Previous: ”Pfff, Mr. Toomaaeeetooo” säger jag och härmar Harrys accent. Jag får nästan mig själv att skratta för att det är så bra. Harry ska precis öppna munnen då till och med hans mamma börjar skratta från där hon står vid spisen. ”Mum!” säger han och stirrar på henne med ett leende i mungipan.
”Sorry hun, but you actually sound like that!” hon skrattar lite till innan hon lugnar sig. Harry fnyser.
”You talk like this too!?”
”But she doesn’t talk as slowly as you do, that’s why it’s so funny” säger jag och börjar skära upp små gurkbitar. Anne skrattar igen.
”But the way you talk is cute” säger hon och tar tag i Harrys kind som en bebis där han står och sköljer tomaterna. Han skrattar, ”Massive thank you Mum”

---

Middagen är riktigt mysig. Maten är underbar och Harrys mamma är så trevlig. Vi sitter ett bra tag och berättar om våra liv. Jag berättar lite om min uppväxt, mina föräldrar (hon tyckte det var riktigt intressant att både hon och min mamma heter Anne också), mina vänner, skolan och så vidare. Det känns trevligt att faktiskt ha någon som lyssnar, någon som tycker att det är kul att höra om mitt liv. Jag menar, det är inte särskilt intressant, men Anne lyssnar som om det vore drottningen hon pratar med. Och jag kan säga att jag också lyssnar noga när hon berättar om sitt. När hon kommer in på historierna om Harry som barn, ser jag hur besvärad han blir. Och det slutar med att han ursäktar oss från bordet och bär upp väskorna till övervåningen istället. Vi stånkar och har oss i trappen och Harry hjälper mig upp den sista biten när han kommit upp.
”Wow these are heavy” säger han och torkar sig om pannan.
”You need any help!?” hör jag Anne ropa från köket.
”No mum!” ropar han tillbaka och tar tag i handtaget på väskan igen ”thanks anyway!”
Jag fattar inte hur de kan vara så trevliga i England. Får de smisk i skolan annars? Om de inte är trevliga? Om min mamma hade ropat och frågat om jag behövde hjälp kan jag lova att jag bara hade ropat nej tillbaka, tjurigt också…
Vi fortsätter vidare in i ett rum och Harry slänger ner väskan på sängen med en pust. Jag stannar upp och ser på honom.
”Where’s my room?”
Harry ser förvånat på mig, sedan flinar han.
”What do you think this is, a five star hotel?” han skrattar lätt ”This is your room, we’re sharing”
”Really?” jag spärrar upp ögonen ”what about your mum?”
”What about her?” säger han med samma flin på ansiktet och börjar långsamt packa upp ur väskan. Jag himlar med ögonen, han måste sluta med det där.
”Is it okey by her that we sleep in the same room?”
”Same room?” säger han och skrattar ”same bed! Sure, it’s okey”
”Seriously?” säger jag och biter mig i läppen. Jag vill inte bli utslängd mitt i natten för att hon tror att jag antastar hennes son eller något. ”My mum would freak”
”It’s fine” han öppnar den lilla byrån och börjar lägga i sina kläder ”I mean, I’m sure she understands that we sleep in the same bed at my place anyway”
”Okey..” säger jag osäkert och sätter mig ner på golvet för att börja packa upp. Jag har vant mig vid detta nu. Harry gillar inte att ha kvar kläderna i väskan, även om man bara ska stanna ett litet tag, och jag har liksom hakat på det lite. Mitt i allt hör vi en lätt knackning på dörren, och där står Anne med ett leende.
”Harry?” säger hon och ser på honom med höjda ögonbryn.
”What?”
”I’ve told you before, no sleeping in the same room…” hon ser ner på mig, som sitter där nervöst med ett leende. Jag ska döda Harry som sätter mig i den här sitsen. ”I hope you understand, I’ve got this rule for his sister Gemma as well.”
”Oh, it’s no problem at all!” säger jag och reser mig snabbt och börjar packa i mina saker igen. Harry står bara där och ser sur ut.
”Mum! You gave us that rule when we were like thirteen!?”
”And you still have it” hon ser på mig igen och ler vänligt ”you can sleep in Gemmas room” Jag nickar och fortsätter.
”Mum seriously!” gnäller han samtidigt som jag packar i mina saker ”it’s not like we’re gonna bonk when you’re here anyway”
Jag stannar upp och spärrar upp ögonen. Vad. Sa. Han. Precis. Han använde inte S ordet men jag vet precis vad han menar ändå. Nämnade han precis sex, inför sin mamma, med sin flickvän i rummet. Jag tror jag svimmar. Jag ser långsamt upp mot Anne som fortfarande står i dörröppningen. Hon har nästan samma reaktion som jag har, hon verkar inte riktigt veta vad hon ska säga. Jag behöver inte ens titta på Harry för att veta att han inte alls tycker det här är pinsamt, han är ju konstig. Anne harklar sig snabbt.
”Fine, you can sleep together if it’s so important” hon ler lite när hon säger det. Nej, nej. Det får inte bli såhär, jag vill vara på hennes bra sida. Jag vill vara den flickvännen hon faktiskt kommer tycka om.
”No, no! It’s fine, it’s fine!” säger jag snabbt, ger Harry en sur blick och reser mig upp med väskan innan jag går fram till henne ”where is it?”
Anne ser lite chockad ut men pekar tillslut mot dörren bredvid. Jag ler nervöst och går vidare förbi henne och in i rummet. Jag släpper ner väskan på golvet och stänger dörren. Pust… hjälp. Jag tar några sekunder att andas innan jag långsamt börjar röra mig i rummet. Hennes rum är fint. Väldigt moget och stilrent. Det finns bilder på henne själv med vänner och med Harry i på väggarna. Jag ler och studerar en noga. Hon och Harry är riktigt lika, de har samma ögon, näsa och mun. Till och med de söta smilgroparna i kinderna. En kvinnlig version av Harry. Eller tvärtom kanske, hon är ju äldst. Harry är en manlig version av henne, haha. När jag tittat klart skjuter jag undan väskan till hörnet av rummet. Men jag låter den vara, eftersom att det är Gemmas rum. Jag vill inte packa upp alla mina saker i ett rum som jag bara lånar. Det knackar lätt på dörren och den öppnas. Det är Anne, igen. Hjälp av vill hon nu.
”I’m sorry” säger hon sorgset ”It’s just, we’ve had that rule for ages, with both Harrys and Gemmas girlfriends and boyfriends”
Jag sätter en hand för munnen och ler mot henne, gud så gulligt.
”It’s no problem, seriousy, I asked him if it was okey for you that we shared room, and he said it was”
Anne nickar lätt och skrattar till
”Well you can’t blame him for trying!”

”It’s okey though, he snores anyway” säger jag och skrattar med. Anne lägger en vänlig hand på min axel och ler.
”You have my permission to sleep in his room if you want to” säger hon och suckar ”I understand that he’s growing up now and should be able to sleep in the same bed as his girlfriend…”
Jag nickar och ler tillbaka. Jag vet inte riktigt om hon faktiskt tycker att det är okej eller inte. Hon kanske känner sig tvungen att säga så bara för att hålla Harry glad, eller något. Jag vet inte. När hon gått sätter jag mig på sängen i Gemmas rum och ser mig om ännu en gång. En natt kan väl ändå inte skada. För säkerhets skull.

Samma kväll får jag träffa Harrys styvpappa Robin. Han är en riktigt gó och skrattig karl som man lätt kommer överens med, Harry och han verkar riktigt nära också. De sitter tillsammans i soffan och ser på tv och skrattar. Jag och Anne sitter en bit bort vid ett bord och tittar på bilder. Det mest typiska man gör hemma hos ens pojkväns föräldrar såklart. Harry var en sådan gullunge när han var liten. Samma söta smilgropar och det där fina leendet, min totala favorit blir en bild på honom när han var runt fem och har Annes BH på sig, den fick mig att skratta högt. När vi kommer in på skolfotona ser jag upp mot Harry som sneglar över på mig där han sitter med ena benet korsat över det andra borta i soffan. Han ler mot mig och jag ler tillbaka. Det är så konstigt, det här är verkligen första gången som jag känt mig bekväm hemma hos någon annan. Speciellt en pojkvän. Thomas föräldrar verkade aldrig riktigt gilla mig, jag vet inte varför men jag minns att jag försökte undvika att gå dit eftersom att jag alltid kände mig så obekväm. Men här, med Harry och hans familj, känner jag mig accepterad. Som att de ser mig som en del av familjen nu.

Runt halv tio går både jag och Anne till sängs, hon ska jobba imorgon och jag är helt slut efter resan. Jag tror att Harry är lika slut som jag men både han och Robin är helt uppslukna av någon match eller något, och bara måååste se klart. Jag ger honom en snabb kyss innan jag går in och ställer mitt te i diskmaskinen. Jag brukar inte dricka te på kvällen men här i england gör de tydligen det. Jag får vänta en stund med att gå in i badrummet eftersom att Anne är där, men sedan borstar jag tänderna, sminkar av mig och flätar håret innan jag stänger in mig i Gemmas rum och sätter mig på sängen. Det blir ensamt utan Harry, men jag förstår vad Anne tänkte ändå. Om jag hade en son eller dotter skulle jag inte vilja att de sov i samma säng om de är typ under trettio haha! Jag ser mig om i rummet och tittar på hennes saker. Det står en dator vid fönstret, lite priser på en hylla på väggen bredvid och… en gitarr i hörnet bakom byrån. Den såg jag inte förut. Jag biter mig i läppen, jag vet inte om Gemma skulle vara okej med att jag rörde hennes gitarr, men låten jag skrivit till Harry är praktiskt taget klar och jag skulle gärna vilja spela lite. Jag biter mig hårdare i läppen innan jag snabbt hoppar upp från sängen och tar tag i gitarren. Det kanske inte märks att jag har rört den. Jag sätter mig på golvet och lutar mig mot sängen innan jag försiktigt börjar spela på gitarren. Jag försöker också spela så tyst som möjligt eftersom att jag inte vill störa de andra. Jag börjar mumla texten för mig själv och försöker komma ihåg allting. Plötligt knackar det lätt på dörren och jag stannar snabbt upp. Helvete, om det är hans mamma som kommer för att fråga om jag kan vara tystare kommer jag skämmas ihäl.
”Y-yes?” säger jag och får snabbt beslutsångest över om jag ska försöka göra mig av med gitarren innan dörren öppnas, men inser att det är försent.
”Hey” hör jag… Harry säga innan dörren öppnas helt ”I was just gonna check on you… what are you doing?” Han går in i rummet och stänger försiktigt dörren efter sig.
”Hey” jag ser snabbt ner på gitarren och sen upp på Harry igen. Är han verkligen så blind… igen? ”Well… Remember the song I was gonna write you?”
Han nickar lätt och ler innan han sätter sig. Hans hår är rufsigt och han ser trött ut men han är ändå så perfekt.
”That’s what I’m doing”
”You’re actually writing a song for me?” säger han och skrattar lätt ”when can I hear it?”
Jag ser nervöst på honom, jag börjar tvivla på om jag faktiskt kan göra det här. Jag menar, är det inte lite töntigt att sjunga ut sina känslor för någon? Är inte det lite Romeo och Julia töntigt? Speciellt Harry, som sjunger på riktigt… jag sjunger inte ofta, jag vet inte ens om jag kan sjunga. Men ändå, nu har jag faktiskt skrivit den här, och även om det inte är värsta pang-låten kan jag väl ändå sjunga den för honom. Jag måste våga.
”Now… if you want”
”Is it finished??” säger han och ler stort, jag nickar innan han skiner upp ännu mer ”please, yes”
”Okey” säger jag och skrattar ”but you can’t laugh at me”
”You never know” säger han och skrattar ”if you sing really badly I might have to”
”Hey!” jag ser surt på honom och slår honom på armen ”if you’re gonna laugh i’m not singing”
”Okey okey” säger han och lugnar sig och håller sig för magen ”I won’t laugh, I swear… I would never laugh at you”
”Okey…” jag tar ett djupt andettag och ska precis börja spela, innan jag suckar ”God this is so cheezy”
”Noo! Please just… please?” han ser på mig och putar med underläppen ”I want to hear it”
Jag tar ett till djupt andetag och ser på Harry innan jag börjar spela. Jag tror att jag ska dö precis innan jag öppnar munnen för att sjunga.

”You come around and let the seasons change, you come around and leave the way you came, you come around and wipe the tears away, it makes me want to give my heart away”
Jag sneglar upp mot Harry som sitter helt blixtilla och mest ser förvånad ut, jag tvekar en sekund över om jag ska fortsätta eller inte. Jag känner hur nästan hela jag skakar av nervositet, men han har inte börjat skratta än i alla fall
”The way you speak and ease me without words, and when you're gone it makes me toss and turn, you come around and make sure that it hurts, make sure that it hurts when you're away”
Jag ser upp på Harry igen, för att försöka få fram något ur hans ansiktsuttryck… men jag ser varken ett flin eller ett skratt… han ler. Men inte på hans vanliga glada, Harry sätt. Det är något helt annat, men det får mig att fortsätta se honom i ögonen.
”Here among the clouds, we are safe and sound, you lift me up, you lift me up,
you come around and light up everything, you stun me with your smile and all you bring, you come around and make me wanna sing, and make me wanna sing my fears away”
Jag vågar nästan inte se på honom längre, och min blick flackar ner mot gitarren igen. Hela den här grejen ger mig rysningar, att jag för det första ens vågar sjunga inför honom är helt sjukt, att jag sen vågar se honom i ögonen samtidigt. Jag tror jag svimmar.
”Here among the clouds, we are safe and sound, you lift me up, you lift me up…”

Jag vågar inte ens se upp på honom när jag slutat spela. Hela jag skakar fortfarande och jag skäms totalt också. Hur kunde jag sjunga inför Harry! Harry som är en sångare själv som är med i ett band… som snart ska släppa en skiva! Jag har gjort bort mig. Jag ser snabbt upp på honom och ska precis ursäkta mig för hur fruktansvärt dåligt det var och att… jag fryser till. Han… han gråter.
”Are you… crying?” frågar jag och ser noga på honom. Han spärrar upp ögonen och torkar snabbt bort tårarna med armen.
”What? No” han tar ett djupt andetag och drar händerna på ansiktet. ”God no, I was just”
Jag skrattar lätt.
”Was it that bad that I made you cry??”
Han skrattar till också och tar ett djupt andetag till innan han blåser ut allt uppåt mot ansiktet så hans hår i luggen rör sig lite. ”Wow” Han ser runt i rummet i några sekunder och sen på mig igen ”No, that was… wow”
Jag biter mig i läppen innan han fortsätter prata.
”Nobody, has ever written me something like that before…”
”I’m so ashamed… and my singing... god” säger jag och känner hur jag blir helt röd i ansiktet.
”No don’t be! You have a great voice” säger han upprört ”Can’t you see I got touched by it!?” han pekar upp mot sina ögon som fortfarande är helt tåriga och rödsprängda. Jag skrattar hårt åt hans kommentar och ger honom en snabb kyss. Sedan ler jag bara mot honom.
”Well… I wanted to write you that because…” jag tar ett djupt andetag och pillar med hans fingrar ”because I think I love you”
Han stirrar på mig.
”You do?”
”I mean…” säger jag tyst och ser honom i ögonen ”I love being with you, I love to talk to you, even on the phone” säger jag och skrattar ”I love sleeping in the same bed as you, I love eating next to you, I love... sitting here with you… I love your family… I just... Love you”
Harry skrattar högt och visar de där perfekta vita tänderna. Jag fattar inte att jag nyss sa det där, men det är sant. Jag älskar allt som har med honom att göra, även de gångerna han är otroligt irriterande och jobbig. Han är allt jag vill ha just nu.
”Then I love you too” säger han och kysser mig på munnen ”I love everything about you.”

---

Asdåligt, cheezy kapitel men aja! Äntligen har jag internet & tid! Hoppas ni är nöjda ändå... Och i nästa kapitel: Hell breaks lose!