På söndag kväll får jag åka hem, fem dagar efter händelsen. Jag förstår egentligen inte varför de hållit mig kvar där så länge, jag har mått bra i flera dagar. Kanske höll de mig kvar eftersom att det fortfarande fanns risker att jag var värre skadad, eller att något fortfarande kunde gå fel. Vem vet. Nu står jag i alla fall här, i min egen hall, i mitt eget hus. Sjukhus är ett av de värsta ställena man kan vara på enligt mig, det får en nästan att känna sig sjukare… och ensammare än någonsin. Dock har jag fått otroligt mycket stöd under allt det här. Min familj har varit där. Mormor och Morfar var och hälsade på nästan varje dag tills de behövde åka tillbaka till Göteborg. Vänner har skrivit ’Krya på dig’ över hela min facebook, både tjejerna och killarna i 1D har sagt krya på dig över twitter, och såklart, har allt spridit sig så fans har börjat skriva också. Vissa är snälla önskningar till mig och andra är hat meddelanden om att jag förtjänade det. Såklart gör det ont, att läsa sådant. Jag menar vem tycker om att läsa ’That bitch deserved it’, men jag försöker bara ta mig förbi dem och uppskatta alla krya på dig meddelanden istället.
Jag sätter mig försiktigt ner på trappan i hallen och tar av mig skorna, jag blir fortfarande helt yr i skallen av att sätta mig och ställa mig, men annars är det ganska lugnt. Huvudvärken kommer bara då och då nu, vilket får mig att må så mycket bättre. Resten av min familj tränger sig också in genom ytterdörren och tar av sig. Emilia har precis lärt sig knyta och vill knappt ta av sig skorna längre, men efter lite skrik och stånk får Mamma av henne dem och tar in henne i vardagsrummet. Pappa har gått ut till bilen för att hämta väskorna när Mamma kommer tillbaka för att leda mig upp till mitt rum. Vi går långsamt upp i trappan och in till mitt rum. Jag ler av synen.
”Äntligen” säger jag och andas ut med ett brett leende ”min säng!”
”Det finns inget bättre än att komma hem!” säger Mamma glatt och går fram till den. ”Det har kommit en liten present till dig från någon” säger hon sedan och tar upp en liten söt grön låda med en rosa rosett på. Hon ger den till mig.
”Är den inte från er?” frågar jag och ser förvånat på henne. Hon skakar på huvudet och ler finurligt innan hon går ut ur rummet. Jag tittar på presenten samtidigt som jag långsamt går över till sängen och sätter mig. Sedan öppnar jag den. Jag försöker vara så försiktig som möjligt eftersom att jag inte vill förstöra snöret eller något. När jag öppnar locket ligger det en lapp där. Jag läser direkt där den ligger.

Don’t even think about giving it back, I have to be able to contact you somehow. Get well soon.
Miss you xx / H

Jag spärrar upp ögonen och tittar fort under lappen. Vad ligger där? Jo en iPhone! Jag gapar stort och tappar nästan andan. Är han dum i huvudet!? Han kan inte ge mig en ny mobil! Det är för mycket. Jag tar upp den och stryker den över baksidan. Han är så gullig! Jag slår på den och möts av en svartvit bakgrundsbild av Harry, jag tittar närmare och ser att han håller en lapp i handen där han har skrivit ’see you soon babe’, jag skrattar till. Så han har mixtrat med den också. Jag fortsätter kolla in mobilen ett tag, jag ser ännu fler bilder lite här och där, som en på honom och mig som vi tog i mitt rum när han var här. Han har redan satt in några kontakter dessutom, som sig själv, killarna och tjejerna. Jag beslutar mig för att smsa honom på direkten.

I hate you

Okej, jag gör inte det. Men! Det är taskigt att köpa något så dyrt till någon och sen säga att man inte får ge tillbaka det. Det är för mycket. Det vibrerar i handen.

hah! I see you got it xx

Jag ler för mig själv och svarar.

you can’t give me this! It’s too expensive! X

Jag lägger mig ner i sängen och väntar på hans svar. Jag behöver telefonen, och vill ha den. Men åååh. Vi har inte varit tillsammans länge alls och han går och köper en ny iPhone till mig för flera tusen. Varför gör han såhär? Hur har han råd? Jag stönar högt och sätter handen i ansiktet. Vafan, han är ju artist! Undra om han tjänar mycket? Jag gör en min och vänder mig om i sängen. Men gud, tänk om han är miljonär!? Redan? Nej, kanske inte. Men lite rik? Undra vad har får i månaden nu… jag tror att han nämnde i London att han jobbade på ett bageri förut. Måste vara lite skillnad nu. Jag skrattar för mig själv och känner hur det vibrerar i handen.

hey, don’t worry, it’s nothing ;)x

It’s nothing? Skämtar han eller, HAN ÄR MILJONÄR.

are you like rich or something!?

Svaret kom nästan direkt

heck yeah! nah jk, but you needed one, it’s no problem promise. x

Jag funderar på att tjafsa emot men kommer fram till att det inte lönar sig. Han kommer inte ge sig ändå. Och det är sant, jag behöver en mobil.

okey, thank you thank you thank you! I’ll call u tonight. x

Jag lägger ifrån mig mobilen och ligger en stund och stirrar upp i taket. Jag tänker länge på hela den här Harry och Jag saken. Jag förstår fortfarande inte hur detta kan ha gått så fort, hur det kan ha blivit oss på bara någon månad. Det känns som att vi har känt varandra mycket längre. Det måste vara ett bra tecken. Plötsligt vibrerar mobilen igen och jag tar upp den, ett nytt sms. Jag spärrar upp ögonen när jag ser vad han skickat. Bilden! Jag ler stort och skrattar. Han skickade den roliga bilden som jag trodde jag förlorat! Gissa vart den ska ta vägen nu! Jag springer på direkten över till min dator och kopplar in telefonen. Några minuter senare har jag skrivit ut bilden och står och sätter upp den på väggen. Jag småskrattar hela tiden och tycker att det blir helt perfekt. Hans fula ansikte passar perfekt bredvid bilden på mig och tjejerna från förra sommaren och under bilden på min lillasyster när hon har glass i hela ansiktet. Han passar verkligen in där, på min vägg. Min Harry.


Nästa vecka går fort förbi, jag blir bättre och bättre för varje dag som går och jag träffar mina vänner allt oftare. Rebecca berättar för mig att hon planerar att åka till Niall den kommande helgen, och vi blir båda besvikna när vi inser att hon åker hem två dagar efter att jag kommit dit. Så vi hinner knappt ses. Hon berättar också att Niall varit deppig de senaste dagarna eftersom att han saknar Irland och sin familj, vilket gör mig lite ledsen med. En ledsen Niall är som.. en värld utan sol. Äh, jag vet inte, jag är inte särskilt poetisk, men det gör mig ledsen i alla fall. Jag ringer honom snabbt på onsdagen och hör hur det är. Han blir glad över att jag ringer och berättar i princip samma sak som han berättat för Becca. Zayn och Josefin håller också kontakten. De har inte planerat någon träff än men Josefin är väldigt sugen på att hela gänget ska köras ihop igen. Hon snackar hela tiden om jullovet och hur kul det skulle vara med en resa då. Jag håller med men vet inte alls om jag kommer ha råd. Vi får se helt enkelt. Det går tydligen bra för killarna i USA i alla fall. Vilket är kul för dem. Jag vill helst att de ska vara i England eftersom att de nästan har samma tid som oss då. Nu är tiderna helt konstiga och ibland lyckas vi inte tajma in rätt. Det stör inte mig dock, jag kan prata med honom vilken tid på dygnet som helst. Varje kväll ligger jag och tittar på min nedräkning till när jag förmodligen kommer åka. Jag hoppas och jag hoppas… och jag längtar och jag längtar..