no sorry i cant.

Jag stirrar länge på smset. Det var han som hade frågat mig,  så varför kan han inte plötsligt? Jag suckar och slänger telefonen på sängen och går in till badrummet för att sminka av mig. Något måste ha kommit upp, en intervju kanske, eller någon sen middag. Eller… så vill han helt enkelt inte. Jag ser på mig själv i spegeln och suckar en gång till innan jag sätter på kranen och börjar tvätta mig i ansiktet.

Nästa morgon vaknar jag sent konstigt nog, ingen av tjejerna verkar ha haft tankarna på att väcka mig i över huvud taget, så jag fick springa in i duschen, fixa håret och klä på mig på en halvtimme. Jag kollar min mobil lite då och då för att se om Harry hört av sig, men nej. Jag försöker att hålla tankarna borta från honom, men det är omöjligt. Det är säkert ingen stor grej, varför han inte ville ses igår, men ändå. Jag oroar mig eftersom att jag faktiskt börjar gilla honom. Jag väljer att slänga på mig en senapsgul stickad t-shirt, ett par blommiga shorts och ett par matchande skor. Kanske låter lite konstigt, men jag lovar, det är snyggt. Jag sätter också upp håret i en hästsvans och sätter på minimalt med smink innan jag snabbt tar upp väskan och drar ut genom dörren mot lobbyn. Mina vänner står redan och väntar där nere med de andra eftersom att de blev klara före mig. Rebecca skuttar upp till mig med ett leende innan jag ens kommit fram till gruppen.
”Tessa! Niall ringde mig nyss!” viskar hon ut och log stort
”Gjorde han?” Jag glömmer genast bort min irritation på henne och tar lätt tag i hennes arm ”vad sa han?”
”Han vill träffas idag!!” tjuter hon och ser sig om ”tror du det är okej om jag drar iväg ett tag?”
”Självklart” jag ger henne leendes en snabb kram och börjar sedan dra oss två mot gruppen.
”Har du hört något mer från Harry?” frågar hon osäkert och ger mig en frågande blick. Jag ser snabbt ner i marken och skakar sedan på huvudet.
”Vilken idiot” säger Saga där hon står en bit bort, jag nickar snabbt med henne men tvekar lite ändå.
”Fast det är säkert inget, ni vet hur killar kan vara...”
Josefin ser stadigt på mig, som om hon försöker säga något med blicken. Jag vet vad hon tänker på. Men ignorerar det.
”Han var väl bara trött eller upptagen” jag rycker på axlarna ”han ringer nog snart” jag ler mot mina vänner som ler lite tillbaka. Hoppas jag i alla fall.

Vi springer runt på stan en stund efter lunch, jag, Saga och Josefin. Rebecca drog iväg för att träffa Niall redan klockan elva, så nu är det bara vi tre. Jag köper otroligt mycket saker. Mest onödigt skit också. En retro kamera som jag bara behövde köpa för att den var så rolig, en rolig mössa formad som en svart katt och massor av konstiga smycken till exempel. Till slut kommer vi till Victoria's Secret och vi går in med stora leenden och springer fram till varenda galge. Jag plockar på mig jättemycket underkläder och slänger upp allt på Saga som suckar och skriker att hon inte är någon packåsna. Skrattandes går jag runt hörnet mot andra sidan av affären och ser mig omkring efter BH:ar jag skulle vilja ha. Då ser jag dem. Jag stannar till för att se så att jag verkligen sett rätt, och ja, det har jag. Det är definitivt… Harry. Han är inte ensam, en lång kvinna med långt fint ljusbrunt hår står bredvid honom vid en hylla med spets-saker. För en sekund tror jag att det är hans mamma, men nej. Hon ser alldeles för ung ut, dessutom tror jag knappast att mamma och son går och köper underkläder tillsammans, speciellt till henne. Denna kvinnan är inte över 40. Jag ser nervöst över på Josefin och hon sneglar sorgset på mig, hon fattar. Saga däremot, står fortfarande helt ovetandes och snackar om något nattlinne hon ser till höger om sig själv. Jag ser tillbaka på Harry och kvinnan, hon rör hans arm några gånger och han skrattar charmigt. Sedan tar hon upp en BH och håller upp den mot sin kropp. Harry nickar instämmande och ger henne tummen upp, då ler hon stort och kysser honom på kinden. Jag ser ner i marken innan jag panikslaget vänder mig om och skyndar ut ur affären.

Du är inte ledsen. Nej, du är inte ledsen. Jag sitter ensam i en park jag till slut sprang in i. Jag såg mig inte om när jag skyndade iväg och tjejerna måste ha tappat bort mig. Jag tar djupa andetag och försöker tänka på annat. Du är inte ledsen. Du bryr dig inte om honom. Han kan ta sig. Du känner honom inte ens!?! Vad trodde du? Du kan inte vara ledsen över detta. Jag fortsätter ta djupa andetag och ser upp mot trädet ovanför. Vem var hon? Kan det ha varit hans syster? Verkligen? Jag har ingen aning. Jag känner hur mobilen vibrerar i min hand, och jag ser på skärmen. Det är Josefin som ringer. Jag suckar och ser bort, jag orkar inte med det här just nu. Jag reser mig upp och går, bara går. Jag vet inte ens vart. Jag hinner se mycket av London innan jag, efter mycket om och men, hittar tillbaka till hotellet och går upp till rummet. Det är tomt, jag sneglar ner på mobilklockan, och ser att den är halv sex. Den är också full av missade samtal och olästa meddelanden. Samtidigt som jag tittar ner på den börjar den vibrera igen för hundrade gången, och jag sväljer när jag ser vem det är som ringer. Det är varken Saga, Rebecca eller Josefin den här gången. Det är Harry. Jag stirrar ner på skärmen med arga ögon, han kan ta sig. Varför behandlar han mig på det här sättet? Har han en flickvän? Gillar han mig ens i över huvud taget? Ser han mig bara som en vän? Har jag bara inbillat mig om vår kontakt? Jag sätter mig ner på sängen och suckar men huvudet i händerna. Jag stampar med foten hårt i golvet. Jag ska INTE känna såhär. Varför får han mig att känna mig såhär. Vad är det med den här killen?

En stund senare hör jag hur nyckeln rör sig i nyckelhålet, och jag drar täcket längre över huvudet. Jag hör hur tjejerna ropar mitt namn och klampar in i rummet.
”Hon är här!” hör jag Saga säga till de andra och springer fram till mig. ”Tessa hur är det? Vi har letat överallt!”
Jag lyfter bort täcket från Rebeccas säng och ser på henne.
”Det är okej... förlåt.” säger jag och ler en aning.
”Nej jag ska säga förlåt för att jag fortsatte babbla sådär” säger hon ledsamt och sätter sig ner på golvet bredvid sängen ”jag såg inte”.
”Det är lugnt” säger jag och ler ”jag är okej jag lovar, jag överdrev...”
Jag ser runt på tjejerna innan jag fortsätter.
”Men jag antar att du hade rätt Jossan”.
Hon ser frågande på mig.
”Killar är skit” säger jag och suckar med ett litet leende.
”Vill du fortfarande gå på spelningen..?” Frågar Rebecca från Sagas säng. Jag hade inte märkt att hon var med, hon måste ha stuckit ifrån Niall när hon hörde vad som hänt. Jag ser på henne, hon vill verkligen gå, det vet jag. De andra med. Jag vill inte gå. Jag biter mig i läppen och ser ner på mina händer, nej, han ska inte få styra så här över mig. Jag bryr mig inte om vem han är med, jag känner honom knappt. Vad har jag för anledning till att inte gå?
”Ja vi kan gå” säger jag neutralt. Josefin lyfter på ögonbrynen.
”Är du säker?”
Jag nickar med ett litet leende ”ja då” jag sätter mig upp ”jag behöver ju inte umgås med honom.”
”Blir nog svårt” säger Saga och ser ledsamt på mig.
”Äsch”, jag drar bort täcket från mig ”jag klarar det, jag lovar.”
Men faktiskt har jag ingen aning. Jag trodde faktiskt att han gillade mig. Jag fick den uppfattningen de tre gånger vi träffats i alla fall. Tydligen inte.
”Fine..” säger Jossan och lyfter på armarna ”vi måste komma på en plan hur vi ska ta oss härifrån”.
Vi ser runt på varandra en stund och tänker.
”Först och främst måste vi ringa Eva och berätta att vi redan är vid hotellet, så de åker utan oss.” säger Saga
Vi nickar och Rebecca tar upp mobilen och går iväg för att ringa.
När hon kommer tillbaka och ger oss tummen upp har vi andra kommit på en plan.
”Vi måste vara här när de kommer tillbaka” säger Jossan ”Eva kommer kontrollera att vi är här eftersom att vi tog oss hem själva.”
Jag nickar och fortsätter.
”Det här är nog det äldsta tricket i boken, men jag tror att det blir lätt...”
Jag reser mig upp och ser ner på de andra ”Konserten började nio, eller hur?”
”Yes.”
”Klassen kommer hem runt åtta, alltså har vi inte tid att göra oss i ordning efter de kommit, men vi kan ändå inte vara uppklädda när de kommer...”
”Därför måste vi klä upp oss, sedan dölja det?” Frågar Rebecca.
”Precis.” svarar jag och ler.