Previous: Jag fortsätter att kyssa Harry samtidigt som jag backar bakåt. 
”Promise me you’ll talk to you parents” säger han mellan kyssarna, jag nickar och fortsätter kyssa honom. Till slut stönar Saga högt och tar tag i min hand. 
”Let’s go!” upprepar hon och börjar dra i mig. Jag kysser honom snabbt en sista gång innan jag dras helt ifrån honom. Han räcker mig snabbt väskan innan han stannar. Och jag ser tillbaka på honom när vi går. 
”Bye” ropar jag och vinkar
”Bye” ropar han tillbaka och gör en slängkyss mot mig ”I love you”.

---

”Vad hade ni för er då?” frågar hon efter de tretusen frågorna hon redan ställt. Jag suckar med ett litet leende och tänker tillbaka på veckan. Alla föräldrar visste ju redan om att vi skulle möta killarna där. Alla visste, förutom jag.
”Umgicks”
Mamma skrattar till .
”Jo det förstår jag, men var ni på stranden, gick ni på stan?”
”Jo vi gjorde det mesta man gör på semester mamma” säger jag och ser ut genom fönstret på det snöslaskiga Sverige. Mamma ler mot mig. Det verkar som att hon håller på att tröttna på min attityd, men jag vet att hon inte kommer bli sur då hon förstår att mitt dåliga humör beror på Harry. Jag fick lämna honom precis när jag fått honom tillbaka. Hon har ingen rätt att hålla på, och det vet hon. Därför blir hon tyst och fokuserar på att köra resten av vägen.

När vi kommer innanför dörren springer Emilia genast fram till mig och ger mig en bamsekram och jag skrattar högt. Hon är så söt, och jag har faktiskt saknat henne. Det håller dock inte länge då hon är trött, gnällig och snart ska sova. När mamma gått iväg med henne för att sätta på sig nattlinnet och borsta tänderna gossar jag ner mig med pappa i soffan framför TV:n.
”Hade du kul då?” frågar han för tredje gången, precis som mamma. Jag nickar bara och ler. Jag undrar om han vet hur det är mellan mig och Harry nu eller om han inte har någon aning. Jag menar, mamma är mamma. Hon och jag kan prata om allt. Hon förstod läget på direkten. Men pappa, han har alltid varit emot bilden av att jag ska ha en kille och jag tror att det tog en massa övertygning från mamma för att få honom att ens låta mig åka på den här resan då han förstod att Harry skulle vara där. Men det är väl lite så pappor ska vara? Har mamma berättat för honom eller inte? Jag harklar mig och ser på honom.
”Det är bra mellan mig och Harry nu”
Han nickar smått och ler efter en stund mot mig.
”Jag förstod att det skulle hända”
”Men va?” säger jag och flinar ”hur då?”
”Du vet att, jag och mamma gjorde slut flera gånger när vi fortfarande bodde långt ifrån varandra”
”Jaha?” säger jag och lyfter på ögonbrynen. Jag och Harry gjorde inte slut på grund av distansen.
”När man bor långt ifrån varandra är det nästan som att man har två liv, ett när man är med den man är tillsammans med och ett när man är ifrån varandra, det blir svårt att hålla ihop allting”
”Men pappa, jag och Harry gjorde inte slut på grund av distansen”
”Nej jag vet, men lyssna… även om det är svårare att hålla ihop allting… känner man sig aldrig mer hel än när man väl är med den personen”
Jag ler och tittar på pappa samtidigt som han pratar. Även om jag inte förstår vad det här har med att jag och Harry har blivit tillsammans igen att göra blir jag glad över att höra honom prata på det här sättet. Det kommer som en chock… men det gör mig glad att han och mamma älskar varandra precis lika mycket som i förut. Pappa forsätter.
”Man kan göra misstag när man är ifrån varandra, eftersom att det är så svårt att hålla ihop allting… jag och mamma gjorde massor av misstag, men var precis som du och Harry, mogna och gjorde slut på ett vuxet sätt… då man skildes åt som vänner”
Jag nickar och ser allvarligt på honom. Jag tänker tillbaka på dagen då jag och Harry gjorde slut. Hur vi låg tillsammans i sjukhussängen och bara höll om varandra.
”Och vet du vad?” Pappa stryker mitt hår en aning innan han ser på mamma som precis kommer in genom dörren med lillan springades efter. Jag skakar på huvudet
”vi kunde aldrig hålla oss ifrån varandra längre än några månader”
Jag ler glatt och ser på mamma som slår sig ner i soffan.
”Är det sant mamma?”
”Vadå?” frågar hon och lyfter upp Emilia som har en napp i munnen och ser sömnig ut.
”När du och pappa gjorde slut förut, kunde ni inte hålla er borta från varandra längre än några månader då?”
Mamma skrattar.
”Det var han som inte kunde hålla sig ifrån mig!”
Vi skrattar åt det och pappa dricker en klunk av sitt te.
”Det jag menar är i alla fall att om man har något så svårt som ett distansförhållande kan man inte förvänta sig att allt ska vara perfekt. Man hittar alltid tillbaka till varandra till slut”.

Samma kväll ligger jag i sängen och tänker på det pappa sa. Han har en poäng, men ändå inte. Jag vet inte om det han sa stämmer, det kanske bara är det han hoppades på när han och mamma gjorde slut för hundra år sedan. Men de fick ju till slut varandra ändå. Och nu har jag Harry, för tillfället. Jag är rädd för hur länge han kommer vara intresserad av mig. Jag hoppas på att det håller den här gången. Jag måste fortfarande prata med honom om Caroline. Om bebisen är hans vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag undrar vad han kommer tycka också, hur han kommer reagera. Men om pappa har rätt, kan jag inte hålla fast i de gamla misstagen. För de betyder ingenting. Jag måste stötta honom. Man stöttar de man älskar oavsätt vad. Precis då hör jag hur mobilen vibrerar på nattuksbordet. Jag tar snabbt upp den och kollar på displayen, det är Harry som ringer.
”Hi babe”
”Hey” kommer ut ur andra änden med den där härliga, mörka, rossliga rösten jag älskar. ”I didn’t wake you did I?”
”No.. I was just thinking about you” svarar jag och ler för mig själv samtidigt som jag sätter på högtalaren så jag slipper hålla i telefonen.
”I was just thinking about you too” säger han ”I thought about calling you… so I did.”
Jag ler lite och skrattar sarkastiskt.
”Ha-ha”
Han skrattar i andra änden.
”What did you think about?”
”Just that… I love you and stuff”
Jag kan känner hur han ler i andra änden.
”And stuff?”
Jag pillar lite med mitt duntäcke. Jag vet inte om jag är redo att ha konversationen om Caroline, tillit och allt det där än. Speciellt inte över telefon. Just nu känner jag att jag kan lita på honom, allt det där med Caroline kan vänta tills jag kommer till London. Just det ja… London. Jag glömde att fråga mina föräldrar.
”Yeah… I was thinking about what to get you for your birthday” säger jag och biter mig i läppen. Don’t judge me… Jag har faktiskt tänkt på det mycket. Bara inte just nu.
”Really?” säger han som ett litet barn ”did you come up with anything?”
”No…” säger jag och suckar ”you already have everything”
”I don’t have everything!”
”You do too!” säger jag envist ”I don’t like this whole money thing, it makes it hard for me to buy you presents”
Plötsligt slutar han skratta och ändrar tonen.
”You know, you could get me an apple and I’d still be happy…”
”Yeah right...” Jag himlar med ögonen.
”Seriously” säger han lågt ”just because I can buy things myself these days it doesn’t mean that I don’t appreciate the gifts I get from family and friends… the opposite actually. Get me anything you want, I’ll love it just because it’s from you”
Jag lutar mig bak i sängen och känner hur mitt hjärta slår hårt. Han är verkligen speciell, min Harry. Jag trodde att kändisskapet skulle ta honom med storm, och att han skulle bli precis som alla andra rika människor. Men han verkar vara precis samma Harry som hans mamma beskrev för mig borta i Holmes Chapel.
”I love you, you know that right?” säger jag lågt ”nothing’s changed.”
Jag behöver inte ens beskriva det sista jag säger. Han förstår. Jag älskar honom precis lika mycket som innan den där kvällen. Kvällen då Caroline ringde.
”I love you too” svarar han.
Det är tyst ett tag. Vi bara lyssnar på varandras andning. Jag önskar att jag kunde vara kvar med honom i Spanien. Det har bara gått några timmar sedan han höll mig i sina armar men jag vill ändå tillbaka. Jag vill bo i en bubbla med bara honom, där inga misstag kan göras eller problem kan uppstå. Där vi bara kan vara.
”I miss you” säger han.
”Miss you too…” säger jag och blundar. Att han tänker precis likadant får mig att sakna honom ännu mer.
”Have you asked your parents yet?”
”No, not yet”
Jag vet att han blir ledsen. Jag sa att jag skulle fråga så fort jag kom hem.
”Why?”
”I forgot” säger jag försikigt ”I’ll ask the first thing tomorrow morning”
”You want to come, right? It’s not just something you say to make me happy?”
”Of course I want to come!” säger jag högre ”It’s just… I’m not sure I’m gonna like the answer they give me anyway…”
Han säger inget. Jag fortsätter.
”I’ll ask them tomorrow, I promise”
”Yeah…”
”I have to sleep now” säger jag och sneglar mot klockan. Jag har skola imorgon. ”but I’ll text you when I know”
”Okey… I love you”
”Love you too” svarar jag.
”Night”

Jag vaknar exakt tre minuter innan väckarklockan ringer nästa morgon. Jag hatar när det händer. Jag menar, jag kunde sovit hela 180 sekunder till. Jag slår irriterat av den, hasar mig upp ur sängen och sätter på mig morgonrocken innan jag går ned till nedervåningen. Mamma och Emilia är uppe när jag kommer ner. Det brukar vara så, Emilia vaknar så pass tidigt och låter varken mamma eller pappa vara tills någon går upp med henne. Det var en period då de försökte få henne att somna om i deras säng, men det slutade bara med att hon legat och stört båda två så ingen av dem fått någon sömn. Nu verkar det vara mammas tur att gå upp med henne. Hon sitter på köksbänken och Mamma ger henne en macka innan hon ser trött mot mig.
”God morgon”
”God morgon” säger jag trött tillbaka och går till kylskåpet. Jag är för trött för att rosta bröd så det får bli fil med flingor idag. Jag tar fram allt jag behöver och sätter mig sedan på barstolen med Emilia bredvid mig på bänken. Hon sitter där, helpigg, ätandes på sin macka med benen dinglandes. Jag förstår inte hur småbarn kan vara så pigga! Om man vaknar tidigt är det ju så skönt att bara kunna somna om. Men nej, såklart ska man upp i kylan och leka. Helt otroligt…
Som tur var är hon för hungrig för att prata med mig under frukosten som hon brukar, och sitter bara där tyst och äter på mackan. Jag somnar nästan om i skålen och får till slut ställa mig upp för att hålla mig vaken. Verkar som att veckan i Spanien har fått in mig i en annan dygnsrytm. Great.

När jag ätit upp har fortfarande pappa inte kommit ner så jag bestämmer mig för att ta det senare och går istället upp för att göra mig i ordning. Jag duschar, sminkar mig, klär på mig och fixar håret… det vanliga. Sedan sätter jag mig vid datorn och kollar in facebook, som jag inte gjort på år och dagar känns det som. Jag har fått hundratals nya vänförfrågningar som jag bara ignorerar. Känns skönt nu att veta att jag har haft det mesta på min facebook som privat. Inga har kunnat se något, hoppas jag. Jag svarar på meddelanden från vänner och icke vänner. De flesta jag faktiskt känner frågar om jag vet om fester de kan gå på, och om detta med att jag är utomlands och festar med One Direction faktiskt stämmer. Det blir enkla, vänliga svar. Till de jag inte känner dock, som frågar om jag faktiskt är Tessa Melin som känner One Direction, svarar jag nej till. Det kanske sprids eller något, och då slipper jag fans som försöker lägga till mig hela tiden.
Jag packar också min väska och väljer ut en mössa jag ska ha på mig, sedan rusar jag ner till köket igen. Jag har en kvart på mig att diskutera detta, och jag kan bara hoppas på att pappa har vaknat nu.

”God morgon!” säger han glatt när jag kommer in i köket. Han sitter där med sin kaffekopp i handen och en tidning framför sig på bänken som vanligt. Jag ler mot honom och säger god morgon tillbaka. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det här. Ska jag ta det på det självsäkra ”jag tänkte bara berätta för er att jag ska åka till London om en vecka…”, eller ska jag ta det på det lite mer frågande, gulliga sättet? Ingen aning. Mamma kommer in med Emilias Barbie-mugg som är tom och ställer den i diskmaskinen. Jag närmar mig dem långsamt och osäkert.
”Jooo…” börjar jag och ser på dem båda ”jag skulle vilja prata med er om en sak”
Pappa höjer på ögonbrynen och mamma vänder sig om. Jag slår vad om att de tänker på en katastrof eller något just nu. De tror säkert att jag är gravid eller att jag fått en könssjukdom. Jag fortsätter.
”Harry fyller år den första och…”
”Nej” säger mamma strängt innan jag ens avslutat meningen. Mina axlar faller ihop och jag ser ledsamt på henne.
”Varför inte?” säger jag gnälligt
”Vad?” frågar pappa som ett jävla frågetecken.
”Du kan inte vara borta från skolan Tessa” säger mamma och börjar småplocka vid spisen. ”Det var ju det vi sa nu när du fick åka till Spanien”
”Jo men jag kan ju inte bara strunta i hans födelsedag!” säger jag och ser på pappa, som äntligen verkar ha fattat vad det är vi pratar om ”Pappa!”
”Se inte på mig!” säger han och rycker på axlarna. Snacka om fegis! Han vet att det är mamma som får sista ordet och så är det bara, han kan inte ens försöka.
”Man kan skicka kort, ringa och prata på datorn som du och mormor och morfar brukar göra” säger mamma och sätter handen i sidan. Jag himlar med ögonen. Jag vill inte skypa med honom på hans födelsedag heller?
”Men han har ju en födelsedagsfest? Alla ska gå!”
”Jag säger nej” säger hon och tar upp en disktrasa.
”Till och med Saga, Becca och Jossan ska ju gå!?”
Jag ser att hon försöker vara envis, inte bli påverkad av vad andra får. Hon suckar och ser på pappa. Han ser lika obestämd ut som förut och tar en klunk till av sitt te. Jag ser vädjande mot mamma.
”Snälla, snälla, snälla!”
”Vi har inte råd att skicka iväg dig på resor såhär Tessa… vi säger såhär… du får åka om du tjärnar ihop pengarna själv”

Hon ler mot mig på ett… orättvist sätt. Hon tror nog att det är den bästa planen hon någonsin kommit på, eftersom att hon vet att jag aldrig kommer få ihop pengar i tid. Hon vet att jag kommer skrika tack och verkligen försöka få det här och funka, fast det inte alls kommer det, och då kommer det inte vara hennes fel i slutändan ändå. Hon tror att hon kan få mig att stanna här hemma i Sverige för att gå i skolan. Jag biter mig lite i läppen och försöker låta bli att le enormt. Harry betalar min resa. Jag kommer kunna åka. Mamma ser allvarligt på mig igen.
”Och…” fortsätter hon ”inga missade prov, läxor eller lektioner… du får inte komma försent… och du får max vara där en helg!”
En helg, det är längre än jag väntat mig. Jag tillåter mig själv att le enormt den här gången och kramar om henne.
”Tack, tack, tack, tack! Jag kommer åka, tro mig!”
Jag kastar mig glatt ifrån henne och rusar ut i hallen för att sätta på mig skorna. Jag vill inte att hon ska hinna ge mig fler villkor… om det nu finns några. Nu vet jag i alla fall, jag kommer vara i London om lite mer än en vecka! Harry kommer bli överlycklig, och jag är överlycklig! Jag kommer se min älskling snart igen!

Jag skyndar upp för Sagas gata med väskan hängandes över axeln. Hon står redan och väntar på mig i kylan, med för lite kläder på sig som vanligt. Hon ser buttert på mig när jag kommer gående och huttrar till.
”Det var på tiden”
Jag svarar inte utan springer bara upp till henne med ett tjut.
”Gissa vad!?” säger jag och kastar mig på henne.
”Nej vad??” frågar hon skrattandes och knuffar undan mig lätt.
”Jag fick åka!!”
”VA!” skriker hon glatt! ”Perfekt, har du pratat med Harry än??”
”Inte än” säger jag och tar upp mobilen ur fickan ”kanske borde smsa”
”Nej nej! Det är bra!” säger hon och tar tag i den ”vi har en plan”
Jag ser förvånat på henne och hon drar mig i armen så vi börjar gå.
”Vi kan gå i alla fall, jag fryser ihjäl” hon släpper min arm och fortsätter ”eftersom att du hatade att bli överraskad sådär i Spanien… tänkte vi att du kunde få vara överraskningen istället”
”Vad menar du?” frågar jag och stoppar ner mobilen i fickan igen ”ska jag inte berätta för Harry?”
”Jo men, ljug och säg att du inte fick komma för dina föräldrar ändå… då blir han jättedeppig såklart… sen överraskar vi honom på festen genom att ta in dig! Låter det inte skitbra?!”
Jag biter mig i läppen och ler för mig själv. Det låter verkligen skitbra. Han kommer bli riktigt besviken om han får reda på att jag inte kan komma. Vilken bättre present finns det inte? Han sa att jag kunde ge honom vad som helst, eftersom att han skulle bli glad bara av att det var från mig. Men om det är jag som är presenten… toppen.
”Det är perfekt!” utbrister jag ”han kommer svimma”
”Eller hur, Becca är ett geni!”
”Men…” säger vi plötsligt ”hur gör vi med pengarna? Harry skulle betala min resa”
”Niall fixar det säkert” säger hon med ett leende ”skynda nu annars kommer vi försent”

När jag kommer hem från skolan rusar jag direkt upp på rummet. Jag och tjejerna har spederat alla lektioner idag till att planera hur vi ska göra. Rebecca bekräftade med Niall om betalningen, som vanligt var det ’inga problem’, han skulle också tala om planen för de andra killarna. Sedan planerade vi hur allt skulle gå till, eftersom att killarna har hyrt en enorm nattklubb till firandet (som dessutom redan läckt ut till fansen tydligen), måste vi komma på ett sätt hur jag ska komma in utan att bli sedd av varken Harry eller fansen. Väl där inne har vi två olika förslag på hur det ska gå till… antingen ska han få skära sin tårta själv, sedan ska jag komma bakifrån och trycka ner hela hans huvud i tårtan… (att hoppa ur tårtan hade varit för komplicerat) eller, så ska han få en ögonbindel och behöva gissa vem som är vem av sina bandmedlemmar genom att ta på dem... så ska plötsligt jag stå där. Båda är bra och jag har svårt för att bestämma mig.
Jag stänger dörren efter mig till mitt rum och slänger mig på sängen med mobilen. Jag tar upp Harrys nummer och tar några djupa andetag innan jag faktiskt ringer. Jag har aldrig varit någon skådespelerska precis… men det här är för viktigt för att sumpa. Det ringer några signaler, sedan hör jag hur tonerna blir snabbare… alltså har han tryckt på upptaget. Hmm. Jag låter det gå till voicemail och spelar in ett snabbt meddelande.
”Hi Harry it’s me, call me when you hear this”

Det tar ungefär tio minuter innan han ringer upp. På de tio minutrarna har jag hunnit lägga in bilder från Spanien i datorn och skriva ut några för att hänga upp på min minnesvägg. Den börjar bli riktigt stor nu och jag är väldigt stolt över den. Så stolt att jag faktiskt går emot mina egna regler och lägger ut en bild på den på twitter. Jag menar, det är ingen hemlighet att jag hänger med killarna och… jag har inget på väggen att dölja egentligen. Det är minnen som jag och mina vänner förstår. Till bilden skriver jag enkelt ’memories’, och lägger upp. Jag unviker dock mina mentions, jag är inte redo att se några arga meddelanden från fans än. När han ringer slänger jag mig på sängen igen och svarar lite dystert.
”Hi”
”Hey, sorry but I was in the middle of an interview” säger han och jag hör hur Niall och de andra pratar i bakgrunden.
”Oh, it’s okay” säger jag nog lite väl glatt och harklar mig.
”Are you calling about London?” frågar han och jag rynkar ögonbrynen. Helvete att jag måste ljuga för honom.
”Yeaah…” säger jag tyst ”I asked them about it and… they said no”
Jag hör hur tungt han andas ut i besvikelse och jag måste bita ihop hårt för att inte rabbla ut att allt bara är en lögn och att jag visst kommer komma.
”Can I talk to them… maybe I can make them change their minds?”
”No Harry…” säger jag tyst ”it’s about school… I’ve gotten a warning cause I’ve been away too much” jag hoppas verkligen på att han går på det där ”but… they told me I could come visit you next break”
”And when’s that?” frågar han lugnt
”Not… for a while” säger jag och sneglar mot kalendern "like a month"
Han andas tungt ut igen, mer irriterat den här gången.
”Are you really sure they won’t change their minds? I wanna see you before that”
”Yes… b-but maybe you could come visit me soon or something?”
”Yeah...” säger han fortfarande lika irriterat ”if I don’t have to work”
”Good…” säger jag tyst. Han lät inte så övertygande med sitt 'yeah'. Jag blir faktiskt ledsen på riktigt, även om jag vet att det är på låtsas. Han blir ledsen. Jag tror att både han och jag känner att det är viktigt att vi ska träffas ofta nu… nu när vi är tillsammans igen… typ. ”I’m sorry… I really wanted to be there on your birthday”
”No… don’t be” säger han lugnt igen ”you can’t do anything about it…”
Det blir tyst ett tag. Jag känner verkligen hur besviken han är. Jag får helt enkelt fortsätta tänka på hur glad och överraskad han kommer bli när han ser att jag är där.
”Well…” fortsätter han ”I have to get back to work... I’ll call you later okay?”
”Okay…” säger jag och ser upp mot minnsväggen ”Oh… by the way! Check my twitter”
”I will” säger han vänligt ”bye, love you”
”Love you too, bye” säger jag innan jag lägger på och dunsar ner med huvudet i täcket och stönar. Ååååh vad jobbigt det där var. Jag hoppas i alla fall att han gick på det… det lät som det i alla fall. Men man vet ju aldrig med Harry. 

---

Sååå, vad tycker ni söta små läsare? Kommentera :) 
Nu har ni en chans att bestämma här. Ska det bli ett till mellan kapitel eller ska jag bara cut to the chase och spola fram till resan? Vad tycker ni? <3