England. Jag är på väg… till England. Jag kan inte fatta det. När vår lärare berättade om vår tänkbara klassresa hade jag inte alls föreställt mig… England. Jag förstår inte ens hur det gick till, jag föreslog Hawaii. Hur kan man säga nej till HAWAII!? För sig var det en aning dyrare att åka dit, men jag slår vad om att vi hade kunnat klara det. Men nej, nej, vi ska till regniga England istället. Läste på internet att det regnar tvåhundra dagar om året där. Det spelar ingen roll om det är sommar, vi kommer drunkna!

”Tessa, måste du sitta där och drömma!? Prata med oss!” Gnällde Saga från andra sidan gången. Jag tittade upp med ett ryck och suckade sedan.
”Visst” Jag tittade ut en sista gång genom fönstret och vände mig sedan till mina klasskamrater, som även är mina bästa vänner.
”Du får rycka upp dig nu” Säger Saga igen och ler retsamt
”Vi vet att det inte är Hawaii” säger Josefin som sitter bredvid mig ”men det är något”
”Jag veeet” säger jag för ungefär hundrade gången ”är bara besviken, det finns inget i England” Jag ser runt på tjejerna som sitter runt om mig, alla gapar åt vad jag sagt.
”VA?” Säger Rebecca som sitter bredvid Josefin, som instämmer.
”Du skämtar?” säger hon ”bor du under en sten eller? Big Ben, Madame Tussauds, Oxford Street!?” Hon går nästan upp i falsett när hon säger det sista och får mig att skratta.
”So what, det finns mycket intressant att se på Hawaii med, något som kallas sol till exempel.”
Alla suckar i kör
”Du är omöjlig”
Jag ler bara retsamt mot dem och tittar sedan ut genom fönstret, moln så långt ögat kan nå. Kommer jag ens gilla den här resan? Tänker jag för mig själv och blundar.

Två timmar senare står vi här, hela klassen på parkeringen utanför Heathrow flygplats och väntar på någon buss som ska ta oss till hotellet. Såklart är skit-bussen försenad. Och såklart är det molnigt och hur jävla kallt som helst. Inbillade jag mig att det är i mitten av juni innan eller? Här känns det som April. Jag går fram till vår lärare Eva och ser irriterat på henne
”Skulle inte bussen vara här när vi kom, för tjugo minuter sen?”
Hon suckar och ser ner på klockan, sedan mumlar hon:
”Ojdå… tjugo minuter, redan? Minsann…” Hon vänder sig mot gruppen och viftar med armarna, ”barn! BARN, jag går in och kollar vid disken, men stanna här, och var lugna!”
Jag suckar och ler samtidigt. Jag tycker faktiskt lite synd om Eva, hon ska vara ensam med 25 stycken sjuttonåringar tills imorgon då Johan kommer. Alltså har hon i uppdrag att ta oss härifrån, till hotellet, få alla till rummen, ta oss ut för att se lite av London förmodligen, sen få alla helskinnade tillbaka till hotellet och skaffa middag, sen till sist få oss i säng. Herregud säger jag bara. Dessutom är hon en av de mest virriga och nervösa människorna jag stött på i hela mitt liv.
”Jag fryser ihjäääl” gnyr Josefin och kramar om mig.
”Nu skulle det sitta fint med Hawaii va?” Säger jag och försöker hålla mig för skratt. Men Josefin tyckte tydligen inte det var roligt alls, för hon slår bara lätt till mig på armen och går iväg till Saga istället.
Just som Eva kommer ut genom dörrarna ser vi bussen komma mot oss, alla gör ett litet glädjeskrik och tar upp sina väskor och börjar gå närmare trottoaren redan innan bussen stannat.
”Fan va jag fryser” skriker Jocke när han gett sin väska till chauffören och är på väg in i bussen. Många håller med och springer på så fort de kan. Det är en stor buss vi får, inte en sådan där typisk ”England-buss” jag hoppats på, utan en helt vanlig, tråkig buss som jag haft på de andra klassresorna i mitt liv. Men förhoppningsvis kommer vi få åka en sådan senare, hoppas jag på i alla fall. Och okej, jag kan faktiskt erkänna att bussresan var ganska häftigt, vi åkte igenom centrala London och såg stora byggnader, gator och affärer. När jag ser allt utanför blir jag bara mer och mer sugen på att få gå runt själv och utforska staden.  
När vi kommer ut utanför hotellet blir jag också förvånad.
”Hur fan hade vi råd med det här?” gapar jag och pekar upp mot den stora, vackra byggnaden. ”Det är ju otroligt”
Jag hör Eva skratta lätt och går sedan upp till mig och suckar
”Ja om ändå… skulle vara en dröm att bo där”
”Vadå vad menar du?” Säger jag förvirrat
”Men lilla vän, det är inte vårat hotell” sedan pekade hon mot andra sidan gatan ”det där, är vårat hotell”
Jag vänder mig försiktigt om och ser till min fasa, den totala motsatsen till hotellet jag tittat på nyss. Man kan kalla det ruckel. Takrännorna var lösa och hängande, H:et på Hotel hade lossnat. Så nu bor vi tydligen på Ascot Hyde Park Otel. Great…
”Ska vi… bo” jag gör en grimas ”där?”
Eva tittar bekymrat ner i sin lilla resetidning hon hade med sig.
”Tja det ser ju lite… annorlunda ut på bilderna” hon tittar upp på hotellet, sen ner i tidningen igen, sedan suckar hon ”men vi får helt enkelt göra det bästa av situationen!”
Alla i klassen tar upp sina väskor och går mot hotellet. Glöm det jag sa om att London kanske i alla fall skulle bli spännande. Det kommer vara skit om det fortsätter såhär.

Efter incheckningen på hotellet, i den äckligaste receptionen jag någonsin varit i, blev alla indelade i mindre grupper för att dela rum, och eftersom att vi hade tjatat lite på Eva tidigare, hade hon sett till så att jag, Saga, Rebecca och Josefin fick dela rum. Så fort jag kom in genom dörren till vårat rum slogs jag av en stank värre än… tja allt!
”Fy fan!” Skriker Josefin och springer fram till fönstret och försöker desperat få upp det, jag är strax efter.
”Skynda, håller på att bli förgiftad!” Ropar Rebecca och slänger upp väskan på sängen.
”Men det går ju inte” säger jag och försöker ännu en gång få upp haspen, den här gången lyckas jag. Vi slänger alla ut huvudena genom fönstret och suckar nöjt.
”Har städpersonalen aldrig hört talas om vädring eller?” säger Rebecca och skrattar
”Tydligen inte” säger Josefin och går in igen ”det här stället borde ha stängts ner för länge sen” hon sätter sig på en av sängarna och suckar.
Jag hoppar också iväg från fönstret och ställer mig i mitten av rummet, det finns två enkelsängar och en våningssäng.
”Så vilka vill ha enk-” börjar jag, men avbryts av att Saga och Josefin slänger sig på enkelsängarna
”MIN!” skriker båda i kör. Jag inser då att jag också vill sova nära marken, och sneglar snabbt på våningssängen och sedan på Rebecca, jag ser direkt på henne att hon tänker samma sak. Jag slänger mig mot sängen, men Rebecca som stod närmare hinner före, och jag skriker till och stampar ilsket i marken.
”Fan! Jag vill inte sova där uppe!” jag tittar upp mot sängen nära taket, det kan finnas vad som helst där uppe. En död fågel kanske.
”Inte vi heller” säger de andra ”sorry”.
Jag suckar och hämtar min väska från dörröppningen ”jag hatar er” säger jag slänger sedan upp väskan på sängen.