Jag vaknar av att Harry knackar mig lätt i sidan. 

”Hey, sleepy! Your phone is ringing”
Det tar några sekunder för mig att reagera, och jag fattar till slut att min mobil vibrerar ända från golvet i mina jeans. Jag minns plötsligt att jag helt glömde bort att ringa mina föräldrar igårkväll. Och ingen annan skulle nog ringa mig såhär tidigt. Vad är klockan föresten?
Jag flyger upp ur sängen och dyker ner på golvet för att få tag i mobilen i tid. När jag hittar den reser jag mig snabbt och svarar.
”Hallå?”
Jag andas häftigt och studerar Harry som sitter på kanten av sängen påklädd med bara strumporna kvar att sätta på sig, jag ser hastigt ner på mig själv och tackar mig själv för att jag satte på mig trorsorna igen igår efter…
”Var är du??” hör jag mamma fråga oroligt i andra luren ”jag ringde flera gånger igårkväll men du svarade aldrig”
”Förlåt!” säger jag med en suck och sätter mig ner på sängen ”Jag tänkte ringa dig och berätta att vi stannade på hotellet med de andra, men jag glömde”
Mamma suckar, och jag kan höra Emilia prata i bakgrunden. Jag klättrar snabbt över till Harrys sida av sängen och trycker på hans mobil så att den visar klockan. Halv åtta bara!? De är förmodligen påväg till dagis nu.
”Aja det hade verkligen varit skönt om du hade meddelat oss, vi blev jätteoroliga”
”Jag förstår det” säger jag och skäms en aning ”förlåt”
”Det är okej, men kom ihåg det nästa gång bara… snälla.”
”Jag lovar” säger jag och verkligen menar det. Jag hade också blivit orolig i samma situation. Dock blir jag chockad över att hon inte skäller på mig. Jag pillar på mitt lår där jag sitter på sängen.
”Nu ska jag inte störa mer. Jag måste lämna Emilia på dagis och du är väl i skolan?”
”Nej, jag har studiedag idag. Så jag ska förmodligen vara i studion med Harry eller något.”
”Aa okej” säger hon stressat och jag hör hur Emilia kämpar emot i bakgrunden. Hon ångrar sig alltid när hon ska till dagis. Hon vill vara hemma med sina leksaker istället. ”Du jag måste faktiskt lägga på nu, vi är framme. Så hejdå vi ses ikväll!”
”Hejdå” säger jag och skrattar en aning. Jag är så glad att jag inte behöver lämna henne på dagis längre. Jag lägger slött ner mobilen på sängen och ser på Harry som nu står framför spegeln och rufsar till håret.
”You in a hurry?” frågar jag över axeln. Och han ser på mig genom spegeln och ler.
”Nahh, just not tired”
”What’s the plan for today?” frågar jag och nickar en aning.
”Studio” säger han han gör en ledsen min mot mig.
”Why the sad face? It’s fine” säger jag och klättrar ur sängen fram till honom innan jag kramar om honom bakifrån. ”Maybe I could come with you?”
”Actually” säger han med ett leende och vänder sig mot mig ”I’ve got some planning to do for tomorrow so… I don’t think so beautiful”. Han ger mig en puss på näsan innan går in i hallen och börjar packa ihop våra saker.
”For tomorrow? What’s tomorrow?” frågar jag både besviket och förvånat samtidigt som följer honom med blicken. Han skrattar.
”You honesly don’t remember?”
Jag rynkar pannan och tänker. Idag är det fredag… imorgon måste vara..
”It’s… uhm Saturday tomorrow?”
”Aaand?”
”And what?”
Han skrattar igen. Vad är så roligt!?
”Tomorrow’s your birthday!” skrattar han ut ”remember?”
Jag står stilla i några sekunder. Hjälp, han har rätt! Hur kunde jag glömma! Jag gapar stort. Jag blir arton imorgon.
”Shit, how could I forget!?” säger jag chockat. Sedan börjar jag skratta. ”I totally forgot”
”No kidding” säger han och stoppar plånboken i bakfickan. ”Tomorrow you’ll be a grown up just like me”
Jag skrattar åt att han faktiskt är vuxen. Det känns inte som det.
"You don't behave like it" säger jag retsamt och han räcker ut tungan mot mig innan han slänger upp mina saker på sängen.
”Yeah yeah..! Now get ready and we’ll swing by your house and change clothes” säger han snabbt och kysser mig på pannan innan han försvinner in i badrummet.

”So you’re actually serious about leaving me here alone all day!?” säger jag och putar med underläppen när han står och klär på sig en stund senare helt nyduschad hemma hos mig. Han skrattar och trär en grönblå-aktig t-shirt över huvudet.
”Yes… Sorry!” säger han med ett skratt ”I have stuff to plan”
”Like what?” säger jag och sätter mig på hans gästsäng.
”Like secret birthday stuff” säger han med ett flin och börjar rota i byrån som han självklart fyllt sina kläder med. Jag himlar med ögonen. Jag vill le och hoppar av glädje för att han fixar något till min födelsedag. Men såklart kan jag inte visa det nu när han lämnar mig hemma. Även om jag skulle kunna vara hemma ensam i flera dagar nu när jag vet att han fixar något.
”Fine… maybe I’ll just call the girls instead then” säger jag och tänker på mina vänner. Vi skulle kunna ha en dag på stan tillsammans. Gud så kul.
”Don’t think so babe, they’re in my army”
Jag håller mig för hjärtat och ser överdrivet förkrossad ut.
”Nooo, how could they!”
Han skrattar och sätter på sig en blå skjorta över t-shirten och lämnar den öppen, sedan kollar han sig i spegeln.
”You look nice” säger jag och ler där jag sitter.
”Thanks” säger han och ler tillbaka och börjar fixa med ärmarna.
”Do you want breakfast?” frågar jag och reser mig upp ”I think I’m gonna make pancakes”
”Ughh..” säger han ledsamt ”as much as I want to, I can’t. I have to get going…”
”Okay” säger jag och gör en ledsen min ”more for me then”
”I hate you” säger han och skrattar när han är klar. Sedan kramar han om mig bakifrån samtidigt som vi går ut ur rummet. ”I’ll try to get back as fast as I can”
”It’s okay” svarar jag och njuter av hans mjuka famn ”take your time”
Vi båda går ner för trappan och stannar i hallen där han drar på sig skorna.
”I don’t like leaving you here all by yourself” säger han och knyter ena skon. Jag fnyser.
”You don’t think I can take care of myself for a couple of hours?”
Han skrattar och byter fot.
”No”  
Jag räcker ut tungan åt honom innan jag skrattar.
”I’m actually gonna plan some stuff today too” säger jag glatt.
”Oh, like what?” säger han och knyter klart knuten och reser sig upp, sedan sätter han på sig sina solglasögon.
”Like, moving stuff” säger jag och ler.
Han ler stort åt mitt svar och ger mig en kram och en kyss.
”That sounds great, I’ll see you tonight”
”See you”
Han öppnar dörren och ger mig ett sista leende innan han försvinner ut. Berra bilen som tog oss hit står fortfarande kvar på min uppfart och jag ser hur han hoppar in. Jag suckar och springer upp till mitt rum för att sätta på mig myskläder. Det blir en vanlig t-shirt, ett mjukis-shorts och håret uppsatt i en bulle, sedan går jag ner till köket där jag börjar ta fram ingredienser till pannkakor och försöker njuta av ensamheten. Det är svårt alltså. Det är helt tyst och jag hatar att inte ha någon att prata med. Därför sätter jag på killarnas musik och dansar omkring i rummet samtidigt som jag gör mina pannkakor. What Makes You Beautiful är den jag kan bäst så därför blir det den jag lyssnar på. Om fansen hade kunnat se mig nu…
Då jag är för feg för att filma mig själv gör jag det näst bästa och tar en bild på stekpannan samtidigt som jag väntar och lägger upp på twitter.

@tessamelin: making pancakes for breakfast whilst listening to some 1D! xx

När jag vänt på pannkakan tar jag upp mobilen igen. Och jag har redan fått hundratals svar. Någon undrade vilken låt jag lyssnade på och då svarade jag med WMYB! När jag gjort några pannkakor stänger jag av plattan och hämtar hallonsylt. Jag orkar inte äta i köket så jag bär med allt in till vardagsrummet och sätter på TV:n. Jag kan inte låta bli att ta en bild på en av dem och skicka till Harry.

jealous much? xx

Jag får ett svar bara någon minut senare.

very :(xxxx

Efter det äter jag upp alla och ser på något inredningsprogram. Jag känner redan hur jag börjar bli uttråkad. Jag tar upp mobilen igen och kollar efter uppdateringar. Stalker much? Faktiskt har ett svenskt fan lagt upp en video på när killarna kom fram till studion för några minuter sedan som jag ser på. Det är konstigt hur jag ser honom där på skärmen, med tjejer skrikandes efter honom. När han nyss var i mitt hus och pratade helt vanligt med mig. Jag kommer aldrig vänja mig.

Någon timme senare sitter jag uppe i mitt rum vid skrivbordet med listor och papper. Jag var faktiskt seriös med att planera flytten lite idag. Och om jag ska få med mig så mycket som möjligt av det jag vill måste jag vara förberedd och ha planerat bra känner jag. Jag borde rensa mina garderober för att slippa släpa med onödiga kläder jag ändå inte vill ha eller som inte passar. Möbler behöver jag inte. Inte lakan och sådant heller. Mina filmer och småsaker vill jag ha med mig. Även om Harry redan har massa. Min mobil vibrerar plötsligt, och jag tar upp den och läser smset jag fått från Harry.

You know, now that Louis’ has moved out and I’ve lived in that complex for a while. I’m thinking maybe we should start over in a totally new apartment. xxxxx

Jag stirrar på smset. En helt ny lägenhet? Jag tänker tillbaka på hans lägenhet där borta i London. Alla våra minnen. Första gången jag var där. Vill han verkligen lämna det? Vill jag att han ska sälja det? Vill vi lämna tryggheten med de andra killarna nära? Vill jag att han säljer det ända bekanta stället jag känner till i London?Egentligen spelar det ingen roll vad jag vill, det är hans lägenhet och hans pengar. Jag funderar på vad jag ska skriva i smset tillbaka. Är han verkligen seriös med det här? Jag menar, det var jättelänge sedan Louis flyttade ut för att bo närmare Eleanor nu. Det har nästan blivit som vår egen. Även om vi hade dubbelt av allt. Det var dit jag hade föreställt mig att flytta. Men samtidigt... tanken av en ny lägenhet mig helt varm. En som vi väljer tillsammans, som vi kan inreda tillsammans. Även om det egentligen är hans lägenhet då med. Jag blir ivrig bara av tanken. Börjar jag bli vuxen verkligen? Börjar jag bli som min mamma!? Jag bestämmer mig för att inte svara nu och prata med honom om det ikväll istället. Blir bättre så. Jag måste smälta tanken.

”Hallå! Någon hemma?” hör jag min pappa ropa nedifrån hallen vid tre. Jag ser upp från papprena.
”Här uppe!”
Någon minut senare står pappa i min dörröppning och ser in.
”Hej!” säger han glatt.
Jag snurrar lite med pennan och ser på honom.
”Hej hej”
Är inte Harry här?”
Han ser runt lite i rummet som att han letar efter honom, jag skakar på huvudet.
”Han är i studion”
Pappa nickar en aning.
”Aha… varför är du hemma då?”
”Han skulle planera lite saker som jag inte fick veta… födelsedags-grejer” säger jag lyckligt. Pappa ler.
”Ja… imorgon fyller du arton”
Jag nickar lite.
”Hur känns det?”
Jag suckar och tänker efter. Svårt att säga.
”Jag vet inte…” svarar jag och lägger ner pennan ”känns overkligt”
”Jo jag känner samma sak” säger han och skrattar ”känns som att det var igår du var min lilla flicka”
Jag ler. Ibland känns det som att det var igår för mig med. Då man inte hade några bekymmer alls. Det är svårt att inse hur stor jag faktiskt är. Vi båda minns tillbaka i några sekunder innan pappa harklar sig.
”Nej, jag ska ta och hämta Emilia på dagis nu, vi ses om en stund!”

Jag nickar.
”Okej”
Han ska precis gå ut ur dörren då jag minns samtalet vid matbordet häromkvällen.
”Pappa?” ropar jag och han kommer tillbaka till dörren ”Eh… jag har inte tackat dig för att du låter mig åka... eller aa flytta. Så… tack.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det. Allt kommer ut konstigt, men han verkar förstå ändå. Vi båda vet hur sällan det är han går emot mamma. Det är nog egentligen det jag tackar för. Han ler vänligt mot mig.
”Inga problem… du är redo.” 
Sedan försvinner han igen, och jag går tillbaka till att planera.

”Äter Harry här?” frågar Mamma senare den kvällen i köket. Jag rycker på axlarna.
”Vet inte… kan fråga”
Men det behöver jag inte, för precis när jag börjar skriva ett sms ringer det på dörrklockan. Och när jag öppnar är det Harry som står där utanför.
”Hello!” säger han med ett leende och ger mig en kyss. Det är otroligt hur mycket man kan sakna en person som man senast träffade för bara några timmar sen.
”Hi” säger jag och ser på honom när han tar av sig skorna ”did you have fun today?”
”Yeah” säger han och ställer upp skorna i skohyllan ”we got to say hi to all the fans from a big balcony, it was pretty cool seeing so many there just for us”
”Really?” säger jag och ler. Han nickar och tar fram sin mobil.
”Look”
Han räcker över mobilen till mig, och det är en bild på alla fem när de står med ryggen åt alla fansen mellan gallerna nedanför. Jag skrattar.
”Who took this?”
”Paul”
”You had to use a megaphone??” frågar jag och pekar på megafonen han håller i på bilden. Han skrattar.
”Well, I guess we didn’t need it, but we had one and we used it”
Jag skrattar och ger tillbaka mobilen. Sedan går vi in till köket, då ler mamma.
”You don’t have to ring the doorbell Harry!” säger hon och viftar med handen.
Han ser lite osäkert på henne, men ler ändå. Det verkar som att hon lugnat ner sig i alla fall.
”Oh, okey” svarar han glatt och sätter sig på barstolen. ”What are we having?”
”Fish fingers and potatoes” svarar mamma och kollar potatisen. Jag gör en äcklad min, men Harry ler.
”Really? I’ve forgotten what that tastes like” säger han och ser på mig ”exciting!”
Jag himlar med ögonen och skrattar till.
”It’s nothing to be excited about. Its’s awful”
Mamma ser stött ut.
”If you don’t like it you’re welcome to cook dinner yourself”
”I don’t like cooking” säger jag med en suck och sätter mig på barstolen brevid Harrys.
”No, you just don’t know how to cook” säger mamma.
”That too” säger jag gnälligt och vilar mitt huvud mot Harry’s axel.
”I can teach you, you know?” säger Harry och skakar lite på axeln så att han ska få min uppmärksamhet. Jag skrattar.
”Really? You can’t cook for real?”
”Yes I can!” säger han i försvar.
”Doesn't matter anyway, she's too lazy" säger mamma med ett skratt och tar fram tallrikar "You like to cook?" Harry nickar.
”I enjoy it, yes”
”What! You can only cook breakfast things like scrambled eggs, bacon and stuff” säger jag. 
”I can cook food too! ” säger han och puttar mig lätt med axeln. "You know that"
”Prove it” säger jag och vet att han kommer gå rätt i fällan.
”Fine! I’ll cook you all dinner before I leave”
”Ha!” säger jag och hoppar ner från stolen ”I can make you do anything”
Han suckar då han fattar.
”Whatever” säger han och ser efter mig då jag går in i vardagsrummet ”I would’ve made you dinner anyway! All you have to do is ask!”
Jag bara skrattar.

Efter maten hänger jag och Harry i mitt rum. Jag visar honom allt jag planerat under dagen vid mitt skrivbord och jag frågar om lägenhets-grejen.
”Well, the place is too big for us, and we could live closer to the city” säger han och rycker axlarna.
”So you really wanna move?”
”Yeah, I mean why wouldn’t I?”
”It’s your first place… I thought that would be hard… leaving that you know.”
”I already left home so…” börjar han ”wait, why do I get the feeling this is more about you than me?”
Jag rycker till. Vad menar han nu? Mer om mig? Menar han att det är jag som är nervös?
”Are you scared?” frågar han från stolen brevid och ser mig rätt i ögonen. Jag suckar. Det kanske jag är. Jag kanske är nervösare än jag insett.
”I-I guess” säger jag snabbt ”I mean I’ve lived here my whole life”
Han säger inget utan nickar bara, så jag fortsätter.
”I thought I was going somewhere familiar, a place I know. I guess a new place just sounded a bit scary… but at the same time exciting”
Jag ger honom en konstig blick. Det blev virrigt. Han ler en aning.
”It’s fine if you don’t want to”
”No! Really, I want to… a new place would be…wow”
"Hey" säger han lugnt för att försöka lugna mig. He know's me to well.. "How 'bout this.. We get your stuff to London, you move into my flat... then we'll just see from there... I could contact a real-estate agent and we can go look at some houses. No rush"
Jag ser på honom länge, med ett leende på läpparna. Han är för perfekt. Till slut nickar jag. 
"That sounds great"
”Imagine having our own place” säger han gulligt.
”Yeah, well… your place but ours… kinda”
”What?” säger han med ett skratt.
”I can’t afford to pay half, so really it’s gonna be your place”
Han himlar med ögonen, sedan dras de till mitt skrivbord.
”Look” säger han och tar upp en krona som legat och skräpat på bordet ”I will use this to pay for it. Then it’s yours too”
Jag skrattar en aning.
”You weirdo”
”How much is this anyway?” frågar han och håller upp enkronan framför sig. Jag skrattar ännu mer.
”It’s like... 10 pence I think”
”What!” säger han men skratten i halsen ”then you’ll own like half of the doorbell”
”Not even that” säger jag.
”It doesn’t matter though” säger han allvarligt ”I wanna find a place with you… and money isn’t a problem for me anymore. Even if it says I’m the owner on the papers… It’s our apartment.”

Runt halv nio ligger jag i sängen och ser på Gossip Girl. En serie jag har blivit allt för beroende av. Harry sitter vid min dator borta vid skrivbordet och följer och svarar lite fans på twitter. Ibland skrattar han till och måste berätta något roligt som någon av dem har skrivit. Även om jag inte alltid fattar fansens skämt, och saker som Harry tycker är roligt, skrattar jag bara för att göra honom glad. Men när TV:n plötsligt stängs av och Harry dyker ner på golvet framför den är jag dock inte lika snäll längre.
”Hey! What do you think you’re doing!?”
”Talk to me..!” säger han gnälligt.
”You could’ve just asked you know?” säger jag tjurigt ”I was in the middle of an episode”

”Sorry” säger han och försöker göra puppy-eyes.
”Not working” säger jag stenhårt.
”What if I tell you about tomorrow”
Jag skäms över att jag nästan hade glömt igen. Min födeledag. Jag kan inte låta bli att le.
”Depends” försöker jag dock hålla bak en aning ”is it something interesting?”
”I can tell you that I will change clothes three times, for three different things”
”Who are you, Madonna?” skämtar jag och han skakar skrattandes på huvudet ”seriously though, we’re not gonna go swimming or something are we?”
Han skakar på på huvudet.

”Noo, but it’s the big eighteen… Then you gotta have clothechanges”
”How many have I got?” frågar jag och höjer på ögonbrynen. Inte för att jag har hört att klädbyten är något viktigt förut, men lite kul är det väl. Harry skrattar.
”Uhm, zero”

”What!” säger jag och gapar ”why not!?”
”I didn’t think about that… you can though if you want”
”Nahhh I don't have to” säger jag slött och skrattar till innan jag rufsar till hans hår där han sitter på golvet. ”I can’t believe I’m turning eighteen though… that’s huge”
”It is” säger han. Då hör vi plötsligt hur min dörr öppnas, och vi båda vrider oss ditåt. I dörröppningen står lilla Emilia i sin pyjamas.
”Vad pratar ni om?” frågar hon tyst. Och jag ler.
”Min födelsedag, jag fyller år i morgon”
”Jag fyller också år snart” säger hon med handen fortfarande på dörrhandtaget.
”What is she saying?” frågar Harry mig, och ler över att han inte förstår.
”She said it’s her birthday soon”
”Oh” säger Harry och lutar sig närmare henne ”when is your birthday?”
”Han frågar när din födelsedag är Emilia”
Emilia ser helt oventandes ut. And I don’t blame her. Jag kunde inte datumet när jag var i hennes ålder heller.
”Nionde…?” hjälper jag henne, och hon ler.
”Nionde…. Juni!”
Jag nickar och hon ser stolt ut. Jag kommer på att jag måste översätta för Harry.
”June ninth” säger jag och han nickar.
”And you’re turning?”
”Han undrar hur gammal du blir Emilia?”
Hon håller upp två händer i luften och sex fingrar.
”Sex år”
”Six!” säger Harry och ser imponerad ut ”Stor”
Jag spärrar upp ögonen. Han kan ordet stor för att jag lärde honom, men när jag minns varför jag lärde honom det är jag glad att han inte blandade ihop det med resten av orden i den meningen. Han ser nästan lika stolt ut som Emilia gjorde för någon sekund sen över att han kan lite svenska. Och hon ler och nickar åt honom.
”Ska du sova nu?” frågar jag, och hon nickar igen.
”God natt gullunge” säger jag från sängen. Känner mig lite dum som inte ger henne en kram men jag är faktiskt för trött för att resa mig ur sängen.
”Gonatt” svarar hon trött. Då upprepar Harry oss och jag kan inte låta bli att flina.
”Gonnat!”
Hon försvinner ut ur rummet och Harry lutar sig mot sängen igen.
”She is so cute” säger han, sedan upprepar han hennes svenska igen ”Nione Junni!”
Jag skrattar åt honom.
”You’re the cute one”

Senare den kvällen ligger vi i min säng tillsammans och tittar på avsnittet då killarna var med i iCarly på Nickelodeon. Jag har inte sett det innan och jag skrattar hela tiden åt honom. Inte för att han är bra, utan för att han är en sådan fruktansvärt dålig skådis. Han skrattar bara med och stryker min arm då och då. Han verkar lite borta i sina egna tankar, men jag vet liksom inte om jag ska fråga. Det kom helt plötsligt och jag vill bara veta om det är något allvarligt.

”Are you okey?” frågar jag plötsligt. Det bara kom ut.
”Huh?” säger han som att han knappt hört.
”Is anything wrong?” frågar jag igen och vänder mig mer mot honom ”you seem distant”

”Yeah…” säger han och suckar ”I think I have to tell you something”
Jag hatar den meningen. Alla meningar som har något med att man behöver prata eller berätta något. Det slutar aldrig bra. Jag sväljer.
”Sure… what?” jag sätter mig halvt upp och ser oroligt på honom.
”It’s about Zayn” säger han och tar ett djupt andetag. Det fick mig att andas ut i alla fall. Jag hade tänkt mig hundratals andra saker hans skulle kunnat säga, men det har inte med oss att göra. Det är något om Zayn. Jag stirrar förvirrat på honom.
”He told me something today..."
"What?" frågar jag allvarligt.
"He slept with Elina”
Jag gapar. VA!?
”Don’t freak out!” säger han snabbt ”he was drunk and wishes it never happened”
”So!?” säger jag argt ”how could he with... with… her!?”
Jag blir äcklad bara av att tänka på det. Nej vilken katastrof! Nu är hon mer intrasslad i allt än någonsin. Hon är en parasit.
”Honestly, I don’t get it either… I mean she’s hot and all bu-”
Jag ger hon en förbannad blick, och han håller upp händerna.
”BUT” säger han tydligt ”she looks pretty slutty, and she’s really annoying and self-absorbed if you ask me, and that’s not a turn on for me even when I’m drunk”
Jag pressar ihop ögonen och tänker på hur Jossan kommer reagera. Helvete.
”Josefin will break down” säger jag och suckar ”what are we gonna do…?”
”There is nothing we can do” säger han och rycker på axlarna ”maybe you just shouldn’t tell her”
”But I have to” säger jag sorgset
”No you don’t, what she doesn’t know wont hurt her.”
”Oh is that how you see things with me too?” säger jag frågande, och han skakar häftigt på huvudet.
”No, no but... this is different”
Jag suckar och lägger huvudet i händerna. Vad ska jag göra? Varför är det så svårt? Jag vet att hon vill ha Zayn, och jag vet att han vill ha henne… jag bara vet. Men om jag berättar kan det förändra allt. Fast han var ju inte otrogen… de är inte tillsammans. Men det kommer ändå såra Jossan. Herregud…
”I don’t know what to do…” säger jag ynkligt i hans armar, och han håller om mig.
”Try not to think about it right now…” säger han och försöker lugna mig ”we’ll fix it after tomorrow”
Jag nickar en aning och håller om honom tillbaka. Tänk inte på det bara. Vi löser det senare. What she doesn’t know wont hurt her.

---

Nu var jag riktigt snäll känner jag... 50 besökare igår och bara 8 kommentarer. Har skrivit klart två kapitel till men känner liksom att jag vill få lite mer respons. Och ja jag förstår att många kanske inte har gått in då de inte har förväntat sig ett nytt kapitel då det inte hade gjort det på så länge. Men eftersom att 50 var inne igår hade jag hoppats på fler kommentarer. Tänk på att jag lägger ner jättemycket tid på att skriva kapitel, och det tar bara några sekunder för er att ge respons. Hoppas ni gillar kapitlet i alla fall och älskar att folk fortfarande läser! :)