Det är nu den 16 april. Jag har inte träffat Harry sen jag åkte hem i februari. En hel del har hänt sedan jag åkte och ibland vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag kan väl börja med det viktigaste, Carolines barn har kommit. Den 15 mars klockan 17.43 föddes William Edward Flack. Jag vet inte om Caroline gav honom mellannamnet Edward på grund av Harry eller inte, men eftersom att det är Harrys mellannamn också är det nog så. William kommer från hennes farfar fick jag höra. Han heter dock inte Styles i efternamn vilket jag tycker är bra, då de fortfarande inte gjort faderstestet. Jag vet inte varför det inte blivit av än heller. Men jag antar att det har något med att Caroline drar ut på det att göra. Jag vet inte... Jag har bara en känsla av att hon försöker med något. Harry var med under förlossningen i alla fall. Killarna skulle till Irland just den dagen för konserter, men Caroline ringde honom någon timme innan de skulle åka och sa att hon var påväg in till sjukhuset. Därför fick killarna åka utan honom... 

Jag är både glad och ledsen över alltihopa. Jag är glad över att Harry är lycklig, att han kanske har fått en son. Men en del av mig känner sig bortglömd här borta, och ibland önskar jag att det var mitt barn han blev pappa till. Inte Carolines. Jag kommer ihåg när han skickade bilden på honom och lilla William, dagen efter förlossningen. Och hur det högg till i hjärtat på mig. Nu finns inte bara jag i Harrys hjärta, utan William också. Jag vill bara att han ska göra faderstestet så snabbt som möjligt så vi faktiskt vet. Men något i mig känner att det kommer dröja ett tag innan det blir gjort. Och Harry kommer fästa sig.

Mina föräldrar kan inte heller riktigt acceptera det verkar det som. Mamma som redan har varit på mig med åsikter om Harry är ännu värre nu. Hon tycker det är helt otroligt att han har ett barn nu, även om hon varit väldigt stöttande för mig och mina känslor. Redan när jag fick reda på att Caroline var gravid och att det var en stor chans att barnet var hans, var hon stöttande. Men jag tror att hon inte litar så mycket på Harry. Och jag tror att varken min mamma eller pappa vill att jag ska vara med en kille som har barn. Jag menar jag är inte ens 18 än. Jag kan bara hoppas och önska att deras åsikter ändras.

Det andra viktiga som hänt är väl att Josefin och Zayn faktiskt har gjort slut. När jag frågade henne om det på flygplanet var det inga tvivel alls. De hade faktiskt redan gjort slut när vi var där... Jag var så inne i Harry och mig själv att jag inte såg att de aldrig kysste varandra när vi sa hejdå. De båda hade varit överens om det kvällen innan, och de ville fortsätta vara goda vänner även om de inte är tillsammans längre. Jag hade svårt att tro på det först. Det funkar inte så liksom. Om man har varit tillsammans kan man inte vara vänner. Men dessa två ändrade min syn på det. De pratar fortfarande i telefon och via skype. De delar fortfarande tankar och känslor, bara att de inte är kära i varandra längre. Jag är glad att de är vänner, men det är ändå synd. De var ett sådant fint par, och Zayn verkade verkligen gilla henne.
Annars flyter skolan på som vanligt. Proven och läxorna är det ända som håller mig sysselsatt och distraherad i väntan på min födelsedag och juni. Ibland känns det som att tiden går i slowmotion i högarna av plugg, men jag kämpar på. På påsklovet hände absolut ingenting, mina föräldrar lät mig inte göra någonting förutom att hälsa på släkten. Vilket sög.

Jag suckar där jag ligger i min säng, djupt nedgrävd i mina tankar. Tankar om allt. Sextonde april alltså. Jag ser upp mot kalendern jag har på dörren i mitt rum och ser på datumet. Med stora, feta, röda bokstäver står det Melbourne bredvid nummer sexton. Det är killarnas tredje dag där nu. Det svider extra hårt att de är ända borta i Australien, ett ställe jag alltid velat besöka… Där det är varmt och soligt just nu. Här i Sverige har snön precis försvunnit, men det är fortfarande kyligt som tusan och jag vill helst stanna inomhus. Jag vill iväg på turnen nu! Så jag kan besöka olika städer och uppleva saker, inte sitta här och ruttna. Igår var killarna på någon gala eller något… själv satt jag i soffan med min fökylda lillasyster. Härligt det. Jag tar upp min mobil från nattuksbordet, och går in på twitter för att se om något nytt hänt. Jag ser på bilderna som fansen lagt upp på killarna igår och läser olika nyheter. Det är faktiskt riktigt häftigt hur de håller sådan koll, då slipper jag fråga honom vad som har hänt (haha)! Men när jag ser en av bilderna på honom med den fina kostymen och fluga från igår kan jag inte hålla mig, jag måste prata med honom. Jag tar snabbt fram hans nummer och ringer. Jag pratade med honom igår innan han åkte men det spelar ingen roll, jag måste höra hans röst.

”Hello..?” säger hans rossliga röst trött i andra änden.
”Are you sleeping?” frågar jag förvånat och ser mot min väggklocka, sex… alltså måste den vara… oj… fyra på natten i Australien.
”Not anymore” säger han med ett litet skratt ”what’s up?”
”Sorry!” säger jag ledsamt ”I can call you in the morning or something instead”
”No no, it’s okey” säger han med en gäsp ”what’s up?”
”Nothing… I just saw this picture of you from last night and I wanted to hear your voice”
Det är tyst ett tag i andra linjen. Jag hinner nästan undra om han somnat om.
”Oh you mean the Logies Awards?”
”Yeah” säger jag och ser ner på min ena svala på handleden. Snacka om att min mamma och pappa balla ur när de såg den. Jag trodde de skulle döda mig. Men när jag faktiskt berättade vad den stod för några dagar senare när de lugnat ner sig tror jag att de tog de bättre. Jag menar, de gillar den inte… men de har accepterat den nu. ”Did you have fun?”
”Yeah it was amazing”
”I know I asked before but… how’s Australia?” frågar jag med ett flin. 
”It’s amazing…” säger han ännu mer sömnigt än förut. Jag skrattar lite.
”Is everything amazing over there?”
”Mhmm…”
”Just let me call you when you’re awake instead” säger jag och biter mig i läppen med ett leende. Jag saknar honom så otroligt mycket. Nästan läskigt mycket. Jag kan inte fatta att det har gått cirka tre månader sedan vi sågs.
”Okey…” säger han och gäspar igen ”I wish you were here”
”Ditto…”
Han andas tungt och trött i andra luren, och jag sväljer hårt. Jag undrar om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom…
”I’ll talk to you later, okey”
”Okey… bye… I love you”
”I love you too, sleep tight”
Sedan lägger jag på. Det är nästan så att jag vill gråta. Så har det varit de senaste två månaderna. Jag saknar honom mer och mer varje dag, och det finns vissa dagar som jag vill ge upp och bara åka och träffa honom. Strunta i vad mina föräldrar säger. Men jag vet att jag snart är 18, jag vet att jag snart kan gå min egen väg. Jag har inte vågat ta upp det med dem än, men jag ska. Snart. Just nu fokuserar jag bara på att klara mig utan Harry. Precis som han fokuserar på att klara sig utan mig. Vi vet att det här är vårt största hinder. Vi måste klara den här tiden utan varandra, för att få vara tillsammans sen. Och det kommer bli awesome.

Jag lägger ner mobilen på bordet igen och reser mig upp innan jag börjar gå ner till nedervåningen. Jag vet verkligen inte hur jag ska berätta det. Att jag kanske väljer att flytta till London för att bo med Harry och plugga där. Det känns som att de har ändrat uppfattning om honom de senaste månaderna på grund av alla val jag gjort och hur mycket skola jag har missat. Detta med William har också varit mycket att ta in för dem. Mamma vill inte höra om det längre. Hon vet att Caroline är mycket äldre än honom och det blir hon… äcklad av antar jag. Jag förstår henne på ett sätt. De har träffat honom en gång och har bara fått en liten uppfattning om vem han är som person. De har inte sett honom på flera månader och då får man sin uppfattning av det man får höra av andra. Visst, de brukar ropa på mig och bli glada när han och killarna kommer upp på tv. Men ändå, om han får mig att göra dåliga val enligt dem kommer de inte gilla honom. Även om jag vet att de inte har någon anledning till att ogilla honom… han är perfekt. Hans misstag spelar ingen roll. Jag stöttar honom och kommer alltid göra det.
När jag kommer in i köket står pappa där och lagar middag.
”Vad blir det?” frågar jag och försöker känna på lukten.
”Spagetti med köttfärssås” säger han och lutar sig trött mot bänken med korsade armar. ”Varken mamma eller jag orkade göra i ordning något avancerat”
”Det är okej” säger jag med ett leende innan jag fortsätter ut i vardagsrummet. Där ligger mamma på soffan och tittar på ’En plats på landet’. Emilia sitter snörvlandes på andra sidan soffan med utsträckta ben och med mammas iPhone i handen. Jag hoppar ner i soffan brevid henne.
”Hej!” säger jag glatt och ser ner på skärmen ”vad spelar du?”
”Pettson och Findus” säger hon glatt med världens hesaste röst och trycker på skärmen.
”Vad kul” säger jag och fortsätter titta.
”Har du gjort klart alla läxor än?” frågar mamma och ser på mig. Jag höjer på ögonbrynen.
”Mamma… det är måndag.”
”Jaja okej, men du hade ett prov på onsdag väl?”
”Jo, jag ska plugga till det”
”När då?”
Jag suckar. Hon har verkligen varit på mig de senaste veckorna. Ibland känns det som att hon bara tjatar för att få mig att lida. Som ett straff för att jag inte tog mig hem i tid från London.
”Efter maten”
”Borde du inte plugga innan maten också? Det är alltid bra att vara förberädd” Hon ser allvarligt på mig och jag reser mig upp med en hög suck.
”JAAA, okej herregud” säger jag irriterat och går ut ur vardagsrummet. Jag går förbi pappa. ”Ropa när maten är klar”.
Sedan rusar jag upp för trappan och in till mitt rum igen. Inte för att jag ska plugga då. Inte egentligen. Det orkar jag inte just nu... Jag tar upp mobilen för att se om någon har kontaktat mig under den extremt korta tiden jag var där nere. Och faktiskt har jag fått ett sms… från Harry.

i’m visiting you for your birthday by the way, night. xx

---

Det sämsta kapitlet jag någonsin skrivit. Men herregud jag orkar verkligen inte en miljon mellankapitel. Hoppas ni gillar det ändå. Puss på er och kommentera. Tänk på att det går fortare och jag lägger ner mer tid på kapitlen om ni uppskattar dem! Föresten var det någon av er som frågade om jag hade twitter/facebook. Facebook delar jag inte med mig av men min personliga twitter är @blahobla, dock svarar jag bara på frågor om novellen på @tcoaupdate. Sedan fick jag en fråga om jag kan uppdatera ett kort kapitel några gånger i veckan, och nje... det känner jag inte riktigt för. Jag gillar att ta tid att skriva långa kapitel utan att ha något speciellt schema. Hoppas ni förstår! x