Nästa morgon vaknar jag med huvudvärk igen. Doktorn sa igår att det förmodligen kommer vara så i ett par dagar. Jag ser runt i rummet men inser att jag är ensam. Mamma åkte hem igår eftersom att Mormor och Morfar är på besök från Göteborg. De har en egen sommarstuga här i Stockholm, men eftersom att Emilia inte kan vara ensam tog de hand om henne när jag skadade mig. Pappa sov kvar på sjukhuset inatt, i en liten säng bredvid mig. Han ville inte lämna mig ensam, även om jag var stabil. Och faktiskt är jag tacksam över att han inte åkte hem. Undrar var han är nu. Även om det gör ont i huvudet vaknar jag med ett litet leende på läpparna idag. Eftersom att Pappa berättade igår kväll att mina vänner kommer idag. Jag har känt mig så otroligt ensam och har inte haft någon kontakt med någon sen jag kom hit, varken dem eller Harry. Jag visste inte ens om de hade fått reda på vad som hänt, men Mamma har tydligen haft kontakt med dem hela tiden. Och idag har de äntligen tillstånd att komma! Jag vrider lite på mig i sängen. Jag är så otroligt uttråkad, varför kunde de inte ha tagit med min dator eller något när de kom hit. Så jag i alla all skulle ha något att göra. Dessutom har TV:n på rummet bara ettan, tvåan och fyran. Alla vet ju att de kanalerna suger. Jag ligger och blundar en stund tills Pappa kommer ingåendes genom dörren med en bricka i handen. Frukost! Jag är vrålhungrig. Jag ler stort och lutar mig upp en bit.
”Ååh va gott!”
Pappa tittar förvånat på mig och ler sedan.
”Jag trodde du sov, hur mår du?”
Han ställer ner brickan på sängen i mitt knä och sätter sig bredvid. Jag tar tag i rostbrödet och tar en tugga.
”Okej typ” säger jag och tuggar ”bättre” jag ler smått mot honom och fortsätter äta.
”Inget illamående?” frågar han och sätter en bit hår bakom mitt öra ”doktorn sa att du kunde känna dig lite illamående..”
Jag skakar lite på huvudet och dricker utav juicen.
”Inte än i alla fall”
”Ta det lugnt med maten bara” säger han och klappar mig på axeln innan han tar ett av rostbröden, reser sig upp och går iväg till sin säng. Där sätter han sig och tar upp en bok.
”Pappa?”
Han ser upp på mig.
”När kommer tjejerna?”
Han ser ner på armklockan och rycker sedan lite på axlarna.
”Jag tror de skulle komma på förmiddagen i alla fall, men är inte säker” sedan tittar han ner i boken igen. Jag nickar långsamt och biter mig i läppen. Jaha, vad ska jag göra nu då.
”Pappa?” säger jag igen och han ser upp.
”Mm?”
”Skulle du kunna hämta min dator hemma sen?”
Han ler smått.
”Jo självklart, hämtar den i eftermiddag”
Jag ler mot honom och suckar, sedan tar jag en till tugga av brödet.
Får väl bara... ligga här antar jag.

Hann se två skittråkiga program på TV:n innan jag hörde en lätt knackning på dörren. Jag reagerade genom att försöka resa mig men pappa stoppade mig och sprang fram till dörren och öppnade. In kom mina vänner med ledsna miner och stora blommor. Jag struntar dock i deras ledsna minner och ler enormt själv.
”Heej!” säger jag glatt och försöker och sätter mig lite mer upp i sängen. Josefin ställer lägger ner en enorm bukett blommor på min säng, Rebecca kommer direkt efter och lägger en stor nallebjörn på min säng. Sedan kramar de alla om mig.
”Hej gumman” säger Rebecca och kramar mig hårt.
”Tack för sakerna” svarar jag och kramar tillbaka.
”Vi har varit så oroliga” Jossan sätter sig på sängen bredvid mig. Pappa ger mig en snabb vinkning i dörren, och försvinner sedan ut. Då upptäcker jag Saga i hörnet. Hon ser ledsen ut, som att hon inte riktigt vet vad hon ska säga, eller göra. Jag vinkar till mig henne och hon kommer fram med tårar i ögonen.
”Förlåt!” säger hon så fort hon når mig och brister ut i tårar.
”Nej!” säger jag och kramar om henne ”det är inte ditt fel”
”Jo det är det” säger hon och torkar en tår ”om jag inte hade varit så jobbig hade det här inte hänt dig”
”Det är inte ditt fel” säger både jag och de andra tjejerna.  
Hon gräver bara in ansiktet i händerna och gråter.
”Det var två idioter som behövde pengar, om det inte hade varit jag hade det varit någon annan.” säger jag och stryker henne över ryggen.
”Hellre någon annan är du…” säger hon tyst. Jag skrattar lätt.
”Nej säg inte så, jag är okej, jag lovar”
”Jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig, du är min bästa vän och du blev skadad för att du hjälpte mig”
Jag ler mot henne och klappar sängen så att hon ska sätta sig. När hon satt sig tar jag bort tårarna från hennes kind med pekfingret.
”Du är min vän och du behövde mig när du mådde dåligt, vi kan inte förändra vad som hände, men nu kan du finnas här för mig när jag mår dåligt” hon ler, jag fortsätter ”då är vi kvitt”. Hon skrattar till och kramar mig.
”Visst, så länge jag inte behöver torka dig där bak eller nått” skämtar hon och jag slår till henne.
”Men usch!” skrattar Rebecca från andra sidan sängen.
”Men du mår bättre nu i alla fall?” Frågar Jossan. Jag nickar mot henne.
”Det gör fortfarande lite ont i huvudet och jag har hjärnskakning, men annars mår jag bättre”
”Bra”
Det blir tyst en stund.
”Har Harry hört av sig?” Frågar jag. Tjejerna ser på varandra men en blick jag inter förstår, sedan nickar Jossan och Rebecca mot varandra.
”Vadå?” säger jag och ser frågande på dem. Jossan reser sig upp och ler mot mig, innan hon försvinner ut genom dörren.
”Men vadå!? Vart ska hon?”
”Ta det lugnt” säger Rebecca och ler.
”Om han inte har hört av sig kan jag ta det” säger jag allvarligt och ser runt på dem. ”Vart skulle hon?”
”Såklart han har hört av sig!” Saga ser upprört på mig ”vad tror du?”
”Men ni verkade ju så..”
”Han har hört av sig, men när han fick höra vad som hänt blev han..” Rebecca ser på Saga.
”Upprörd, kan man väl säga” fortsätter Saga och ser på mig ”det är bättre om han är förberedd på att få prata med dig”
”Ringer hon honom nu?”
Som svar på min fråga kommer Jossan inrusandes med mobilen mot örat. Hennes ögon är uppspärrade och hon viftar med ena armen.
”YES! YES! Shut up!! …. she’s coming now … I’ll give the ph-… LISTEN!” hon stönar högt och räcker snabbt över telefonen till mig ”han är omöjlig!”
Jag rynkar pannan och sätter försiktigt mobilen mot örat
”Hell-” jag hinner inte ens avsluta
”GIVE THE FUCKING PHONE TO HER, I HAVE TO TALK TO HER!” han skriker i telefonen.
”Harry, it’s m-”
”WHY WONT YOU LET ME TALK TO HER, I HAVE THE RIGHTS TO!”
”Harry?” säger jag lite högre men han verkar inte lyssna i över huvud taget
”IT’S BEEN ALMOST TWO DAYS AN-”
”HARRY!” skriker jag tillbaka i telefonen. Det blir tyst. Äntligen!
”Tessa?” flåsar han ut. Han låter nästan överraskad.
”Yes you idiot!”
”Tessa!” han skriker nästan igen ”I’ve been so worried! Becca texted me and told me what happened, I wondered why you didn’t answer and when I found out I didn’t know what to do!”
”Take it easy” Jag har svårt att hänga med i vad han säger, han pratar allt för fort.
”I’ll come to Sweden! You’re hurt and you need me! What am I still doing here!?”
”What!?” skriker jag ut ”what the fuck are you talking about, calm down!”
”No! I’ll kill those guys that hurt you!”
Han flåsar upprört i luren. Dock låter han inte så tuff som han tror. Låter mer som att han kommer börja gråta när som helst.
”Harry! Calm down, please” ropar jag upprört ”You’re the one hurting my ears right now”
Det blir tyst och jag hör hans snabba andning på andra sidan luren.
”Sorry..” säger han tyst ”Sorry.. It’s just.. I’ve been so worried and nobody let me talk to you, they didn’t even tell me exactly what happened”
”It’s okey, they didn’t even let the girls come over, you’re not the only one. They wanted to make sure I was fine first, which I am.”
Han säger inget på ett tag.
”I’m still coming”
”No you’re not” säger jag allvarligt ”You have work to do, you’re not going anywhere”
”You need me”
”I have my family and friends, they’re taking care of me”
”I wanna be there for you too.”
”You are! You’re there for me just by caring, you don’t have to be.. physically here”
Han säger ingenting.
”And I’ll see you soon anyway, right?”
Han säger fortfarande inget, utan jag hör bara hans andning.
”How are you feeling?” säger han tillslut.
”Well..” säger jag och pillar med täcket ”My head hurts.. I’ve got a concussion, but.. I’m fine”
”Fine?” säger han tyst.
”Yeah”
”I want you to be more than fine”
”Okey I’m great” skrattar jag
”No stop it” säger han allvarligt ”this is serious, they hurt you. What if they-”
”-I'm fine!" säger jag bestämt "Luckily nothing else happened, and I'm alright. I promise. Right now I’m just upset about not having my phone. I had everything on that phone” jag stönar högt när jag kommer ihåg ”aarrg, and that picture of you!”
”What picture of me?”
”The picture I was gonna put up on my wall” säger jag ledsamt. FAN.
”I’ll take a better picture?”
”Noo..” säger jag och suckar ”it wont be the same thing”
Han säger ingenting.
”How are you?” Frågar jag sedan.
”I’m fine too I guess… I’ve been worried”
”You said you found out by text?”
”Yeah… I didn't know what to do. I cried” säger han tyst. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara.
”You did?”
”Yeah…” säger han lite som att han ångrar att han sa det. Som att han inte ville att jag skulle veta egentligen. Jag blir nästan rörd bara över att han har gråtit. "Like I said...I really care about you."
"I know" säger jag och tänker tillbaka till kvällen för några dagar sen. På den stora meningen. Nu vet jag hur otroligt mycket den betyder. Hur mycket jag betyder för honom ändå. 
Vi blir tysta igen och jag ser runt lite i rummet på tjejerna som sitter fullt upptagna med sina mobiler. Jag blundar lite av huvudvärken.
”You think you’ll be able to get home in two weeks like I asked?”
”Yeah.. I think so” säger han lugnt ”will you be able to come?”
”Yeah.. sure” säger jag och försöker låta glad och positiv ”of course”
Men tankarna driftar tillbaka till det doktorn sa, om han sa att jag kommer vara dålig i flera veckor och att jag ska ta det lugnt. Kommer jag kunna flyga då? Jag hoppas det.

När vi lägger på ett tag senare ser jag på tjejerna och ler lite. Han sa flera gånger innan vi la på hur mycket han bryr sig om mig och att jag ska ringa så fort det är något. Även det minsta lilla. Jag skrattade och frågade hur jag skulle kunna ringa utan telefon. Det hade fått honom att skratta lite också. ”Right…”. Tjejerna tittar på mig och ler.
”Fan va han skrek” säger jag och håller mig för skratt.
”Fatta vad vi har fått stå ut med!”
Resten av dagen pratar vi och skrattar, tjejerna visar nya bilder på killarna och berättar att det gått bra än så länge i USA, men att de varit oroliga över mig såklart. Det känns nästan som att jag är hemma och inte på ett sjukhus med slangar i armarna. De får mig alltid att må så mycket bättre.