Previous: Efter maten fortsätter jag plugga i mitt rum, jag har mycket att avsluta innan sommarlovet börjar och jag känner att om jag ligger lite före i arbetet kommer det vara lättare nästa år. När jag är klar belönar jag mig själv genom att beställa lite nya kläder på nätet. Eftersom att jag kommer umgås med killarna under hela turnén och vara i the center of attention, kan jag i alla fall försöka se lite fin ut med nya kläder? 
Jag försöker somna snabbt, som alla andra nätter. Jag vill att det ska bli sommarlov så jag kan åka till Mexico och träffa min man igen. 

---

Jag ser otåligt ner på klockan som vilar på min arm. En timme kvar, bara en timme. Efter 13 plågsamma timmar i ett flygplan är jag snart säkert nere på marken igen, Mexicos för att vara exakt. Jag är äntligen påväg. Dagarna har gått i slowmotion på senaste tiden. - Varför är det alltid så? Alltid när man vill att tiden ska gå snabbare, går den långsammare. De sista dagarna i skolan var både hemska och underbara. Jag ville sluta, så jag äntligen bara kunde åka iväg. Men jag höll också fast i den, och mina vänner, i vetskapen om att jag inte kommer tillbaka till nästa termin. Jag har hela tiden trott att jag hade ett till år där, med dem. Men nu blir det inte så. Skolavslutningen var sorglig, jag höll om mina vänner hela tiden, nästan som att jag var rädd att de skulle blåsa iväg från mig där och då och aldrig komma tillbaka. Några tårar föll i klassrummet, när jag sa hej då till alla. Men det mesta kom efteråt, när bara jag och tjejerna satt hemma hos mig. Ute i min trädgård och såg tillbaka på åren som gått. Det är inte farväl, det vet vi alla. Vi ses på turnen snart igen, och under året. Men det är ett avslut på… vår barndom skulle man kunna säga. Jag försvinner från boet, vi avslutar ännu ett år i skolan, och nästa år kommer jag inte vara där. Som vi alltid trott. 

”Vi har dig under studenten, i alla fall” sa Becca tårfyllt och tog tag i min hand innan det var dags för dem att gå. ”Det är något.”
Jag bara nickade. Jag vet inte om det var ett ledsamt eller glatt leende. Fina Rebecca. Efter det sa vi fyra hej då till varandra. Det var oklart om vi skulle hinna träffas mer innan jag åkte. Och det gjorde vi inte heller.
Jag tar en sipp av mitt kaffe jag har framför mig på det lilla stolsbordet, och ser mig omkring. Samma trista syn som för 5, 9 och 12 timmar sedan. Gubben bredvid mig snarkar jobbigt högt, och kvinnan bredvid honom har inte tagit näsan ur sin bok på flera timmar. Jag blir genast deprimerad över synen och vänder mig mot fönstret istället. Klockan är nio i svensk tid, och vanligtvis borde det vara solnedgång eller mörkt vid det här laget. Men eftersom att Mexico är sju timmar efter oss, är det dagsljus ute och molnen nedanför är vita och fluffiga. Mina tankar driftar genast bort till Harry, och låten jag skrev till honom. Here among the clouds…

Jag kan inte hjälpa att nästan rusa ut ur planet, och väntan på väskorna var nog det värsta. Att vänta i fem minuter för en är illa nog, men fem minuter till för ännu en väska är värre. Jag borde inte lyssnat på Harry och bara tagit en väska istället. Jag vet att vi ska vara borta länga men ändå, jag klarar mig på lite kläder… Jag kämpar med att få ner väskorna från bandet, och är till slut redo att ta mig vidare ut på flygplatsen. Det är krångligt med båda stora väskorna, och jag försöker rulla båda två med var sin hand. När dörrarna till vänthallen flyger upp ser jag Paul nästan på direkten, och både han och jag skiner upp. Han skyndar sig fram till mig och lutar sig snabbt ner för att ge mig en halvkram och en kyss på kinden.
”Hello love” säger han vänligt och sträcker sig sedan efter mina väskor. ”Let me help you with these”
”No, no!” säger jag och håller i alla fall kvar i ena väskan. ”I can take this one myself”
Han nickar vänligt och lägger sedan en hand lätt på min rygg för att leda mig mot utgången. Jag ville fråga om Harry var med för att hämta upp mig, men jag hinner inte innan Paul svarat på min fråga.
”Barely no fans here today, Harry’s waiting outside”
Jag nickar lyckligt och känner hur det bubblar inom mig. Som jag har saknat honom. Det blir nästan värre varje gång jag är ifrån honom. Vi går igenom flygplatsen och till sist kommer vi till dörrarna som leder oss ut. Värmen slår mig som en vägg, och Paul måste ha sett min smått chockade min för han skrattar innan han pekar bortåt. Vi går faktiskt en bit till, och både värme, tyngd av väskan och småprat med Paul gör mig genast helt utmattad. Men till sist rundar vi ett hörn, och där står en stor svart bil. Utanför står ännu en vakt, och Harry. Han håller på med mobilen som vanligt, och jag ler stort.
”Oi” ropar Paul till, och Harry tittar upp. Hans ögon finner mig genast, och ett stort leende dyker upp i hans ansikte. Mobilen försvinner på direkten ner i fickan och han rusar fram till mig.
”Hii” säger han glatt innan han slår armarna om mig. Jag flyger bak en aning av tyngden och skrattar i hans famn. Det är alltid lika härligt att återförenas. Finns inget bättre. ”I wanted to go and get you to but Paul thought it would be best if I stayed here where there’s not so much people around”
”It’s fine!” säger jag lyckligt ”and hi”
Jag kramar om honom ännu en gång, sedan lägger jag märke till vad han har på sig. En mössa? Skojar han!? Det är typ 32 grader här!
”What are you wearing?” utbrister jag med ett skratt och pillar på mössan ”are you mental, it’s so hot here”
”Well sorry but my hair looks like a mop today!” säger han och torkar bort en aning svett från pannan. ”I have to wear it!”
Jag himar med ögonen och börjar gå mot bildörren som Paul nu öppnat. Han erkänner i alla fall att det är varmt. Herregud jag skulle aldrig ha på mig mössa i denna hettan. Vi hoppar in i baksätet och spänner fast oss, några sekunder senare dyker vakterna upp i bilen och vi åker iväg.
”So where are we going right now?” frågar jag intresserat och tar tag i Harrys hand.
”The hotel to leave your things and shower and stuff, then we’ll head to the… uhm Paul, what was it called again?”
Han håller up pekfingret mot Paul och ser frågande på honom. Paul verkar tänka till en aning också.
”Uhm, Auditorio Nacional”
”Right” säger Harry vänligt ”we’ll head to Auditorio Nacional where the concert is held to get ready”
Jag nickar glatt. Jag följer med på vad som helst. Jag kan inte vara lyckligare nu.

Det blir mycket hälsande och kramande när vi kommer fram till hotellet. Killarna såg oss redan nere vid ingången, skyddandes från de fansen som campar utanför, och mötte oss redan nere i lobbyn. Även om jag fortfarande är sur på Zayn faktiskt en lätt kram av mig. Och Niall får ett handskrivet brev från Becca som jag tagit med, vilket han uppskattade mycket. Även om det finns både telefon, sms och allt det där, tycker de båda att det blir mycket mer speciellt om det skriver brev till varandra. När de inte smsar då… haha. Efter det leder Harry mig till vårat rum. Vi ska bara stanna här en natt till, så jag packar inte upp min väska. Jag kommer kanske inte behöva göra det alls under turné-tiden då vi bara stannar ett litet tag på varje ställe. Jag är riktigt trött och tar en liten tupplur medans Harry är i duschen, och han väcker mig med lätta kyssar när det är min tur. När vi båda har duschat ringer Harry ett samtal, och några minuter senare kommer Lou, killarnas hårstylist upp på rummet för att fixa hans hår. Jag visste inte att det kunde göras på rummet också, men sitter faschinerat och tittar på när hon fixar hans hår. När han var klar frågar hon vänligt mig om hon ska göra något med mitt hår också, och jag rycker blygt på axlarna. Bara om hon vill. Och det vill hon.
”I rarely get to touch female hair nowdays…!” säger hon med ett skratt innan hon sätter igång. Jag får fina lockar i mitt hår, och Harry ler glatt när han ser resultatet.

En stund senare är det dags att dra vidare. Jag är fortfarande riktigt utmattad efter den extremt långa resan, och håller slött Harry i handen när vi går igenom fansen till bilen med de andra. Sedan halvsover jag på honom hela vägen till stället de ska uppträda på. Där slipper vi gå igenom en grupp fans, utan blir istället inkörda till ett garage, där vi sedan blir ledda in. Det händer mycket där inne. Vi går igenom korridorer av män som drar på sladdar, lampor och annat viktigt. Någon kvinna med bryning visar oss runt i lokalen, och till slut kommer vi till scenen. Arbetare jobbar för fullt runt omkring, och en soffa har blivit väl placerad i mitten av scenen. Harry ser på mig med en frågande blick, som om han frågar om jag gillar det. Jag ler mot honom.
”A couch?” frågar jag.
”A sofa” rättar Liam mig med ett flin, och Harry skrattar. Jag himlar med ögonen.
”I’m not english”
”We know” säger Harry ”but if you’re gonna live in england we have to teach you proper english”
”Couch is just as proper as sofa! It’s just american english, that’s all”
”No” säger Liam bestämt och går längre ut på scenen ”sofa is the correct word”
Sedan slänger han sig ner i soffan och flinar likadant som förut. Jag suckar, jag orkar inte hålla på och tjafsa.
”Fine… Sofa”
Harry lägger handen om min midja och ler mot mig som för att visa att de bara skojade. Jag ler tillbaka.
”So why do you have a sofa on your stage?”
”If we get tired we can always sit” säger han med ett skratt ”and when we answer twitter questions it’s nice to rest your legs for a bit”
Jag ler och funderar på att kalla honom latmask, men inser att jag aldrig ens skulle orka stå upp i två timmar, sjunga och dansa och hålla på. Så jag bara nickar intresserat och går fram och sätter mig bredvid Liam i soffan.
”It’s not very comfortable though” säger jag med ett skratt och studsar lite på den hårda soffan.
”I know” säger Liam sorgset och rör sig lite i den ”it’s not really worn out yet, brand new and hard as a rock”
Jag skrattar till lite och reser mig upp igen. Harry kommer då fram till mig och nickar mot trappan ner på andra sidan rummet.
”I think we’re gonna eat now, then we’ll do a rehearsal before the show.”
Jag nickar.
”Show the way” säger jag leendes, och han tar tag i min hand och leder mig ner igenom korridorerna igen.

En timme senare har vi ätit. Det fanns en matsal med hur mycket som helst. Och jag är en sådan person som tar för mycket än jag orkar om det finns mycket jag gillar. Harry hjälpte mig dock att äta upp lite så jag slapp skämmas när jag lämnade tallriken. Sedan blir vi ledda till scenen igen, och jag sätter mig i en utav stolarna på sidan av scenen. Killarna går igenom konserten med olika personer, inte alla låtarna men några stycken. Jag sittar där och gungar till musiken och ger dem tummen upp ibland, jag blir dock sur när Harry tittar på mig för ofta och blir ofokuserad. Ja jag vet Harry, jag är glad över att vara här jag med, men nu måste du repa! Det bästa med hela deras konsert är att det inte direkt finns några regler eller exakta saker de ska göra. De byter kläder ibland, och har en twitter-frågestund. Annars kan de göra nästan vad som helst. Och det gillar jag. Killarna passar på att skämta och leka runt på scenen, vilket fansen nog uppskattar. Att de är sig själva liksom. När de är klara kommer Harry fram till mig drickades ur en vattenflaska, en aning andfådd.
”Did you like it?” frågar han, och jag nickar och räcker efter vattnet. Han ger mig det och jag nickar samtidigt som jag dricker.
”I loved it, can’t wait for the full show later”
Han ler en aning stolt, sedan kommer Louis och klappar honom på axeln.
”We need to get ready”
Sedan försvinner han ner för scentrappan. Jag reser mig upp och vi också börjar gå mot smink/klädrummet längre bak i byggnaden. Killarnas stylister har packat upp sina saker där inne, och både Niall och Zayn sitter redan i stolarna och blir fixade. Liam håller på med sina scen-kläder, men Louis står vid kakhörnet och äter en aning. Harry går över till kläderna han med, och jag väljer att ställa mig vid Louis.
”Hungry?” frågar jag komiskt och han ler och nickar.
”Didn’t you just eat?” säger jag sedan och han stoppar sista biten av kaka i sin mun.
”Yes. But I’m always hungry!”
”Me too” erkännder jag och tar en liten kaka jag med. ”Is Eleanor coming to any of the shows?”
”Yeah” säger han glatt ”when she gets out of school”
Jag blir glad över det. Eleanor är en riktigt trevlig tjej. Jag har saknat henne. Dock kan jag inte hjälpa att snegla på Liam, och undra hur det går för honom och Danielle. Om något har förändrats. När Niall är klar i hår och smink stolen gör han ett belåtet läte och studsar ur stolen.
”Louis your turn” säger han och rusar fram till kakbordet han med. Jag följer honom med blicken, och han rör på ögonbrynen en aning busigt när han ser på mig samtidigt som han tar en näve kakor. Jag skakar på huvudet med ett fniss. Dessa killar alltså. Bara någon sekund senare står han helt rakt upp framför mig med en kaka halvt i munnen.
”Do I look beautiful now?”
Han blundar och rör på ansiktet för att visa resultatet. Jag nickar allvarligt men skämtfullt.

”Very. Makeup fits you.”
”I know right” säger han och skrattar sitt gulliga skratt innan han försvinner vidare mot kläderna. Harry snor en kaka ur hans hand när han går förbi och de börjar småtjaffsa en aning. Jag kan inte låta bli att le där för mig själv, och studera dem allihopa. Såhär kommer jag leva i en månad. Och det kommer bli så kul!