Bloglovin'
Jag fick en kommentar på inlägget under om bloglovin'! Och jag kan säga er redan nu att jag har noll koll på hur det funkar, jag har försökt göra ett konto nuoch sådär och koppla det till bloggen, men jag ha ingen aning om det funkar än eller om jag har gjort rätt. Men jag skulle klistra in det här i ett inlägg i alla fall.
Hoppas det funkar! Kram på er!
The Center of Attention - Kapitel 43
Previous: ”So this is it?” säger han och ser mig djupt i ögonen, han ler ett litet leende, som är både oförstående och sorgset på samma gång. Jag torkar bort en till tår och försöker le.
”I guess”
Jag sträcker fram ena handen mot hans ansikte och stryker lätt runt skrapsåret på hans kind. Jag kan knappt hålla mig längre, vill gråta det högsta jag kan, och det verkar som att han känner så med. Men han håller bara ut armarna i luften och jag kryper upp i hans famn. Där ligger vi och gråter tillsammans, i sjukhussängen. Jag kan inte fatta att det här blir sista gången jag känner hans armar runt mig på det här sättet…
December
Det är den artonde december. Exakt en månad sedan killarnas album Up All Night släpptes och dagen deras turnering börjar. Jag har inte träffat Harry sen i oktober då de var här för att träffa fansen, men jag är inte riktigt säker på att man kan kalla det ”träffat” heller. Han kom till mitt hus och sa hej i fem minuter, innan han behövde åka vidare. Det var bara obekvämt och gjorde ont i mig, att se honom där framför mig, och veta att jag varken kan hålla eller kyssa honom. Även om jag vill. Jag tror att han kände precis samma sak, och att det var därför han åkte så snabbt, men jag vet inte, det kanske bara är önsketänkande. När jag kom hem i somras var det svårt att komma tillbaka till allt, till mamma, vännerna… skolan. Skolan har nog varit svårast, de flesta som har hört talas om killarna vet om mig och de andra. Att vi känner One Direction. Det blev snabbt tröttsamt att höra ”Oj, men det är ju du!?” eller ”Kan jag få killarnas nummer?” Nej Nej Nej! Och allt ju mer tiden går, desto större blir de. Fler och fler får reda på att jag känner dem och undrar när vi ska ses igen. Jag svarar alltid att jag inte vet, eftersom att det för det första är det inte deras ensak, och för det andra… vill jag inte att någon ska veta vad som har hänt mellan mig och Harry. Annars går livet på, skolan går okej, familjelivet också. Jag håller hoppet uppe om att allt kommer bli bättre om jag bara håller mig upptagen och fokuserad. Vi håller kontakten dock, jag och Harry. Smsar ibland, tweetar till varandra. Jag tror inte att det går att släppa varandra helt, än i alla fall. Men jag vet att jag snart måste, om jag någonsin ska kunna gå vidare. Jag vet att det kommer bli svårt, inte bara för att jag inte vill, utan för att han finns överallt. Bland tjejerna i skolan, på internet hemma, på radio i affärerna när jag shoppar, överallt. Det spelar ingen roll vart jag går, jag ser honom överallt. Efter att albumet släpptes sprängdes allt som i en bomb, alla vet om dem. Jag vet knappt vad som har hänt. Musikvideor, tv och radio-intervjuer görs. Han var en gång min, men nu är han deras.
”Tessa, du kommer försent!” säger Mamma irriterat och spräcker min tankebubbla. Justja, mitt liv. Jag ser ner på min skål med flingor och inser att jag knappt ätit något alls. Jag ser upp mot klockan, halv åtta. Jag hinner inte äta upp.
”Oj” säger jag och hoppar ner från barstolen och städar upp efter mig ”Jag satt och tänkte”
Mamma ser oroligt på mig och biter ihop läpparna innan hon går fram till mig och sätter en bit av mitt hår bakom örat. Jag tänker tillbaka på dagen jag kom hem och kollapsade i hennes famn och bara grät och grät i timmar.
”Det kommer fler killar i ditt liv, vet du…” säger hon och ger mig ett litet leende. Nej, tänker jag inom mig. Det finns ingen som honom. Jag försöker klämma fram ett leende mot henne tillbaka.
”Jag vet”
Sedan ställer jag undan frukosten helt och går ut ur köket. Jag har insett det nu, det finns ingen annan som Harry, och det kommer aldrig göra det heller. Det låter grymt att det krävdes en bilolycka för att få mig att inse det, men det är så det är. Och det är för sent. Det kommer aldrig bli som förut, jag kommer aldrig få personen jag älskar igen.
När mina converse går upp på den blöta, men osnöiga skolgården en kvart senare är mina tankar fortfarande på Harry, även om Saga går vid min sida och babblar på om helgen som gått. Om jag ska vara ärlig bryr jag mig inte om vad hon har gjort i helgen, det har jag inte gjort på länge. Det är samma sak om och om igen, fester och nya killar, inga hon kan behålla heller. Det verkar inte göra henne det minsta ledsen ändå, hon pratar på lika glatt om varje snubbe hon är med. Även om det är första och sista gången. Dock kastar jag små leenden mot henne då och då så hon ska tro att jag lyssnar och är jätteintresserad. Dörren smäller igen bakom oss och vi försöker ruska av oss kylan innan vi går vidare upp för trappan upp till vår våning. Där står redan Rebecca och Josefin och väntar på oss.
”Hej!” säger de båda samtidigt och vinkar mot oss när vi kommer gående mot dem. Saga svarar, inte jag. Jag ler bara. Jag är riktigt tacksam över mina vänner egentligen, de vet att jag är ledsen och förväntar sig inget. Dock ger jag dem en kram när vi kommer fram. Vi sitter ett tag utanför klassrummet och pratar innan dörren öppnas. Rebecca pratar på om sin långhelg i Irland – ja hon var där med Niall. De hade haft det trevligt… utan graviditeter och bilolyckor. Bara härligt med hans familj. Det gör mig lite avundsjuk faktiskt, det går bara bättre och bättre för henne och Niall, samtidigt som jag och Harry inte ens existerar längre. Självklart är jag så otroligt glad för hennes skulle, och Josefins skull, hon som har Zayn.
”Det bästa var barerna… han smög ju in mig och allt!”
”Låter som Niall!” skrattar Josefin ut, Rebecca skrattar med.
”Ja men det var ju självklart för honom att jag skulle få uppleva de irländska barerna, men Irish Coffee var det äckligaste jag någonsin smakat” säger hon och gör en äcklad min.
”Irish Coffee” säger jag och rynkar på pannan ”Vad är det?”
”Det är kaffe, whiskey, farinsocker och grädde i en ända drink” hon verkar tänka tillbaka på smaken och rynkar på näsan. Vi andra gör samma sak.
”Usch…” säger Saga ”låter inte gott”
”Det var det inte heller, men det värsta är att Niall älskar det”
Alla skrattar.
”Då kommer du nog få dricka många sånna under tiden ni är tillsammans” säger Jossan och ler.
”Nej fy, jag vägrar!”
Precis då öppnas dörrarna i korridoren igen och jag sneglar ditåt. Yuck, på tal om äckligt, det är Elina och Patricia som kommer. Tjejerna som såg snett på mig vid Arlanda när vi kom hem från klassresan. Om det är några som har varit jobbiga om hela One Direction saken är det verkligen dom. Men inte på ett särskilt trevligt sätt, i höstas höll Elina på att klappa till mig när jag vägrade ge henne Louis’ nummer. De är helt sjuka i huvudet.
”Ja men eller hur!” skriker Elina ut, och viftar med sitt långa chokladbruna hår ”vi skulle passa så bra ihop, och du med Liam”
Patricia, Elinas lilla slav, nickar instämmade och ler sitt vita leende.
”Du och Louis måste hända!”
Jag himlar med ögonen. De har verkligen inbillat sig att de kommer bli tillsammans med Louis och Liam, som båda har flickvänner. Det börjar bli riktigt störande, fattar de inte att det aldrig kommer hända. De är nu framme vid oss och ser ner på oss där vi sitter.
”Och vad himlar du åt?” säger Elina och korsar armarna. Jag ser upp på henne, oberörd.
”Nej jag tänkte bara att ni ska satsa på killar i er egen nivå”
”Hah!” skrattar Patricia ut, men Elina stoppar henne innan hon fortsätter prata. Och börjar själv.
”Vad fan vet ni om nivå? De ända ni kunde få var de fula! Krull och snea tänder, nej tack!”
Patricia skrattar åt det han sa, och jag ser hur Rebecca biter ihop bredvid mig. Det där tog på henne. Jag tycker därimot att både Harrys lockiga hår och Nialls tänder är fina.
”Ursäkta mig, men vad får er att tro att någon av dem vill ha er i alla fall!” säger Josefin irriterat och reser sig upp. Elina tar ett steg framåt med säger inget. Saga reser sig upp och ställer sig bredvid Jossan, skitförbannad.
”Speciellt när båda ni vill ha redan har flickvänner som är dubbelt så snygga som er!”
Elina kisar sina ögon av ilska, men backar ändå. Patricia står bara där som ett korkat frågetecken och verkar inte riktigt fatta någonting. Elina fnyser och börjar gå bortåt.
”Vi får väl se”
Jag skrattar sarkarkastiskt åt henne.
”Jo visst”
Samma kväll sitter jag framför datorn. Alla killarna har tweetat om touren och hur kul det är. Att de är så tacksamma för att så många är där och att det är helt otroligt. Det är egentligen det, nyss var det bara några tusen i Sverige som visste vilka de var. Nu vet de flesta. What Makes You Beautiful är en hit i flera länder, och deras följare på twitter stiger för varje dag. Samma här faktiskt, och för de andra tjejerna, eftersom att de flesta vet att vi är vänner med dem. Rebecca börjar till och med gå om mig nästan, då många har upptäckt Nialls armband runt hennes arm på bilder. Hon fick nästan en panikattack först när hon insåg det men jag lugnade henne och sa att det nog var lugnt. Hon har inte fått så mycket hat än och det är jag tacksam för, jag tror inte att hon skulle klara det. Rebecca är alltid sprudlande glad på utsidan men jag tror att det är mycket inom henne som gör ont. Mycket har hänt i hennes liv det senaste året – även innan Niall kom in i bilden, och även om hon spelar stark kan jag se den där lilla sprickan i henne då och då. När hon har grälat med sin familj om småsaker, fått dåliga betyg eller bråkat med Niall. Dock händer det sällan, Niall är nästan aldrig arg eller ledsen har jag förstått. Han vill är en riktig fredsmakare och det är därför jag tycker att han är så otroligt bra för Rebecca. Han gör henne lycklig. Och tanken av att fansen skulle förstöra det för henne får mig att vilja spy. Jag ser upp mot min minnesvägg och min finaste bild av henne. En närbild där man ser hennes vackra ansikte och mörkblonda hår. Hennes ögon är otroliga, stora och gröna med långa svarta ögonfransar. Den får mig att le och minnas dagen den togs. Jag ser tillbaka på datorskärmen och ser att Harry har tweetat, eller, han har svarat någon annan. Och det är som att mitt hjärta stannar när jag ser vem som skrivit. Elina.
@elinaxoxo: wish you were between us babe xxxx
och sedan en bild på henne och Patricia när de pussar mot varandra i luften. Jag har sett bilden förut, den är från i somras. Jag störde mig på den då med, men jag kan säga att jag vill spotta på den nu. Varför skickar de den till Harry sådär? Han var ju ”ful”. Och varför svara han!? Jag stirrar länge på hans svar.
@harry_styles: haha nice… x
Jag kan inte riktigt tyda vad det är för svar. Om en normal person hade skrivit så hade de varit sarkastiska eller tyckt att det var löjligt. Men Harry, han använder aldrig uttropstecken eller något. Alltid punkter. Och sen det där X:et.
Tråkigt kapitel I know, men jag har helt enkelt inte tid att komma längre. Jag är hemma nu men åker upp till Dalarna imorgon, vet inte om jag kommer ha internet. Så vi får se om det kommer upp kapitel eller inte. Ni har väl inte glömt att följa bloggens twitter, uppdaterar där. @tcoaupdate :)x
”I guess”
Jag sträcker fram ena handen mot hans ansikte och stryker lätt runt skrapsåret på hans kind. Jag kan knappt hålla mig längre, vill gråta det högsta jag kan, och det verkar som att han känner så med. Men han håller bara ut armarna i luften och jag kryper upp i hans famn. Där ligger vi och gråter tillsammans, i sjukhussängen. Jag kan inte fatta att det här blir sista gången jag känner hans armar runt mig på det här sättet…
December
Det är den artonde december. Exakt en månad sedan killarnas album Up All Night släpptes och dagen deras turnering börjar. Jag har inte träffat Harry sen i oktober då de var här för att träffa fansen, men jag är inte riktigt säker på att man kan kalla det ”träffat” heller. Han kom till mitt hus och sa hej i fem minuter, innan han behövde åka vidare. Det var bara obekvämt och gjorde ont i mig, att se honom där framför mig, och veta att jag varken kan hålla eller kyssa honom. Även om jag vill. Jag tror att han kände precis samma sak, och att det var därför han åkte så snabbt, men jag vet inte, det kanske bara är önsketänkande. När jag kom hem i somras var det svårt att komma tillbaka till allt, till mamma, vännerna… skolan. Skolan har nog varit svårast, de flesta som har hört talas om killarna vet om mig och de andra. Att vi känner One Direction. Det blev snabbt tröttsamt att höra ”Oj, men det är ju du!?” eller ”Kan jag få killarnas nummer?” Nej Nej Nej! Och allt ju mer tiden går, desto större blir de. Fler och fler får reda på att jag känner dem och undrar när vi ska ses igen. Jag svarar alltid att jag inte vet, eftersom att det för det första är det inte deras ensak, och för det andra… vill jag inte att någon ska veta vad som har hänt mellan mig och Harry. Annars går livet på, skolan går okej, familjelivet också. Jag håller hoppet uppe om att allt kommer bli bättre om jag bara håller mig upptagen och fokuserad. Vi håller kontakten dock, jag och Harry. Smsar ibland, tweetar till varandra. Jag tror inte att det går att släppa varandra helt, än i alla fall. Men jag vet att jag snart måste, om jag någonsin ska kunna gå vidare. Jag vet att det kommer bli svårt, inte bara för att jag inte vill, utan för att han finns överallt. Bland tjejerna i skolan, på internet hemma, på radio i affärerna när jag shoppar, överallt. Det spelar ingen roll vart jag går, jag ser honom överallt. Efter att albumet släpptes sprängdes allt som i en bomb, alla vet om dem. Jag vet knappt vad som har hänt. Musikvideor, tv och radio-intervjuer görs. Han var en gång min, men nu är han deras.
”Tessa, du kommer försent!” säger Mamma irriterat och spräcker min tankebubbla. Justja, mitt liv. Jag ser ner på min skål med flingor och inser att jag knappt ätit något alls. Jag ser upp mot klockan, halv åtta. Jag hinner inte äta upp.
”Oj” säger jag och hoppar ner från barstolen och städar upp efter mig ”Jag satt och tänkte”
Mamma ser oroligt på mig och biter ihop läpparna innan hon går fram till mig och sätter en bit av mitt hår bakom örat. Jag tänker tillbaka på dagen jag kom hem och kollapsade i hennes famn och bara grät och grät i timmar.
”Det kommer fler killar i ditt liv, vet du…” säger hon och ger mig ett litet leende. Nej, tänker jag inom mig. Det finns ingen som honom. Jag försöker klämma fram ett leende mot henne tillbaka.
”Jag vet”
Sedan ställer jag undan frukosten helt och går ut ur köket. Jag har insett det nu, det finns ingen annan som Harry, och det kommer aldrig göra det heller. Det låter grymt att det krävdes en bilolycka för att få mig att inse det, men det är så det är. Och det är för sent. Det kommer aldrig bli som förut, jag kommer aldrig få personen jag älskar igen.
När mina converse går upp på den blöta, men osnöiga skolgården en kvart senare är mina tankar fortfarande på Harry, även om Saga går vid min sida och babblar på om helgen som gått. Om jag ska vara ärlig bryr jag mig inte om vad hon har gjort i helgen, det har jag inte gjort på länge. Det är samma sak om och om igen, fester och nya killar, inga hon kan behålla heller. Det verkar inte göra henne det minsta ledsen ändå, hon pratar på lika glatt om varje snubbe hon är med. Även om det är första och sista gången. Dock kastar jag små leenden mot henne då och då så hon ska tro att jag lyssnar och är jätteintresserad. Dörren smäller igen bakom oss och vi försöker ruska av oss kylan innan vi går vidare upp för trappan upp till vår våning. Där står redan Rebecca och Josefin och väntar på oss.
”Hej!” säger de båda samtidigt och vinkar mot oss när vi kommer gående mot dem. Saga svarar, inte jag. Jag ler bara. Jag är riktigt tacksam över mina vänner egentligen, de vet att jag är ledsen och förväntar sig inget. Dock ger jag dem en kram när vi kommer fram. Vi sitter ett tag utanför klassrummet och pratar innan dörren öppnas. Rebecca pratar på om sin långhelg i Irland – ja hon var där med Niall. De hade haft det trevligt… utan graviditeter och bilolyckor. Bara härligt med hans familj. Det gör mig lite avundsjuk faktiskt, det går bara bättre och bättre för henne och Niall, samtidigt som jag och Harry inte ens existerar längre. Självklart är jag så otroligt glad för hennes skulle, och Josefins skull, hon som har Zayn.
”Det bästa var barerna… han smög ju in mig och allt!”
”Låter som Niall!” skrattar Josefin ut, Rebecca skrattar med.
”Ja men det var ju självklart för honom att jag skulle få uppleva de irländska barerna, men Irish Coffee var det äckligaste jag någonsin smakat” säger hon och gör en äcklad min.
”Irish Coffee” säger jag och rynkar på pannan ”Vad är det?”
”Det är kaffe, whiskey, farinsocker och grädde i en ända drink” hon verkar tänka tillbaka på smaken och rynkar på näsan. Vi andra gör samma sak.
”Usch…” säger Saga ”låter inte gott”
”Det var det inte heller, men det värsta är att Niall älskar det”
Alla skrattar.
”Då kommer du nog få dricka många sånna under tiden ni är tillsammans” säger Jossan och ler.
”Nej fy, jag vägrar!”
Precis då öppnas dörrarna i korridoren igen och jag sneglar ditåt. Yuck, på tal om äckligt, det är Elina och Patricia som kommer. Tjejerna som såg snett på mig vid Arlanda när vi kom hem från klassresan. Om det är några som har varit jobbiga om hela One Direction saken är det verkligen dom. Men inte på ett särskilt trevligt sätt, i höstas höll Elina på att klappa till mig när jag vägrade ge henne Louis’ nummer. De är helt sjuka i huvudet.
”Ja men eller hur!” skriker Elina ut, och viftar med sitt långa chokladbruna hår ”vi skulle passa så bra ihop, och du med Liam”
Patricia, Elinas lilla slav, nickar instämmade och ler sitt vita leende.
”Du och Louis måste hända!”
Jag himlar med ögonen. De har verkligen inbillat sig att de kommer bli tillsammans med Louis och Liam, som båda har flickvänner. Det börjar bli riktigt störande, fattar de inte att det aldrig kommer hända. De är nu framme vid oss och ser ner på oss där vi sitter.
”Och vad himlar du åt?” säger Elina och korsar armarna. Jag ser upp på henne, oberörd.
”Nej jag tänkte bara att ni ska satsa på killar i er egen nivå”
”Hah!” skrattar Patricia ut, men Elina stoppar henne innan hon fortsätter prata. Och börjar själv.
”Vad fan vet ni om nivå? De ända ni kunde få var de fula! Krull och snea tänder, nej tack!”
Patricia skrattar åt det han sa, och jag ser hur Rebecca biter ihop bredvid mig. Det där tog på henne. Jag tycker därimot att både Harrys lockiga hår och Nialls tänder är fina.
”Ursäkta mig, men vad får er att tro att någon av dem vill ha er i alla fall!” säger Josefin irriterat och reser sig upp. Elina tar ett steg framåt med säger inget. Saga reser sig upp och ställer sig bredvid Jossan, skitförbannad.
”Speciellt när båda ni vill ha redan har flickvänner som är dubbelt så snygga som er!”
Elina kisar sina ögon av ilska, men backar ändå. Patricia står bara där som ett korkat frågetecken och verkar inte riktigt fatta någonting. Elina fnyser och börjar gå bortåt.
”Vi får väl se”
Jag skrattar sarkarkastiskt åt henne.
”Jo visst”
Samma kväll sitter jag framför datorn. Alla killarna har tweetat om touren och hur kul det är. Att de är så tacksamma för att så många är där och att det är helt otroligt. Det är egentligen det, nyss var det bara några tusen i Sverige som visste vilka de var. Nu vet de flesta. What Makes You Beautiful är en hit i flera länder, och deras följare på twitter stiger för varje dag. Samma här faktiskt, och för de andra tjejerna, eftersom att de flesta vet att vi är vänner med dem. Rebecca börjar till och med gå om mig nästan, då många har upptäckt Nialls armband runt hennes arm på bilder. Hon fick nästan en panikattack först när hon insåg det men jag lugnade henne och sa att det nog var lugnt. Hon har inte fått så mycket hat än och det är jag tacksam för, jag tror inte att hon skulle klara det. Rebecca är alltid sprudlande glad på utsidan men jag tror att det är mycket inom henne som gör ont. Mycket har hänt i hennes liv det senaste året – även innan Niall kom in i bilden, och även om hon spelar stark kan jag se den där lilla sprickan i henne då och då. När hon har grälat med sin familj om småsaker, fått dåliga betyg eller bråkat med Niall. Dock händer det sällan, Niall är nästan aldrig arg eller ledsen har jag förstått. Han vill är en riktig fredsmakare och det är därför jag tycker att han är så otroligt bra för Rebecca. Han gör henne lycklig. Och tanken av att fansen skulle förstöra det för henne får mig att vilja spy. Jag ser upp mot min minnesvägg och min finaste bild av henne. En närbild där man ser hennes vackra ansikte och mörkblonda hår. Hennes ögon är otroliga, stora och gröna med långa svarta ögonfransar. Den får mig att le och minnas dagen den togs. Jag ser tillbaka på datorskärmen och ser att Harry har tweetat, eller, han har svarat någon annan. Och det är som att mitt hjärta stannar när jag ser vem som skrivit. Elina.
@elinaxoxo: wish you were between us babe xxxx
och sedan en bild på henne och Patricia när de pussar mot varandra i luften. Jag har sett bilden förut, den är från i somras. Jag störde mig på den då med, men jag kan säga att jag vill spotta på den nu. Varför skickar de den till Harry sådär? Han var ju ”ful”. Och varför svara han!? Jag stirrar länge på hans svar.
@harry_styles: haha nice… x
Jag kan inte riktigt tyda vad det är för svar. Om en normal person hade skrivit så hade de varit sarkastiska eller tyckt att det var löjligt. Men Harry, han använder aldrig uttropstecken eller något. Alltid punkter. Och sen det där X:et.
Tråkigt kapitel I know, men jag har helt enkelt inte tid att komma längre. Jag är hemma nu men åker upp till Dalarna imorgon, vet inte om jag kommer ha internet. Så vi får se om det kommer upp kapitel eller inte. Ni har väl inte glömt att följa bloggens twitter, uppdaterar där. @tcoaupdate :)x
The Center of Attention - Kapitel 42
Previous: ”He’s going to be okey!” säger hon och skrattar glatt mellan gråten. Det känns som att jag har fått en elchock genom hela kroppen, min kropp skakar nästan dubbelt så mycket nu. Han lever. Harry kommer bli okej. Chocken får mig att sätta mig på huk på golvet och känner hur tårarna börjar spruta. De andra reagerar också där bakom mig. Jag hör hur Niall och Liam skriker av glädje och hoppar. Louis kramar Eleanor och Zayn har sprungit fram till Anne och kramar henne mitt framför mig. Jag har det största leendet på läpparna någonsin. Det känns som att världens tyngd har lyfts från mina axlar. För första gången på länge gråter jag glädjetårar. Min älskling kommer bli okej.
Nästa gång jag vaknar är det i Harrys säng. Anne och Robin bad mig och de andra att åka hem och sova, men eftersom att allt hände mitt i natten var det morgon när vi kom tillbaka. Och nu när jag vänder mig om och ser på väckarklockan bredvid sängen ser jag att den är fyra på eftermiddagen. Kul… jag har inte sovit till fyra på år och dagar. Att ligga här, i Harrys säng och veta att han inte är här, får mig att vilja gråta igen. Jag är fortfarande så förvirrad, jag har ingen aning om vad som kommer hända eller hur det är mellan oss. Han höll på att dö, för min skull. Tydligen har han brytit två revben, tummen, pekfingret och lillfingret på vänstra handen, hans högra axel hade gått ur led och hela han hade fått en rejäl smäll. Mannen som han krockade med hade som sagt varit full och kört in i Harrys bil på höger sida. Han hade flygit från sätet till passagerarsätet bredvid eftersom att han inte hade säkerhetsbälte på sig. Bilen hade flygit ner i ett dike, och det var där de hittade honom. Hans vänstra arm hade slagit i så hårt i bilfönstret att det hade gått sönder. För mig är det helt otroligt att han är okej… att han ens överlevde. Det var svårt att somna när jag kom hit, så jag låg och tittade igenom bilder på mig och Harry hur länge som helst och gråtit. Hur kunde allt gå så fel? När jag kollar på mobilen som legat gömd någonstans under täcket efter natten ser jag att Mamma har smsat mig. Jag ringde henne innan jag gick och la mig och berättade om allting, hon blev helt galen och försökte övertyga mig om att hon också borde komma hit. Men jag nästan bad och bönade om att hon inte skulle komma. Därför kom vi överens om att jag ska åka hem så fort jag vet att Harry verkligen är okej. Även om jag skulle vilja stanna här med honom tills han kommer ut från sjukhuset, vet jag att jag inte kan. Skolan börjar snart och jag kan verkligen inte vara borta. I smset skrev Mamma bara att hon önskade mig lycka till idag, eftersom att jag ska till sjukhuset. Jag skriver tack tillbaka och ber henne beställa biljetter hem till imorgon innan jag rullar tillbaka på rygg och tar ett djupt andetag. Let’s go.
Det tar ett tag för mig att komma till sjukhuset. Jag duschar länge och gör mig i ordning långsamt, det är nästan som att jag inte har någon energi kvar i kroppen. Mina tankar och all energi går till att oroa mig för Harry. Jag struntar dock i frukosten och drar så fort jag är färdig ner på Londons gator och skaffar en taxi. Eftersom att han var så långt ifrån både London och Cheshire hade de tagit honom till ett sjukhus i Northampton. Och eftersom att klockan redan är halv sex vill jag gärna ta mig dit så fort som möjligt. På vägen passar jag på att kolla in twitter, jag har inte hört något från Harry sen olyckan själv, och vill gärna kolla om han twittrat något. Svaret är nej, ingenting. Fansen verkar dock veta om det, de försöker trenda #GetWellHarry och andra saker. Jag ler lite när jag läser deras hälsningar till honom. Jag uppskattar verkligen att det är så många som bryr sig om honom. Dock är det fortfarande som vanligt på min front, vissa frågar till och med vad JAG har gjort med honom. Det är som ett slag i magen. Jag känner redan som jag känner, och de gör det värre. Jag funderar ett tag på om jag faktiskt ska uppdatera eller inte. Jag väljer att skriva en tweet.
@tessamelin: thankyou so much for all your support. i’m sure he reads it all and feels better and stronger for each one! xx
Jag låser mobilen och suckar när jag skickat iväg den. Men det vet jag inte faktiskt, jag vet inte ens om han är vaken. När vi äntligen stannar utanför sjukhuset tar jag ett djupt andetag innan jag betalar och går ur bilen. Jag kan erkänna att jag är nervös. Denna gången skyndar jag inte genom korridorerna, jag går lugnt och sneglar in genom de dörrarna som är öppna. Gamla, unga, stora som små. Alla är här för att de är sjuka eller skadade. Sorgligt egentligen. En plats där man samlas när man är sönder. Till slut kommer jag fram till korridoren Harrys rum är i… och jag ser. Caroline. Jag stannar upp mitt i korridoren och bara stirrar på henne. Vad gör hon här? Tusen olika känslor bubblar upp i mig när jag står där och tittar på kvinnan som har förstört allting. Kvinnan som borde hålla sig till män i sin egen ålder istället för att hålla på med sjuttonåringar, och dessutom bli på smällen med en. Jag känner hur mina nävar knyts. Jag vill gå fram och slå henne om jag ska vara ärlig, men det kan jag inte. Hon är gravid. Plötsligt ser hon åt mitt håll, och ser mig. Jag kommer på mig själv med att stå helt still och börjar gå i normal takt igen. Vet hon ens vem jag är? Jag saktar ner när jag börjar närma mig henne och hon ser på mig med rynkad panna.
”Can I help you?”
”You’re Caroline, right?”
”Yes, I am!” säger hon glatt. Jag reagerar lite på att hon inte tycker att det är skumt att jag kan hennes namn. Men så minns jag, hon är programledare. Jag sträcker fram handen och hon tar det.
”I’m Tessa” säger jag och ler falskt. Hennes leende dör.
”…Oh.” hon släpper min hand. Hon vet vem jag är ändå. ”What are you doing here?” frågar hon mig och ser dummare än dummast ut. Skämtar hon?
”I’m his girlfriend, what are you doing here” säger jag i samma ton som henne.
”Really? I thought you took off”
”How do you know that?” säger jag och ser blankt på henne. Om han har berättat det för henne och snackat om mig drar jag seriöst härifrån.
”He flipped on the phone, I dunno” säger hon och ser stöddigt på mig ”He was shouting your name like a thousand times but he couldn’t find you”
Jag säger inget på några sekunder utan biter mig bara i läppen. Han pratade fortfarande i telefon med henne när han fick reda på att jag dragit. Hjälp jag är en sån bitch.
”Have you talked to him?”
”No” säger hon och flyttar lite på sig där hon sitter så hennes klackskor låter mot golvet. ”I just found out, the only reason I’m here is because he’s the babys father, we need to stick together, but that bitch in there wont let me talk to him”
Sättet hon säger det på får mig att vilja spy. Det är som att hon kräver att han ska vara med henne. Jo visst, om det är hans barn ska han ta sitt ansvar. Men det är inte bevisat än, och det betyder inte på något sätt att de ska vara tillsammans ändå. Jag känner hur mina nävar knyts ännu än gång. ”That bitch” ? Vem syftar hon på nu. Jag går fram till dörren och knackar lätt på den. Jag hör hur det låter där innifrån. Till slut öppnas dörren och Anne står där, hon ler trött mot mig. Hon måste har varit här ända sen det hände. Jag sneglar irriterat på Caroline. Hon har ingen rätt att kalla Anne bitch.
”Hey hun” säger och och kramar om mig vänligt, innan hon också sneglar på Caroline. Vi utbyter blickar och jag märker att hon är precis lika irriterad och upprörd som jag. Men Caroline gör verkligen allt för att visa att hon inte alls bryr sig, och slänger bara med håret och ser åt andra hållet.
”Hi”
”Did you sleep like I told you?” säger hon och ser oroligt på mig. De där stora vackra ögonen som Harry har fått av henne. Det är som att jag ser på Harry. Jag nickar.
”Yes, a little”
Hon nickar allvarligt.
”You needed your sleep, after everything”
”You do too Anne” säger jag och skrattar lätt. Hon ler mot mig och visar på ansiktsuttrycket att jag har rätt.
”I know I know, they offered me a room here at the hospital though, but I just couldn’t leave my babys side” säger hon och ser bakom sig mot en säng, sedan mot Caroline. Jag kan dock bara se änden på den från där jag står. Om Caroline har varit här länge förstår jag också att hon verkligen inte vill lämna hans sida. Hon ser på mig igen och rättar till sin tjocktröja innan hon ler smått. ”But I guess now that you’re here I can slip in there and get some sleep”
Jag ser i ögonvrån hur Caroline plötsligt ser mot oss med öppen mun. Jag får nästan hålla mig för att inte skratta. Anne är på min sida. Hon går förbi mig ut i korridoren och lägger en hand på min axel och klämmer lätt åt, som att hon säger lycka till, sedan försvinner hon bortåt. Jag biter mig i läppen och går långsamt in i rummet och är norgrann med att stänga och låsa efter mig. När jag vänder mig om igen blir jag nästan bländad, det är väldigt vitt och ljust i rummet. En tv i hörnet på väggen, ett bord med Annes väska och lite andra saker på, ett stort fönster framför mig och såklart, sängen till höger. Det är nästan lite som att jag dröjer på att titta på honom genom att se runt i rummet. Jag är rädd för vad jag kommer se. Men till slut glider min blick från fönstret till honom. Till min förvåning är han vaken. Jag stirrar på honom i vad som känns minuter. Studerar honom upp och ner. Hans hår är rufsigare än vanligt, och han har ett stort skrapsår på ena kinden och ett plåser på sidan av pannan. Där jag antar att de har sytt. Hans arm är omlindad i en ställning så hans axel ska ligga så bekvämt som möjligt. Men revbensskadan ser jag inget av. Hans täcke är för långt upp. Jag möter hans blick. Han stirrar precis lika mycket på mig, men inte studerande. Han ser mig rätt i ögonen med en blick så… så ledsen och hård på samma gång att jag nästan tappar andan där jag står. Det är som längtan och avsky på samma gång. Jag kan inte se vad han känner.
”Hi” säger han lugnt från sängen. Jag tar ett steg fram till och vet inte riktigt om jag ska våga mig på att svara. Min röst kanske brister.
”Hi” kommer till slut ut. Och jag ser nästan.. blygt på honom? Han säger inget mer, utan fortsätter bara titta på mig. Jag tar ett steg till.
”How are you?” jag biter mig i läppen och ser på hans skador. Mitt fel, ekar fortfarande i mitt huvud.
”I’m okey” säger han blankt tillbaka. Utan att fråga mig hur jag mår. Jag ser på honom igen, sorgset den här gången. Vad han hänt mellan oss?
”I was so scared…” säger jag och försöker hålla mig från att gråta. Hans blick har inte förändrats alls.
”Me too”
Me too? Me too!? Är det hans svar. Kan han inte ens försöka! Jag försöker prata med honom men det går inte när han beter sig som ett as och inte bryr sig. Jag vet att det är mitt fel att han är skadad, men jag försöker faktiskt!? Jag tar ett djupt andetag och försöker lugna ner mig innan jag tar självsäkra steg fram till sängen.
”Can I sit?” säger jag och nickar mot sängkanten. Hans blick följer min rörelse, och han nickar långsamt. Jag sätter mig på sängen och sväljer.
”Look” säger jag och ser ner på mina fingrar innan jag möter hans blick igen ”I’m sorry, it’s my fault that you almost died, I understand why you’re mad an-”
”What!?” säger han och ser frågande på mig. Jag säger inget utan ser bara på honom. ”You think this is your fault??”
”You wouldn’t have taken that car if I didn’t-” jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen. Men hans ansiktsuttryck har ändrats nu, han ser snarare arg ut än ledsen.
”Are you out of your mind!? This is not your fault!” han skriker nästan nu ”None of this is your fault! I’m mad at myself for being such a dick! That’s why I’m angry!” Hans ögon släpper inte ögonkontakten med mina ”I screwed everything up… EVERYTHING! Fucking Caroline is here for fucks sake!”
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag ser frågande på honom.
”You know?”
”Of course I know, I heard my Mum talking to her before”
Han försöker sätta sig upp i sängen men stönar av smärta och håller sig för magen.
”Ouch, fuck!”
”Take it easy” säger jag med darrig röst och försöker hjälpa honom lätt.
”Thanks…” mumlar han och försöker komma till rätta. Han stirrar ner i täcket. ”I’m that one that should say sorry, I fucked everything up…”
”It’s okey” säger jag tyst. Men jag tror att vi båda vet att det inte är det. Det kommer aldrig bli som förut. Plötsligt skrattar han till. Men inte på ett glatt sätt.
”Hell of a trip, huh?” säger han och försöker le lite mot mig. Jag nickar långsamt. ”When are you going home…?”
”Tomorrow”
Han pressar ihop läpparna och rynkar pannan.
”Already?”
Jag nickar. Han verkar förstå ändå. Jag behöver komma hem. Ifrån allt detta som hänt.. alla smärta… och honom. Vi sitter stilla en stund, innan han plötsligt tar ett djupt andetag.
”I…” han ser på mig med sorgsna ögon ”I think we should…” han verkar inte kunna säga det, men jag vet. Jag vet precis.
”Break up” jag avslutar meningen åt honom och nickar sakta, samtidigt som en tår rinner ner för min kind. Jag torkar bort den snabbt. ”I think so too”
”I don’t want to” säger han med darrig röst ”I just… It’ll never be the same”
”I know” säger jag och torkar bort ännu en tår. ”It would be too hard”
Tårarna har börjar rinna ner för hans kinder nu med. Vi sitter där bredvid varandra och gråter tyst. Vem anade att detta skulle hända?
”So this is it?” säger han med gråten i halsen och ser mig djupt i ögonen, han ler ett litet leende, som är både oförstående och sorgset på samma gång. Ett leende som aldrig når hans ögon. Jag torkar bort en till tår och försöker le tillbaka.
”I guess”
Jag sträcker fram ena handen mot hans ansikte och stryker lätt runt skrapsåret på hans kind. Jag kan knappt hålla mig längre, vill gråta det högsta jag kan, och det verkar som att han känner så med. Men han håller bara ut armarna i luften och jag kryper upp i hans famn. Där ligger vi och gråter tillsammans, i sjukhussängen. Jag kan inte fatta att det här blir sista gången jag känner hans armar runt mig på det här sättet…
Oroa er inte! Den är inte slut! Sista kapitlet på någon vecka nu när jag åker till Frankrike om några timmar. :) Hoppas ni gillar det. Kan dessutom tipsa om att läsa slutet till den här låten, jag lyssnade nämligen på den när jag skrev.
Nästa gång jag vaknar är det i Harrys säng. Anne och Robin bad mig och de andra att åka hem och sova, men eftersom att allt hände mitt i natten var det morgon när vi kom tillbaka. Och nu när jag vänder mig om och ser på väckarklockan bredvid sängen ser jag att den är fyra på eftermiddagen. Kul… jag har inte sovit till fyra på år och dagar. Att ligga här, i Harrys säng och veta att han inte är här, får mig att vilja gråta igen. Jag är fortfarande så förvirrad, jag har ingen aning om vad som kommer hända eller hur det är mellan oss. Han höll på att dö, för min skull. Tydligen har han brytit två revben, tummen, pekfingret och lillfingret på vänstra handen, hans högra axel hade gått ur led och hela han hade fått en rejäl smäll. Mannen som han krockade med hade som sagt varit full och kört in i Harrys bil på höger sida. Han hade flygit från sätet till passagerarsätet bredvid eftersom att han inte hade säkerhetsbälte på sig. Bilen hade flygit ner i ett dike, och det var där de hittade honom. Hans vänstra arm hade slagit i så hårt i bilfönstret att det hade gått sönder. För mig är det helt otroligt att han är okej… att han ens överlevde. Det var svårt att somna när jag kom hit, så jag låg och tittade igenom bilder på mig och Harry hur länge som helst och gråtit. Hur kunde allt gå så fel? När jag kollar på mobilen som legat gömd någonstans under täcket efter natten ser jag att Mamma har smsat mig. Jag ringde henne innan jag gick och la mig och berättade om allting, hon blev helt galen och försökte övertyga mig om att hon också borde komma hit. Men jag nästan bad och bönade om att hon inte skulle komma. Därför kom vi överens om att jag ska åka hem så fort jag vet att Harry verkligen är okej. Även om jag skulle vilja stanna här med honom tills han kommer ut från sjukhuset, vet jag att jag inte kan. Skolan börjar snart och jag kan verkligen inte vara borta. I smset skrev Mamma bara att hon önskade mig lycka till idag, eftersom att jag ska till sjukhuset. Jag skriver tack tillbaka och ber henne beställa biljetter hem till imorgon innan jag rullar tillbaka på rygg och tar ett djupt andetag. Let’s go.
Det tar ett tag för mig att komma till sjukhuset. Jag duschar länge och gör mig i ordning långsamt, det är nästan som att jag inte har någon energi kvar i kroppen. Mina tankar och all energi går till att oroa mig för Harry. Jag struntar dock i frukosten och drar så fort jag är färdig ner på Londons gator och skaffar en taxi. Eftersom att han var så långt ifrån både London och Cheshire hade de tagit honom till ett sjukhus i Northampton. Och eftersom att klockan redan är halv sex vill jag gärna ta mig dit så fort som möjligt. På vägen passar jag på att kolla in twitter, jag har inte hört något från Harry sen olyckan själv, och vill gärna kolla om han twittrat något. Svaret är nej, ingenting. Fansen verkar dock veta om det, de försöker trenda #GetWellHarry och andra saker. Jag ler lite när jag läser deras hälsningar till honom. Jag uppskattar verkligen att det är så många som bryr sig om honom. Dock är det fortfarande som vanligt på min front, vissa frågar till och med vad JAG har gjort med honom. Det är som ett slag i magen. Jag känner redan som jag känner, och de gör det värre. Jag funderar ett tag på om jag faktiskt ska uppdatera eller inte. Jag väljer att skriva en tweet.
@tessamelin: thankyou so much for all your support. i’m sure he reads it all and feels better and stronger for each one! xx
Jag låser mobilen och suckar när jag skickat iväg den. Men det vet jag inte faktiskt, jag vet inte ens om han är vaken. När vi äntligen stannar utanför sjukhuset tar jag ett djupt andetag innan jag betalar och går ur bilen. Jag kan erkänna att jag är nervös. Denna gången skyndar jag inte genom korridorerna, jag går lugnt och sneglar in genom de dörrarna som är öppna. Gamla, unga, stora som små. Alla är här för att de är sjuka eller skadade. Sorgligt egentligen. En plats där man samlas när man är sönder. Till slut kommer jag fram till korridoren Harrys rum är i… och jag ser. Caroline. Jag stannar upp mitt i korridoren och bara stirrar på henne. Vad gör hon här? Tusen olika känslor bubblar upp i mig när jag står där och tittar på kvinnan som har förstört allting. Kvinnan som borde hålla sig till män i sin egen ålder istället för att hålla på med sjuttonåringar, och dessutom bli på smällen med en. Jag känner hur mina nävar knyts. Jag vill gå fram och slå henne om jag ska vara ärlig, men det kan jag inte. Hon är gravid. Plötsligt ser hon åt mitt håll, och ser mig. Jag kommer på mig själv med att stå helt still och börjar gå i normal takt igen. Vet hon ens vem jag är? Jag saktar ner när jag börjar närma mig henne och hon ser på mig med rynkad panna.
”Can I help you?”
”You’re Caroline, right?”
”Yes, I am!” säger hon glatt. Jag reagerar lite på att hon inte tycker att det är skumt att jag kan hennes namn. Men så minns jag, hon är programledare. Jag sträcker fram handen och hon tar det.
”I’m Tessa” säger jag och ler falskt. Hennes leende dör.
”…Oh.” hon släpper min hand. Hon vet vem jag är ändå. ”What are you doing here?” frågar hon mig och ser dummare än dummast ut. Skämtar hon?
”I’m his girlfriend, what are you doing here” säger jag i samma ton som henne.
”Really? I thought you took off”
”How do you know that?” säger jag och ser blankt på henne. Om han har berättat det för henne och snackat om mig drar jag seriöst härifrån.
”He flipped on the phone, I dunno” säger hon och ser stöddigt på mig ”He was shouting your name like a thousand times but he couldn’t find you”
Jag säger inget på några sekunder utan biter mig bara i läppen. Han pratade fortfarande i telefon med henne när han fick reda på att jag dragit. Hjälp jag är en sån bitch.
”Have you talked to him?”
”No” säger hon och flyttar lite på sig där hon sitter så hennes klackskor låter mot golvet. ”I just found out, the only reason I’m here is because he’s the babys father, we need to stick together, but that bitch in there wont let me talk to him”
Sättet hon säger det på får mig att vilja spy. Det är som att hon kräver att han ska vara med henne. Jo visst, om det är hans barn ska han ta sitt ansvar. Men det är inte bevisat än, och det betyder inte på något sätt att de ska vara tillsammans ändå. Jag känner hur mina nävar knyts ännu än gång. ”That bitch” ? Vem syftar hon på nu. Jag går fram till dörren och knackar lätt på den. Jag hör hur det låter där innifrån. Till slut öppnas dörren och Anne står där, hon ler trött mot mig. Hon måste har varit här ända sen det hände. Jag sneglar irriterat på Caroline. Hon har ingen rätt att kalla Anne bitch.
”Hey hun” säger och och kramar om mig vänligt, innan hon också sneglar på Caroline. Vi utbyter blickar och jag märker att hon är precis lika irriterad och upprörd som jag. Men Caroline gör verkligen allt för att visa att hon inte alls bryr sig, och slänger bara med håret och ser åt andra hållet.
”Hi”
”Did you sleep like I told you?” säger hon och ser oroligt på mig. De där stora vackra ögonen som Harry har fått av henne. Det är som att jag ser på Harry. Jag nickar.
”Yes, a little”
Hon nickar allvarligt.
”You needed your sleep, after everything”
”You do too Anne” säger jag och skrattar lätt. Hon ler mot mig och visar på ansiktsuttrycket att jag har rätt.
”I know I know, they offered me a room here at the hospital though, but I just couldn’t leave my babys side” säger hon och ser bakom sig mot en säng, sedan mot Caroline. Jag kan dock bara se änden på den från där jag står. Om Caroline har varit här länge förstår jag också att hon verkligen inte vill lämna hans sida. Hon ser på mig igen och rättar till sin tjocktröja innan hon ler smått. ”But I guess now that you’re here I can slip in there and get some sleep”
Jag ser i ögonvrån hur Caroline plötsligt ser mot oss med öppen mun. Jag får nästan hålla mig för att inte skratta. Anne är på min sida. Hon går förbi mig ut i korridoren och lägger en hand på min axel och klämmer lätt åt, som att hon säger lycka till, sedan försvinner hon bortåt. Jag biter mig i läppen och går långsamt in i rummet och är norgrann med att stänga och låsa efter mig. När jag vänder mig om igen blir jag nästan bländad, det är väldigt vitt och ljust i rummet. En tv i hörnet på väggen, ett bord med Annes väska och lite andra saker på, ett stort fönster framför mig och såklart, sängen till höger. Det är nästan lite som att jag dröjer på att titta på honom genom att se runt i rummet. Jag är rädd för vad jag kommer se. Men till slut glider min blick från fönstret till honom. Till min förvåning är han vaken. Jag stirrar på honom i vad som känns minuter. Studerar honom upp och ner. Hans hår är rufsigare än vanligt, och han har ett stort skrapsår på ena kinden och ett plåser på sidan av pannan. Där jag antar att de har sytt. Hans arm är omlindad i en ställning så hans axel ska ligga så bekvämt som möjligt. Men revbensskadan ser jag inget av. Hans täcke är för långt upp. Jag möter hans blick. Han stirrar precis lika mycket på mig, men inte studerande. Han ser mig rätt i ögonen med en blick så… så ledsen och hård på samma gång att jag nästan tappar andan där jag står. Det är som längtan och avsky på samma gång. Jag kan inte se vad han känner.
”Hi” säger han lugnt från sängen. Jag tar ett steg fram till och vet inte riktigt om jag ska våga mig på att svara. Min röst kanske brister.
”Hi” kommer till slut ut. Och jag ser nästan.. blygt på honom? Han säger inget mer, utan fortsätter bara titta på mig. Jag tar ett steg till.
”How are you?” jag biter mig i läppen och ser på hans skador. Mitt fel, ekar fortfarande i mitt huvud.
”I’m okey” säger han blankt tillbaka. Utan att fråga mig hur jag mår. Jag ser på honom igen, sorgset den här gången. Vad han hänt mellan oss?
”I was so scared…” säger jag och försöker hålla mig från att gråta. Hans blick har inte förändrats alls.
”Me too”
Me too? Me too!? Är det hans svar. Kan han inte ens försöka! Jag försöker prata med honom men det går inte när han beter sig som ett as och inte bryr sig. Jag vet att det är mitt fel att han är skadad, men jag försöker faktiskt!? Jag tar ett djupt andetag och försöker lugna ner mig innan jag tar självsäkra steg fram till sängen.
”Can I sit?” säger jag och nickar mot sängkanten. Hans blick följer min rörelse, och han nickar långsamt. Jag sätter mig på sängen och sväljer.
”Look” säger jag och ser ner på mina fingrar innan jag möter hans blick igen ”I’m sorry, it’s my fault that you almost died, I understand why you’re mad an-”
”What!?” säger han och ser frågande på mig. Jag säger inget utan ser bara på honom. ”You think this is your fault??”
”You wouldn’t have taken that car if I didn’t-” jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen. Men hans ansiktsuttryck har ändrats nu, han ser snarare arg ut än ledsen.
”Are you out of your mind!? This is not your fault!” han skriker nästan nu ”None of this is your fault! I’m mad at myself for being such a dick! That’s why I’m angry!” Hans ögon släpper inte ögonkontakten med mina ”I screwed everything up… EVERYTHING! Fucking Caroline is here for fucks sake!”
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag ser frågande på honom.
”You know?”
”Of course I know, I heard my Mum talking to her before”
Han försöker sätta sig upp i sängen men stönar av smärta och håller sig för magen.
”Ouch, fuck!”
”Take it easy” säger jag med darrig röst och försöker hjälpa honom lätt.
”Thanks…” mumlar han och försöker komma till rätta. Han stirrar ner i täcket. ”I’m that one that should say sorry, I fucked everything up…”
”It’s okey” säger jag tyst. Men jag tror att vi båda vet att det inte är det. Det kommer aldrig bli som förut. Plötsligt skrattar han till. Men inte på ett glatt sätt.
”Hell of a trip, huh?” säger han och försöker le lite mot mig. Jag nickar långsamt. ”When are you going home…?”
”Tomorrow”
Han pressar ihop läpparna och rynkar pannan.
”Already?”
Jag nickar. Han verkar förstå ändå. Jag behöver komma hem. Ifrån allt detta som hänt.. alla smärta… och honom. Vi sitter stilla en stund, innan han plötsligt tar ett djupt andetag.
”I…” han ser på mig med sorgsna ögon ”I think we should…” han verkar inte kunna säga det, men jag vet. Jag vet precis.
”Break up” jag avslutar meningen åt honom och nickar sakta, samtidigt som en tår rinner ner för min kind. Jag torkar bort den snabbt. ”I think so too”
”I don’t want to” säger han med darrig röst ”I just… It’ll never be the same”
”I know” säger jag och torkar bort ännu en tår. ”It would be too hard”
Tårarna har börjar rinna ner för hans kinder nu med. Vi sitter där bredvid varandra och gråter tyst. Vem anade att detta skulle hända?
”So this is it?” säger han med gråten i halsen och ser mig djupt i ögonen, han ler ett litet leende, som är både oförstående och sorgset på samma gång. Ett leende som aldrig når hans ögon. Jag torkar bort en till tår och försöker le tillbaka.
”I guess”
Jag sträcker fram ena handen mot hans ansikte och stryker lätt runt skrapsåret på hans kind. Jag kan knappt hålla mig längre, vill gråta det högsta jag kan, och det verkar som att han känner så med. Men han håller bara ut armarna i luften och jag kryper upp i hans famn. Där ligger vi och gråter tillsammans, i sjukhussängen. Jag kan inte fatta att det här blir sista gången jag känner hans armar runt mig på det här sättet…
Oroa er inte! Den är inte slut! Sista kapitlet på någon vecka nu när jag åker till Frankrike om några timmar. :) Hoppas ni gillar det. Kan dessutom tipsa om att läsa slutet till den här låten, jag lyssnade nämligen på den när jag skrev.
The Center of Attention - Kapitel 41
Previous: ”Tessa wake up!” hör jag Niall skrika och han ruskar till mig. Jag hoppar till av chocken och ser skräckslaget efter honom när han springer omkring i lägenheten. Han har tårar i ögonen och viftar med händerna.
”Where the fuck are my keys!?”
”What’s going on!?” ropar jag och sätter mig upp. Han lyssnar inte utan fortsätter springa omkring. ”Niall! What’s going on!?”
Han stannar upp och ser på mig.
”We need to go. Harry’s in the hospital”
”What?” är allt jag får ur mig. Allt står stilla i huvudet. Niall fortsätter springa omkring i lägenheten letandes efter bilnycklarna. Vad gör han på sjukhuset? Vad har hänt!? Jag har börjat hyperventilera där jag nu står vid kanten av soffan, mina ben darrar så mycket att jag knappt kan röra på mig.
”Wh-wh-what happened?” säger jag med gråten i halsen och ser efter honom när han springer runt. ”What happened to him?”
”His mum called me” ropar han tillbaka med darrig röst ”he took the car” han stannar upp och ser allvarligt på mig när han säger det. Jag får en klump i magen. Han springer fortfarande omkring och drar i lådor. Jag tror att jag är i chock för jag hör knappt vad som händer runt omkring. Harry tog bilen. Han har krockat. Allt är mitt fel, om jag inte hade åkt hit skulle Harry inte tagit bilen. Han tog den för att följa efter mig, och nu vet jag inte ens om han lever eller är död.
”Shit shit shit!” hör jag Niall ropa från sitt sovrum i panik. Några sekunder rusar han ut igen och ser sig frustrerat omkring. ”Don’t just stand there for fucks sake!” skriker han på mig ”help me!!”
Jag har aldrig sett Niall såhär förut. Han har aldrig skrikit i min närhet, inte ens varit arg. Jag stirrar på honom och får tårar i ögonen. Det här är för mycket. Han tar ett steg mot mig.
”Fuck… I’m sorry Tess…” säger han plötsligt med lugn röst och suckar ”just please help me find the keys so we can get to Harry” hans röst har börjat darra igen och hans ögon blänker av tårar. Jag nickar sakta och börjar skakigt gå omkring för att hitta nycklarna. Men som Niall säger, de finns ingenstans. Paniken och oron stiger för varje minut som går och tårarna rinner ner för mina kinder, vi måste ta oss dit. Plötsligt hör jag spring i korridoren och skyndar mig till dörren och slänger upp den för att se vem som är där. Jag hinner precis se Zayn bakifrån springades ner för sista biten av korridoren.
”ZAYN!” skriker jag ut det högsta jag kan. Han tvärstannar och ser sig om mot mig. Han ser lika uppriven ut som både Niall och mig. Han är framme vid dörren efter några sekunder.
”What are you still doing here!?”
”We can’t find the car keys” säger jag och torkar tårarna ”I have to get to him Zayn” säger jag och ser honom i ögonen. ”I have to”
”Of course” säger han frustrerat ”come on, we’ll take my car”
Jag är ute ur bilen redan innan vi stannat utanför sjukhuset Harry har tagits till, och jag har nog aldrig sprungit så snabbt i mitt liv. När vi har fått direktioner i receptionen rusar vi tre igenom korridorerna, letandes efter Harrys rum. Och när jag ser Anne och Robin i slutet av en korridor förstår jag att vi har kommit rätt. Tårarna väller upp i ögonen ju närmare dem vi kommer, och Anne omfamnar mig så fort jag är framme. Vi står och gråter i varandras armar i minuter. Zayn och Niall pratar upprört med Robin bredvid oss, men jag hör inte vad de säger, allt jag hör är Annes snyftningar. Allt är mitt fel.
”I’m so, so sorry” viskar jag till henne mellan hulkningarna, och jag hör Harrys röst inom mig som säger samma sak. Varför kunde jag inte bara ha stannat. Då hade inte det här hänt.
”Oh no” säger hon och stryker mig över håret ”this is not your fault hun”
”Yes it is” säger jag och vi delar på oss ”he took the car to go and see me, it’s my fault”
”No!” säger Anne bestämt ”if you should blame this on anyone, it should be the drunk that hit him, not yourself, do you hear me?”
Jag nickar och torkar bort tårarna med ena handen. Jag kan inte hjälpa att känna att det här är mitt fel. Om han dör, kommer jag aldrig förlåta mig själv. Vilket får mig att minnas.
”How is he?” min röst darrar otroligt mycket och jag lägger handen på halsen för att försöka få det att sluta. ”Is he gonna be okey?”
”We... don’t know yet” säger Robin från stolen han sitter på med killarna bredvid. Niall har satt sig på stolen bredvid och sitter hukad med huvudet i händerna. Hans fötter stampar nervöst mot golvet. Zayn står lutad mot en vägg, men jag kan inte se hans ansiktsuttryck.
”The doctor said that time will tell if… if he’s gonna go back to normal or… or” Anne klarar inte av att säga mer. Hon brister ut i gråt igen och Robin ställer sig upp och omfamnar henne. Det känns som att mitt hjärta kommer brista i tusen bitar, jag ser runt på allihopa och tårarna kommer igen. Mitt fel, mitt fel, mitt fel ekar i mitt huvud.
En timme har gått och vi har fortfarande inte hört någonting. Jag sitter på golvet med benen utsträckta framför mig och huvudet lutat mot väggen. Tårarna har slutat rinna nu men oron i magen växer sig större och större. Jag sneglar åt sidan på de andra. Zayn och Niall sitter och småpratar med varandra på stolarna med Robin bredvid. Robin lyssnar dock på Anne som velar fram och tillbaka pratandes i telfonen. Hon har ringt upp släktingar i en halvtimme och det är samma sak om och om igen. Smärtan i mitt bröst när hon berättar vad som har hänt. Han tog bilen. Han tog bilen för att komma till mig. Jag harklar till för att hålla mig från att gråta. Det får inte sluta såhär. Det får inte. Om Harry inte är okej vet jag inte vad jag gör. Jag drar upp benen mot kroppen och begraver ansiktet i mina knän. Jag inser precis då att jag fortfarande har Harrys tröja på mig, och jag andas in lukten på ena armen. Den luktar fortfarande honom. Jag biter ihop, var stark nu Tessa, gråt inte. De många minnena med Harry flyger förbi i mitt huvud, London Eye, hoppet från fönstret, första kyssen, alla telefonsamtal, när han kom till Sverige, när han träffade mina föräldrar, när han hämtade upp mig i London, alla stunder i hans säng, när jag sjöng för honom... när jag berättade för honom att jag älskar honom. Snälla Harry var okej.
”Here! Here!” hör jag plötsligt en röst ropa från andra änden av korridoren. Jag vet på direkten vem det är. Liam. Jag ser upp och ser till min förvåning både Liam och Louis. Plötsligt stannar Louis till som att han väntar på någon, och plötsligt dyker Eleanor också upp, och en tjej som jag känner igen som Danielle, Liams flickvän. De springer i korridoren över till oss och jag hinner resa mig precis innan Liam flyger in i mina armar.
”Oh Tessa” säger han med gråten i halsen ”I’m so sorry, about everything” han släpper mig och ser mig i ögonen ”I can’t believe this is happening”
”Me neither…” säger jag tyst och kramar också om Louis när han kommer. Liam går vidare till Anne och de andra. Louis darrar.
”Everything’s gonna be okey” säger han och kramar mig hårt. ”You’ll see”
”I hope so…”
”You haven’t heard anything yet?” säger han och torkar tårarna med händerna.
”Not yet” säger jag ”they’re not telling us anything”
Louis får en irriterad blick på ansiktet och går för att prata med de andra. Jag förstår att han blir frustrerad. Det är jag med. Jag vill veta hur Harry mår precis lika mycket som honom. Eleanor ger mig en kram och säger ungefär samma sak som de andra. Att allt kommer bli bra och att jag inte ska oroa mig. Men det ger mig inte mycket hopp, om Harry nu blir bra vet jag inte hur mycket hopp det finns kvar för oss två i alla fall. Det kommer inte bli helt bra ändå. Men jag försöker hålla mig för gråt och nickar hoppfullt mot henne. De ska inte behöva känna min smärta också. När jag möter Danielle skakar vi inte hand.
”Hi Tessa” säger hon bara med en vänlig och omtänksam ton innan hon ger mig en kram. ”I’m so sorry”
”H-hi…” säger jag lite smått chockad. Men jag är ändå tacksam över att slippa hela den här hälsnings-grejen nu när allt med Harry har hänt. Danielle och jag står och pratar i några minuter om vad som hänt. Liam hade bara väckt henne mitt i natten och dragit med henne, utan att förklara särskilt bra vad som hade hänt. Och hon kramar om mig igen när tårarna börjar rinna ner för mitt ansikte. När vi går till de andra sitter Liam på huk med händerna i ansiktet och gråter, han förstod nog inte hur allvarligt detta var förns han kom hit, Danielle rusar dit och sätter sig bredvid honom. Samma sak med Louis, han försvann in på toan med El hack i häl. Jag borde göra samma sak med Harry just nu, jag borde få sitta bredvid honom och göra allting bättre. Få honom och alla andra glada igen. Jag ska precis sätta mig mot väggen igen då en dörr öppnas och stängs i närheten. Jag, precis som alla andra, ser upp mot ljudet. En sjuksköterska. Jag biter mig nervöst i läppen och hoppas på att hon ska komma hitåt. För att berätta något om Harry. Hon stannar till och ser ner i en mapp hon håller i, sedan ser hon upp… och hitåt. Hon tar starka högljudda steg och tillslut står hon någon meter ifrån mig. Det handlar om Harry.
”Harry Styles family?”
Anne reser sig upp och ser nervöst på henne.
”Y-yes… is he gonna be okey?”
”Well, I’d like to speak with the parents or a guardian first”
Hon ser allvarligt runt på gruppen. Det här kan inte betyda något bra, det kan bara inte det. Annars skulle hon ropa ”he’s gonna be fine!!” med ett stort leende inför oss alla. Men det gör hon inte.
”Yes that’s me” säger Anne och tar några steg fram mot sjuksköterskan, som nickar och börjar gå bakåt i korridoren och Anne följer skakigt efter. Till slut kommer de till en dörr, som de går in i. När de gått in blir allt tyst igen. Vi ser runt lite på varandra och det verkar som att alla blir extremt nervösa, värre än förut. Louis faller ner på marken där han står och begraver huvudet i knäna. Jag känner hur min andning börjar bli häftigare igen. Jag kan känna det… han finns inte mer. Harry är död. Jag vet det. Plötsligt känner jag hur någon häftigt drar till sig mig, och håller om mig. Det är Zayn.
”I know what you’re thinking” säger han lugnt och tyst, nästan som i en viskning ”I’m sure he’s gonna be fine… just stay calm okey?”
Jag nickar långsamt i hans famn och gråter tyst. Snälla låt honom ha rätt.
När dörren öppnas några minuter senare kommer sjuksköterskan ut först. Hon ser inte ens åt vårat håll utan försvinner ner i korridoren åt andra hållet, och vi andra hinner resa på oss innan Anne långsamt kommer ut ur rummet. Hon låter dörren smälla igen bakom sig och bara står där, jag hinner snegla några sekunder på Zayn, och han tillbaka på mig, innan Anne brister ut i gråt. Mitt hjärta bultar hårdare än någonsin, och det hemska känslan växer inuti mig. Jag tror att vi alla känner det nu. Harry är…
”Fuck!” hör jag Niall darra ut och jag ser på honom. Han verkar inte kunna ta mer och börjar gå längre bort i korridoren med tröjan uppdragen för ansiktet. Liam försöker stoppa honom och jag ser tillbaka mot Anne.
Hon ser plötsligt upp igen och ser på oss alla där vi står, och ett leende dyker upp på hennes läppar samtidigt som tårarna rinner ner för kinderna.
”He’s going to be okey!” säger hon och skrattar glatt mellan gråten. Det känns som att jag har fått en elchock genom hela kroppen, min kropp skakar nästan dubbelt så mycket nu. Han lever. Harry kommer bli okej. Chocken får mig att sätta mig på huk på golvet och känner hur tårarna börjar spruta. De andra reagerar också där bakom mig. Jag hör hur Niall och Liam skriker av glädje och hoppar. Louis kramar Eleanor och Zayn har sprungit fram till Anne och kramar henne mitt framför mig. Jag har det största leendet på läpparna någonsin. Det känns som att världens tyngd har lyfts från mina axlar. För första gången på länge gråter jag glädjetårar. Min älskling kommer bli okej.
Hatar hela det här kapitlet, känns så jävla dåligt. Men aja! Hoppas ni gillar det i alla fall.
”Where the fuck are my keys!?”
”What’s going on!?” ropar jag och sätter mig upp. Han lyssnar inte utan fortsätter springa omkring. ”Niall! What’s going on!?”
Han stannar upp och ser på mig.
”We need to go. Harry’s in the hospital”
”What?” är allt jag får ur mig. Allt står stilla i huvudet. Niall fortsätter springa omkring i lägenheten letandes efter bilnycklarna. Vad gör han på sjukhuset? Vad har hänt!? Jag har börjat hyperventilera där jag nu står vid kanten av soffan, mina ben darrar så mycket att jag knappt kan röra på mig.
”Wh-wh-what happened?” säger jag med gråten i halsen och ser efter honom när han springer runt. ”What happened to him?”
”His mum called me” ropar han tillbaka med darrig röst ”he took the car” han stannar upp och ser allvarligt på mig när han säger det. Jag får en klump i magen. Han springer fortfarande omkring och drar i lådor. Jag tror att jag är i chock för jag hör knappt vad som händer runt omkring. Harry tog bilen. Han har krockat. Allt är mitt fel, om jag inte hade åkt hit skulle Harry inte tagit bilen. Han tog den för att följa efter mig, och nu vet jag inte ens om han lever eller är död.
”Shit shit shit!” hör jag Niall ropa från sitt sovrum i panik. Några sekunder rusar han ut igen och ser sig frustrerat omkring. ”Don’t just stand there for fucks sake!” skriker han på mig ”help me!!”
Jag har aldrig sett Niall såhär förut. Han har aldrig skrikit i min närhet, inte ens varit arg. Jag stirrar på honom och får tårar i ögonen. Det här är för mycket. Han tar ett steg mot mig.
”Fuck… I’m sorry Tess…” säger han plötsligt med lugn röst och suckar ”just please help me find the keys so we can get to Harry” hans röst har börjat darra igen och hans ögon blänker av tårar. Jag nickar sakta och börjar skakigt gå omkring för att hitta nycklarna. Men som Niall säger, de finns ingenstans. Paniken och oron stiger för varje minut som går och tårarna rinner ner för mina kinder, vi måste ta oss dit. Plötsligt hör jag spring i korridoren och skyndar mig till dörren och slänger upp den för att se vem som är där. Jag hinner precis se Zayn bakifrån springades ner för sista biten av korridoren.
”ZAYN!” skriker jag ut det högsta jag kan. Han tvärstannar och ser sig om mot mig. Han ser lika uppriven ut som både Niall och mig. Han är framme vid dörren efter några sekunder.
”What are you still doing here!?”
”We can’t find the car keys” säger jag och torkar tårarna ”I have to get to him Zayn” säger jag och ser honom i ögonen. ”I have to”
”Of course” säger han frustrerat ”come on, we’ll take my car”
Jag är ute ur bilen redan innan vi stannat utanför sjukhuset Harry har tagits till, och jag har nog aldrig sprungit så snabbt i mitt liv. När vi har fått direktioner i receptionen rusar vi tre igenom korridorerna, letandes efter Harrys rum. Och när jag ser Anne och Robin i slutet av en korridor förstår jag att vi har kommit rätt. Tårarna väller upp i ögonen ju närmare dem vi kommer, och Anne omfamnar mig så fort jag är framme. Vi står och gråter i varandras armar i minuter. Zayn och Niall pratar upprört med Robin bredvid oss, men jag hör inte vad de säger, allt jag hör är Annes snyftningar. Allt är mitt fel.
”I’m so, so sorry” viskar jag till henne mellan hulkningarna, och jag hör Harrys röst inom mig som säger samma sak. Varför kunde jag inte bara ha stannat. Då hade inte det här hänt.
”Oh no” säger hon och stryker mig över håret ”this is not your fault hun”
”Yes it is” säger jag och vi delar på oss ”he took the car to go and see me, it’s my fault”
”No!” säger Anne bestämt ”if you should blame this on anyone, it should be the drunk that hit him, not yourself, do you hear me?”
Jag nickar och torkar bort tårarna med ena handen. Jag kan inte hjälpa att känna att det här är mitt fel. Om han dör, kommer jag aldrig förlåta mig själv. Vilket får mig att minnas.
”How is he?” min röst darrar otroligt mycket och jag lägger handen på halsen för att försöka få det att sluta. ”Is he gonna be okey?”
”We... don’t know yet” säger Robin från stolen han sitter på med killarna bredvid. Niall har satt sig på stolen bredvid och sitter hukad med huvudet i händerna. Hans fötter stampar nervöst mot golvet. Zayn står lutad mot en vägg, men jag kan inte se hans ansiktsuttryck.
”The doctor said that time will tell if… if he’s gonna go back to normal or… or” Anne klarar inte av att säga mer. Hon brister ut i gråt igen och Robin ställer sig upp och omfamnar henne. Det känns som att mitt hjärta kommer brista i tusen bitar, jag ser runt på allihopa och tårarna kommer igen. Mitt fel, mitt fel, mitt fel ekar i mitt huvud.
En timme har gått och vi har fortfarande inte hört någonting. Jag sitter på golvet med benen utsträckta framför mig och huvudet lutat mot väggen. Tårarna har slutat rinna nu men oron i magen växer sig större och större. Jag sneglar åt sidan på de andra. Zayn och Niall sitter och småpratar med varandra på stolarna med Robin bredvid. Robin lyssnar dock på Anne som velar fram och tillbaka pratandes i telfonen. Hon har ringt upp släktingar i en halvtimme och det är samma sak om och om igen. Smärtan i mitt bröst när hon berättar vad som har hänt. Han tog bilen. Han tog bilen för att komma till mig. Jag harklar till för att hålla mig från att gråta. Det får inte sluta såhär. Det får inte. Om Harry inte är okej vet jag inte vad jag gör. Jag drar upp benen mot kroppen och begraver ansiktet i mina knän. Jag inser precis då att jag fortfarande har Harrys tröja på mig, och jag andas in lukten på ena armen. Den luktar fortfarande honom. Jag biter ihop, var stark nu Tessa, gråt inte. De många minnena med Harry flyger förbi i mitt huvud, London Eye, hoppet från fönstret, första kyssen, alla telefonsamtal, när han kom till Sverige, när han träffade mina föräldrar, när han hämtade upp mig i London, alla stunder i hans säng, när jag sjöng för honom... när jag berättade för honom att jag älskar honom. Snälla Harry var okej.
”Here! Here!” hör jag plötsligt en röst ropa från andra änden av korridoren. Jag vet på direkten vem det är. Liam. Jag ser upp och ser till min förvåning både Liam och Louis. Plötsligt stannar Louis till som att han väntar på någon, och plötsligt dyker Eleanor också upp, och en tjej som jag känner igen som Danielle, Liams flickvän. De springer i korridoren över till oss och jag hinner resa mig precis innan Liam flyger in i mina armar.
”Oh Tessa” säger han med gråten i halsen ”I’m so sorry, about everything” han släpper mig och ser mig i ögonen ”I can’t believe this is happening”
”Me neither…” säger jag tyst och kramar också om Louis när han kommer. Liam går vidare till Anne och de andra. Louis darrar.
”Everything’s gonna be okey” säger han och kramar mig hårt. ”You’ll see”
”I hope so…”
”You haven’t heard anything yet?” säger han och torkar tårarna med händerna.
”Not yet” säger jag ”they’re not telling us anything”
Louis får en irriterad blick på ansiktet och går för att prata med de andra. Jag förstår att han blir frustrerad. Det är jag med. Jag vill veta hur Harry mår precis lika mycket som honom. Eleanor ger mig en kram och säger ungefär samma sak som de andra. Att allt kommer bli bra och att jag inte ska oroa mig. Men det ger mig inte mycket hopp, om Harry nu blir bra vet jag inte hur mycket hopp det finns kvar för oss två i alla fall. Det kommer inte bli helt bra ändå. Men jag försöker hålla mig för gråt och nickar hoppfullt mot henne. De ska inte behöva känna min smärta också. När jag möter Danielle skakar vi inte hand.
”Hi Tessa” säger hon bara med en vänlig och omtänksam ton innan hon ger mig en kram. ”I’m so sorry”
”H-hi…” säger jag lite smått chockad. Men jag är ändå tacksam över att slippa hela den här hälsnings-grejen nu när allt med Harry har hänt. Danielle och jag står och pratar i några minuter om vad som hänt. Liam hade bara väckt henne mitt i natten och dragit med henne, utan att förklara särskilt bra vad som hade hänt. Och hon kramar om mig igen när tårarna börjar rinna ner för mitt ansikte. När vi går till de andra sitter Liam på huk med händerna i ansiktet och gråter, han förstod nog inte hur allvarligt detta var förns han kom hit, Danielle rusar dit och sätter sig bredvid honom. Samma sak med Louis, han försvann in på toan med El hack i häl. Jag borde göra samma sak med Harry just nu, jag borde få sitta bredvid honom och göra allting bättre. Få honom och alla andra glada igen. Jag ska precis sätta mig mot väggen igen då en dörr öppnas och stängs i närheten. Jag, precis som alla andra, ser upp mot ljudet. En sjuksköterska. Jag biter mig nervöst i läppen och hoppas på att hon ska komma hitåt. För att berätta något om Harry. Hon stannar till och ser ner i en mapp hon håller i, sedan ser hon upp… och hitåt. Hon tar starka högljudda steg och tillslut står hon någon meter ifrån mig. Det handlar om Harry.
”Harry Styles family?”
Anne reser sig upp och ser nervöst på henne.
”Y-yes… is he gonna be okey?”
”Well, I’d like to speak with the parents or a guardian first”
Hon ser allvarligt runt på gruppen. Det här kan inte betyda något bra, det kan bara inte det. Annars skulle hon ropa ”he’s gonna be fine!!” med ett stort leende inför oss alla. Men det gör hon inte.
”Yes that’s me” säger Anne och tar några steg fram mot sjuksköterskan, som nickar och börjar gå bakåt i korridoren och Anne följer skakigt efter. Till slut kommer de till en dörr, som de går in i. När de gått in blir allt tyst igen. Vi ser runt lite på varandra och det verkar som att alla blir extremt nervösa, värre än förut. Louis faller ner på marken där han står och begraver huvudet i knäna. Jag känner hur min andning börjar bli häftigare igen. Jag kan känna det… han finns inte mer. Harry är död. Jag vet det. Plötsligt känner jag hur någon häftigt drar till sig mig, och håller om mig. Det är Zayn.
”I know what you’re thinking” säger han lugnt och tyst, nästan som i en viskning ”I’m sure he’s gonna be fine… just stay calm okey?”
Jag nickar långsamt i hans famn och gråter tyst. Snälla låt honom ha rätt.
När dörren öppnas några minuter senare kommer sjuksköterskan ut först. Hon ser inte ens åt vårat håll utan försvinner ner i korridoren åt andra hållet, och vi andra hinner resa på oss innan Anne långsamt kommer ut ur rummet. Hon låter dörren smälla igen bakom sig och bara står där, jag hinner snegla några sekunder på Zayn, och han tillbaka på mig, innan Anne brister ut i gråt. Mitt hjärta bultar hårdare än någonsin, och det hemska känslan växer inuti mig. Jag tror att vi alla känner det nu. Harry är…
”Fuck!” hör jag Niall darra ut och jag ser på honom. Han verkar inte kunna ta mer och börjar gå längre bort i korridoren med tröjan uppdragen för ansiktet. Liam försöker stoppa honom och jag ser tillbaka mot Anne.
Hon ser plötsligt upp igen och ser på oss alla där vi står, och ett leende dyker upp på hennes läppar samtidigt som tårarna rinner ner för kinderna.
”He’s going to be okey!” säger hon och skrattar glatt mellan gråten. Det känns som att jag har fått en elchock genom hela kroppen, min kropp skakar nästan dubbelt så mycket nu. Han lever. Harry kommer bli okej. Chocken får mig att sätta mig på huk på golvet och känner hur tårarna börjar spruta. De andra reagerar också där bakom mig. Jag hör hur Niall och Liam skriker av glädje och hoppar. Louis kramar Eleanor och Zayn har sprungit fram till Anne och kramar henne mitt framför mig. Jag har det största leendet på läpparna någonsin. Det känns som att världens tyngd har lyfts från mina axlar. För första gången på länge gråter jag glädjetårar. Min älskling kommer bli okej.
Hatar hela det här kapitlet, känns så jävla dåligt. Men aja! Hoppas ni gillar det i alla fall.
