När klockan ringer nästa morgon är Harry fortfarande helt intrasslad i mig och stönar högt. Han om någon borde väl vara van vid tidiga morgonar så varför han stönar fattar jag inte riktigt. 

”Noooo… don’t leave me” säger han med ansiktet nergrävt i kudden. Jag skrattar trött och försöker ta mig ur hans härliga, varma famn.
”I have to” säger jag ledsamt och sätter mig up ”and you can’t stay in here”
”What, why?” säger han och kisar upp mot mig, som ser ner på honom. Hans pyjamas-överdel har åkt av någon gång under natten och hans bara axel sticker nu ut över täcket.
”Because my mom always makes my bed in the mornings”
”Seriously?” säger han och ser hårt på mig ”how old are you, five?”
Jag gapar och slår till honom på armen.
”No! She insists cause I never have time in the mornings..! In fact, I have to hurry right now” säger jag och börjar krypa ur sängen.
”Nooo, stay for a minute” säger han gnälligt och drar mig tillbaka ner i sängen. Jag försöker göra motstånd först, men inser att det är lönlöst och faller trött tillbaka ner i sängen.
”Just a minute”
Han drar mig närmare så vi har pannorna mot varandra och jag drar mitt ena ben över honom. Han är så varm och mysig. Jag önskar verkligen att jag kunde stanna såhär hela dagen. Hans ögon är fortfarande stängda och han andas tungt. Det finns verkligen ingen som sover lika gulligt som Harry. Jag kan inte hjälpa att stryka mina fingrar över hans mjuka axel. När jag inser att det har gått längre än en minut drar jag mig snabbt ur hans famn och hoppar ur sängen, sedan börjar jag dra i täcket.
”Harry, you have to go to your own bed… I’m sorry”
Han stönar och vägrar till en början, men sedan reser han sig trött och står framför mig med stängda ögon.
”When do you get out?” frågar han med en hjäspning.
”Around two-three I guess” säger jag och tar tag i min morgonrock. ”I’ll call you”
”Okay…” säger han och ler mot mig. ”Are you gonna shower?”
”Yeah”
”Can I come with you?” säger han lekfullt och flinar mot mig. ”That would wake me up”
”Leave!” säger jag hårt fast med ett leende på ansiktet. Han skrattar till innan han långsamt öppnar dörren och går ut, och precis innan han stänger den bakom sig ser han in genom springan med ett leende.
”You sure?”
”Bye Harry”
Jag ser strängt på honom innan jag vänder på klacken och går in i badrummet. Jag ser till att låsa dörren om mig då jag inte har tid för distrationer. Jag är sen som det är. Jag duschar snabbt och skyndar mig ut i sovrummet. Harry verkar ha lydigt mig i alla fall och jag gör mig i ordning ostrört. Fönar håret, sminkar mig och klär på mig de kläder jag valde ut igår. När jag är klar skuttar jag ner för trappan och in till köket för att äta frukost. Och att Harry sitter där vid matbordet med en skål flingor i handen förvånar mig. Han har nu satt på sig en vit stickad tröja för att täcka sin kropp, men pyjamasbyxorna har han fortfarande på sig. Brevid honom sitter mamma med en kopp te, en macka och tidningen i handen. Jag ser en aning på dem innan jag tar några fler steg in i köket.
”Good morning” säger mamma med ett leende. Hon verkar i alla fall vara på bättre humör. ”I was just starting to wonder when you’d show up”
Jag nickar mot henne med ett litet förvirrat leende, innan jag ser mot Harry.
”Harry? What are you doing up?”
”I can’t miss out on the chance of following you to school now can I?” säger han med världens största leende. Mamma ler hon också. Men jag… Jag spärrar upp ögonen. Skämtar han eller? Det kan han ju inte.
”What?” säger jag chockat ”why?”
Hans leende försvinner av min mindre glada reaktion och han ser på mig med rynkad panna.
”Why not?”
”Someone can see you?”
”So?” säger han och rycker på axlarna innan han tar en sked till av flingorna.
”There are girls there, they’ll attack you?”
Han rycker på axlarna ännu en gång för att visa att han inte bryr sig. Och jag höjer på ögonbrynen i väntan på ett svar.
”I think I’ll survive”
Allt jag kan göra är att sucka innan jag går fram till brödpåsen och tar fram en skiva bröd. Visst, vill han dö så.
”Okay fine” säger jag och stoppar ner brödet i brödrosten ”we’re leaving in 15 minutes”

Det slutar med att jag får stå och vänta i hallen på Harry när han går upp för att sätta på sig ett par byxor och jag kan inte hjälpa att bli irriterad över det. Jag vill inte få en svärm människor runt oss… runt honom. Speciellt sånna jag känner. De flesta är ju fortfarande skeptiska över att det jag och Harry har är äkta. Att vi faktiskt är ett par och att vi känner killarna. Vi tjejer har fått otroligt mycket skit i skolan sen vi träffade killarna. Man tror att man blir jättepopulär. Visst, första månaden var det verkligen så. Men det blir antingen eller. Killarna är inget vi går och skryter och pratar om då de är helt vanliga människor för oss, och det visade sig ju att det blev väldigt jobbigt när människor frågar om om dem. Eftersom att så mycket redan finns ute vill man hålla det mesta man kan privat. Och när de insåg att vi inte skulle berätta mycket eller ge ut killarnas nummer blev de elaka och avundsjuka istället. I månader har de flesta kallat mig för en självisk stalker och säger att jag och Harry faktiskt inte är tillsammans. Det sårar men det är ändå okej. Jag vet att Harry är min. Nu de senaste månaderna har människor precis börjat lämna oss ifred, utan att varken smöra eller vara elaka. Det är nästan som att de har glömt. Och det har varit jätteskönt. Men nu… om alla ser honom kommer det börja om. Och det kommer bli jobbigt.
”I’m leaving now!” ropar jag upp mot övervåningen och hoppas att han ska ropa tillbaka att han skiter i att följa med. Men istället kommer han rusandes ner för trappan med ett leende på läpparna.
”Sorry!”
Han skyndar att sätta på sig skorna, och några sekunder senare är vi påväg ut genom dörren. Så fort dörren är stängd bakom oss ser jag smått förbannat på honom. Han blir förvånad över mitt förändrade ansiktsuttryck.
”What?”
”Why are you following me to school?”
”Cause I want to! Here let me take your bag” säger han och sträcker sig efter den. Jag hoppar undan innan han når den.
”Who are you, my dad?”
Han skrattar åt mitt svar.
”What’s your problem?”
”I thought you were going back to sleep!” säger jag och stönar ”everyone will look at us”
”You’re not embarrassed with me are you?” säger han och stirrar på mig. Jag stönar högre.
”No!?”
”Then what is the problem?”
Jag suckar en aning och tittar ner i marken när vi går. 
”It’ll start all over again…”
”What will?”
”Them calling me stuff… calling us stuff”
Han stannar plötsligt till och tar tag i min arm.
”You shouldn’t listen to what other people say about you” säger han sorgset ”I wanna be able to walk you to school… or any other place like a normal person. Those people calling you things are just jealous.”
”I know” säger jag och ser allvarligt på honom ”but it’s not that easy to block it out. I mean, I think it’s hard enough to ignore the people on the internet… but in my school? To my face?”
”What are they calling you?” frågar han med både ilska och sorg i blicken. Jag vet redan att han tycker det är jobbigt när hans kändisskap förstör för mig.
”It doesn’t matter” säger jag och skakar på huvudet innan jag försöker börja gå igen, men han stoppar mig och vänder mig mot honom.
”It does, tell me”
Jag suckar och ser till sidan. Det kommer inte göra någon nytta om jag berättar… han kommer bara bli arg. Men han ser så upprört på mig och jag vet att det plågar honom med. We’re in this together.
”They’re calling me and the others attention whores… stalkers.. that we don’t really know you and stuff like that. But some of them are sucking up to get your numbers and such too.”
”So let’s show those bitches that you’re really with me!?” säger han irriterat. ”Let’s show them?”
”No…” säger jag med en suck ”I don’t care what they believe. They’ve finally started to leave me alone and if you show up it’ll start right over.”
”But you’re leaving in a month, remember” säger han och ser mig djupt i ögonen ”I want people to know that you’re mine. I want them to know that we’re real.”
Jag ser det framför mig. Hur alla i min klass skulle stirra om jag kom han i hand med Harry. Hur vissa skulle gapa, hur andra skulle viska. Och hur de som plågat mig och de andra tjejerna i månader skulle stirra. Jag biter mig osäkert i läppen.
”I’ll make sure they never bother you again”
Jag ler en aning.
”How are you gonna do that, give them the evil look?” säger jag med humor i rösten.
”Yes, actually” säger han och skrattar till. ”Just tell me who’s been bothering you and I’ll stare them down.”
Vi skrattar innan han kramar om mig och ler vänligt.
”Now c’mon, let’s go”
Mitt hjärta slår hårt, men jag låter honom ändå följa med. Jag vet inte om jag gör ett misstag nu eller inte. De andra tjejerna ska ju trots allt stanna här i Sverige efter sommaren. Jag vill inte sätta dem i någon krånglig sits. Men jag kan inte säga nej till Harry, det går bara inte när jag vet att han vill hjälpa. Vem vet vad som kommer ut av detta. De kanske inte vågar kränka oss något mer när han har hälsat på, eller så blir allt värre. Only time can tell.

Några minuter senare går jag, Harry och Saga upp för skolgården. Saga blev jätteglad av att se Harry och kramade honom glatt i flera minuter när hon såg honom. Och hon blev ännu gladare när hon fick reda på att vi ska till studion efter skolan. Tydligen hade hon haft en dålig morgon och vi gjorde den bättre.
”Becca är sen föresten” säger Saga när vi stannar vid det vanliga stället på skolgården för att vänta på de andra.
”Vadårå?” frågar jag och ser mig omkring efter stirrande människor. Det flesta går förbi in till skolan på ett annat ställe, så Harry är inte upptäckt än… vad jag ser i alla fall. Harry harklar sig för att få oss att prata engelska.
”Oh sorry” säger jag och skrattar ”Beccas late”
”Why?” frågar han också, och jag nickar mot Saga.
”Guess why” säger hon och ser ner på klockan ”she stayed at the hotel last night”
”Oh” säger Harry och flinar. Jag flinar mot honom också och det är nästan som att en konversation pågår mellan oss även om vi inte säger något. Jag trodde hon skulle sova hemma inatt jag… blev tydligen inte så. Undra varför haha… Kanske en viss Niall har något med det att göra?
När Jossan kommer runt hörnet någon minut senare blir hon också jätteglad över att se Harry. Hon kramar oss alla och ska välkomna Harry hur länge som helst innan vi går in mot skolan. Jag sväljer nervöst när vi väl går in genom dörrarna och ber till gud att detta inte blir jobbigt eller pinsamt på något sätt. Harry tar kärleksfullt min hand för att lugna ner mig, vilket jag uppskattar, och vi går till slut upp i skolans trapphus. Det är bara några få som går upp och ner och det tar ett tag för dem att märka. Men när vi har kommit halvvägs upp till vår korridor har människor börjat viska. Harry är van med detta och ser inte alls störd ut utav det, men jag biter nervöst i underläppen och vill bara att det ska gå över så fort som möjligt. Vem visste att detta skulle vara så jobbigt? Jag väljer skrikande fans över detta. Även om dessa tjejer inte slänger sig på honom och vill döda mig är det ändå människor som jag ser varje dag eller känner. De ger mig blickar, och jag vet att det kommer pratas om detta länge. Harry stryker min hand med tummen samtidigt som vi går upp. Och när vi kommer till dörren som leder in till min korridor stannar jag till. Ett djupt andetag behövs. Jag hör hur Jossan och Saga stannar till bakom mig, och jag undrar om de är lika nervösa som jag över detta. Eller om det bara är jag som löjlar mig. Men till slut öppnar jag dörren och tar några steg in, jag ser genast min klass och paralellklassen ståendes och sittandes på golvet i korridoren i väntan på att lärarna ska komma och öppna klassrummen. Vi stannar till ännu en gång och Harry ser intresserat ut över korridoren. Jag undrar hur engelska skolor är. När jag och Harry var i Holmes Chapel var ju hans skola stängd, och jag fick inte se hur ungdomarna betedde sig och så vidare. Är det strikt? Sitter de i korridorerna som här? Är de vänliga? Allt jag vet är att de har skoluniform på sig. Han böjer sig en aning ner och viskar i mitt öra.
”Which ones?”
Jag sväljer och ser på människorna jag kallar för klasskamrater.
”Almost all of them”
Helt plötsligt ser jag hur Sofie i min klass ser åt vårt håll, och hennes ögon spärras upp när hon ser vem som står bredvid mig med sin hand i min. Hon drar genast i en annan tjejs arm och viskar, hon svarar genom att se hitåt också. Efter några sekunder ser allt fler hitåt, och sedan nästan alla. Jag känner mig hur utstirrad som helst, även om det inte är mig de tittar på. Jag rycker till i Harry så att vi börjar gå. Jag tar långsamma steg framåt. Med min tur ligger såklart mitt skåp i andra sidan av korridoren, och vi måste ta oss förbi alla för att komma dit. När vi går förbi den stirrande klungan ler inte Harry, han ser allvarlig ut när hans ögon glider från person till person. Wow, han menade allvar med att stirra ner dem. När vi äntligen kommer fram till mitt skåp öppnar jag det snabbt och drar ner honom en aning bakom det.
”It’s better if you look happy” viskar jag.
”Why?” säger han frågande ”they’re not very nice people”
”If you look angry they’ll think I brought you here to scare them or something…”
”So you want me to be nice?”
”Yes! That scares them more trust me” säger jag och slänger ner väskan på golvet, när jag inte får något svar suckar jag. ”If you try to be nice I’ll try not to care about what they think… okay?”
Han tänker en stund, sedan nickar han en aning och ger mig en kyss innan han backar och ser ut över den stirrande gruppen igen. Jag vet att de viskar. Och det ger mig obehag samtidigt som jag faktiskt… gillar det lite. Jag ser mot Patricia och Elina som glor på Harry och viskar. Jag gillar att trycka upp det i ansiktet på dem två i alla fall.
”Should I go say hi?” frågar Harry mig högt, och jag förstår att han vill att de andra ska höra. Jag rycker på axlarna och tar ut en bok ur skåpet.
”Sure, if you want to”
Han går självsäkert fram till de andra, och rufsar till håret på det sättet han alltid gör på vägen, sedan stannar han bredbent (något han inte gör ofta) och stoppar händerna i fickorna.
”Hello everyone, how you doing?”
Man hör lite olika, osäkra svar från andra på engelska, och de ser förvånat på honom.
”I’m Harry, Tessas boyfriend” säger han och pekar en aning mot mig. Jag ser på dem samtidigt som jag tar upp min väska från golvet och börjar gå mot dem igen.
”Are you Harry from One Direction” frågar Nova, och Harry ler lite mot henne.
”Yeah”
”Sa ju det!” viskar hon sedan ganska högt till Alice. När inga fler säger något börjar Harry prata igen.
”I just wanted to check out a swedish school really, I’ve never been to one before so-”
”Why?” säger Jocke stöddigt. Som vanligt ska han leka tuff. Kommer ni ihåg honom? Han var med på klassresan och sa ’subway’ roligt. Harry ser på honom.
”Cause I’m english if you haven’t noticed”
Några fnissar till och Jocke ser sur ut. Även om han hade kommit på något att säga tillbaka skulle han inte hunnit, för helt plötsligt står Patricia och Elina framför honom.
”Hi” säger Elina glatt ”I’m Elina”
Hon sträcker fram handen och Harry skakar den samtidigt som jag ställer mig brevid honom. 
”I’m in Tessas class…! Actually…” säger hon och ser fejk-vänligt på mig ”why didn’t you tell me he was coming today Tess?”
Jag biter ihop, vad tror hon att hon håller på med. Vänta bara tills jag berättar för Harry hur du verkligen är.
”It wasn’t planned” svarar jag irriterat tillbaka. Jag orkar verkligen inte med henne. Men Harry ler helt ovetandes och hälsar på Patricia med.
”Oh.. well, I’m a big fan of you guys” säger hon sedan och ler mot Harry igen.
”Me too!” säger Patricia och ler lite väl nerkärat mot Harry, även om jag vet att ingen av dem egentligen vill ha Harry. Vad var det de sa förut? Louis och Liam var det? Elina verkar bli irriterad över att hon avbryter i alla fall och ger henne en snabb blick.
”Really?” säger Harry glatt ”nice to hear”
”Actually…” säger Elina sedan med sin äckligt, sliskiga röst ”you’ve answered me on twitter a couple of times”
”Oh yeah, right” svarar han vänligt och nickar som att han minns. Jag vet att han inte gör det. Alltid när fans frågar om han minns dem säger han ja, även om han inte gör det. Det finns inte en chans i världen att han minns henne…
Hon verkar i alla fall bli glad och snurrar på håret.
”So… Tessa told me you’re woking on a second album!”
”Yeah” säger han och skrattar, innan han ser på mig sen tillbaka till henne.
”That’s so exciting, I can’t wait to hear it”
Han lägger armen om mig och ler.
”Well, Tessa and her friends are coming to the studio later today to hear some of it… why don’t you tag along?”
Det känns som att någon kastar en sten i magen på mig. VAD. SA.HAN.NU!? TAG ALONG!? Elina och Patricia!? Skämtar han eller!?!? Jag gapar en aning och vill skrika ut nej till honom. Men Elina spärrar glatt upp ögonen.
”Really! Oh my god that would be amazing! Thanks!”
”No problem” säger Harry glatt. Jag vet knappt vad jag ska säga, jag bara står där och gapar. Jag vill säga något, men jag hinner inte då andra tjejer till slut vågar sig upp till Harry för att fråga om bilder och kramar. Han verkar inte bli störd av det och ger vänligt tid till alla. Det verkar spridas snabbt att Harry Styles från One Direction är här då fler och fler tjejer från andra klasser dyker upp i vår korridor. Efter några minuter kommer läraren och blir helt förvånad över allt ståhej, och till slut kan jag inte ta det längre och drar utan Harry. Han måste ut härifrån.
”You have to leave before everyone shows up” säger jag snabbt och sneglar runt i korridoren på dröserna av tjejer. Han ser allvarligt upp han med, innan han ser ner på mig och nickar.
”Yeah, sorry, call me when you get out?” frågar han och omfamnar mig, jag nickar en aning, fortfarande nervös och överväldigad av alla tjejer. Även om de håller sig en bit ifrån är jag rädd att det kommer ändras om fler dyker upp.
”I will, see you”
Han lutar sig sedan ner och kysser mig. Och jag hör hur det viskas ännu mer i bakgrunden. När vi drar oss ifrån varandra blöter han sina läppar med tungan och ler.
”Bye, love you”
”Love you too”
Samtidigt som han backar ser han mot alla tjejer och vinkar.
”I have to leave now, but it was nice to meet you all”
Alla vinkar glatt mot honom, och viskar så fort han lämnat korridoren. En del beslutar sig för att springa efter och få ännu en glimt av honom, andra stannar och pratar högt så att jag hör. Vissa kommentarer är elaka och riktade mot mig men det mesta handlar bara om Harry och hur snygg han är. Jag går bort till fönstret för att se att han kommer ut utan att bli attackerad, och till slut kommer han ut ur dörren med telefonen mot örat. Förmodligen ringer han en bil så att han kan komma till studion utan att bli attackerad på vägen. Sedan släpper läraren in oss, han verkar vara lite lite förvirrad men ändå intresserad över situationen. De flesta drar så fort han öppnar dörren till klassrummet. Jag får många blickar och jag förstår att det här kommer få konsekvenser. Jag vet bara inte hur illa, eller jobbigt det kommer bli.

Jag rusar ut genom skoldörrarna när klockan slagit tjugo över två med Becca, Saga och Jossan hack i häl. När Becca fick reda på morgonens händelser tidigare i förmiddags har hon aldrig sett så chockad ut. ”Harry, HÄR!?” och ”Elina och Patricia?? ALDRIG” var kommentarer hon skrek ut. Och aldrig är något vi ska hålla fast i, det kom vi alla överens om. Aldrig att de får följa med till studion. Det är därför vi springer nu, ut från skolans marker så fort vi kan för att komma undan från skolans jobbigaste tjejer.
”Skämtar ni eller!?” skriker Saga flåsande när vi fortfarande springer tre gator bort, ”vill ni att jag ska dö!? Nu stannar vi!”
Jag antar att hon har rätt, nu måste de verkligen kämpa för att komma ikapp med oss, så jag stannar med de andra och andas ut.
”Jag tror att vi måste träna oftare” säger Jossan och ser runt på oss, som nästan hostar upp lungorna för att vi flåsar så mycket. Det får oss att skratta en aning tills vi inser att vi har för dålig kondis för att skratta just nu också.
”Håller med” säger Saga ”vet någon när tunnelbanan går eller ska vi springa hela vägen?”
Saga stönar av kommentaren som i alla fall jag förstod var ett skämt.
”Neeej…”
”Ta det lugnt, vi ska ta tunnelbanan” skrattar jag ”nej jag vet inte, kan inte kolla heller jag måste ringa Harry och säga att vi är påväg”
”Då kollar väl jag” säger Jossan och kråmar ur mobilen ur sin jeansficka. ”Öhh, vart ska vi?”
Jag tänker tillbaka och försöker lista ut om Harry nämnt det, nej. Han sa bara stan.
”Jag… vet inte” säger jag och skrattar ”han sa bara stan, vänta jag får fråga”
Jag slår hans nummer och sätter mobilen mot örat, bara några ynka toner hinner gå innan jag hör hans rossliga röst.
”Hey love! On your way?” frågar han glatt det första han gör. Jag älskar när han kallar mig love...
”Not really… can you maybe tell me where the studio is located first?” säger jag med en retlig ton, och han skrattar.
”Oh, yeah right sorry it’s at… Slusen, right by the hotel”
”Slusen?” säger jag och håller mig för skratt. ”Sorry babe never heard of it”
”Stop it you know exactly what I mean!” säger han gnälligt. ”Just meet me by the hotel” Åh gubben. Hans uttal är för gulligt. Jag skrattar högt och biter mig i läppen.
”Alright sorry” säger jag med skratten i halsen ”we’re on our way”
”See you in a bit” säger han vänligt ”bye”
”See you”
Jag lägger på och stoppar tillbaka mobilen i väskan.
”Vi ska mot Sluuusen” säger jag överdrivet och skrattar innan vi börjar gå mot tunnelbananan.

Jag kan erkänna att det inte var särskilt roligt att åka tunnelbana. Nu när alla svenska fans har fått reda på att killarna är här, reagerar de på oss med. Vi såg hur småtjejer viskade och smygfotade oss. När jag tänker tillbaka på förra året, när killarna var här första gången då vi kände till dem, var det inte alls samms ståhej. Det får mig verkligen att inse hur stora de har blivit. Det är nästan som att jag vill försöka förtränga det lite. Både för att jag tycker det är så otroligt… nästan omöjligt, och för att det fortfarande känns lite läskigt. Det är konstigt att veta att flera miljontals tjejer vill ha din pojkvän. I min ålder brukar man vara orolig för typ, en annan tjej. Jag har lite fler än så. Men det konstigaste av allt, av fansen… och kändisskapet är att Harry ändå kan vara Harry. Han är sig själv och vi är så vanliga när vi är hemma. Men sen ute, är det som en helt annan värld. Hela grejen med att han blir igenkänd och har fans är konstigt för mig. Även om han har varit känd under hela tiden jag känt honom. Jag ser honom inte så. Men jag accepterar det. Allt för att ha honom. Allt för hans lycka. När vi kommer av i Slussen blir vi ännu mer igenkända, jag antar att hela stället kryllar med fans för att de vet att killarna spelar in och kanske kommer ut då och då. Men vi ökar bara takten och försöker komma förbi det så snabbt som möjligt, med leenden på läpparna såklart. Vi hinner bli stoppade två gånger för bilder innan vi kommer fram till hotellet. Där är det otroligt mycket fans som börjar skrika av att se oss. Jag blir faktiskt rädd då ingen av dem skrikit för mig förut, och några drar i oss. Men vakterna, inklusive Paul reagerar på direkten och tar oss in till hotelllobbyn, där Harry väntar.
”Finally” säger han med ett skratt ”I’ve been waiting forever”. Men när han inser att jag är lite smått i chock ser han genast orolig ut och ser på alla. ”What happened?”
Han skyndar fram till mig och lägger armen om mig. ”Did they hurt you?”
Jag skakar på huvudet.
”Those psychos tried to grab us!” säger Saga högt och lägger ena handen på min axel ”are you okay?”
Jag nickar på huvudet denna gången.
”I’m okay, it was just.. weird.”
”I get it” säger Harry och ser ledsamt på mig ”it’s scary when you’re not used to it. They shouldn’t grab you.”
”Yeah it is” säger Becca bekymrat och håller nästan armarna om sig själv ”it get’s worse every time”
”You’ll get used to it” säger Harry allvarligt ”I mean, they’re not your fans and I’m sorry that this comes with our friendship but… after a while you really get used to it. When fans know where you are they will look you up and this is what happens. It get's better though I promise.”
”I don’t mind” skämtar Saga och viftar lite på håret, vilket får mig att skratta.
”You sure you’re fine?” frågar Harry och ser lika bekymrat ner på mig som förut och jag skrattar lite.

”I’m fine, seriously” jag lutar mig upp och kysser honom snabbt ”like you said, I’ll get used to it”
”You ready to go?” säger han och ser på oss, och vi alla nickar. Det tar ett tag för vakterna att berätta för oss hur vi ska göra innan i faktiskt går. Tydligen har ungefär hälften av fansen följt med Harry’s bil ner till hotellet, eftersom att det tar cirka två minuter att springa ner från studion till hotellet. Och resten är kvar utanför studion. De varnar oss för att det fortfarande är väldigt oorganiserat då det är första dagen, men att de kommer lösa allt till imorgon förmodligen. De berättar också att vi kommer åka direkt till studion istället för att åka en runda runt stan som de brukar göra ibland för att lura bort fans. Men nu kan vi försöka hinna före fansen som är här nere, och då kan det bli lättare att komma in i studion. Vi alla nickar och säger att vi förstår innan vi kör. Tre vakter går ut och ställer sig framför fansen så att de inte ska kunna ta tag i oss, och en till + Paul stannar med oss.
”Just don’t let them scare you” viskar Harry i mitt öra samtidigt som han ställer sig bakom mig. Jag ler lite och tar åt mig av det han säger, även om det låter löjligt. De är fans, de är här för att stötta väl? Inte skada? Vi får dem att låta dom galna djur i jungeln.
När vi får signalen om att vi kan gå ut tar jag ett djup andetag, sedan rör vi oss. Så fort vi kommer ut genom dörrarna skriker fansen högt. Det är läskigt hur tiden går så långsamt till bilen, det är som att allt går i slowmotion. Hur fansen skuttar för att se, skriker högt och ropar efter oss. Hur det ibland sträcks fram en hand och hur man knuffas och buffas mellan vakterna för att det är så otroligt många fans. Harrys namn skriks högt, men istället för att vinka till fansen som han brukar, trycker han sig närmare mig och ser till så att ingen kan nå mig. Han skyddar mig. Jag har redan Paul framför mig och fyra vakter runt om, men den personen som faktiskt får mig att känna mig trygg är Harry. När jag äntligen når fram till bilen kan jag pusta ut. Det blir nästan som en överlevnads-rusch efteråt. Jag överlevde! När alla är inne hoppar Paul in i förarsätet och vi kör iväg.
”Wow, I can’t believe this is your life” säger Jossan och ser på Harry. Han skrattar en aning och ser ner.
”I can’t believe this is my life either... I’m nothing special. I was just a normal kid and now this is my life. You can never prepare yourself for something like this...”
Vi nickar bara, och tänker på hur det skulle vara om vi behövde gå igenom sånna här grupper av människor hela tiden, och bli igenkända. Oftast blir vi ju inte det.
”It’s different in London though” säger han med ett skratt. Vi väntar på en förklaring. ”It’s like they’re tired of us, we’re nothing special anymore. It’s not like this anyway.”
Vi skrattar åt honom, men alla driftar snabbt iväg i egna tankar under den korta bilresan.
Jag tänker på flytten. Att jag kommer bo med Harry, vara med Harry, varje dag. Jag kommer leva hans liv. Även om det inte är lika extremt som nu, för nu är det otroligt, överdrivet många fans. Så kommer de finnas där. Kan jag ge upp mitt liv här, som anonym för honom?                                                             No doubt about it. Ja. 

---

Hatar kapitlet men jaja. Har haft så otroligt mycket läxor och annat att fixa sen lovet så därför tog det lite tid. Hoppas ni gillar det i alla fall! xx