och att de sågs idag. Hon verkar tycka om honom rätt så mycket, och de ska ses nästa gång hon åker till London. Det fick mig att le. Det är hennes tur att få någon. Jag beslutar mig också för att prata med Jossan om Zayn i planet.
”You want me to carry your bag?” frågar Harry när jag lyfter ur den ur bakluckan på bilen. Jag skakar häftigt på huvudet.
”No, there will probably be fans in there and they’re gonna want pictures”
”But I can take it?”
”No, I got it” säger jag med ett leende, och till slut rycker han bara besegrat på axlarna. Vi går in allihopa, och så fort dörrarna slås upp ser vi några paparazzi som blixtrar med sina kameror mot oss. Jag blir lite chockad först, men försöker fokusera på att ta mig fram.
”Hello!” säger Saga glatt till dem vilket får mig att skratta lite. Hon behöver verkligen all uppmärksamhet hon kan få. Kamerorna blixrar allt mer åt henne medan vi andra smyger förbi lite. Några fans kommer genast upp till killarna. Det är försig bara Zayn, Liam och Harry som är med, men de verkar inte bli mindre uppspelta för det.
”We’re just gonna go and check our bags in” säger jag till Harry, och han nickar innan han ger mig en liten snabb kyss på kinden. Jag vinkar till mig tjejerna och de följer efter mig. Paparazzin börjar fokusera på killarna igen när Saga springer förbi dem.
”Saga din attention whore” säger Jossan med ett skratt, och Saga gapar.
”Jag kan inte hjälpa att kameran älskar mig”
”Inte hjälpa? Så du slänger dig inte framför kamerorna menar du?” säger jag med ett flin, och hon himlar med ögonen. Saga har alltid varit sådan. Ibland tror jag att hon är kär i sin egen spegelbild. Men hon är härlig.
Vi checkar in våra väskor och visar upp passen osv. Innan vi börjar röra oss mot killarna igen. De står fortfarande och pratar med fansen, men när de ser att vi står och väntar på dem drar de sig ifrån och säger hej då.
”Is it time lovelies?” frågar Liam, gåendes mot oss med händerna i fickorna. Jag ser ner på mobilklockan och nickar sorgset.
”Yeah…” säger Jossan och går fram till Zayn.
”I don’t want you to leave” säger Zayn till henne och jag ser mot Harry. Jag vet att han inte vill att jag ska åka heller. Jag biter ihop och kramar om honom när han når mig. Jag får sträcka lite sådär på tårna för att nå om honom, och han håller mig hårt.
”I’ll see you soon okey?” säger han lugnt och pussar mitt huvud, jag nickar. ”I’ll try to get a few days off to see you during tour.”
”And if not, I’ll see you in june” säger jag tyst. Vi står där och håller om varandra ett tag. När jag märker att Josefin brytit sig ifrån Zayn för att krama Liam bestämmer jag mig för att det är dags också. Jag lutar mig upp och ger honom en lång kyss innan jag också släpper greppet om min pojkvän. Sedan går jag vidare till både Zayn och Liam, innan vi tjejer står helt redo att gå med våra handväskor i händerna.
”Call me when you get home” säger Harry och håller upp ena handen för att vinka. Jag nickar och ger honom en liten slängkyss.
”Call me too” säger Zayn, och Jossan nickar. Sedan säger vi hejdå, vänder vi oss om och går. 

---

Ett litet kort mellan-kapitel dårå. Eller, det blir väl två eller tre innan Harry kommer in i bilden. Vad tycker ni om Harrys bebis-tankar, och vad tror ni kommer hända härnäst? Glöm inte att kommentera!

När vi båda är klara får vi dem tvättade och så vidare, sedan får vi gå och spegla oss. När vi står där bredvid varandra, i spegeln och visar upp tatueringarna kan jag inte låta bli att le. Inte Harry heller. 

Han sover fortfarande när jag vaknar. Och jag kan inte göra annat än att ligga och titta på honom. Hans slutna ögon med fina mörka ögonfransar, hans ljusrosa läppar som plutar så gulligt när han sover… det där stora rufsiga håret. Det är konstigt hur någon så hisnande kan vara så elak ibland. Och hur någon som kan vara så dryg kan vara så otroligt underbar ibland också. Men jag antar att det är så människor är. Det finns två sidor av varje person. Men det är bara de mest betydelsefulla personerna i ens liv som får se båda sidorna. Det ska jag försöka intala mig själv nästa gång…
Även om han ser ut att sova så skönt, känner jag mig tvungen att väcka honom till slut. Han gillar inte att vakna för sent. Och jag vill inte vara ensam längre.
”Harry…?” viskar jag mjukt och stryker pekfingret över bröstet på honom. Han slickar sig lätt om läpparna i sömnen och mumlar lite, vilket får mig att le. När inget annat händer upprepar jag rörelsen med fingret.
”Curly?”
Jag vet att han hatar när jag kallar honom det, men även då fortsätter han bara mumla. Så jag lutar mig ner och kysser honom på revbenen, och sedan på bröstet. Han mumlar lite högre.
”Wake up” säger jag och planterar en kyss på hans käkben. Hans ögonlock fladdrar lite i någon sekund innan de trött öppnas.
”Good morning” säger jag och lägger mig ner mot hans axel igen och ser leende upp mot honom. Han fortsätter blinka, nästan lite förvirrat och stönar till. Herregud vad svårt han har att vakna idag då. Fast inte så konstigt, vi somnade runt fem något. Han hjäspar stort innan hans arm kommer till liv och drar mig närmare sig.
”Morning” säger han med världens morgonröst och andas djupt. Jag skrattar till.
”Wow you’re tired”

Han ler trött samtidigt som han blundar igen och gnuggar ner sig längre ner i sängen och vänder sig mer mot mig.
”No kidding”
Till slut har han nästan samma ögonhöjd som jag och han öppnar ögonen och ser på mig. Jag ser fortfarande lite av smärtan från igår. Det är konstigt hur så mycket kan ändras på några timmar, men ändå inte. Jag älskar honom precis lika mycket, om inte mer. Men vi båda har sett sidor av varandra vi aldrig sett förut.
”How are you feeling besides that?” frågar jag och smeker hans mage upp och ner mellan oss. Han trycker mig närmare honom.
”I’m good”
Jag nickar lite och fortsätter dra min handflata mot hans varma mage. Han sväljer.
”What about you..?”
”I’m good, really good”
Han ler mot mig. Efter min panikattack har han varit orolig över mig. Frågar mig hur jag mår hela tiden, om jag behöver något. Jag har hela tiden svarat att jag är okej. Vilket jag är också. Självklart är jag skakad, jag har aldrig varit med om något liknande. Men jag mår bra. Och jag har funderat mycket på vad som kan ha utlöst den. När jag pratade med Becca i telefon igår natt för att berätta att jag mår bra, och vad som har hänt förklarade hon att det kan hända vem som helst, för minsta lilla. Allt jag kommer ihåg var att jag kände att allt var mitt fel, att Harry hatade mig och skulle göra slut med mig på grund av något jag gjorde. Att hela situationen… var mitt fel. Var det så Harry kände med sin pappa också?
”So…” säger han plötsligt och lutar sig mot armen i sängen ”what do you say about us two actually doing something today?”
”Sounds great” säger jag med ett leende.
Vi båda behöver komma ut och göra något. Han ler en stund innan han lutar sig ner och kysser mig. Hans läppar känns så perfekta ihop med mina. Det är vi två. Jag ska inte tänka på Caroline mer. Inte nu.

En stund senare har vi ätit frukost och legat en stund i soffan och tittat på TV. Vi har också kommit på vad vi ska göra. Köra bowling! Det är något som ingen av oss gjort på ett tag och det är kul, så varför inte? Harry har såklart skrytit hela tiden om hur bra han är på det också. Därför ska jag låtsas om att jag är jättedålig, och sedan äga sönder honom.
”I’m gonna go take a shower” säger jag när jag ställt in tallriken i diskmaskinen. Harry står och väntar på att få sätta in han med.
”Didn’t you shower enough yesterday?” skämtar han med ett flin. Och jag räcker ut tungan åt honom samtidigt som jag går ut ur köket. Jag tar inte illa upp, eftersom att jag vet att han inte menar illa. Det är bra att han skämtar om det. Det får oss båda att glömma det lite. Inte ta det lika allvarligt. Jag lämnar dörren öppen till badrummet, både för att låset är sönder sen Harry slog upp den, och för att jag inte vill lämnas instängd helt ensam här inne igen. Jag kan erkänna att mitt hjärta slår lite hårdare av att vara här inne, men det ska inte stoppa mig. Jag drar av mig t-shirten och sparkar av mig hans boxers innan jag går in i duschen. Vattnet känns först kallt när jag sätter på det, men efter några sekunder blir det varmt. Jag blunder under strålen och försöker låtsas som att alla negativa tankar och känslor rinner av mig precis som vattnet. Igår, var igår. Idag är en ny dag. Harry älskar mig. Och som svar på mina tankar hör jag hur duschdörren öppnas, och ett par armar slingrar sig om mig bakifrån. Jag stelnar till i någon sekund och låter tanken av att Harry står här med mig helt naken smälta in. Han skrattar lite.
”Relax, it’s just me”
Men jag har svårt att slappna av. Jag kan tänka klart nu. Och det gör mig nervös. Vi har varit nakna runt varandra förut… jag har varit naken runt honom förut. Men det är ändå något som får mig att bli självmedveten och generad. Han börjar lätt kyssa mig i nacken, vilket i alla fall får mig att le då det kittlas. Slappna av bara… intalar jag mig själv innan jag vänder mig om mot honom.
”What are you doing in here?” säger jag retsamt och ser honom i ögonen. Han flinar bara tillbaka mot mig och ser snabbt upp mot duschhuvudet.
”Saving water”
Han höjer på ögonbrynen innan jag börjar skratta åt hans svar. Jaja, nu är han redan här så då kan han lika gärna stanna. Jag lägger armarna om honom och ger honom en lång kyss. Han ler mot mina läppar och kysser hårdare tillbaka. Det är konstigt hur stämningen i duschen som jag grät i igår, är så annorlunda nu. Jag drar mina fingrar hårt mot hans rygg samtidigt som han vänder mig en aning och trycker upp mig mot kakelväggen. Dunsen får våra läppar att separeras i någon sekund, men de är snabbt tillbaka mot varandra. Vår andning blir häftigare, och jag märker att han blir upphetsad.
”You okey?” frågar han snabbt och börjar kyssa mig på halsen samtidigt som jag drar mina fingrar igenom hans våta hår. Allt jag kan göra är att nicka och släppa ut ett litet ljud. Mina förra tankar är som bortblåsta. Han förstår det som ett ja i alla fall och går tillbaka till att kyssa mina läppar. Hans händer går från vägger ner till mina axlar, och vidare till mina bröst. Sedan ner till mina armar. Han tar tag i mina handleder och drar upp dem till min egen axelhöjd, där tar han tag i mina händer och sammanflätar våra fingrar. Han börjar ännu en gång kyssa min nacke och hals, samtidigt som jag har mina armar fastshålla i hans händer. Detta får mig att stöna en aning. Det varma vattnet sprutar ner och skapar ånga över hela den glastäckta biten av duschen. När han efter ett tag släpper mina armar går han tillbaka till att smeka hela min kropp, och jag hans.
”Harry…” säger jag plötsligt, utan att jag tänker på det. Det bara slank ur mig! Han stannar till och ser mig i ögonen.
”You want me to stop?”
Jag stannar i mina rörelsler på hans kropp. Skämtar han? Snarare tvärtom.
”Does it look like I want you to stop?” frågar jag och drar min hand över hans mage ännu en gång. Han ler sexigt mot mig en aning, innan han börjar han kyssa mig igen. Innan jag vet ordet av håller han i mina ben med bara händerna samtidigt som min kropp dunkas mot väggen.

Någon timme senare sitter vi i bilen på väg till englands ”apotek”. Vi måste stanna till där och köpa dagen efter piller då jag inte går på p-piller eller använde något skydd i duschen. Vi beslutar att jag ska gå in ensam då det kan se konstigt ut om det tas bilder på att vi går in dit. Eller konstigt och konstigt, jag kan ju köpa hostmedicin eller något. Men om personalen där inne känner igen honom eller något liknande. Dessutom vill vi inte att en av Harry’s vakter, som jag kallar Goatie på grund av hans skägg, ska få reda på det heller. Så jag rusan in ensam och köper både dagen efter piller och lite hostmedicin så att det jämnar ut sig… eller något. Jag har aldrig köpt det innan så jag slänger nervöst upp det på disken. Det går bra dock och jag kommer ut lättad och nöjd. När vi sen kommer till bowlingen lämnar Goatie oss faktiskt ensamma, han har något annat ärende att göra några minuter bort, så han säger att det bara är att ringa om vi behöver hans hjälp.

Det är riktigt kul att spela bowling. Som sagt har jag inte spelat på väldigt länge, men jag snappar upp allting på några minuter, och det är riktigt jämt än så länge. Harry rusar fram och släpper iväg klotet skickligt. Jag sitter på en stol en bit bort och ler.
”Now, that’s…” säger Harry och ser på klotet och hur den slår ner alla käglorna ”…what I call bowling!”
Jag ler med höjda ögonbryn och klappar mina händer en aning.
”Wow…”
”What?” säger han och flinar mot mig. ”You’re not impressed!?”
”Beginners luck” säger jag malligt och reser mig upp ”that was not about skill at all”
”Hey! I’ve done good so far! Are you saying all of that’s been beginners luck??”
”Yup” säger jag och slår ihop händerna ”now this… is what I call bowling”
Jag tar upp mitt klot, som är mycket lättare än Harry’s. Jag ställer mig i mitten, och sneglar bak mot Harry som har armarna i kors. Okej, lite nervös är jag. Nu måste jag verkligen leverera. Annars kommer han mobba mig för all framtid. Jag ser ut mot banan och fokuserar på den lilla pilen i mitten då jag lärt mig att man ska fokusera på pilen i den riktningen man vill att klotet ska gå åt. Sedan tar jag ett djupt andetag och går mot banan. Jag svingar snabbt iväg den, och den går i precis den riktningen jag vill. Jag biter ihop samtidigt som den rullar och…. Strike! Jag skriker till och hoppar av glädje. Jag vänder mig om mot Harry och ser hur han har en bekymrad min.
”In your face!” ropar jag glatt och rusar fram mot honom. Han kan inte hålla sig längre när han ser hur glad jag är och börjar le själv när jag hoppar på honom.
”Now who’s the best at bowling?” frågar jag och pussar honom på näsan. Han flinar. Jag höjer på ögonbrynen i väntan på hans svar.
”You…” säger han med en suck. Jag vet att han verkligen inte tycker det, men det gör mig glad att han kan ta ner stoltheten för en sekund bara för att göra mig glad.
Resten av spelet går bra. Vi har i alla fall kul under hela timmen, inga riktiga sura miner eller så. Jag tar en bild på honom när han håller upp kloten så det ser ut som att han har bröst, efter att han berättade en histora om hur han gjorde så under X Factor tiden. Vi skrattar också åt en bild Becca lagt upp på twitter. En bild på Niall och alla hans små släktingar där hon skrivit:

@BeccaBoo: having fun there nialler? Xx

Det roliga är att han inte alls ser ut att ha kul. Alla runt honom är leende småtjejer, och i mitten sitter Niall med en besvärad min. Haha! Det måste vara konstigt när till och med ens kusiner och sysslingar är starstruck. De är ju ens släktingar liksom. Det slutar i alla fall upp med att Harry vinner över mig i bowling. Det var riktigt nära hela tiden men jag blev distraherad ett par gånger av både fans och Harry själv som skulle hålla på och skrika precis när jag skulle kasta klotet. Men som sagt vann han inte med mycket alls, så jag orkar inte ens bli sur. Harry är dessutom överlycklig över att han vann, och det gör det värt det att förlora. Precis när vi ska gå kommer ett par fans upp till oss som stått och sett på nästan hela tiden.
”Can we have a picture with you?” frågar de och ser på Harry, och han svarar med ett självklart. Jag ställer mig åt sidan och ler mot tjejerna som ser överlyckliga ut. Jag har faktiskt inga problem alls med att bli stoppad för bilder ibland. Jag tycker det är gulligt. Och det är inte alls lika skrämmande som när det är en större grupp med tjejer heller.
”Thanks” säger en av dem och ler stort när de tagit bilden.
”No problem” säger Harry charmigt och ler. Precis när han börjar gå mot mig ser en av tjejerna mot mig.
”Oh! Sorry but, could I have a photo of you two together too?”
Harry vänder sig lika förvånat som jag. Jag fattade först inte om hon faktiskt menade mig eller någon annan.
”Us two?” frågar Harry och pekar på mig. Och tjejer nickar.
”Eh” säger jag och skrattar, innan jag sneglar förvånat mot Harry som rycker på axlarna ”Sure”.
Jag ställer mig bredvid Harry, och tjejen tar upp sin iPhone. När hon är klar ler hon ännu större.
”Thanks!”

På vägen tillbaka till bilen kan jag inte sluta le. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på det, men jag älskar verkligen när fansen är trevliga mot mig. Självklart borde de inte vara otrevliga mot mig, jag menar man ska inte vara otrevlig mot någon. Men eftersom att många av dem kan vara det gör det mig så otroligt glad när de är vänliga eller, ser upp till mig. Att hon nu ville ha en bild med mig och Harry gör mig faktiskt glad. Jag vet att jag inte har gjort något och det skulle vara lite konstigt att bli frågad efter en bild om jag vore ensam, precis som med tjejerna när vi kom hit. Men när jag faktiskt är med Harry, så är det lite mysigt. Hon har nog accepterat oss som ett par och vill ge andra som också gjort det en bild. Eller andra nyheter. Vem vet. Jag såg det inte som negativt i alla fall. När vi kommer tillbaka till lägenheten har vi beslutat oss för att dra ut och festa ikväll. Jag tar en svart klänning som jag köpte när han och jag var ute på Oxford street, till det lånar jag en jeans jacka av Harry… som egentligen är Zayns. Men det är nog lugnt att jag lånar den!
”You ready?” frågar han och ser in på mig. Jag nickar och tar upp min lilla hansväska innan jag följer honom ut genom dörren. Han ser ovanligt snygg ut även om han bara en mörkgrå t-shirt på sig och har bytt ut den orangea mössan han hade på sig tidigare idag mot en likadan grågrön aktig.
”You look good” säger han och ler mot mig. Jag ler stort samtidigt som jag sätter på mig mina nya skor… med klack. Äh! Jag skiter i om det är halt ute. Jag får ta risken.
”Thanks, you too!”
”Oh, and I know you’re not eighteen yet but… Let’s hope they wont question us when we go in”
Jag nickar förstående mot honom. De har inte frågat efter legitimation förut när vi gått ut. Dock har vi ju mest hyrt hela lokalen när vi klubbat. Jaja, det funkar nog.

Väl ute ur lägenheten får vi skjuts igen. Vi hörde med de andra om de ville komma, och förmodligen skulle Saga, Liam och Danielle dyka upp. Men Zayn och Jossan är tydligen ute med Zayns familj som är på besök i London. Det är konstigt hur vi inte snackat så mycket med de andra sen Harrys födelsedag. Men det verkar som att alla har haft fullt upp... Även om jag inte har någon aning om vad t.ex. Saga eller Josefin gjort sen festen. Just det ja… Jag sneglar mot Harry som sitter bredvid mig i bilen. Jag undrar om han vet något. Om Josefin verkligen ska göra slut med Zayn har hon förmodligen inte sagt det än i alla fall, då de är på middag. Men tänk om hon sa det till flera på festen. Jag väljer att hålla tyst i alla fall, och vänta tills jag faktiskt vet något själv. Vi svänger efter ett tag upp på en livlig gata, mitt i centrala London, och jag ser skeptiskt på Harry. Kommer vi verkligen klara det här? Men han ler bara mot mig och nickar. Jag vet inte hur mycket han har varit ute på senaste tiden… men jag är inte van vid detta. Vi svänger av precis utanför klubben, och vakten ber oss sitta kvar tills han kollat läget där ute. Massor av människor går förbi fönstret och många står bara och hänger utanför. När dörren öppnas av vakten får vi blickar. Jag antar att alla vill veta vem det är som åker såhär och får dörren öppnad av en biffig man. Men ut först kommer lilla jag, en okänd svensk. Och de flesta blir ointresserade. Tills Harry kommer ut. Då får vi genast blickar igen, och alla börjar viska lite diskret.
”Can you get my clutch?” frågar jag honom och försöker se in i bilen. Han lutar sig in i bilen igen och sträcker sig en aning tills han får tag i den. Han bär den åt mig och tar min hand istället så fort han rätar på sig och vi börjar gå in mot klubben. Jag vågar inte göra ögonkontakt med någon, jag tycker inte om när de stirrar, men som tur var frågar ingen efter en bild eller säger något så vi kan gå ostört in. Vi behöver inte visa legitimation heller, så hela vägen in var problemfri.
”Isn’t Goatie coming with us?” frågar jag och ser mig om efter honom.
”He’s gonna hang outside” svarar han med ett litet flin. ”Don’t worry we’re safe”
Jag nickar lite och ler tillbaka. Han har rätt. Jag ska sluta vara så nervös… Jag antar att panikattacken har satt sina spår, men jag behöver inte vara rädd. Han är här, vid min sida eller hur?
”C’mon” säger han och tar min hand innan han leder mig bort mot baren. Han beställer två drinkar jag aldrig hört talas om förut, och ställer sig lutandes mot baren. Jag spärrar diskret upp ögonen mot honom. Tänk om någon vet att jag är under arton. Han ger mig bara en wink tillbaka, innan han tar våra nya drinkar och ännu en gång leder mig bort. Nu till ett bord lite längre bort i ett hörn.
”Here” säger han vänligt och nickar mot bordet som att jag ska sätta mig. Vilket jag gör. Människorna längre bort på dansgolvet får genast min uppmärksamhet. Harry och jag måste dansa sen.
”Now, if anyone asks…” säger han och sätter sig bredvid mig och ställer drinkarna på bordet ”they’re mine, simple as that”
Jag nickar innan jag tar ett sugrör från en hållare på bordet och stoppar i drinken. Sedan stoppar jag det i munnen och börjar sippa lite på drinken. Den smakar skit! Jag gör en äcklad min mot honom och sträcker ut tungan.
”Eew! What is this?”
Han ser förvånat på drinken och tar en sipp själv. Sedan ser han konstigt på mig.
”What do you mean eww? It’s good!”
”It tastes like shit!? What is it!?”
”It’s a 7 and 7!”
Jag ser på honom med höjda ögonbryn. Som om jag vet vad det är! Han skrattar.
”It’s whiskey, 7-Up and ice cubes”
Jag gör ännu en äcklad min. Jag hatar både whiskey och 7-Up. Fy.
”Horrible” säger jag och lutar mig mot soffan vi sitter i. Harry suckar och himlar med ögonen. Inte för att vara taskig, utan väldigt överdrivet. Vilket får mig att skratta och slå honom i sidan.
”I’ll get you another one later” säger han med ett skratt och lägger armen om mig.

---

Tråkigt kapitel....... JAG VET. Hoppas ni gillar det ändå! Kommentera på! :)