Jag sätter på mig strumpor och slänger på mig en kofta över myströjan jag har på mig, jag tvekar en sekund och funderar på att byta. Han kommer definitivt nämna den, men jag beslutar mig för att jag inte har tid och smyger tyst ut i korridoren efter en nervös vinkning till tjejerna som önskar mig lycka till. Jag ser mig om innan jag springer vidare mot hissarna, jag är nästan framme när jag hör röster närma sig. Jag stannar upp med armarna stelt ut mot sidorna och lyssnar.

”Nej, jag säger dig, Hyde Park är en mycket bättre picknick-plats!”
Det är Eva som pratar, helvete! Jag ser mig panikslaget runt efter en plats att gömma mig, jag kan inte springa tillbaka mot mitt rum, det är alldeles för långt. Desperat letar jag efter en låda eller städvagn som alla i filmer gömmer sig i, men skithotellet har ju såklart inga. Jag ser en dörr längre fram i korridoren där det står ”Staff Only”, men det betyder att jag måste chansa och springa mot Eva och Johan. Jag biter mig i läppen och springer tassande fram till dörren med bultande hjärta, jag drar i handtaget och till min lättnad är den olåst. Jag glider in och stänger dörren precis innan jag hör fotstegen och rösterna komma runt hörnet. Jag blundar, håller andan och ber till gud att de inte såg eller hörde dörren stängas. Efter någon halv minut hör jag dörrar öppnas och stängas. Jag vågar inte öppna min på direkten, men till slut öppnar försiktigt dörren och kikar ut. Hjälp, det där var för nära. Eva sa att om regler bryts, drabbar det alla. Och utegångsförbud efter klockan nio var en av de hårdaste reglerna.

Jag tassar vidare mot hissen och suckar när jag inser att hissen går direkt ner till lobbyn, jag tror att personalen där nere skulle inse att jag var en av ”deras” ungdomar om jag kommer nertassades med panikslagen blick och myskläder. Jag kan inte riskera att bli stoppad. Jag måste ta någon annan väg. Jag ser mig omkring efter några trappor och ler när jag ser skylten. Jag går ner för tre trappor, men inser att dörren där går direkt ner till lobbyn den med. Så jag springer upp en av trapporna igen och går snabbt igenom korridoren, finns det någon utväg? Verkar inte som det. Jag fångar upp ett fönster med blicken och stannar till, jag måste berätta att jag inte kan komma ut. Jag går fram till fönstret och fingrar på haspen, går det ens att öppna? Jag drar hårdare och lyckas få upp det, jag trycker upp fönstret och tittar ut.
”Harry, are you still there?” viskar jag ut i mörkret.
Jag får inget svar, har han gått? Han kanske tyckte det tog för lång tid och gav upp. Så fort jag tänker det prasslar det i busken bredvid.
”I thought you were comin’ out?” Jag kan ser hans ansikte rätt klart nu, och han ger mig en förvånad blick.
”I tried, there’s no way out without getting caught”
”Yeah there is” säger han simpelt och går närmare fönstret.
”How?”
”Jump” säger han och flinar stort.
Jag ser på honom som om han vore galen
”You’re kidding me right?”
”No!” skrattar han ”I’ll catch you I promise”
”No way, i’m not jumping”
”Come on, don’t be such a pussy” han flinar ännu större.
”No!” stönar jag ”I might kill myself”
”I won’t let you die, I swear” skrattar han och sträcker upp armarna mot mig. Jag ser mig om för att se så ingen står i korridoren och ser mig, sedan vänder jag mig om och suckar.
”You better be worth it” mumlar jag och tar tag i fönsterkarmen.
”Oh, trust me, I am” hör jag Harry säga lågt där nerifrån. Jag ser ner på honom och gör en min. Till slut sitter jag på huk mitt i fönstret och ser oroligt ner på Harry. Han står fortfarande med armarna utsträckta, nu vinkar han mig till sig med händerna.

”Alright” jag tar ett djupt andetag. "Fuck it" Sedan hoppar jag.

Bilden av att han fångar mig lätt under armarna och försiktigt sätter ner mig på marken hände väl inte precis... Han fångar mig, men istället snubblar han till så vi ramlar ner i gräset med en stor duns. Jag hör mig själv skrika till av smärta. Det där gick ju inte som planerat... Vi stönar och rör oss stelt efter några sekunder.
”Ouch” säger jag och sätter mig långsamt upp. Jag kollar med mig själv i fall något är brutet, och när jag inser att jag är okej går mitt humör från orolig till arg på mindre än en sekund. Jag slår den fortfarande liggandes Harry hårt på magen och han stönar till.
”You shithead! You said you’d catch me!”
Han skrattar högt ”I did! Kind of.”
Jag fnyser och borstar av den jord som fastnat på mina kläder från fallet, Harry sätter sig plötsligt upp och ser ledsamt på mig.
”I’m sorry, you’re okey right?”
Jag ler. Gulligt att han bryr sig, även om han är en klantig liten tönt, haha.
”I’m fine, thanks”
Han reser sig upp och sträcker ut en hand mot mig, jag tar den och han hjälper mig upp.
"Nice shirt by the way" flinar han och jag himlar med ögonen.
"Thanks..."
Han borstar också bort lite jord från ryggen och tittar sedan lugnt på mig.
”So” börjar jag med och ler mot honom ”why are you really here?”
Han rycker på axlarna och ser sig omkring.
”I couldn’t sleep” han nickar mot gatan som en hint för mig att vi ska gå lite och jag skakar på huvudet.
"I can't leave" 
"I'm not kidnapping you don't worry, let's just walk up and down the street or something." 
Jag suckar och följer efter honom. 
"So you came here cause you couldn't sleep?" frågar jag och ger honom en dryg blick. Han ler lite.
”I just wanted to see you that’s all”
Jag nickar och ser ner på mina skor samtidigt som vi går för att inte avslöja mitt leende. Han skrattar till.
”You know, now days it’s kinda weird for me to meet girls that’s never heard of me”
han ser på mig ”at least in London”
Jag ser tillbaka på honom och ler.
”Well... I’m not from here, so it's not that weird.”
”Yeah, but, you know what I mean...”
Jag nickar och försöker se förstående ut.
”But I don’t think that me knowing about you would’ve made any difference to be honest” jag stoppar händerna i fickorna på min kofta och drar den hårdare om mig. ”I see people for what they are, not what they do. And from what I can tell you're an annoying idiot.”
Han skrattar till och skakar på huvudet, men svarar inte. Istället fortsätter han bara gå sakta bredvid mig. Jag studerar honom upp och ner under tystnaden. Han har på sig en svart jacka, svarta byxor och en beige scarf runt halsen. Han ler när han märker att jag spanar in honom och jag ser bort.
”Are you tired?”
”Not anymore...” svarar jag och flinar lite "I think my body's still in shock from that fall"
Han skrattar.
”Wanna come over to our place?”
Vänta lite, bjöd han precis hem mig, till sig?
”Our place?” upprepar jag undrande ”like you and your family?”
Lite väl tidigt för det... Han flinar och skakar på huvudet.
”No no, me and the lads” han ler och biter sig sen i läppen ”my family still lives in Holmes Chapel, where I grew up.”
Jag nickar lugnt och fortsätter gå ”do you see them often?”
Han ser ner på sina skor och ser lite ledsen ut ”No, not really. I went from seeing them every day to a couple of times a month if i’m lucky.”
”Do you miss them a lot?” dum fråga egentligen.
”Yeah” säger han och ler ”of course I do, wouldn’t you?”
Jag rycker på axlarna och flinar lite. 
”At the moment I’m just happy to get away.”

Han ser fundersamt på mig, och jag fortsätter snabbt för att förklara mig. 

"Don't get me wrong! I love my family very much. It's just... They can be very consuming at times, in many different ways. I just need to breathe a bit."
”I get it" säger han och ler "but I promise you, the day you go home you’ll be so homesick and can't wait to see them.”
”We’ll see about that” skrattar jag.

"You should've seen me the first time I got home. I was so happy."

Jag nickar och ler, och det blir tyst en stund. Sedan harklar han sig. 
"So... Do you wanna come over to our place or not?" 
"I told you" säger jag leendes "I can't leave, I should't even be out here"

"Aww c'mon" säger han och ler med sina fina vita tänder. Något i mig vill verkligen följa med. "I won't tell."
Jag biter mig i läppen och ser tillbaka mot hotellet. Jag klagade förut över att han inte frågade om mitt nummer själv. Nu står han här, utanför mitt hotell och frågar om jag vill följa med honom hem. Vad vill jag egentligen? Jag ser tillbaka på honom, och han ler fortfarande och ser frågande på mig. Jag tar ett djupt andetag. 
"Fine."
"Really?" säger han med ett skratt "well that was easy!"
”Shut up..." säger jag generat och ser på honom "do you live far from here or what?”
”Nah, like five minutes by car, let’s grab a cab.”

Runt tio minuter senare står vi där, utanför ett enormt hus. Kan man ens kalla det hus? Ser mer ut som ett slott om ni frågar mig. Harry skrattar åt min reaktion.
”Don’t look like that! It’s not all mine.”
”Still” säger jag samtidigt som han leder mig mot porten ”it’s huge!”
När vi kommer in till hans lägenhet förklarar han för mig
”We all have our own apartments, except me and Louis, we share” säger han glatt och sparkar av sig skorna ”but he’s with Eleanor tonight so he probably wont get home” fortsätter han och flinar stort innan han försvinner runt hörnet. Jag ler lite och går långsamt in i lägenheten. Den var stor, no doubt about that.
"Who's Eleanor?" frågar jag sen när han kommer tillbaka.
"His future girlfriend" säger han leendes och nickar med mig ännu längre in i lägenheten, och till slut når vi ett kök. "She's a bit slow and holds back but I'm sure they'll get together sometime soon. He's a fighter." 
Jag nickar och ser runt i köket. Det är stort och fint. Hjälp. 
”What do you want to drink?" frågar han sen "water, milk, juice.. beer?”
”Uhmm” tänker jag och sätter mig på en utav bar-stolarna som stod vid öppningen till köket där Harry var.
”Juice please.”
”One juice comin’ up!” säger han med överdrivet mörk röst som får mig att skratta innan han öppnar kylskåpet och tar ut ett juicepaket och häller upp i ett glas till mig.
”Thanks” säger jag och och snurrar lite på stolen samtidigt som jag dricker, plötsligt känner jag hur han hjälper till att snurra och jag hoppar lätt till.
”So what do you wanna do?” säger han och fortsätter snurra mig, jag tänker efter.
”I don’t know, what is there to do in here?”
Mellan snurrarna ser jag hur han ser runt omkring sig för att hitta på något att göra.
”Do you play X-box?” han stannar mig.
”Noup” säger jag och ler ”but you can teach me.”

Vi hade jätteroligt den natten, satt flera timmar framför tv:n och spelade spel och pratade, det roligaste enligt mig var något boxnings-spel som Harry var urusel på, det var så roligt att se hans sura min varje gång han förlorade. Jag fick veta mycket om honom också. Om hans uppväxt och släkt. Om X Factor. Om killarna. Han har ett riktigt intressant liv. Vi fotade mycket också, tog bilder på varandra där vi gör roliga miner och ser fula ut. Dock fick jag en gullig på honom när han sitter i soffan och ler, den la jag upp på instagram. Det sista jag minns är Harrys händer på mina ben när jag ligger med dom korsade över honom, sedan somnar jag.

---

Kommenteraaaa ♥ xx