Vi vilar på hotellrummet i kanske tjugo minuter innan Eva kommer och knackar på dörren och berättar att vi ska ses i receptionen. Jag tror att alla tänkte ”äntligen händer det något” för vi nästan sprang ner för trappan, eller så kanske vi bara hade bråttom med att komma ut från det stinkande hotellrummet. När vi kommer ut genom dörrarna blir Eva genast nervös igen, viftandes med armarna skriker hon att ingen får springa iväg eftersom att vi ska vänta på ännu en buss.
”Jag klarar inte av att vänta mer! Jag vill se saker” Skriker Adam till och sparkar till en minimal sten på trottoaren.
”Jag eller hur, varför kan vi inte bara ta thä söbway!?” Tjatar Jocke nerifrån trottoaren. Då börjar några runt omkring skratta lätt, engelska har aldrig varit hans starkaste ämne.
Eva suckar,
”Nej jag skulle aldrig utsätta mig själv för det, 25 ungdomar på en tunnelbana funkar helt enkelt inte”
Det Jocke sa får mig också att komma ihåg lärarnas regler,
”Men just det, Eva, sa ni inte att vi skulle försöka prata engelska så mycket som möjligt?” frågar jag och flinar. Eva stannar upp och suckar sedan irriterat
”Jag kan inte hålla koll på allt samtidigt!” Vi andra bara skrattar.
”Take it easy ma’m, we’ll try” Säger Jossan och klappar Eva lätt på axeln så hon ler.
Engelska är ett roligt ämne, dock inget jag är världsbäst på. Men jag hade oftast kul på engelska lektionerna och känner att jag skulle kunna klara av att ha konversationer med engelsk-talade människor i alla fall, annars skulle jag aldrig vågat åka med på den här resan.

På bussresan satt vi och pratade engelska med varandra hela vägen, det är riktigt kul när man kommer in i det också. Vi åkte än en gång förbi massor av olika affärer och gator som jag så gärna skulle vilja utforska. Jag har aldrig varit utomlands utan föräldrar och vet att jag skulle kunna gå in i så många fler affärer jag vill eftersom att jag slipper mammas ”inrednings & pryl – affärer” nu när de inte är med. Jag sitter och ler lite för mig själv över tanken att jag är här utan föräldrar… visst, lärare är med, men de kan inte vara med hela tiden.
”Då är vi framme!” ropar plötsligt Eva ut och ställer sig upp i gången, bussen rör sig fortfarande när hon fortsätter. ”Nu vill jag att ni håller er lugna, och inom det området jag vill!” säger hon och ser ut på oss med en hård blick ”om regler bryts av någon, går det ut över hela klassen, om ni bryter regler” upprepar hon ”får ni inte gå omkring själva något mer. Förstått?” Alla nickar och mumlar ett svagt ja. ”Vi befinner oss nu vid Piccadilly Circus och Oxford Street, ni får gå upp för gatan, men inte längre, jag vill att vi möts exakt här utanför” hon pekar ut mot en staty som står mitt runt folket som svärmas runt den ”om två timmar! Hör ni mig nu? Två timmar!”
”Vi hör, chilla” mumlar Jocke uttråkat från en av de bakre platserna. Precis som engelska, har han aldrig riktigt gått ihop med regler heller. Han har gått i min klass ända sedan ettan, och en gång när vi skulle på utflykt strutta han iväg ensam och dök inte upp på tre timmar. Har aldrig sett så stressade vuxna i hela mitt liv, det blev värsta grejen också, polisen kom och allt. Sedan kom han ju tillbaka, med ett flin på ansiktet och brydde sig inte ett skit.
”Dåså” säger Eva och går fram till dörrarna på bussen och nickar till chauffören, dörrarna öppnas och alla går lugnt ut efter varandra. Dock försvinner alla snabbt åt olika håll och kanter så fort de kommit ut. Jag stannar såklart med Jossan, Saga och Rebecca.
”Vart ska vi gå då?” säger Rebecca och ser sig omkring
”Jag vet inte” säger jag ”sugna på sightseeing eller shopping?”
”Jag vill kolla in affärer” säger Saga, jag nickar
”vi kan ju åka till allt det där andra imorgon, eller hur?” säger jag
”Jag skulle vilja gå närmare Big Ben idag..” säger Jossan och suckar ”men vi får ju inte gå längre än upp och ner för gatan....”
”Dåså” säger Rebecca ”Shopping!!” vi börjar gå uppåt mot Oxford Street och jag ser mig omkring. Klockan fem hemma i Stockholm brukar alla vara på väg hem för att göra middag, men här… allt är så fullt av liv! Människor som sitter vid caféer och uteserveringar, hundra olika bussar och bilar, och vi ska inte ens snacka om antalet människor med shopping-kassar. Vi går förbi en mimare också, blev jätteglad eftersom att jag aldrig sett en förut. Vi går in i många affärer och jag testar många kläder, jag brukar inte vara så shoppingintresserad eftersom att jag nästan aldrig har pengar. Men nu när jag sparat inför klassresan i över ett år, har jag mer än någonsin och det får mig konstigt nog på världens shoppinghumör.
”Det där var fint på dig!” ropar Rebecca högt och glatt, jag ser henne inte först men plötsligt ser jag henne, liggandes där på golvet med huvudet instucket under dörren.
”Gud va du skräms, kom in istället!”
”Bra idé” flinar hon och hon försvinner för en sekund innan hon rusar in i rummet. ”Men faktiskt, du borde köpa det” säger hon och pekar ner på min outfit. Testar ett par ljusa jeansshorts med spets på sidorna och ett vanligt vitt linne, till det hade Saga, fashionistan av oss, hämtat en axelväska som såg lite ut som en kontors-väska, fast ändå inte, hade bara mina vanliga vita converse till.
”Passar det verkligen mig då?” säger jag och snurrar lite i spegeln. Har hundratals shorts hemma, men inga som dessa. Men har precis tycka om spets på jeans och något annorlunda och "flickigt" kanske skulle vara bra att köpa.
”Ja!” ropar hon och öppnar sedan dörren och ropar in tjejerna. Efter några sekunder står vi där inne och trängs.
”Det är jättefint på dig” säger Josefin
”speciellt till ditt blonda hår” instämmer Saga
Jag ler mot mina vänner, de är alltid så snälla och får mig att må bra när jag är osäker.
”Okej” säger och jag och tittar på mig själv i spegeln igen, sedan ler jag stort ”jag köper det”.

Efter en och en halv timmes shopping börjar vi långsamt dra oss tillbaka till stället vi skulle mötas på. Jag är glad och 700 spänn fattigare. Det tar ett tag innan alla andra kommer, till och med Eva är fem minuter sen, men hon bara kunde inte lämna något tråkigt museum... När hela klassen kommit och Eva har räknat alla huvuden drar vi oss mot en resturang bara några minuter ifrån, där äter jag världens godaste pizza och har jättekul innan vi drar oss tillbaka till hotellet. Jag erkänner, London är kul.