Previous: ”Harry! Someone’s calling you” ropar jag men är för lat för att röra mig.
”Just let it ring, it’s probably mum anyway, I’ll call her when I get out!” ropar han tillbaka. Jag fortsätter kolla in twitter och tänker inte mer på det. Men när den vibrerar för tredje gången blir jag lite orolig och hoppar upp ur sängen för att kolla, jag menar tänk om det har hänt henne något. Två missade samtal och ett sms. Men.. det är inte Anne. Det står varken hennes namn eller ’mum’. Det står Caroline. Jag tycker upp smset.

I’m pregnant.

---

Jag stirrar på smset i vad som känns som timmar, jag kan knappt andas eller höra någonting. Det är som att en stor bomb har släppts, och jag känner hur livet sugs ur mig. Caroline är gravid. Hon kontaktar Harry… eftersom att hon är gravid. Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag lägger ner mobilen på golvet igen och backar långsamt tillbaka till sängen och sätter mig. Han måste ha legat med henne, annars skulle hon inte skriva till honom. Jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Harry och Caroline. Jag ser mig förtvivlat runt om i rummet, vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Vad kommer Harry säga. När jag hör badrumsdörren öppnas minuter senare kan jag inte göra annat än att stirra rakt ut på väggen framför mig.
”Your turn baby” säger han när han kommer ingåendes i rummet med en handuk i handen. Han torkar sig i håret innan han ser på mig igen och stannar upp. Hans ansikte går från glatt till oroligt ”Babe? It’s your turn?”
Jag ser långsamt på honom och kämpar med att inte börja gråta. Han rynkar på pannan och tar några steg mot mig.
”Something wrong?”
Jag biter mig i läppen och tittar mot hans mobil igen.
”Caroline called”
Han ser förvånat på mig och sedan på mobilen, han står stilla en stund men sedan rusar han fram och tar upp den. Jag ser hur han går igenom mobilen. Hans ögon ser allvarliga ut när de glider över skärmen, jag fortsätter se på honom tills han tillslut ser upp på mig med.
”I’m not the father” säger han och ser desperat på mig.
”How do you know that?”
Han skrattar nästan när jag säger så. Sedan blir han seriös igen.
”She’s a total slut, she sleeps with everybody that’s why!”
Jag reser mig upp.
”Did you sleep with her?” Jag håller mig fortfarande för gråt och han bara står där. Han säger ingenting men jag ser att han har det. ”Why else would she tell you?”
”I…” han försöker säga något men inget kommer ut ”I...” försöker han igen.
Han suckar och hans armar faller till sidorna. ”I slept with her that day you saw us”
Mina ögon är fyllda med tårar. Jag visste det, jag fan visste det!
”Then you fucking could be the father…” säger jag ilsket och ser på honom. Han bara står där och verkar inte riktigt veta vad han ska säga. ”You didn’t tell me you slept with her”
Harry ser ledsamt på mig.
”I know…”
”You told me to trust you!” säger jag och känner hur tårarna börjar rinna. Harry ser förtvivlat på mig och sedan ner i marken.
”I know”
”And I did…” säger jag och torkar tårarna. Han ser snabbt upp igen och börjar gå mot mig.
”It didn’t mean anything I promise, it just happened!” han tar tag i mig men jag rycker mig loss.
”So? You still slept with her!?”
Jag blir äcklad när jag tänker på dem. Han kysste mig dagen efter han låg med Caroline. Dagen efter. Han bad mig att lita på honom, att inget var på gång mellan dem. Han ljög för mig. Han ljög för mig och jag föll för honom. Harry har börjat gråta nu, han verkar inte förstå vad som händer. Men gör ens jag det?
”I… I can’t stay here” säger jag till slut och torkar tårarna igen med handen. Han ser upprört på mig.
”No, please don’t leave! We need to work this out”
”There’s nothing to work out Harry!” säger jag med gråten i halsen ”You did what you did!”
Jag går snabbt ut ur hans rum och in till Gemmas, Harry skyndar efter mig och försöker ta tag i mig, men jag sliter mig loss och går fort omkring i rummet och slänger ner mina saker i väskan. Jag kan inte stanna här. Inte med honom, och inte med hans familj. Det skulle vara en lögn. Dessutom vill jag inte att Anne och Robin ser mig såhär.
”But… I love you” säger han i dörröppningen, hans röst spricker när han säger det och jag ser hur tårarna rinner ner för hans kinder. Jag biter ihop tänderna, jag vill inte känna samma sak. Inte längre. Jag stannar upp och ser på honom. Han ser så hjälplös ut där han står, med tårarna rullandes ner för kindarna. Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra!? Jag sätter mig med en suck på sängen. Jag känner hur hela min kropp skakar. Jag vill inte älska honom längre. Men det gör jag.
Han går sakta fram till sängen och sätter sig på knä framför mig.
”I’m so… so sorry” säger han och fler tårar rinner ner för hans kinder ”sleeping with her and lying to you about it is the biggest mistake of my life, I love you Tessa and I don’t want you to leave”
Jag vill inte se på honom. Han kan inte komma undan med det här så lätt. Och jag vet att jag kommer förlåta honom om jag ser honom i ögonen. Caroline är gravid för fan! Den där bebisen… den kan vara hans. Harry kan vara pappan till Carolines barn. Han kan inte bli förlåten över det här.
”I need to think about this…” säger jag tyst ”about us”
Han nickar snabbt för att hålla med, nästan lite överdrivet.
”Sure” säger han och torkar ena kinden med handen ”I could live with that, take all the time you need” han håller sina händer på mina lår och tårarna väller upp bara av att titta på dem. ”Just… please” hans röst darrar ”stay?”
”You should call her, Harry” säger jag lika tyst och ignorerar hans fråga ”the baby could be yours” Han säger inget på ett tag, men nickar till slut, långsamt den här gången.
”Yeah… sure” och han reser sig upp och går långsamt ut ur rummet. Jag sitter kvar själv. Jag skakar fortfarande lika mycket och det krävs otroligt mycket för att inte brista ut i gråt igen. Jag känner fortfarande samma sak, jag kan inte vara kvar här. Inte efter vad som hänt. När jag hör honom börja prata i andra rummet, försöker jag så tyst som möjligt ta ned väskan ner till nedervåningen. Jag skriver en lapp till Anne och Robin där jag tackar dem för allt och lägger den på köksbänken. Sedan går jag ut ur huset. Och stänger dörren försiktigt bakom mig.

När jag sitter på bussen hem den kvällen, ser jag ut genom fönstret mot landskapet utanför. Dock ser jag bara Harry överallt. Han är allt jag ser. Jag försöker att sova men det går inte, jag har för många tankar i huvudet. Vad händer nu? Hur tar jag mig hem? Vart ska jag sova i natt? Jag ringer min Mamma och gråter ut för henne. Jag hör hur frustrerad hon låter. Hon vill hjälpa mig men kan inte, allt hon kan göra är att beställa ett flyg till mig så snabbt som möjligt. Jag försöker att lägga på ganska snabbt eftersom att jag vet att jag bara gör henne ledsen. Istället ringer jag mina tjejer, en efter en. De ger mig sitt stöd, men ingen av dem verkar riktigt veta vad de ska säga. Rebecca ber mig att gå hem till Niall så fort jag är framme i London, och att jag kan sova där. Och jag blir extra ledsen när jag inser att hon åkte hem till Sverige i morse, hennes axel att gråta ut mot skulle behövas. Harry ringer mig också, många gånger. Men jag svarar inte. Jag klarar inte av att prata med honom just nu. Jag har inte ens smält vad som har hänt än. Jag klarar inte ens av att tänka på det. Jag sätter på mig mina hörlurar och lyssnar på musik med högsta volym. Jag bryr mig inte om vad någon annan på bussen tycker, inte för att det är så många här ändå. Jag lutar mig mot fönstret och blundar. Kan allt bara försvinna.

Runt halv tolv står jag äntligen utanför killarnas hus i London. Jag är utmattad efter dagen. Tänk att allt var så bra i förmiddags… vi skrattade och hade kul. Nu vet jag inte ens om vi är tillsammans längre. Jag kämpar mig upp för trapporna med väskan... ensam. Jag gör som Rebecca sa också, jag går direkt till Nialls lägenhet och knackar på. Dörren öppnas nästan genast. Och där står Niall med uppspärrade ögon och en orolig min.
”Tessa! I’ve been so worried!!” han flyger ut genom dörren och ger mig en bamsekram, jag vet att han talar sanning eftersom att jag kan känna hur häftigt han andas och hur hårt hans hjärta slår. Det får mig att le en aning. ”I never thought you would show up, are you okey?” säger han och tar upp min väska och bär in den åt mig. Jag ler svagt när jag går in och försöker verkligen hålla mig för gråt. Det är nästan alltid värre när någon bryr sig och frågar hur det är, än när ingen frågar alls. För då är man tvungen att tänka tillbaka på det och berätta, vilket alltid får mig att gråta. Han ser sorgset på mig när jag inte svarar och biter sig i läppen.
”You know, everyone’s really worried about you”
”Everyone knows?” säger jag med darrig röst. Han nickar och ser medlidande på mig.
”Harry called us all” han stoppar händerna i bakfickorna ”I mean, not to brag or anything!” säger han och börjar vifta i luften ”just to like tell us you kn-”
”-I get it Niall” säger jag och avbryter honom. Han slutar och skrattar nervöst.
”Sorry”
Jag går långsamt in i vardagsrummet och sätter mig i soffan. Om man nu kan kalla det sitta. Jag kryper liksom ihop till en liten boll och ligger där. Niall sätter sig bredvid.
”You wanna talk about it?”
Jag skakar på huvudet. Jag kan inte prata om det. Jag kommer gråta, och skämma ut mig.
”Okey… you want something to eat or drink? You must be starving”
Det är jag. Jag har inte ätit sen vi var på bageriet…
”Yeah..” säger jag tyst.
Han stryker mig över håret och ler.
”What do you want? A sandwich? Or I could go get nandos or something… yes” jag hör hur han börjar drifta iväg i sin egen värld ”that sounds kinda good actually… do you want nandos? I could really use some nandos!”
”A sandwich is great thank you…” säger jag och ler svagt.
”Oh..” säger han och reser sig upp ”okey, I’ll be right back”
Han går iväg ut till köket och jag kryper ihop ännu mer till en boll. Egentligen vill jag bara sova. När man sover glömmer man allt runt omkring och bara är, i sin egen lilla värld. Där allt oftast är bra, i alla fall i mina drömmar. Efter ett tag hör jag Niall komma tillbaka. Jag sneglar mot dörren men spärrar upp dem när jag ser vad han har med sig. Det där är inte någon macka, det där är… ett monster!? Niall ser i alla fall nöjd ut när han ställer ner den på bordet framför mig. Och jag sätter mig upp gapandes.
”What the hell is that??”
”Umm? A sandwich?”
”A sandwich?” säger jag och ser på honom. Det ser inte ut som en macka.
”A grilled chicken, cheeze, cucumber, tomato, salad and ham sandwich to be exact… I wanted to take some more ingrediends of my taste, but I thought you probably wouldnt like them so..”
Jag ser förvånat på honom, och sedan på mackan… och för fösta gången efter allt med Harry ler jag. På riktigt. Niall är sjuk i huvudet. Vem gör en sån här macka hemma? Den är större än min arm. Till slut verkar Niall bli otålig och nickar mot mackan som för att säga ’nu är det dags att äta’. Så jag tar långsamt upp mackan och tittar konstigt på den innan jag tar en stor tugga. Niall ser otåligt på mig och jag gör tummen upp.
”Is it good?” frågar han och ler stort.
”It’s great” säger jag med munnen full och skrattar. Niall skrattar också tills han hör att hans telefon ringer. Han försvinner snabbt ut ur rummet och jag förstår vem det är som ringer. Jag slutar äta och försöker lyssna på vad han säger.
”Yes… yes she’s here…….. no man, no I don’t think so….. you really fucked this up Harry”
Jag biter mig i läppen och får tårar i ögonen igen.
”No you can’t…. No she doesn’t wanna see you anyway man… I’m sorry…. Yes I’ll….. yeah I’ll take care of her…. Okey, take care of youself as well…. Mhmm, I will… bye”
När Niall kommer ut ur rummet igen har tårarna börjat rinna ner för mina kinder. Jag försöker torka bort dom innan han ser men det är försent.
”Hey hey hey, it’s okey” säger han och sätter sig intill mig ”he’s not coming”
”I’m just so…. Angry!” säger jag med gråten i halsen ”how could he!?”
”I don’t know…” säger Niall och håller om mig ”I’m sure he didn’t mean it”
Jag börjar storböla där och då. Inför Niall. Jag skäms, men jag kan bara inte hålla inne det längre. Allt kommer ut nu när första personen håller om mig.
Jag sitter längre där i Nialls famn och gråter. Och han håller om mig, hela tiden. Han finns där och lyssnar när jag behöver det. För första gången ser jag Niall som en riktigt bra och äkta vän… Till slut måste jag ha somnat för jag vaknar till av att han släcker lamporna i hela lägenheten, och jag somnar om.

”Tessa wake up!” hör jag Niall skrika och han ruskar till mig. Jag hoppar till av chocken och ser skräckslaget efter honom när han springer omkring i lägenheten. Han har tårar i ögonen och viftar med händerna.
”Where the fuck are my keys!?”
”What’s going on!?” ropar jag och sätter mig upp. Han lyssnar inte utan fortsätter springa omkring. ”Niall! What’s going on!?”
Han stannar upp och ser på mig.
”We need to go. Harry’s in the hospital”