”Undra hur det ser ut där uppifrån” säger Rebecca och stirrar upp mot den stora klockan de kallar Big Ben.
”Synd att man inte får gå upp, hade velat se” Säger Saga och ser besviken ut.
”Men ni är ju korkade” skrattar Josefin ”kolla till vänster”, vi gör som hon säger och tittar till vänster, där står ett stort, ja vad är det, Pariserhjul? Fast i så fall ett enormt pariserhjul, för det är inte små vagnar man sitter i, utan typ en stor glasboll.
Hjälp. Jag som är höjdrädd. Kan inte ens tänka mig att vara där inne.
”Är det dyrt?” frågar plötsligt Saga. Hon har väl inga planer på att faktiskt åka i en sån där? Vad tänker hon med.
”Jag vet inte, det är förmodligen rätt dyrt, kanske 15 pund eller mer” säger Josefin ”men jag slår vad om att det är värt det”.
Men vad säger de nu? Ska vi åka i en sådan där? No way.
”Jag vill inte” säger jag stelt
”Men joo, kom igen” säger Jossan och lägger en hand på min axel ”det blir kul”
”Nej det blir det inte, jag är höjdrädd, det vet du” jag ser ledsamt på henne
”Man är ju som inomhus, det är inte farligt” säger Rebecca
”Snälla kan vi åka” ber Saga och tittar på mig ”snälla, snälla, snälla, jag ber dig”
Jag ser runt på tjejerna och tvekar ”Jag vet inte.. kan inte ni bara åka utan mig, jag kan vänta?”
”Vi lovade att inte lämna varandra” säger Jossan stenhårt ”inga men om det”
Jag suckar och ser upp på det höga pariserhjulet… jag sparkar på lite småsten vid mina fötter och ser sen tillbaka på tjejerna. Jag vill verkligen INTE åka. Sist jag någonsin var så högt upp var på Gröna Lund för några år sedan då jag åkte frittfall. Jag blev så rädd att jag spydde. Men kan jag göra dom så besvikna? De vill verkligen åka, och jag har faktiskt lovat mig själv att inte vara en party-pooper. Jag suckar ännu en gång.
”Okej då.”
De jublar och kramar om mig innan de börjar dra mig mot… min död.

Ni vet den där nervösa känslan? Den känslan man får innan man ska läsa upp ett tal i skolan, eller när man ska träffa en kille man gillar ensam? Den känslan har jag just nu. I kön till London Eye. Det är rätt mycket folk omkring och jag känner mig svimfärdig när det snart var vår tur. Jag förstår fortfarande inte vad vi ska göra där uppe, utsikten är väl fin härifrån med? Måste man UPP för att inse det? När kön går framåt ett steg tvekar jag lite innan jag går fram, jag kan fortfarande dra mig ur. Visst, i så fall har jag slösat nästan 200 kronor, men jag kan fanimej ta det. Men då ser jag såklart mina vänner igen, deras skratt och små excitement-skutt. Fuck. Jag kan inte dra mig ur. Plötsligt tar jag de sista stegen in i glas-vagnen. Man kan välja mellan att stå och titta ut eller sätta sig på en liten bänk i mitten av rummet, jag springer genast fram dit och sätter mig ner. Det är nära att jag sätter mig i samma ställning man ska sitta i om ett flygplan störtar, men höga klamp och mansröster får mig att titta upp. Vi har inte börjat åka än och en större grupp av människor är på väg in, vissa av dem bär på stora filmkameror och mickar. Åh nej, säg inte att de ska spela in någon sorts reklam för London Eye, hur härligt det är att åka och se den underbara utsikten. Så ser man mig ligga och spy i ett hörn. Jag petar till Saga i sidan och viskar.
”Vilka är de där?”
”Jag vet inte” säger hon ”de har inget tv-märke på mickarna så jag har faktiskt ingen aning”.
Plötsligt går en man upp till Josefin som står närmast utgången och pratar lågt med henne, jag kan inte höra vad de säger men hon skakar på huvudet och ler svagt. När mannen efter någon minut backar och går tillbaka ut ur vagnen går hon fram till oss.
”Det ska tydligen vara någon inspelning med ett band här!”
Jag tittar ut genom dörröppningen och sen tillbaka till henne ”Vadå måste vi gå eller?”
”Nej de sa att vi kunde stanna, bara vi inte skriker, men jag sa att vi inte ens kände till dom och han sa att det inte var några problem då.”

”Vadårå?” säger Rebecca från andra sidan mig ”vilka är det då?”
”Vad sa han nu då” sa Josefin och kliar sig på armen och tittar ut genom dörren i någon sekund sen tillbaka ”Jo! One Direction tror jag han sa”
”Aldrig hört talas om” säger Saga och faller ner på bänken bredvid mig ”vad synd”
Jag tittar på Rebecca och ser att hennes ögon är helt uppspärrade som att hon nyss sett ett spöke.
”Men vad är det?” frågar jag ”vet du vilka det är eller?”
Dum fråga egentligen, såklart hon gör. Hon säger ingenting utan tar istället upp sin mobil ur fickan och låser upp den, sedan visar hon den för oss. ”Jag älskar dem” säger hon lågt. När jag ser bakgrundsbilden minns jag, det är killarna jag tittade på imorse! 
”Men hjälp de är ju snygga!” skriker Saga ut
”Men shhh!” viskar Rebecca.
”Spela roll de fattar ju inte vad vi säger!” gapar hon ut.
”Fast hon har rätt” säger Josefin och tittar närmare på fotot ”vi kan bli utslängda, och det vill jag inte… jag vill få chansen att träffa dessa snyggingar” hon skrattar lätt, Rebecca med.
Plötsligt hör vi skrik utanför på gatan, tydliga tjejskrik.
”Är de så kända?” frågar jag och tittar oroligt ut mot gatan, jag ser ingenting än, men man kan verkligen höra det.
”Det går uppåt för dom” säger Rebecca och ler ”De var med på X-Factor, sen dess har de bara blivit större och större”
Skriken blir högre och högre, och en kille i svarta kläder ställer sig precis vid dörren och pratade i en walkie-talkie. De måste vara på väg in.
”Men gud bete er normalt då!” Säger Saga och reser sig upp och springer fram till fönstret, bortvänd mot dörren. Jo.. normalt.
Vi kan höra stegen, och innan jag hinner reagera, står fem skrattande killar i vagnen med oss och vinkar ut mot fansen.
”Love you!” ropar den kortaste och blonda ut mot folkhavet utanför. De verkar inte ha märkt oss tjejer än utan pratar bara kort med varandra samtidigt som dörren stängs, sedan kommer mannen som pratat med Josefin upp till dem och pekar mot oss och säger några saker som är för låga för mig att tyda. Killarna tittar mot oss och ler, sedan nickar de mot mannen och tar självsäkra steg mot oss tjejer som förmodligen håller på att kissa på sig allihopa.
”Hello girls” säger en med stor brun jacka, röda byxor och en blå-vit randig tröja på sig och ler stort.
Vi vinkar nervöst tillbaka och får ut ett svagt Hello, förutom Saga då, som går rätt upp till honom och räcker ut handen, orädd som hon är.
”I’m Saga, and you are?”
Jag vill sjunka genom jorden, hon är verkligen pinsamt modig.
Han skrattar lågt och tar hennes hand ”I’m Louis”
”Where are you from, with a name like that?” säger den blonda med rosa tröja och ler, Saga skiner upp och svarar glatt.  
”We’re from Sweden”
Killarna ooh-ar lite
”We’ve been there a couple of times” säger en kille med skjorta.
”We love Sweden” säger sedan den mörkare av dem och ler charmigt mot Saga ”I’m Zayn”
Samtidigt som den blonda och skjortkillen ursäktar sig och presenterar sig som Niall och Liam ser jag runt på hela gruppen, den ända som inte har sagt något står en bit bort med huvudet nertryckt i sin mobil. Han har stort lockigt hår och en mörkblå t-shirt på sig. Trevlig snubbe. Jag får plötsligt en hand i ansiktet och ser förvånat upp på den brunögde, brunhårige killen men skjorta som kallade sig..?
”Liam” säger han plötsligt, juste, så var det ja. Jag tar hans hand och ler vänligt.
”I’m Tessa” säger jag och försöker prata normalt fast jag känner mig svimfärdig.
Då tittar plötsligt killen med lockigt hår upp from mobilen och tittar på mig, jag ser hur hans blick glider över hela mig, och sedan möter min blick. Då ler han på ett sätt jag inte riktigt kan tyda, efter det tittar han ner i mobilen igen. Konstigt. Ska han inte ens presentera sig? Då säger han som kallade sig Louis plötsligt, som om han hade läst mina tankar.
”And mister unsocial over there is Harry” och pekar mot honom. Då kollar krullitotten, eller ja, Harry, upp igen och vinkar runt till alla.
”Hello” ler han stort. Vi vinkar tillbaka.
Under tiden vi pratar med killarna innan inspelningen glider min blick ibland över till Harry, som är så otroligt inne i sin mobil att det är sjukt. Jag undrar vad han gör, twittrar kanske? Eller smsar? Med vem i så fall?
Varför bryr jag mig ens? Vad gör mig så intresserad av honom. Varje gång jag ser över till honom och tänker samma saker, skakar jag irriterat av mig det och försöker fokusera på de andra. Men det är verkligen något med honom jag inte kan släppa. 

Efter några minuter med small-talk ställer mannen som verkar ”bestämma” över hela den här grejen sig upp och går fram till oss. Han tittar igenom några papper dock, och vi fortsätter prata.
”So you really have no idea at all who we are?” säger Liam med sin söta brittiska accent och ler.
”No, for real I have never heard of you before” säger Jossan och försöker hålla sig för skratt. "Sorry"
”That makes me feel awful!” skrattar han ut ”it would make me feel better if you at least had heard of us and just didn't like our music.”
"How would that make you feel better!?" 
”Rebecca has heard of you though” säger jag flinandes ”just check her phone-background”
Jag ser hur Becca blir röd i hela ansiktet, men ingen av oss hinner säga något. För plötsligt ser mannen upp från sina papper och harklar sig.
”Okey, playtime’s over”
Alla tittar upp mot honom och nickar. Jaha okej, va sådär. Vi hade ju kul!
Vi tjejer får flytta oss från fönsterna och stå bakom kamerorna när killarna gör tvärt om och ställer sig framför dem. Harry har äntligen lagt ifrån sig mobilen och ställer sig nu med händerna i fickorna framför kamerorna och ler mot dem. De får sedan några korta instruktioner innan de ropar action.
”Hi!” ropar Louis glatt ”I’m Louis”
Och de andra fortsätter efter honom.
”I’m Liam”
”I’m Zayn”
”I’m Niall”
”and i’m Harry” säger han med ett stort leende ”and we’re” sedan fortsätter alla i kör ”One Direction”.
Saga skrattar lågt och ger mig en blick. 
”Undra hur länge de övade in det där”
Jag skrattar också lite.
"Eller hur... perfektion, måste vara så svårt"
Saga får kämpa för att inte skratta rakt ut och håller en hand för munnen.
Ledar-mannen skakar sakta på huvudet efter att de hade spelat upp det för honom.
”You said it a bit to fast, let’s do it one more time shall we”
Killarna gör sig redo igen, sen ropar de ut action.
”Hi! I’m Lo-” plötsligt hör vi en stor smäll och vagnen stannar häftigt. Vad nu!? Jag känner hur paniken smått börjar bubbla i mig. Vi. Är. Fast. Här. Uppe.
"Everybody alright?" ropar någon. Andra svarar, men jag kan bara nicka. Jag känner hur tårarna börjar välla upp i ögonen samtidigt som alla frågar vad som händer och försöker få kontakt med de där nere. Vi. Kommer. Dö. Här. Uppe!! Efter någon minut hör vi hur det prasslar i högtalarna från väggarna. De ursäktar och säger något om något fel (såklart) som de försöker fixa så snabbt de kan. Det hjälper inte om hon säger så!!! Vi är fast här uppe, flera meter upp i luften! Om de inte får igång den kommer vi dö här uppe!! 
Harry stönar högt.
”Fuck this”
Louis skrattar och kramar om honom ”Cheer up, mate!”
Harry ser allvarligt på Louis ”I already hate this..”
Då kommer Zayn plötsligt upp på Harrys vänstra sida
”We’ll be fine Hazza, don’t worry”
Vad snackar de om egentligen? Hazza? Va?

Som sagt förut! Kommentarer är uppskattade, vill jättegärna veta vad ni tycker! ♥