Jag och Becca rusar in på Arlanda. Det är nu den 9 Maj. Jag har väntat så det knakar och äntligen, efter flera månader. Ska jag få träffa honom igen. De ska egentligen komma imorgon, men fick en dag ledigt så de alla beslöt sig för att komma nu. Inga fans vet om det vilket jag tycker är hur härligt som helst. Vi har precis slutat skolan och skyndade oss hit efteråt för att hinna se killarna. De vet nämligen inte att vi är påväg och vi måste skynda så vi inte missar dem. Eftersom att Beccas styvpappa jobbar här kan han släppa in oss i V.I.P gången för att överraska dem. Vi springer igenom flygplatsen och människor ger oss blickar. Jag antar att de tror att vi har bråttom till vårat flyg eller något. Noup, vi ska bara möta våra kärlekar. 

”Han skulle möta oss här” ropar Becca flåsande och ser bak mot mig. Jag nickar och stannar när vi kommer fram till en dörr där det står personal. Jag tar tag i hennes arm och tittar ner på hennes armbandsklocka (då jag inte har någon egen). Tio i två. De ska landa två. Jag stampar otåligt med foten och ser mig omkring.
”Var är han!?”
”Ta det lugnt vi hinner” säger Becca och tar upp mobilen.
Efter ett tag dyker han ändå upp, och vi hälsar glatt innan vi tvingar med oss honom mot V.I.P gången. Han frågar om våran dag och massa annat, men jag kan inte fokusera på annat än tanken av att Harry är här. Vi får gå igenom några kontroller och dörrar men till slut står vi i en gång som leder ut till en liten parkering.
”Nu får vi hoppas att de inte har ändrat planerna” säger han med ett skratt.
”Jag tror inte det” säger Becca och pekar mot glasdörren ”det är en svart bil där ute”
”Okej då lämnar jag er här” säger han vänligt och pillar med sitt jobb-kort han har runt halsen ”vi ses hemma”.
”Det gör vi, tack”
Vi båda kramar om honom innan han drar sig bort och försvinner ut genom dörren som leder in till flygplatsen igen. Jag och Becca ser på varandra och vi ler stort. Det är helt otroligt att vi ska träffa dem, nu, idag. Det har gått sådan lång tid. Och jag förstår egentligen inte hur jag har överlevt så länge utan Harry. Det känns som att en del av mig har saknats. Hur vi inte kan ha sett varandra sen februari är ett mysterium för mig. Jag tackar gud för skype och telefoner. Jag skulle dö om jag inte fick höra hans röst.
Efter kanske tio minuter hör vi ett högt skratt långt bort i korridoren. Det går inte att missta det skrattet. Niall. Jag ser hur Rebecca lyser upp i hela ansiktet och hon börjar gå bortåt. Men jag stoppar henne.
”Det blir bättre om de kommer till oss”
Hon nickar otåligt och ser bort i korridoren. Jag får sådan otrolig hjärtklappning. Jag vet att Harry kommer svänga ut från den där hörnan, och se mig. Först ser vi Paul, som bär på två väskor. Han ser oss på direkten även om han har så mycket att tänka på, och ler stort och ger oss en nickning. Efter honom flyger både Louis och Niall ut som skrattar hysteriskt över något. Efter det Liam och Zayn. Sedan kommer ännu en vakt… och sist men inte minst Harry med mobilen i ansiktet.
”What!” skriker plötsligt Louis ut. Paul skrattar och Niall ser mer än förvånad ut. Becca skriker till och börjar springa mot dem, samtidigt som Niall lyser upp och springer han med.
”What. Are. You. Doing. Here!” ropar Louis igen med överdrivet dryg röst. Innan han ler fint och går med utsträckta armar mot Becca som redan är i Nialls famn. Harry ser precis upp från mobilen när det vibrerar i min ficka, men jag struntar i det. Killarna verkar förstå att jag vill hälsa på Harry först och flyttar på sig när jag närmar mig. Harry ser först jätteförvånad ut när han ser på Becca, sedan faller hans ögon på mig, och då lyser hela hans ansikte upp i ett leende. Precis som jag. Han skyndar sig fram mot mig samtidigt som han stoppar ner mobilen i sin onödigt tjocka skinnjacka och jag springer mot honom. Jag kan inte hjälpa det. När jag når honom slår jag mina armar om honom med ett litet skrik och kramar det hårdaste jag kan!
”Finally!” säger jag med en suck och vägrar släppa taget. Han svarar inte utan tar bara tag i mitt ansikte och kysser mig hårt, om och om igen.
”I just texted you to tell you that we landed”
”I know” svarar jag och vet inte riktigt om jag skrattar och gråter på samma gång. Hela jag bara skakar av att ha honom nära mig. Jag kramar om hans långa figur hårt ännu en gång innan jag hör Louis röst igen.
”Now can I get a hug or what?”
Jag skrattar och släpper taget om Harry för att se Louis komma gående mot oss. Jag ler stort och sträcker ut armarna.
”Of course, hi Lou”
Vi kramar varandra innan jag går efter de andra för att hälsa på dem med. Jag får till och med en kram och ett ”good to see you” av Paul! Jag vågar knappt släppa Harry ur sikte när vi går till bilen, det känns nästan som att han kommer försvinna igen om jag gör det. Därför är jag honom hack i häl hela tiden (och klagar dessutom på hans tjocka jacka hela tiden, och han ser till så att jag är vid hans sida med. När alla väl satt sig i bilen ger Paul instruktioner till vilket hotell de ska. Hilton, som vanligt. Då ser jag på Harry och minns vad mina föräldrar sa. 

”Hey…” säger jag och lägger en hand på hans ben, och han ser på mig. ”Uhm… I wanna ask you something… or.. well my parents wanna ask you something”
Han ser lite orolig ut när jag nämner mina föräldrar, men jag ler.
”It’s only if you want to… of course” säger jag nervöst och skrattar till.
”What?” säger han och skrattar med.
Jag tänker tillbaka på mina föräldrars vänliga… men jobbiga blickar vid middagsbordet.
”My parents wanted me to ask you if you wanna come stay with us”
”Tonight?”
”… Your whole stay” säger jag och biter mig i läppen. Jag vill inte att han känner sig tvungen att bo hemma hos oss för att göra mig glad… för egentligen var det ju inte min idé alls. Utan mina föräldrars. ”They want to get to know you better. But seriously, if you don’t feel like it you don’t have to”
”No” säger han hastigt ”I want to”
”You do?” säger jag chockat. Jag hade aldrig velat bo hemma hos mig. Två jobbiga föräldrar och en lillasyster med världens konstigaste humör. Inte direkt drömboendet.
”Of course, you stayed with us, so why wouldn’t I stay with you” säger han gulligt ”and I want your parents to get to know me. I mean if ur gonna live with me in England I think it’s pretty important your parents at least know who I am.”
”Wait what?” frågar Liam med en min ”You’re moving to England?”
De andra ser chockat på oss, och mina ögon glider genast till Becca som ser ovanligt blek ut. Jag har inte berättat om mina planer för någon av tjejerna än, eftersom att jag inte visste om det faktiskt skulle bli av. Jag tänkte berätta det för henne i alla fall, men det kändes aldrig som att det blev tillfälle. Jag sväljer innan jag nervöst skrattar till.
”Well, I’m thinking about it”
”Really?” säger Louis glatt ”that’s amazing!”
Även om de ser glada ut märker jag att det blir som en helt annan stämning i bilen. Jag vet inte om de bara är chockade över det eller om de faktiskt tycker att det är en dålig idé. Jag ser ingen förändring i Rebeccas ansiktsuttryck, och jag blir mer och mer nervös över vad hon känner ju mer tiden går och ju mer Harry berättar för killarna. Hur vi har pratat om det ända sedan i februari, och hur vi har planerat att jag ska fortsätta skolan där. När vi äntligen kommer fram till hotellet hjälps vi alla åt att ta ut väskorna ur bilen och bär in dem i lobbyn.
”I’ll just keep my bags in the car then” ser jag Harry säga till Paul som nickar innan han rör sig mot mig. Jag ler när han tar av sig sin tjocka jacka och drar armen över pannan på vägen.
”I told you” säger jag och flinar ”that jacket is too hot”
”I thought it was gonna be cold… OK!?” säger han och knuffar mig retsamt i sidan när han når mig. Jag skrattar och ser på de andra som står och pratar med mannen som brukar ta hand om dem här i Sverige, Tom.
”Is it okey if I take Becca to get coffee later, just me and her?… I kinda have to talk to her”
”Sure?” säger han och studerar mig med en liten rynka i pannan ”about what?”
”About me moving… She didn’t know”
”She didn’t know??”
Jag skakar på huvudet och han ser på mig med uppspärrade ögon.
”Fuck, sorry about that. I wouldn’t have said anything if I knew.”
”No it’s okey, I know… and I should have told her earlier anyway.”

När killarna börjar gå upp till sina rum för att fräscha till sig och packa upp drar jag till mig Becca och frågar om jag kan få prata med henne. Hon går med på det och vi säger hej då till killarna innan vi drar ut från hotellet. Vi går och köper var kaffe innan vi till slut hamnar nere vid djurgårdsfärjorna, där vi sätter oss vid stenbryggan. Vi dinglar med benen och småpratar lite, även om det är ansträngt. Men till slut kan jag inte undvika det längre.
”Alltså” säger jag och harklar mig ”förlåt för att jag inte berättade om flytten…”
”Varför berättade du inte?” frågar hon och ser ut över vattnet.
Tja, varför vet jag inte riktigt faktiskt. Jag antar att jag inte vågade.
”Du vet att du kan berätta allt för mig, även om jag kanske blir ledsen” hinner hon säga innan jag säger något och ser på mig. Jag ler smått, även om hon ser allvarlig ut.
”Jag har inte  pratat med mina föräldrar om det heller” svarar jag och biter mig i läppen ”Det kändes så overkligt på något sätt… Som att vi bara pratade om det först men.. Jag vet inte.”
”Vill du åka?”
Jag nickar på direkten.
”Ja, det är jag säker på. Men jag trodde aldrig att det faktiskt skulle kunna hända.”
Hon sväljer hårt och ser ut över vattnet igen. Becca är en av de största anledningarna till att jag inte skulle vilja åka. Jag vill inte lämna här. Det har alltid varit hon och jag, tillsammans. Kan jag bara åka och lämna henne här?
”Becca…” säger jag med en suck, men hon bara biter ihop. Detta är just varför jag inte ville berätta. Jag hatar att såra henne. ”Det är inte för evigt.”
”Men jag då?” säger hon tyst och ser på mig ”vem ska jag vara med?”
Jag kan inte hjälpa att le åt hennes sorgsna ansikte.
”Du har ju Jossan och Saga!” säger jag med ett skratt ”och du kommer ju hälsa på i London hela tiden!”
”Men du är ju min bästa vän…” säger hon med världens suck ”och skolan då!”
”Jag ska plugga där”
”Går det?”
”Jo det hopaps jag” säger jag och skrattar igen ”annars får jag stanna här”
Hon ler lite och ser ner i vattnet. Jag hatar när hon är ledsen. Jag tar min hand i hennes. Hon kommer över det, jag vet det. Ge det lite tid och hon kommer se det som något positivt till slut. Jag känner det.
”Jag finns alltid här för dig och det vet du”
”Bara inte… här här” svarar hon med en suck.
Jag vet inte vad jag ska svara på det... Jag vill finnas här för henne alltid. Och jag funderar på hur jag skulle känna om hon lämnade mig kvar för att bo hos Niall. Det skulle göra ont… det vet jag. Jag vill inte göra henne mer upprörd genom att prata om det just nu. När hon vant sig vid tanken kommer det bli okej. Det vet jag. Vi sitter kvar ett tag och dricker kaffet tills Niall ringer henne och undrar vad vi gör så länge. Vi beslutar oss till slut för att gå olika håll då hon och Niall ska iväg för att hälsa på deras låtskrivare Carl Falk och jag inte har någon aning om vad jag och Harry ska göra. Därför ringer jag honom när jag och Becca sagt hej då och ber honom komma ner till hamnen. Sedan sätter jag mig i solen igen och väntar på honom. Maj är en sådan härlig månad. Det är varmt men inte för varmt. Efter ett tag känner jag hur det vibrerar i fickan igen och jag svarar i telefonen.
”I can’t find you” säger han på direkten, och jag flinar innan jag ser mig om.
”What do you see?”
”Uhm… water”
Jag fortsätter se mig omkring, tills jag ser honom stå bara några meter ifrån mig. Och jag suckar innan jag öppnar munnen för att ropa åt honom.
”Hey! You blind?”
Han ser förvånad ut när han hör min röst så nära, men finner mig till slut med blicken.
”Oh” säger han och börjar skratta och stoppar ner mobilen i fickan på sina svarta jeans, sedan går han fram till kanten och dunsar sig ner brevid mig. ”Hi”
”Hi” hinner jag svara innan han planterar en snabb kyss på mina läppar. Jag kan inte göra annat än att le. Jag förstår verkligen inte hur någon som jag kan ha fått Harry. Han är så… otrolig.
”What did she say?”
Jag tar ett djupt andetag och lutar mig mot hans axel.
”I don’t think she wants me to leave..”
Han lägger armen om mig och lutar sitt huvud mot mitt.
”Of course she doesn’t want you to leave… you’re her best friend.”
”Not helping” säger jag och ser surt på honom, han ser förvånat på mig innan han skrattar.
”Sorry… what do you want me to say?” säger han och flinar. Jag ser upp på honom med gulliga ögon och ser ledsen ut.
”I want you to tell me she’ll be okay and that I’m making the right choice”
Han vrider huvudet mot mig och pussar mig på näsan.
”She’ll be okey, I’m sure of it” säger han och ler ”but I can’t tell you if you’re making the right decision or not… I guess you’re just gonna have to find out and see yourself.”
Jag ser honom i ögonen länge. Han ler, men inte jag. I’m too stunned.
Men han har rätt. Jag kan inte veta om det är rätt val att åka, jag får se helt enkelt. Antingen tar jag den här chansen eller inte. Men jag vill, åh jag vill. Plötsligt ler jag.
”Freeze” säger jag plötsligt och lutar mig ifrån honom och börjar leta omkring i min väska.
”You brought your bag?” frågar han bakom mig ”you could’ve left it at the hotel”.
”Shh!” tystar jag honom ”sit still”.
Han skrattar samtidigt som jag fortsätter leta runt.
”Seriously what are you doing??”
Då hittar jag den, min mobil. Jag trycker upp kameran och ställer in den på film, sen håller jag upp den i ansiktet på honom. Han ser förvånad ut när det plingar till av att jag börjar filma.
”Are you filming me?”
”I wanna remember this moment” säger jag med ett litet leende bakom mobilen. Det är sant, jag vill minnas. Förut var jag personen i kompisgänget som alltid gick omkring och tog bilder och filmade. Jag var rädd för att glömma. Det är väl därför jag har minnesväggen också. Men ju äldre jag blev så orkade jag inte liksom. Alla tyckte det var rätt jobbigt och det slutade med en miljon foton och filmer på datorn. Men det är stunder som dessa… man inte vill glömma, någonsin. Jag och Harry, vackert väder, vatten, fåglar och värme… tiden utan honom här i Sverige var hemsk. Jag vet att det kan ta månader innan jag ser honom igen varje gång vi säger hejdå. Och även om jag kanske flyttar till London nu kommer jag alltid vara rädd att förlora honom. Jag vill ha saker att se tillbaka på, när jag saknar honom. Och inte bara minnen i huvudet.
Harry ser fortfarande lite förvånad ut.
”What do you want me to say?”
”Just talk about… uhm what we’re doing”
Han skakar långsamt på huvudet med ett flin.  
”You are so weird…” skrattar han ut och gör en rolig min i kameran ”Ummm… okay”
Jag ler bakom kameran när tänker ut vad han ska säga.
”I don’t really know the purpose of this video but… I’m Harry and.. this is Tessa”
Han tar mobilen ifrån mig och vänder den mot mig. Jag ler förvånat in i kameran och vinkar.
”Hi Tessa” säger han med ett flin innan han vänder om kameran och ger den till mig igen. ”We’re here in sunny Stockholm at the moment, just chillin by the water… having some coffee”
Han håller upp min tomma kaffekopp vilket får mig att skratta. Han gör en rolig min och ställer ner den igen innan han börjar prata om något annat. Jag älskar hur han bara spelar med och får mig att skratta, istället för att bara ifrågasätta. Vi sitter där tills solen börjar gå ner… vi bara pratar, skrattar och filmar varandra. Det är otroligt hur något så enkelt kan vara så underbart. Vi går hand i hand tillbaka till hotellet, sedan ber vi Paul skjutsa oss hem till mig.

”Hemma!” skriker jag så fort vi kommer innanför dörren. Jag får som vanligt inget svar av min familj, och Harry ler smått mot mig när vi sparkar av oss skorna. Man kan höra musik spelas högt inne i köket, och jag antar att någon står och förbereder middagen. Jag får vänta några sekunder på Harry då han, till skillnad från mig, samlar ihop sina skor och prydligt ställer dem i skohyllan. Jag har himlar åt honom innan jag tar tag i hans hand och leder oss in i köket. Som jag trodde är det förberedning av middag som pågår i köket, och mamma står med ryggen bortvänd från oss och vickar på höfterna till någon låt på radion. Vi stannar i dörröppningen, precis som första gången Harry var här. Vi står och tittar komiskt på henne ett tag tills hon vänder sig om för att öppna ett skåp och upptäcker oss.
”Oj! Men hej!” säger hon med ett skratt ”jag hörde er inte komma in!”
Hon rusar fram till radion och drar ner volymen en aning innan hon går mot oss.
”Harry, so nice to see you again!” säger hon med rosslig engelska och sträcker ut armarna för att krama honom. Han kramar artigt tillbaka.
”Nice to see you again too, Mrs. Melin”
Hans uttal av vårat efternamn är så gulligt. Mamma skrattar fjantigt och viftar med handen.
”Say Anne!”
Han nickar vänligt mot henne som att han har förtsått samtidigt som hon går tillbaka till bänken där det står en massa olika saker.  
”What are you making?” frågar jag henne och hon ser upp.
”Lasagne”
Harry ser lycklig ut i någon sekund och försöker sträcka på sig för att se.
”Really?” säger jag och drar med mig honom närmare ”she makes the best home-made lasagne”
Han ser på när min mamma lägger upp pastaplattorna med stora ögon. Denna pojken är alltid hungrig han.
”That looks delicious”
”It is” säger jag samtidigt som mamma säger tack och börjar förklara något. Jag viftar till Harry att jag bara ska gå och kolla i vardagsrummet och han nickar innan han återgår till att lyssna på min mammas usla förklaring av hur man gör hennes lasagne. Varken Emilia eller pappa är till min besvikelse inte i vardagsrummet, och jag biter mig i läppen innan jag går tillbaka till köket där mamma precis frågar Harry om han ska bo här eller inte.
”I’d very much like to stay here, if it’s fine with you of course”
”Yes yes!” säger mamma med ett ännu fjantigare skratt ”it will be very nice to have you here Harry”
”Mamma var är pappa och Emilia?” säger jag plötsligt.
Hon kollar på mig över axeln och ler.
”Där uppe och badar”
Oh. Jag är förvånad över att pappa får uppgiften att bada henne, då hon är värre med sånt än tandborstningen. Men jag har inte hört några skrik än. Det är ovanligt tyst hemma.
”Harry” säger jag och nickar ut mot hallen igen för att få honom att följa efter innan mamma skämmer ut mig mer. Jag känner redan att detta är jobbigt och han har varit här i fem minuter… Han fattar vinken och tar direkt händerna ur fickorna och går efter mig ut i hallen och upp för trappan. Halvvägs uppe hör jag henne, den lilla saken. Men det är inget skrik, utan ett skratt. Plötsligt slås badrumsdörren upp och utspringandes kommer Emilia med sin chockrosa badrock på sig. Jag ser förvånat på henne när hon flyger förbi utan att se oss . Pappa kommer också ut skrattandes, med en bunt fuktiga barbies i händerna. Han blir lika förvånad han av att se mig och Harry stå i trappen som jag blev över Emilia.
”Men hej på er” säger han och lägger ner dockorna på hallbordet innan han torkar av händerna på tröjan.
”… Hej pappa?” säger jag frågande. ”Harry kommer bo här” är allt jag kan få ut innan jag rynkar pannan mot Emilias rum. Jag är fortfarande lika förvånad över hennes humör efter ett bad. Hon brukar vara galen.
”Ahaja vad trevligt!” säger pappa innan han verkar inse att Harry pratar engelska igen och ler stort.
”I didn’t think I’d see you two so soon”
Hans engelska lika uråldrig som mammas. Han går fram till oss och sträcker fram handen mot Harry, som skakar den.
”Good to see you again sir”
Säger han fjantigt och jag känner för att himla med ögonen igen. Han behöver inte vara så strikt. Vi är i Sverige för tusan. Men pappa lyser upp av sitt ’sir’ och sträcker på sig. Herregud.
”Yes… yes, good to see you too!”
Herregud!
”It was a while ago, how you’ve been?” frågar Harry sen när pappa släpper hans hand. Pappa tänker efter lite och jag sneglar på Harry.
”Good, good” svarar han ”you?”
”Great! Been touring for the past fe-”
”Okay, nice everyone’s been fine…!” avbryter jag och tar tag i Harrys arm ”let’s talk about that during dinner, ok?”
Varken pappa eller Harry hinner knappt reagera innan vi är inne i mitt rum, och jag ser ut mot pappa ”kan du be Emilia komma hit när hon är klar?”
Han nickar innan jag stänger dörren.
När jag vänder mig om har Harry redan gjort sig hemmastadd genom att lägga sig i min säng, och jag lutar mig flinandes mot den stängda dörren bakom mig.
”Yeah, sure make yourself at home”

Han skrattar bara åt mig och lägger handerna bakom huvudet.
”So, are we gonna sleep in the same bed?”
Jag skrattar ut ett torrt, kort skratt. Vad tror han.
”Yeah… right” säger jag och går mot sängen ”like my parents would allow that… You’re sleeping in the guest room down the hall”
Han gör en ledsen min och ser upp på mig när jag lutar mig över honom.
”That sucks”
Jag flinar.
”Whyyy you wanna sleep in my bed?”
”Yes actually” säger han med en suck och lutar sig upp med armbågarna ”I don’t care if it’s small, it was pretty cosy the last time”
”Because you took up the whole bed!” säger jag och petar honom i bröstet. Han gör en min som att det gjorde ont, sedan skrattar han. ”I got crushed”.
”Sorry” säger han och putar med underläppen innan han helt plötsligt tar tag i mig och drar mig ner med sig i sängen och kittlar mig. Jag skriker till och slår honom i magen när jag landat där brevid honom. Han kittlar mig tills jag börjar sparka honom på benen, och då klarar han inte av mer.
”Okay, okay! Peace!” pustar han ut ”I come in peace”
”Jerk!” skrattar jag ut andfått och slår till honom en sista gång. Jag hatar att bli kittlad och det vet han. Eller vem hatar inte det men ändå. Jag lungar ner mig vid hans sida samtidigt som han ser sig om i rummet. Mitt huvud ligger på hans axel och ena min hand ligger på hans bröst, och jag kan se hur hans andning blir lugnare och lugnare.
”What about your wall?” säger han lugnt. Jag ser på alla fotona som sitter på väggen vid andra sidan rummet. Alla minnen… bilder från när jag var liten… minnen från lågstadiet och mellanstadiet. Bilder från tjejernas och mina födelsedagar och bilder på killarna. Jag skulle aldrig kunna ta ner den, det går bara inte. Inte ens bara för en flygresa. Jag vill inte röra för mycket i mitt rum heller… det ska se ut såhär.
”I can’t take it down” säger jag och ser på honom ”I can’t do that”
”I guess we’re gonna have to share mine then”
Vi hinner inte prata mer om det för helt plötsligt springer Emilia in i rummet igen. Hon har på sig en one-piece i miniatyr. Det var faktiskt jag som köpte den till henne. Jag har aldrig varit ett stort fan av dem, jag menar… de är sköna att ha på sig hemma. Men om man bryter det och går ut med dem är det hemskt. Vilket en viss person vid namn Harry har gjort..! Ni har ingen aning om hur många jag gånger jag har skällt ut honom för det. Fy! I alla fall, jag tror inte att hon har fattat att Harry är här en. För hon kutar in och slänger sig i sängen med ett skratt. Och jag ler stort när hon kommer och sätter mig upp.
”Heej!” säger jag när hon klättrat upp. Hon såg väl glad ut i någon sekund till, tills hon såg vem som låg brevid mig i sängen. Då spärras ögonen upp och hennes mun kroknar nervöst till.
”Hej Emilia” säger Harry i ett försök på svenska. Men hon svarar inte, hon ser bara… chockad ut. Det känns som att hon borde veta att han skulle komma idag. Jag menar jag har pratat om det hela veckan. Hon glider ner från sängen utan att släppa ögonkontakten med Harry, sedan backar hon lite vilket får båda oss att skratta.
”Ska du inte hälsa Emmi?”
”It’s okay if she doesn’t want to” säger Harry och ler. Jag skakar snabbt på huvudet. Nu ska vi inte vara löjliga här.
”Du kommer ihåg Harry eller hur?”

Hon nickar lite. Såklart hon kommer ihåg honom. Hon har spenderat de senaste månaderna med att lyssna på deras musik. Jag kan stolt säga att hon är ett litet fan. Dock är det inte Harry hon verkar ha en crush på… utan Niall. När hon hade sett One Thing videon pratade hon om honom konstant i en vecka.
”Ska du inte säga hej, eller ge honom en kram?”
Hon ser blygt på Harry som har satt sig med benen ut från sängen nu, sedan tar hon några steg fram för att ge honom en kram. Hon sträcker inte ut armarna dock, utan har dem nära intill sin kropp och liksom lutar sig bara mot honom så att han kan krama henne. Sedan backar hon igen och rusar ut ur rummet. Harry skrattar lätt och jag skakar på huvudet.
”She’s so shy..!” säger han och biter sig i läppen med ett leende.
”She’s only shy when you’re here… she’s crazy most of the time”
”Really?” säger han och skrattar.
”Yes, and did I tell you she’s got a crush on Niall?”
Då skrattar han ännu högre.
”What! Oh wow I gotta tell him that”
”No shh” säger jag och håller för hans mun ”You can’t, I promised her I wouldn’t tell”
Han ler stort bakom min hand, sedan slickar han den. Jag drar äcklat bort den och torkar av mig på hans vita t-shirt.
”Ew”
Han ler bara och lutar sig fram för att kyssa mig. Jag ler mot hans läppar när han tar tag i mina höfter och lätt trycker ner mig i sängen. Det finns inget bättre än Harry. Vi ligger där och kysser varandra tills jag hör hur mamma ropar att det är mat. Jag blir lite stressad eftersom att mina kläder har skrynklats till och mitt hår är rufsigt. Så jag står ett tag framför spegeln innan vi går ner.

Middagen går till en början bra. Lasagnen är god och mina föräldrar frågar inte för jobbiga frågor. Vi pratar om vad som har hänt de senaste månaderna och vad som kommer hända. Mina föräldrar ser intresserade ut och Harry ser inte för nervös ut. Perfekt helt enkelt. Emilia sitter bara lugnt och äter för en gångs skull. Det kanske är bra att Harry är här, haha?
”So where are you going to live?” säger pappa till slut och ser Harry i ögonen. Jag tar en tugga och tänker inte mycket på det eftersom att han syftar på turnen. Men det Harry säger förstör allt.
”In my apartment”
”Your apartment?” frågar jag och ser på honom konstigt. Vad menar han nu.
”During tour?” frågar mamma och verkar inte riktigt få ihop hur vi kan vara i usa på your och bo i hans lägenhet.
”Oh” säger han med ett skratt ”No, no. During the tour we’ll live in our bus or hotels. But when Tessa’s coming to live with me we’re gonna stay in my apartment in London.”
Jag känner hur det är som ett slag i magen. Vad säger han! Mina föräldrar ser chockat på honom.
”Live with you…?” säger mamma långsamt och höjer på ögonbrynen. Det tar ett tag för Harry att inse, men när han väl gör det ser jag hur paniken stiger i honom. Sedan ser han på mig.
”You didn’t tell them?”

---

Nepp, nu klarade jag inte av fler mellankapitel. Hoppas ni gillar det och säg vad ni tycker!