Det visar sig att både Niall och Rebecca är vakna, och de blir båda jätteglada över att se mig, och jag blir såklart glad över att se dem med. Becca ger mig en blick hela tiden när vi går in i lägenheten och jag kan nästan förstå att hon vill prata med mig om något. Det verkar inte vara något negativt, utan tvärtom. Och känslan jag får i magen är att det är något… annorlunda. Jag biter mig i läppen, jag får prata med henne så fort som möjligt. När vi väl sitter där inne i Nialls vardagsrumet pratar vi om hur de haft det de senaste dagarna. De har tydligen varit i London Eye igen, som tur var stannade den inte den här gången utan åkte på som vanligt. De har tydligen också shoppat väldigt mycket runt om i London och Becca drar med mig in till sovrummet för att visa.
”Här, kolla!” säger hon och drar med mig mot en hög påsar i ena rummet ”jag har aldrig varit såhär förut någonsin” säger hon och skrattar. Hon sätter sig ner på golvet och tar ut massa kläder ur påsarna.
”Men gud!” säger jag och slår mig ned bredvid henne. Det var otroligt mycket kläder, shorts, tröjor, smycken, skor… allt möjligt. ”Hur hade du råd med allt?”
”Det mesta har jag faktiskt köpt själv” säger hon och ser på mig ”jag fick ganska mycket från jobbet faktiskt”
Just det ja, hennes jobb i djuraffären… haha.
”Det mesta?” säger jag och flinar
”Niall är en väldigt snäll kille” säger hon och ler generat mot mig. Jag skrattar.
”Bra jobbat Becca, killar ska erbjuda sig ibland”
”Jag sa faktiskt åt honom att han inte behövde köpa något till mig, jag älskar honom ändå.. men han insisterade!” säger hon och börjar stoppa i kläderna igen. Wait, what?
”Älskar?” säger jag och ser på henne, hon stelnar till och ser sedan på mig. Sakta men säkert dyker ett litet leende upp på hennes läppar, och jag ser att hon blir generad.
”Älskar du honom?” frågar jag och ler. Hon nickar sakta.
”Det..” hon harklar sig lite ”var typ det.. jag ville prata med dig om faktiskt..”
Jag ser frågande på henne och hon gör cirklar på knäet med ena pekfingret. Hon ler lite för sig själv.
”Jag berättade för honom”
”Att..?”
”Att jag älskar honom såklart!” hon ser irriterat på mig och jag hoppar till lite.
”Förlåt då..”
Hon verkar strunta i att jag är korkad och fortsätter bara.
”I alla fall... jag berättade… och han sa samma sak”

”Gjorde han!?” säger jag och ler stort ”herregud, det här är skitkul Becca!”
”Jag vet men jag är inte klar!” säger hon och skrattar, och jag lugnar mig. ”Du kommer dö” säger hon och försöker hålla sig för skratt.
”Men vadå??” säger jag och slår till henne på skoj. Vad fan är det hon ska berätta!?
”Vi…” säger hon och ser på mig med lyckliga ögon
”Ni?” upprepar jag
”Vi... gjord-”
”Ni gjorde det!?!?!?” jag spärrar upp ögonen och ställer mig på knä över henne ”på riktigt!?”
Hon skrattar högt och ser glatt på mig.
”Ja, vi gjorde det”
”VA! Herregud!” säger jag och kramar om henne glatt ”Hur var det?”
”Det var... helt okej faktiskt”
”Ja men det är förståeligt” säger jag och ler ”det var ju första gången för dig”
Hon nickar mot mig.
”Jo men, det var inte dåligt, bara… underligt”
”Men det blir bättre, jag lovar” säger jag och skrattar. Hon ler mot mig.
"Det konstiga är att det bara hände" skrattar hon ut "trodde inte att vi skulle ha det, men aa.. det kändes rätt"
"Vad mysigt!" säger jag och ler "Niall är en fin kille"
Hon nickar mot mig, och sedan blir det tyst ett tag. Jag är nästan lite i chock. Becca är alltid den av oss tjejer som är försiktig, och oskuldsfull. Hon känner sig aldrig stressad av något utan tar allt i sin takt. Jag menar det tog ju jättelång tid för dem att kyssas... och nu!? Nu älskar de varandra och har sex. Nu blir nästan jag lite fundersam över om jag är pryd och seg? 
”Har ni försökt igen? ... Du och Harry?” frågar hon som att hon läst mina tankar och ser försiktigt på mig. Jag tittar ner i golvet där jag sitter, sedan skakar jag på huvudet. Jag har funderat på det såklart, att försöka igen. Jag vet att Harry bryr sig och att det inte handlar om bara det med oss nu. Han vill ha mig... hela mig. Men jag vet inte riktigt hur jag ska... ta upp det. Det kommer vara så otroligt, awkward bara.
”Vill du då?” frågar hon.
”Jo, men” säger jag och suckar ”tänk om han tror att jag är fett gammaldags nu, jag ville inte göra det till en stor grej... det som hände, men det bara blev så.”
”Du hade rätt förut”
”Jag håller fortfarande fast i att det är en stor grej… för mig är det en viktig.. fin sak, men tänk om han nekar mig nu? Han kanske tror att jag kommer flippa igen”
”Det tror jag inte” säger hon och lägger en hand på mitt ben ”om du verkligen vill och berättar det för honom kommer han vilja precis lika mycket.. eller” hon skrattar ”vi vet ju att han vill”
Jag skrattar också. Jo det kan man inte förneka.
”Vi får se hur det blir…” säger jag och ler.
När vi tjejer kommer ut i vardagsrummet igen sitter killarna ihopsäckade i soffan och spelar XBox. Vi slår oss ner bredvid dem, eller Becca slår sig ned PÅ Niall dådå, men spela roll, i alla fall efter ett tag kommer samtalsämnet om kvällen upp. Eftersom att nästan alla är ihopsamlade kan vi lika gärna bestämma vad som händer ikväll. Alla vill gå ut, men eftersom att både jag, Harry och Becca är under arton, måste stället vara någorlunda isolerat. Killarna vill inte få ett rykte, eller värre, hamna i trubbel. Niall berättar att han har en syssling här i London som förmodligen kan fixa in oss på något ställe, vilket låter toppen. Precis när jag och Harry börjat planera vad vi ska göra under dagen, kanske ta en liten shoppingrunda, får de ett samtal… ett samtal om jobb. De har tydligen både ett möte och en intervju att gå på idag, och det går inte att skjuta upp. Killarna ser sorgset på oss Niall frågar Becca om hon vill följa med.
”Yeah sure, I’ll go with you” säger Rebecca och ler mot Niall. Harry hör dem och ser frågande på mig.
”Do you wanna come?”
”Actually” säger jag och ler lite ”I have some things to take care off.. thanks for the invite though” jag går fram till honom och lägger armarna om hans hals, han ler sexigt.
”Yeah? Like what?”
”You’ll see…” säger jag och flinar innan jag ger honom en snabb kyss på läpparna.
Så fort killarna åkt iväg går jag in i Harrys lägenhet, och in till hans sovrum och ser runt på väggarna. Tänk personligt Tessa… tänk personligt... Jag går bort till den ända kala... men beiga väggen och biter mig i läppen. Sedan ler jag. Jag vet precis vad jag ska göra.

”I’m back!” Jag hör Harrys röst och ytterdörren smällas igen ute i hallen, och jag hoppar snabbt upp från sängen och lägger ner gitarren jag spelat på bakom sängen, sedan sätter jag mig ner igen.
”In here!”
Jag hör hur han sparkar av sig skorna och börjar gå inåt i lägenheten.
”In the bedroom?”
”Yeah”
Några sekunder kommer han in i rummet, och han lyser upp med ett leende när han ser mig sitta där på sängen.
”What.. are you up too?” säger han frågande med ett flin. Jag säger inget utan nickar bara nöjt mot väggen på andra sidan, han rynkar lite på ögonbrynen innan han tittar dit. Sedan står han bara tyst och stirrar. Det är nästan som att han inte vet hur han ska reagera.
”You did this?” säger han och ställer sig framför väggen. Jag skrattar.
”No, Louis did it, of course I did it”
Han skrattar till lite och ser snabbt på mig, innan han tittar mot väggen igen. Det han tittar upp mot är nästan en hel vägg, täckt med foton från hans liv. Vissa från hans bardom, vissa på honom och kompisar från Holmes Chapel… och en massa på honom och killarna. Sen sist men inte minst, några stycken på honom och mig också. Jag hoppar upp från sängen och ställer mig bredvid honom. Jag tar tag i hans arm och håller om den.
"Wow"
”Do you like it?”
Han ler mot mig och kysser mig på pannan.
”I love it, thank you” han återgår till att titta på väggen. Han står så länge, ibland skrattar han till åt något foto, och ibland pekar han på något och förklarar hur bilden togs. Jag bara skrattar med och fortsätter hålla om honom. Jag ser på honom att det betyder mycket… att ha något personligt i det här vackra rummet.
”This is amazing! How did you make this anyway? I was gone like two-three hours”
”I’m fast! I just printed out some photos from facebook, your computer and my computer, then I ran down to the store at the end of the street and bought some daub to put the photos up with.. and voila!”
”You’re insane” säger han och ler brett innan han kysser mig… på läpparna denna gång.
”Look at that one” säger jag när han kysst mig och pekar på den jag satte upp sist. Han rynkar på pannan och ser skumt på mig.
”How? That was like an hour ago?”
Jag skrattar. Han har rätt, det fotot togs på radiostationen han var på för typ en timme sen. Han skrattar högt på bilden åt något någon av killarna säger i sändning.
”Becca took it and sent it to me”

Jag tappar med fingret på mobilen till takten av musiken och vrider mig lite på bänken där jag sitter.

”London, Heathrow... London, Heathrow” hör jag hur de ropar i högtalarna, vilket får mig att se upp på den stora tavlan över mig där alla flygtider står. Tiden med flyget till London blinkar och det står ’Boarding Now’ bredvid. Jag sneglar mot dörren där människor köar till att gå på planet. Bullshit, det står helt stilla ju. Jag suckar och går tillbaka till att stirra rakt ut i luften. Det är torsdag idag, dagen efter att Harry kom tillbaka till England… De senaste dagarna har gått rätt fort när jag tänker efter. Har varit upptagen med kompisar, jag har varit hos Mormor och Morfar, och min kusin har fyllt år. Jag skulle egentligen åkt i helgen, men Mamma var dum nog att köpa själva biljetterna för typ två dagar sen, då det knappt fanns några kvar, i alla fall några billiga. Så därför fick det bli detta planet, mitt i veckan och två dagar innan det jag egentligen skulle ta, som kommer fram typ några timmar efter Harrys plan. Killarnas plan landade nämligen typ halv tolv igår kväll, och jag är här nu… klockan fem. Vi har bestämt träff på flygplatsen där, att han ska hämta mig, men han vet inte riktigt vad han ska göra idag. Om han ska behöva jobba eller något. Han har inte fått något meddelat än. Dock trodde han inte det eftersom att det är så tidigt, men i alla fall, därför är det osäkert om jag ska behöva ta mig hem till dem helt själv från flygplatsen eller inte, vilket skrämmer mig som fan. Hur ska jag klara det liksom? Jag hör hur människor börjar prata och röra på sig och vänder huvudet mot dem. Dörrarna har nu öppnats och alla är på väg in. Jag tar snabbt upp min väska och rusar bort till änden av kön.

Flygresan går ovanligt segt, jag antar att det är för att jag längtar efter Harry så mycket. Det känns konstigt att vara borta ifrån honom mer än jag är med honom. Jag biter mig i läppen och tänker tillbaka på Thomas. Som sagt testade vi långdistans-förhållande ett tag.. men det funkade inte. Jag är rädd för att det ska hända oss, alltså mig och Harry. Det är lätt hänt att man glider ifrån varandra när man knappt ses. Jag stänger ögonen och fortsätter sitta lutad mot fönstret som känns kallt mot min kind. Dessutom kommer jag alltid vara orolig över att Harry kanske kommer träffa någon ny. Jag saknar honom så mycket hela tiden och vill verkligen inte att det ska hända. Det känns som att det verkligen skulle kunna hända eftersom att jag inte är något speciellt, jag är ingen modell eller skådespelerska. Jag är inte Hollywood-vacker. Jag är bara jag. Vanliga Tessa. Jag förstår fortfarande inte varför han vill vara med mig. Jag hör hur piloten börjar prata om vädret och hur lång tid det är kvar. Och jag har svårt att sitta still när han säger att det är cirka trettio minuter kvar. Jag längtar så jag spricker.

Såklart ska mina väskor komma ut på bandet typ sist och jag får självklart världens problem med att få ner dem. De är alldeles för tunga för mig och ena åker typ vidare på bandet. En trevlig, skallig man erbjuder sig att hjälpa och jag tackar så mycket innan jag går. Väskorna är verkligen enorma, jag fattar inte varför jag skulle envisas med att ta båda… fast mamma varnade mig. Jag går igenom en passkontroll till och kommer ut i en ännu större ”sal”. Herregud, om jag inte ens kan hitta UT, hur tusan ska jag ta mig dit om Harry inte kommer. Jag virrar omkring en stund innan jag äntligen hittar utgången, det regnar lite och jag ställer mig lite på sidan av väggen för att ringa Harry.
”Yo” svarar han.
”Hey it’s me” säger jag snabbt och ser mig omkring ”will you be able to come?”
”Yeah I’m on my way” svarar han och jag hör musiken i bakrunden. Han är i en bil i alla fall. ”Are you on the parking lot?”
”Uhm..” jag ser mig omkring ”No… I don’t think so”
”Well try to find it cause that’s where I’ll be”
”Yeah okey” säger jag och börjar gå in igen för att leta efter någon som kan hjälpa mig.
”See you” säger han snabbt och hostar till.
”See you” svarar jag glatt i farten och går upp till en tjock gubbe med vaktkläder.
”Hey, uhm excuse me” säger jag och ställer mig framför honom. Han ler vänligt mot mig och nickar.
”You need help?” frågar han och ler vänligt. Jag nickar snabbt.
”Yeah! Do you know how to get to the parking lot?”
”Yes, you walk down this hall” säger han och pekar åt höger ”then you turn left, and there’ll be a escalator” han gör rörelser med händerna och jag nickar för att visa att jag förstår ”then you just turn left again and you’ll see the parking lot”
”Thank you so much!” säger jag snabbt och drar mig mot parkeringen. Jag som har världens fiskminne hittar rulltrapporna typ femhundra minuter senare. Så snabbt glömmer jag beskrivningar. Väl nere på parkeringen regnar det ännu mer än förut och jag försöker stanna så långt in som möjligt. Jag antar att jag står där och huttrar i ungefär tio minuter innan en svart bil snabbt svänger in på parkeringen och parkerar en bit ifrån mig. Dörren öppnas och ut kommer en as-snygg Harry i mössa och tjock jacka. Han ler stort och visar sina vita tänder när han ser mig. Jag går snabbt mot honom och möts av en varm skön kram… av min alldeles egna underbara pojkvän.
”I missed you” säger han och planterar en kyss på mina läppar. Jag kysser lyckligt tillbaka och greppar hårdare om honom. Hjälp vad jag har saknat honom.
”I missed you too!” gormar jag ut och han kramar mig hårdare också.
”How are you?”
”I’m fine!” svarar jag glatt och ser på honom, han håller mig om midjan.
”Really?” säger han och studerar mig noga. Jag nickar häftigt och ler mot honom.
”I promise, I’m so much better”
”That’s good” han och kramar om mig ännu en gång.
”But wow you’re cold” säger han när vi släpper varandra och ser ner på mig. Jag ser ner på mina kläder jag med. Vitt linne, långärmad men tunn ljusbeige kofta, shorts, tights och en halsduk. Jag huttrar.
”I didn’t know it would be this cold” säger jag och bättrar greppet om min väska. Han skrattar och jag ser hur några regndroppar faller på hans ansikte.
”It’s England, that says it all”
Jag fnyser till och skrattar innan han tar upp mina väskor och vi börjar röra oss mot bilen.
”I have tights at least!” säger jag och flinar.
"You need tights and trousers" säger han flinandes och ser bakåt mot mig. "And what is this I see?" 
Han håller upp båda mina väskor och lyfter på ögonbrynen. "Two bags!? I thought you said you always take one with you." 
Shit. He's right. Det sa jag. 
"Yeaahh..." säger jag och skrattar lite "I need one for all the shopping"
Okej där ljög jag. Jag har knappt några pengar alls efter förra resan. Det blir ett klädesplagg om något. Sanningen är att jag blev så osäker på vad jag skulle ta med mig att det blev nästan hela garderoben istället.

I bilen berättar han för mig om Los Angeles och hur kul det var. Han säger dock att han varit väldigt irriterad över hur allt lagts upp och hur skivan skulle vara. Att både Niall och Louis fått alldeles för få minuter på albumet enligt honom. De var nu klara med alla sina delar i låtarna och fick åka hem några dagar innan Zayn och Liam och han själv. Det tycker jag också är synd, varför ska inte de få chansen att sjunga lika mycket? Niall och Louis som har så otroligt fina röster. De borde göra så att killarna får sjunga lika mycket allihopa. Vi passar också på att skriksjunga till radion, jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Harrys mörka röst i skrikläge låter så otroligt rolig. Dessutom skulle han envisas med att jag hade en fin röst även om jag löjlade mig, vilket fick mig att skratta ännu högre. Helt plötsligt är vi inne på Londons gator och jag börjar känna igen mig allt mer. Att se London igen känns både konstigt och härligt på samma gång, jag tänker tillbaka på klassresan när vi passerar Big Ben och London Eye, och både jag och Harry ser på varandra med små leenden. Det var här vi träffades för första gången, för över två månader sedan. Tänk om tjejerna aldrig hade tjatat på mig om att åka upp dit, i den lilla vagnen. Då hade jag aldrig träffat varken Harry eller de andra. Jag hade aldrig fått krama den där kroppen, eller se det där härliga leendet. Jag hade aldrig fått kyssa de där läpparna. Jag har mina vänner att tacka för Harry. Utan dem hade jag inte varit kär just nu.

När vi svänger upp på deras uppfart några minuter senare sprider sig ett enormt leende på mina läppar. Det känns nästan som att jag kommer hem än att jag bara hälsar på. Louis och Harrys lägenhet är så mysig. Dessutom har jag så otroligt många minnen innanför väggarna på denna byggnad, även om allt hände under bara en vecka. Vi hjälps åt med att bära upp mina väskor, och vi möter Zayn redan i hallen. Han kommer gåendes med mobilen i handen, men hör oss och vinkar med ena handen högt i luften.
”Tessa!” ropar han och går fram till mig. Jag ler stort.
”Morning!” säger jag samtidigt som jag släpper ner väskan på golvet och omfamnar honom.
”Good morning on you too, had a nice flight?”
Jag mumlar ’yes’ och andas in, Zayns lukt av parfym blandat med rök sipprar in genom min näsa och jag gör en min.
”You need to stop smoking” säger jag och flinar när vi släpper taget om varandra. Han försöker se irriterat på mig men ser mer road ut.
”Yeah yeah, I know” säger han och släpper ut ett litet skratt ”It’s hard!”
”Josefin doesn’t like smokers” säger jag och flinar ännu mer.
”Fine” han himlar med ögonen ”For her, I will stop” säger han och skrattar ”so…” fortsätter han ”how are you, feeling better?”
”Yeah I feel a lot better” säger jag och tar upp väskan igen ”I get a bit dizzy sometimes but the headaches are pretty much gone.”
”That’s good” säger han och stoppar händerna i fickan ”What they did to you was really horrible.. how could you do such a thing, I don’t get it”
”Yeah I know…” säger jag och tänker tillbaka på de två männen ”I don’t get it either”
Vi står och tittar tyst på varandra ett tag innan han harklar sig
”Well… I was gonna give Liam a little morning visit” säger han och pekar mot Liams lägenhetsdörr ”come over and say hi later”
”Sure” säger jag och ler stort ”I will”
”Great, see you” säger han och vinkar till båda oss.
”See you dude” säger Harry och vinkar tillbaka. Och med det fortsätter han gå ner i korridoren bakom oss. Harry ler mot mig innan vi börjar gå igen.

Så fort jag kommer in i lägenheten ser jag mig omkring och ler stort, de fina sofforna i vardagsrummet står där de alltid stått och minnen forslar fram och tillbaka i mitt huvud. Hur vi satt där och spelade Xbox tillsammans första gången jag någonsin var här. Jag sparkar snabbt av mig skorna och slänger mig i den.
”God I’ve missed this place” säger jag och tittar mot Harry som har gått in i köket och dricker rätt ur mjölkpaketet. När han druckit klart skrattar han och går till hallen för att lyfta upp en av väskorna.
”This place have missed you too”
”But now I’m here!” säger jag glatt och reser mig upp. ”And this time I’m really staying here, it’s so weird…” jag går fram till min väska och tar upp den.
”Weird?” han ser frågande på mig ”it’s awesome!” han förlöjligar sin röst ”we can have slumberparties and stay up late!”

Nästa morgon vaknar jag med huvudvärk igen. Doktorn sa igår att det förmodligen kommer vara så i ett par dagar. Jag ser runt i rummet men inser att jag är ensam. Mamma åkte hem igår eftersom att Mormor och Morfar är på besök från Göteborg. De har en egen sommarstuga här i Stockholm, men eftersom att Emilia inte kan vara ensam tog de hand om henne när jag skadade mig. Pappa sov kvar på sjukhuset inatt, i en liten säng bredvid mig. Han ville inte lämna mig ensam, även om jag var stabil. Och faktiskt är jag tacksam över att han inte åkte hem. Undrar var han är nu. Även om det gör ont i huvudet vaknar jag med ett litet leende på läpparna idag. Eftersom att Pappa berättade igår kväll att mina vänner kommer idag. Jag har känt mig så otroligt ensam och har inte haft någon kontakt med någon sen jag kom hit, varken dem eller Harry. Jag visste inte ens om de hade fått reda på vad som hänt, men Mamma har tydligen haft kontakt med dem hela tiden. Och idag har de äntligen tillstånd att komma! Jag vrider lite på mig i sängen. Jag är så otroligt uttråkad, varför kunde de inte ha tagit med min dator eller något när de kom hit. Så jag i alla all skulle ha något att göra. Dessutom har TV:n på rummet bara ettan, tvåan och fyran. Alla vet ju att de kanalerna suger. Jag ligger och blundar en stund tills Pappa kommer ingåendes genom dörren med en bricka i handen. Frukost! Jag är vrålhungrig. Jag ler stort och lutar mig upp en bit.
”Ååh va gott!”
Pappa tittar förvånat på mig och ler sedan.
”Jag trodde du sov, hur mår du?”
Han ställer ner brickan på sängen i mitt knä och sätter sig bredvid. Jag tar tag i rostbrödet och tar en tugga.
”Okej typ” säger jag och tuggar ”bättre” jag ler smått mot honom och fortsätter äta.
”Inget illamående?” frågar han och sätter en bit hår bakom mitt öra ”doktorn sa att du kunde känna dig lite illamående..”
Jag skakar lite på huvudet och dricker utav juicen.
”Inte än i alla fall”
”Ta det lugnt med maten bara” säger han och klappar mig på axeln innan han tar ett av rostbröden, reser sig upp och går iväg till sin säng. Där sätter han sig och tar upp en bok.
”Pappa?”
Han ser upp på mig.
”När kommer tjejerna?”
Han ser ner på armklockan och rycker sedan lite på axlarna.
”Jag tror de skulle komma på förmiddagen i alla fall, men är inte säker” sedan tittar han ner i boken igen. Jag nickar långsamt och biter mig i läppen. Jaha, vad ska jag göra nu då.
”Pappa?” säger jag igen och han ser upp.
”Mm?”
”Skulle du kunna hämta min dator hemma sen?”
Han ler smått.
”Jo självklart, hämtar den i eftermiddag”
Jag ler mot honom och suckar, sedan tar jag en till tugga av brödet.
Får väl bara... ligga här antar jag.

Hann se två skittråkiga program på TV:n innan jag hörde en lätt knackning på dörren. Jag reagerade genom att försöka resa mig men pappa stoppade mig och sprang fram till dörren och öppnade. In kom mina vänner med ledsna miner och stora blommor. Jag struntar dock i deras ledsna minner och ler enormt själv.
”Heej!” säger jag glatt och försöker och sätter mig lite mer upp i sängen. Josefin ställer lägger ner en enorm bukett blommor på min säng, Rebecca kommer direkt efter och lägger en stor nallebjörn på min säng. Sedan kramar de alla om mig.
”Hej gumman” säger Rebecca och kramar mig hårt.
”Tack för sakerna” svarar jag och kramar tillbaka.
”Vi har varit så oroliga” Jossan sätter sig på sängen bredvid mig. Pappa ger mig en snabb vinkning i dörren, och försvinner sedan ut. Då upptäcker jag Saga i hörnet. Hon ser ledsen ut, som att hon inte riktigt vet vad hon ska säga, eller göra. Jag vinkar till mig henne och hon kommer fram med tårar i ögonen.
”Förlåt!” säger hon så fort hon når mig och brister ut i tårar.
”Nej!” säger jag och kramar om henne ”det är inte ditt fel”
”Jo det är det” säger hon och torkar en tår ”om jag inte hade varit så jobbig hade det här inte hänt dig”
”Det är inte ditt fel” säger både jag och de andra tjejerna.  
Hon gräver bara in ansiktet i händerna och gråter.
”Det var två idioter som behövde pengar, om det inte hade varit jag hade det varit någon annan.” säger jag och stryker henne över ryggen.
”Hellre någon annan är du…” säger hon tyst. Jag skrattar lätt.
”Nej säg inte så, jag är okej, jag lovar”
”Jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig, du är min bästa vän och du blev skadad för att du hjälpte mig”
Jag ler mot henne och klappar sängen så att hon ska sätta sig. När hon satt sig tar jag bort tårarna från hennes kind med pekfingret.
”Du är min vän och du behövde mig när du mådde dåligt, vi kan inte förändra vad som hände, men nu kan du finnas här för mig när jag mår dåligt” hon ler, jag fortsätter ”då är vi kvitt”. Hon skrattar till och kramar mig.
”Visst, så länge jag inte behöver torka dig där bak eller nått” skämtar hon och jag slår till henne.
”Men usch!” skrattar Rebecca från andra sidan sängen.
”Men du mår bättre nu i alla fall?” Frågar Jossan. Jag nickar mot henne.
”Det gör fortfarande lite ont i huvudet och jag har hjärnskakning, men annars mår jag bättre”
”Bra”
Det blir tyst en stund.
”Har Harry hört av sig?” Frågar jag. Tjejerna ser på varandra men en blick jag inter förstår, sedan nickar Jossan och Rebecca mot varandra.
”Vadå?” säger jag och ser frågande på dem. Jossan reser sig upp och ler mot mig, innan hon försvinner ut genom dörren.
”Men vadå!? Vart ska hon?”
”Ta det lugnt” säger Rebecca och ler.
”Om han inte har hört av sig kan jag ta det” säger jag allvarligt och ser runt på dem. ”Vart skulle hon?”
”Såklart han har hört av sig!” Saga ser upprört på mig ”vad tror du?”
”Men ni verkade ju så..”
”Han har hört av sig, men när han fick höra vad som hänt blev han..” Rebecca ser på Saga.
”Upprörd, kan man väl säga” fortsätter Saga och ser på mig ”det är bättre om han är förberedd på att få prata med dig”
”Ringer hon honom nu?”
Som svar på min fråga kommer Jossan inrusandes med mobilen mot örat. Hennes ögon är uppspärrade och hon viftar med ena armen.
”YES! YES! Shut up!! …. she’s coming now … I’ll give the ph-… LISTEN!” hon stönar högt och räcker snabbt över telefonen till mig ”han är omöjlig!”
Jag rynkar pannan och sätter försiktigt mobilen mot örat
”Hell-” jag hinner inte ens avsluta
”GIVE THE FUCKING PHONE TO HER, I HAVE TO TALK TO HER!” han skriker i telefonen.
”Harry, it’s m-”
”WHY WONT YOU LET ME TALK TO HER, I HAVE THE RIGHTS TO!”
”Harry?” säger jag lite högre men han verkar inte lyssna i över huvud taget
”IT’S BEEN ALMOST TWO DAYS AN-”
”HARRY!” skriker jag tillbaka i telefonen. Det blir tyst. Äntligen!
”Tessa?” flåsar han ut. Han låter nästan överraskad.
”Yes you idiot!”
”Tessa!” han skriker nästan igen ”I’ve been so worried! Becca texted me and told me what happened, I wondered why you didn’t answer and when I found out I didn’t know what to do!”
”Take it easy” Jag har svårt att hänga med i vad han säger, han pratar allt för fort.
”I’ll come to Sweden! You’re hurt and you need me! What am I still doing here!?”
”What!?” skriker jag ut ”what the fuck are you talking about, calm down!”
”No! I’ll kill those guys that hurt you!”
Han flåsar upprört i luren. Dock låter han inte så tuff som han tror. Låter mer som att han kommer börja gråta när som helst.
”Harry! Calm down, please” ropar jag upprört ”You’re the one hurting my ears right now”
Det blir tyst och jag hör hans snabba andning på andra sidan luren.
”Sorry..” säger han tyst ”Sorry.. It’s just.. I’ve been so worried and nobody let me talk to you, they didn’t even tell me exactly what happened”
”It’s okey, they didn’t even let the girls come over, you’re not the only one. They wanted to make sure I was fine first, which I am.”
Han säger inget på ett tag.
”I’m still coming”
”No you’re not” säger jag allvarligt ”You have work to do, you’re not going anywhere”
”You need me”
”I have my family and friends, they’re taking care of me”
”I wanna be there for you too.”
”You are! You’re there for me just by caring, you don’t have to be.. physically here”
Han säger ingenting.
”And I’ll see you soon anyway, right?”
Han säger fortfarande inget, utan jag hör bara hans andning.
”How are you feeling?” säger han tillslut.
”Well..” säger jag och pillar med täcket ”My head hurts.. I’ve got a concussion, but.. I’m fine”
”Fine?” säger han tyst.
”Yeah”
”I want you to be more than fine”
”Okey I’m great” skrattar jag
”No stop it” säger han allvarligt ”this is serious, they hurt you. What if they-”
”-I'm fine!" säger jag bestämt "Luckily nothing else happened, and I'm alright. I promise. Right now I’m just upset about not having my phone. I had everything on that phone” jag stönar högt när jag kommer ihåg ”aarrg, and that picture of you!”
”What picture of me?”
”The picture I was gonna put up on my wall” säger jag ledsamt. FAN.
”I’ll take a better picture?”
”Noo..” säger jag och suckar ”it wont be the same thing”
Han säger ingenting.
”How are you?” Frågar jag sedan.
”I’m fine too I guess… I’ve been worried”
”You said you found out by text?”
”Yeah… I didn't know what to do. I cried” säger han tyst. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara.
”You did?”
”Yeah…” säger han lite som att han ångrar att han sa det. Som att han inte ville att jag skulle veta egentligen. Jag blir nästan rörd bara över att han har gråtit. "Like I said...I really care about you."
"I know" säger jag och tänker tillbaka till kvällen för några dagar sen. På den stora meningen. Nu vet jag hur otroligt mycket den betyder. Hur mycket jag betyder för honom ändå. 
Vi blir tysta igen och jag ser runt lite i rummet på tjejerna som sitter fullt upptagna med sina mobiler. Jag blundar lite av huvudvärken.
”You think you’ll be able to get home in two weeks like I asked?”
”Yeah.. I think so” säger han lugnt ”will you be able to come?”
”Yeah.. sure” säger jag och försöker låta glad och positiv ”of course”
Men tankarna driftar tillbaka till det doktorn sa, om han sa att jag kommer vara dålig i flera veckor och att jag ska ta det lugnt. Kommer jag kunna flyga då? Jag hoppas det.

När vi lägger på ett tag senare ser jag på tjejerna och ler lite. Han sa flera gånger innan vi la på hur mycket han bryr sig om mig och att jag ska ringa så fort det är något. Även det minsta lilla. Jag skrattade och frågade hur jag skulle kunna ringa utan telefon. Det hade fått honom att skratta lite också. ”Right…”. Tjejerna tittar på mig och ler.
”Fan va han skrek” säger jag och håller mig för skratt.
”Fatta vad vi har fått stå ut med!”
Resten av dagen pratar vi och skrattar, tjejerna visar nya bilder på killarna och berättar att det gått bra än så länge i USA, men att de varit oroliga över mig såklart. Det känns nästan som att jag är hemma och inte på ett sjukhus med slangar i armarna. De får mig alltid att må så mycket bättre.

En timme efter vi lämnat mitt hus går vi in på en stor tomt men ett rött hus. Alla lamporna är tända och man hör musik och prat-buller på insidan. När vi kommer runt hörnet ser vi att ytterdörren är öppen och att människor står utanför och röker. Vissa känner jag igen från skolan, och andra från fester jag varit på förut. Jag hälsar på vissa med kramar, och de som jag träffar för första gången skakar jag hand med. Till slut blir jag dragen igenom hallen av Josefin, och vi sparkar av oss skorna en bit bort. Det strömmar hög musik från vardagsrummet och jag letar efter resten av mina vänner mellan alla människor.
”Jossiiii!” hör jag någon skrika till, och jag vänder mig om precis i tid för att se Melissa stå och kläng-krama Jossan. Någon har druckit lite mycket ser jag. Hon ställer sig rakt igen , men håller fortfarande i Jossan.
”Tja!” säger Jossan ”hur mycket har du druckit”
”Ingeeen aaaaning” skrattar Melissa. Sedan dras hennes blick mot mig, och hennes leende försvinner.
”Vad fan gör hon här?”
Jag flinar lite smått mot henne och himlar med ögonen.
”JAG bjöd in henne” säger Jossan bestämt ”och du ville det med”
Hon fnyser bara och backar.
”Som om jag menade det” säger hon och tittar på mig. Jag korsar armarna och glor på henne.
”Jag går tillbaka in dit” säger hon och tittar på Jossan igen, som nickar. Sedan ragglar hon ut i köket igen.
”Förlåt” säger Josefin och ser ledsamt på mig.
”Men som om jag ville komma” säger jag irriterat och ser runt ännu en gång. ”Vet du var Becca och Saga skulle kunna vara?”
”Ingen aning” svarar hon och försöker sträcka på sig, ”satsa på vardagsrummet?” frågar hon och ser på mig. Jag nickar och vi trycker oss genom alla fulla ungdomar in till vardagsrummet. Det tar en stund men till slut ser jag Saga i ett hörn, sittandes i en killes knä. Hon som sa att hon var så singel som hon kan bli? Hahah hon ser jävligt kärleksfull ut mot honom. Jag går närmare och lyssnar på vad de säger.
”Assååå shiit du är såååå… haahaa” säger hon högt.
Okej, stryk det jag sa om att hon är kärleksfull, eller stryk det där med kärlek bara, hon är FULL. Hur länge har festen pågått egentligen, klockan är typ halv nio.
”Saga!” ropar jag och försöker överrösta musiken. Hon märker inte.
”Saga!!” ropar jag igen. Hon tittar mot mig och ler stort när hon upptäcker mig.
”Tessaaa! Heeej!” hon reser sig upp ”jag trodde inte att du skulle komma!”
Hon kramar om mig och jag skrattar lite samtidigt som jag försöker hålla upp henne.
”Well.. jag är här”
”Jag vet! Så roligt!”
”Saga” jag skrattar lite igen ”hur mycket har du druckit?”
”Myckeeet!”
”Okej, vad har du druckit då?”
Jag går med henne mot Josefin som står i ett hörn och snackar med några kompisar.
”Ääää jag vet inte, typ vodkaaa, öööl, cider”
”Hur har du druckit så mycket på så kort tid gumman?” säger jag och petar Jossan i ryggen för att få hennes uppmärksamhet.
”Nej jag har varit här aslänge, ingen var här och det var så jävla tråkigt.. behövde göra något juu!”
Jag skrattar och Josefin har vänt sig om.
”Men gud vad har hänt” säger hon och skrattar, sen försöker hon hjälpa mig.
”Alkohol” skrattar jag ”ska vi ta hem henne?”
”Men vi kom ju nyss” säger Jossan.
”Men det är lugnt” säger jag och försöker få Saga att stanna kvar ”jag kan gå själv”
”Va, nej men i så fall följer jag med” säger Josefin och tar tag i Saga igen. Jag skrattar.
”Nej! Det är lugnt, jag är ändå inte sugen på att dricka, ha så kul, jag kommer tillbaka sen”
”Lovar du att det är okej?” frågar hon och ser allvarligt på mig ”vill inte att du ska gå själv”
”Det är helt lugnt, vi ses sen” säger jag och ler ”hitta Becca bara”
”Självklart” säger hon och nickar förstående ”jag börjar redan nu”. Hon vänder sig om och går längre in i huset. Jag hoppar till med Saga för att få ett bättre grepp.
”Kom så går vi” säger jag och ler.
”Måste vi gåå..?” säger hon och försöker hålla emot.
”Ja kom nu”
Jag tar mig ut med henne med lite hjälp från John i vår klass. Väl ute på gatan säger jag tack och hejdå till honom, och han går tillbaka in. Ungefär halvvägs hem måste vi stanna vid vägkanten där hon spyr. Herregud alltså, Saga brukar bli såhär några gånger om året. Att hon dricker alldeles för mycket. Allt jag kan göra är att finnas där för henne och hålla hennes hår när hon spyr, för hon lyssnar ändå inte. Dessutom har jag nog inget att säga till om det. Jag tänker tillbaka på morgonen hemma hos Harry, hur han höll mitt hår när jag spydde. Jag saknar honom. Saga hostar till och spottar en sista gång. Hon står fortfarande lutad och jag stryker henne över ryggen.
”Mår du bättre?”
”Nee…mmhm” mumlar hon ut. Och jag himlar lätt med ögonen.
”Kom så försöker vi gå lite”
Jag tar hennes arm över axlarna och stödjer henne när hon går. Stackarn. Att hon gör såhär mot sig själv.

När jag släppt av henne hemma hos sina föräldrar, som blev helt galna föresten, sätter jag mig en stund på bänk och andas ut. Att bära henne i typ 40 minuter var inte lätt ska jag säga. När jag vilat mig funderar jag på om jag faktiskt ska dra tillbaka till festen. Jag antar att jag måste, jag lovade Jossan. Jag suckar, reser mig upp och börjar gå tillbaka. Samtidigt som jag går tar jag upp mobilen för att messa Harry. Frågar om han är framme än, och hur han mår. Jag ska precis stoppa tillbaka den i fickan då jag känner hur någon rycker tag i mig.
”Ge hit mobilen!”
Det var inte ett litet fan den här gången. Utan två stora, fullvuxna män. Jag fryser till när jag ser dem och vet inte alls hur jag ska reagera. När jag inser att jag tror att jag håller på att bli rånad förvånas jag över att de inte täcker för sina ansikten. Brukar man inte det när man rånar någon? Tänk om jag polisanmäler? Tänk om jag sett dem förut? Hjälp, är det nu jag dör? Den största av dem, med en keps på sig, rycker hårdare i mig och jag skriker till.
”Mobilen!”
Jag greppar hårdare om min mobil. Han ska inte få ta den.
”Men hjälp till då!?” skriker han till den andra som står bakom honom. Hans kompis rycker snabbt in och försöker slita mobilen ur mina händer. Jag skriker ännu mer.
”Den är min!”
”Men släpp då jävla fitta!” skriker han med kepsen samtidigt som den mindre, mörkhåriga killen snabbt böjer upp mina fingrar och tar min mobil ur handen. Jag känner hur tårarna väller upp i ögonen av smärta.

”Känn i hennes fickor” säger keps-killen och nickar mot min kofta. Han känner efter, men som jag trodde hittar han bara mitt SL-kort och nycklar. Han stoppar tillbaka nycklarna men tar SL-kortet.
”Hon har inget mer på sig”
Jag sliter och drar för att komma loss, tårarna rinner och jag försöker skrika på hjälp. Men ingen är här. Var är alla! Jag gör ett tappert försök och trampar honom hårt på foten i mina converse. Han grymtar till av smärta men det verkar snabbt gå över. Han rycker hårt i min kropp som är hälften så stor som honom och han smäller till mig i ansiktet. Jag skriker högt.
”Vad fan gör du hon är ju tjej!” skriker den mindre killen som tog mitt SL-kort. Ska komma från honom, den jäveln tog mina saker han med.
”Vem fan bryr sig” säger den första killen. ”Vi drar” säger han plötsligt. Jag känner hur han häftigt slänger ner mig. Jag slår huvudet i marken och jag hör hur de springer innan allt svartnar.

Jag hör sirener, gråt och mummel. Allt är som en dröm, och jag ser suddiga ansikten överallt. Det känns som att mitt hjärta slår dubbelt så fort, och jag både känner och hör hur blodet pumpar vid öronen. Människor tar tag i mig och jag får något runt halsen. Vad händer? Vilka är de här människorna? Jag känner hur jag har gåshud och hur jag skakar. Jag mår illa och det svartnar ännu en gång för ögonen.

”Tessa..? Tessa älsklingen…” Jag hör min mammas röst och känner hur hennes kalla händer stryker min panna. Jag vill öppna ögonen, men ändå inte. Det känns lugnt och skönt såhär, jag vågar nästan inte. Till slut öppnar jag ögonen och kikar försiktigt runt i rummet. Jag ser min mamma bredvid sängen och pappa sittandes på en stol längst bak i rummet. Jag öppnar munnen för att prata men känner hur min hals är helt torr. Jag hostar lätt och försöker igen.
”Vad... hände?”
”Vi tror att du blev rånad älskling, du fick ett slag i huvudet, minns du ingenting alls?”
Pappa har nu rest sig upp och står på andra sidan sägen från mamma och stryker min arm. Jag försöker leta igenom i minnet efter vad som hände. Ingenting… tomt. Eller.. plötsligt minns jag allt. De två männen, hur de tog mina saker och hur den långa slog mig.
”Två stycken” jag känner hur tårarna kommer och jag sväljer ”de var två..”
Mamma tystar mig och ler oroligt.
”Ta det lugnt älskling, du har fått en hjärnskakning och en rejäl smäll i huvudet, andas lugnt bara”
Jag tar några djupa andetag.
”De tog mina saker”
Min pappa biter ihop, jag ser hur arg och frustrerad han är. Jag blundar och känner hur tårarna rinner ner för kinderna.
”Alla..” jag tar ett andetag till ”mina saker… i mobilen”
”Vi vet gumman” säger pappa ”vi ska göra allt för att hitta den”
Mamma torkar bort mina tårar och ler försiktigt mot mig.
”Vila nu, vi letar upp en doktor”
De båda reser sig upp och går ut ur rummet. Jag ser mig försiktigt om, allt är vitt, så vitt. Jag hatar sjukhus, inte just för att de är vita. Men de luktar så äckligt, och det är ljus överallt. Usch. Jag ligger helt stilla medan de är borta, jag vågar inte resa på mig. Huvudet bultar och ibland måste jag blinka för att kunna se klart. Hur kunde det här hända mig? Vad fan är det med alla och min mobil? De kan väl knappast vara nån småtjejs storebrorsor som ska skaffa mobilen åt henne? Och Harry då, vet han? Vet ens tjejerna? Herregud. Huvudvärken blir nästan olidlig och jag blundar. Kanske borde sova.. Efter några minuter känner jag hur jag nästan somnat, men då kommer mina föräldrar med en doktor. Han förklarar för mig vad som har hänt med mitt huvud, och att jag förmodligen måste vara sängliggande i några veckor. Jag tittar oroligt på mamma, men min London-resa då?

Pappa släpper av oss utanför hotellet och vi båda rusar in förbi alla fansen, och den sura dörrvakten. Vi är väldigt försenade och ser hur alla killarna kommer ner för trappen med massor av människor runt omkring sig.

”Hey Tessa!” ropar Niall och ler glatt mot mig. ”I figured that’s where you were going last night” säger han och blinkar mot Harry. Jag bara skrattar och ropar hej tillbaka.
”Hurry up man, we’re leaving in like ten minutes” säger Zayn och tittar upp från mobilen i farten. Vi bara nickar och springer vidare. Harry är snabbare än mig och tar därför tag i min hand för att försöka dra med mig snabbare antar jag. Flåsandes springer vi in på rummet och han går direkt fram till garderoben. Han pekar stressat mot ett hörn i rummet.
”My bags are over there, I throw you pack?” han ser frågande på mig.
”Sure”
Jag går dit och drar ut två enorma resväskor från en garderob, hur mycket äger han egentligen?
”Do you really need two huge bags?” jag flinar och drar fram dem till honom. Han börjar kasta saker som jag viker snabbt och packar ner.
”They’re not that big”
Jag skrattar.
”Yeah they are, when I travel I have one bag, and it’s like half the size of these ones!”
”Okey fine, I don’t like washing” han flinar och kastar en tröja i mitt ansikte, jag skrattar och lägger den i väskan.
”So instead of washing you just bring a lot of clothes?”
”Exactly” han ler, slänger ner en bunt kläder mot mig och tar ner en grå mössa från den översta hyllan som han sätter på sig. ”That’s it” Jag fortsätter packa och han sätter sig på soffan bredvid. Han tittar på mig och jag ser upp på honom.
”A beanie, this time of year, seriously?” jag flinar.
”Stop. Criticizing. Me!” säger han genom tänderna och ler samtidigt som han dyker ner och sätter på mig mössan istället. Jag skrattar högt.
”You look good in it” säger han och sätter sig i soffan igen ”keep it”
”Okey” säger jag och skrattar ”sure”, sedan återgår jag till att packa ner de sista av hans saker.

Vi blir klara på ungefär fem minuter totalt och rusar ner för trapporna mot lobbyn, släpandes på de två enorma väskorna, som förövrigt är jävligt tunga också.
”I hate these bags” stånkar jag och försöker komma ikapp Harry, han skrattar bara högt och tar tunga steg i trappan. När vi kommer ner sitter alla killarna i olika lobby-fotöljer med sina mobiler, som i trans.
”Okey boys, he’s here, we’re leaving” hör jag Paul säga och viftar med armarna. Killarna ser slött upp och reser sig upp. Människor börjar virra omkring och någon lastar på Harrys resväskor på en sorts vagn, och körs sedan ut bland fansen till bilarna.
”We have fortyfive minutes” ropar någon
”Where’s Carl?” hör jag någon annan säga bland folkmassan.
Harry tar tag i min hand och ser på mig.
”You ready to go?”
Skit. Jag kan inte följa med. Hur kommer jag då hem? Pappa var snäll att skjutsade oss hit, jag orkar inte be honom igen. Dessutom kanske det är bäst om..
”I can’t come with you”
”What” hans ögon sjunker ihop ”why not?”
”I wont be able to come home”
”I’ll call you a cab” han drar mig närmare bland alla som rusar runt.
”You don’t have time” ler jag svagt ”and maybe it’s better if I stay” jag nickar ut mot dörren ”there’s quite a lot of fans out there now.”
”But I want you to come" säger han sorgset "I don’t wanna say goodbye yet”
”Me neither” suckar jag
”Harry, come on we have to go” Paul ropar vid dörren, och börjar vinka till sig killarna. De kommer upp till mig först och ger mig var sin kram, och Niall ler mot mig.
”Tell Rebecca I’m gonna miss her.”
Jag nickar lätt och ser ledsen ut. Jag vill inte att de ska åka, någon av dom. När jag sagt hejdå till alla går de mot dörren och går ut till fansen för att säga hejdå. Jag hör hur de skriker. Det måste vara över femtio stycken den här gången. Jag ser sorgset mot Harry.
Han ser tillbaka på mig och håller mig om midjan. Jag ser vad han tänker, han vill att jag ska följa med, men förstår ändå vad jag menar.
”I’ll miss you” säger han tyst. Jag biter mig i läppen och kämpar nästan lite för tårarna känns det som. Jag vill att han ska stanna, jag vet inte när jag kommer få träffa honom igen. Han som har så mycket promotion för sitt album att göra, i olika länder. Han ska spela in de sista låtarna i USA trodde han också. Jag känner hur paniken växer inuti mig.
”I’ll miss you too” säger jag med skakig röst. ”Promise me we’ll see eachother soon”
”I promise" säger han och håller om min midja hårdare.
”Harry!” ropar Paul ilsket från dörren.
”I’m coming!” ryter Harry tillbaka. ”I have to go”
Jag nickar långsamt.
”Bye” säger jag lågt och han lutar sig ner och kysser mig.
”I’ll call you” säger han innan han kysser mig en gång till. Jag ser bara på honom och han släpper långsamt taget om mig. Han kysser mig en sista gång innan han går mot dörren fram till Paul som ser lika irriterad ut som förut. Han skickar ut Harry genom dörren med en skjuts i ryggen. Och han är borta. Jag står bara där och lyssnar på skriken från tjejerna utanför. Paul nickar mot mig med ett litet leende innan han också, försvinner ut genom dörren. Jag ångrar mig nästan lite, att jag inte ville följa med till flygplatsen. Jag borde ta vara på stunderna med Harry, för varje sekund räknas. Och jag vet ju faktiskt inte när jag kommer se honom igen.

När det gått en stund kikar jag ut genom dörren för att se om några fans står kvar. Jag ser bara några enstaka tjejer stå en bit bort lutade över en kamera. De tittar förmodligen på bilderna de tagit. Jag biter mig i läppen men bestämmer mig ändå för att gå ut. Förhoppningsvis märker de mig inte. Så fort jag tänker det tittar såklart en av dem upp och ser runt omkring sig. Hennes ögon landar tillslut på mig där jag går. Och jag ser diskret hur hon petar en av sina kompisar i sidan med armbågen. Great. Jag försöker att se ut som att jag inte märkt dom och vänder mig åt andra hållet, samtidigt känner jag hur det vibrerar i fickan. Jag tar upp mobilen och kollar på smset jag fått.

miss you already… x

Jag ler lite. Det är ju sant, det har gått kanske tjugo minuter och jag saknar honom redan också. Jag saknar honom alltid när jag inte är med honom.

miss you too, tell me when you’re back in england.

Jag ser upp från mobilen och sneglar lite mot stället där tjejerna stod förut, de är inte där. Jag rynkar pannan lite och ser mig omkring efter dom. Plötsligt känner jag hur någon knackar mig på andra sidan axeln. Jag hoppar till lite och ser dit. Det är tjejerna, herregud. Jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare.
”Kan du svenska?” säger en liten blond tjej. Jag nickar.
”Jaa..” gud jag låter som värsta mesen. Jag tvingar fram ett nervöst leende.
”Ah bra” säger brunetten med en läpp-piercing bredvid henne och ler stort ”jo vi undrade bara” hon ser lite generad ut. Den blonda fortsätter.
”Är det du som känner Harry?”
”eller killarna…?” säger den tredje, blonda tjejen blygt. Jag ser på tjejerna, vad ska jag svara? De ser konstigt nog trevliga ut, och de verkar inte ha något agg mot mig. Jag ler lite och sträcker på mig.
”Ja”
Tjejerna verkar inte veta riktigt hur de ska reagera, de stor och halvgapar i några sekunder innan de ler stort och nästan skuttar.
”På riktigt?”
”Wow!”
”Hur lärde du känna dom?” den blonda håller för sitt enorma leende med en hand. ”Vi trodde du bodde i England först!”
Jag ler nervöst och blir helt överväldigad av hur mycket och snabbt de pratar.
”Jo alltså” jag skrattar lite ”Jag var på klassresa och fastnade i London Eye med dem”
”Vilken tur du har!!” skriker tjejen med piercing ”du måste blivit helt galen!”
”Njee” säger jag och biter mig blygt i läppen ”alltså jag visste inte ens vilka de var då”
De ser på mig som om jag vore dum i huvudet, sedan skrattar de igen.
”Det är ju inte så många här som vet om dem, synd att de missar typ de mest perfekta killarna i världen”
Jag skrattar till lite, men vill asgarva på riktigt. Perfekta? Jo visst… de ska se killarna på fyllan... Eller när de vaknar på morgonen. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara så ler lite bara.
”Så de bara frågade om ditt nummer eller?”
”Det var ju jag och mina kompisar, och vi var ju där uppe ett tag så vi pratade lite.. sen frågade de om vi ville träffas någon mer gång.”
”Åååh lyllo” säger den lilla blonda. ”Jag såg en bild på Niall och någon tjej från här i Sverige, vem var hon?”
”Min kompis Rebecca” säger jag och ler.
”Är hon och Niall tillsammans?” frågar den blyga som står lite i bakgrunden. Jag tvekar en stund, ska jag säga? Nej, verkligen inte. Jag lärde mig en läxa förra gången.
”Nej de är bara vänner tror jag.” svarar jag och ler.
Hon nickar lite och verkar nästan se lite lättad ut.
”Är han din favorit?”
Hon nickar blygt igen och ser lite generad ut.
”Zayn är min favorit!” säger tjejen med piercingen ”han är sååå snygg!”
Jag skrattar lite.
”Jo han ser bra ut” jag tittar sen på den blonda, korta tjejen ”din då?”
”Louis”
”Aah, så du gillar humoristiska killar du?”
Hon skrattar och nickar lite, min mobil vibrerar men jag ignorerar det.
”Vem är din favorit då?” säger tjejen med piercingen och flinar lite. Jag ler generat och skrattar lätt.
”Lova att inte berätta för någon?”
De nickar och skrattar lite. Jag lutar mig fram för att viska.
”Harry”
”Vi visste det!” skrattar  dom. ”Är ni tillsammans då?”
Jag ler lite. Det spelar ingen roll om de är trevliga, det är min och Harrys privata sak.
”Nej vi är vänner”
”Synd, ni skulle passa ihop” säger den blyga tyst. Jag ler lite. Jag känner hur mobilen vibrerar en gång till, en lång stund den här gången med. Vilket betyder att det ringer. Jag ursäktar mig och tar upp mobilen. När man talar om trollet, Niall. Vad vill han?
Jag sneglar lite med ett leende mot den blyga tjejen och svarar sedan.
”Hey Niall”
Jag hör hur de nästan tappar andan och tar i varandra och skuttar omkring.
”Omg, omg”
Jag skrattar och lyssnar på Niall.
”Hey, sorry for callin’ but, Rebecca’s not answerin’ her phone and I just wondered if you know what she’s up to, I wanna talk to her before I get on the plane”
”She’s working, you know that!?”
Jag hör hur han stönar högt.
”I know, I know! But she told me to call so I just thought.. Anyway, sorry, could you tell her I tried at least?”
”Yeah sure” säger jag och tittar mot tjejerna som har spaz attack. ”Hey Niall, do you have a second”
”Umm, I guess, why?”
”I’m standing here with a couple of fans and-”
Han avbryter mig.
”Are they bothering you, just walk away”
”No, no, no!” skrattar jag ”they’re really nice, I just wondered if you could talk to one of them for like a second”
”Oh.. yeah sure” säger han och jag ler stort.
”Great, here she comes”
Jag ler stort och går upp till dem, de tystnar och ser på mig.
”There’s someone here who wants to talk to you” säger jag och sträcker ut telefonen mot den blyga tjejen. Hon ser på mig med stora ögon, nästan lite panik. Hon tvekar lite och jag skakar mobilen uppmuntrande mot henne.
”Kom igen nu, du får bara en sån här chans”