Previous: ”Tessa wake up!” hör jag Niall skrika och han ruskar till mig. Jag hoppar till av chocken och ser skräckslaget efter honom när han springer omkring i lägenheten. Han har tårar i ögonen och viftar med händerna.
”Where the fuck are my keys!?”
”What’s going on!?” ropar jag och sätter mig upp. Han lyssnar inte utan fortsätter springa omkring. ”Niall! What’s going on!?”
Han stannar upp och ser på mig.
”We need to go. Harry’s in the hospital”

---

”What?” är allt jag får ur mig. Allt står stilla i huvudet. Niall fortsätter springa omkring i lägenheten letandes efter bilnycklarna. Vad gör han på sjukhuset? Vad har hänt!? Jag har börjat hyperventilera där jag nu står vid kanten av soffan, mina ben darrar så mycket att jag knappt kan röra på mig.
”Wh-wh-what happened?” säger jag med gråten i halsen och ser efter honom när han springer runt. ”What happened to him?”
”His mum called me” ropar han tillbaka med darrig röst ”he took the car” han stannar upp och ser allvarligt på mig när han säger det. Jag får en klump i magen. Han springer fortfarande omkring och drar i lådor. Jag tror att jag är i chock för jag hör knappt vad som händer runt omkring. Harry tog bilen. Han har krockat. Allt är mitt fel, om jag inte hade åkt hit skulle Harry inte tagit bilen. Han tog den för att följa efter mig, och nu vet jag inte ens om han lever eller är död.
”Shit shit shit!” hör jag Niall ropa från sitt sovrum i panik. Några sekunder rusar han ut igen och ser sig frustrerat omkring. ”Don’t just stand there for fucks sake!” skriker han på mig ”help me!!”
Jag har aldrig sett Niall såhär förut. Han har aldrig skrikit i min närhet, inte ens varit arg. Jag stirrar på honom och får tårar i ögonen. Det här är för mycket. Han tar ett steg mot mig.
”Fuck… I’m sorry Tess…” säger han plötsligt med lugn röst och suckar ”just please help me find the keys so we can get to Harry” hans röst har börjat darra igen och hans ögon blänker av tårar. Jag nickar sakta och börjar skakigt gå omkring för att hitta nycklarna. Men som Niall säger, de finns ingenstans. Paniken och oron stiger för varje minut som går och tårarna rinner ner för mina kinder, vi måste ta oss dit. Plötsligt hör jag spring i korridoren och skyndar mig till dörren och slänger upp den för att se vem som är där. Jag hinner precis se Zayn bakifrån springades ner för sista biten av korridoren.
”ZAYN!” skriker jag ut det högsta jag kan. Han tvärstannar och ser sig om mot mig. Han ser lika uppriven ut som både Niall och mig. Han är framme vid dörren efter några sekunder.
”What are you still doing here!?”
”We can’t find the car keys” säger jag och torkar tårarna ”I have to get to him Zayn” säger jag och ser honom i ögonen. ”I have to”
”Of course” säger han frustrerat ”come on, we’ll take my car”

Jag är ute ur bilen redan innan vi stannat utanför sjukhuset Harry har tagits till, och jag har nog aldrig sprungit så snabbt i mitt liv. När vi har fått direktioner i receptionen rusar vi tre igenom korridorerna, letandes efter Harrys rum. Och när jag ser Anne och Robin i slutet av en korridor förstår jag att vi har kommit rätt. Tårarna väller upp i ögonen ju närmare dem vi kommer, och Anne omfamnar mig så fort jag är framme. Vi står och gråter i varandras armar i minuter. Zayn och Niall pratar upprört med Robin bredvid oss, men jag hör inte vad de säger, allt jag hör är Annes snyftningar. Allt är mitt fel.
”I’m so, so sorry” viskar jag till henne mellan hulkningarna, och jag hör Harrys röst inom mig som säger samma sak. Varför kunde jag inte bara ha stannat. Då hade inte det här hänt.
”Oh no” säger hon och stryker mig över håret ”this is not your fault hun”
”Yes it is” säger jag och vi delar på oss ”he took the car to go and see me, it’s my fault”
”No!” säger Anne bestämt ”if you should blame this on anyone, it should be the drunk that hit him, not yourself, do you hear me?”
Jag nickar och torkar bort tårarna med ena handen. Jag kan inte hjälpa att känna att det här är mitt fel. Om han dör, kommer jag aldrig förlåta mig själv. Vilket får mig att minnas.
”How is he?” min röst darrar otroligt mycket och jag lägger handen på halsen för att försöka få det att sluta. ”Is he gonna be okey?”
”We... don’t know yet” säger Robin från stolen han sitter på med killarna bredvid. Niall har satt sig på stolen bredvid och sitter hukad med huvudet i händerna. Hans fötter stampar nervöst mot golvet. Zayn står lutad mot en vägg, men jag kan inte se hans ansiktsuttryck.
”The doctor said that time will tell if… if he’s gonna go back to normal or… or” Anne klarar inte av att säga mer. Hon brister ut i gråt igen och Robin ställer sig upp och omfamnar henne. Det känns som att mitt hjärta kommer brista i tusen bitar, jag ser runt på allihopa och tårarna kommer igen. Mitt fel, mitt fel, mitt fel ekar i mitt huvud.

En timme har gått och vi har fortfarande inte hört någonting. Jag sitter på golvet med benen utsträckta framför mig och huvudet lutat mot väggen. Tårarna har slutat rinna nu men oron i magen växer sig större och större. Jag sneglar åt sidan på de andra. Zayn och Niall sitter och småpratar med varandra på stolarna med Robin bredvid. Robin lyssnar dock på Anne som velar fram och tillbaka pratandes i telfonen. Hon har ringt upp släktingar i en halvtimme och det är samma sak om och om igen. Smärtan i mitt bröst när hon berättar vad som har hänt. Han tog bilen. Han tog bilen för att komma till mig. Jag harklar till för att hålla mig från att gråta. Det får inte sluta såhär. Det får inte. Om Harry inte är okej vet jag inte vad jag gör. Jag drar upp benen mot kroppen och begraver ansiktet i mina knän. Jag inser precis då att jag fortfarande har Harrys tröja på mig, och jag andas in lukten på ena armen. Den luktar fortfarande honom. Jag biter ihop, var stark nu Tessa, gråt inte. De många minnena med Harry flyger förbi i mitt huvud, London Eye, hoppet från fönstret, första kyssen, alla telefonsamtal, när han kom till Sverige, när han träffade mina föräldrar, när han hämtade upp mig i London, alla stunder i hans säng, när jag sjöng för honom... när jag berättade för honom att jag älskar honom. Snälla Harry var okej.
”Here! Here!” hör jag plötsligt en röst ropa från andra änden av korridoren. Jag vet på direkten vem det är. Liam. Jag ser upp och ser till min förvåning både Liam och Louis. Plötsligt stannar Louis till som att han väntar på någon, och plötsligt dyker Eleanor också upp, och en tjej som jag känner igen som Danielle, Liams flickvän. De springer i korridoren över till oss och jag hinner resa mig precis innan Liam flyger in i mina armar.
”Oh Tessa” säger han med gråten i halsen ”I’m so sorry, about everything” han släpper mig och ser mig i ögonen ”I can’t believe this is happening”
”Me neither…” säger jag tyst och kramar också om Louis när han kommer. Liam går vidare till Anne och de andra. Louis darrar.
”Everything’s gonna be okey” säger han och kramar mig hårt. ”You’ll see”
”I hope so…”
”You haven’t heard anything yet?” säger han och torkar tårarna med händerna.
”Not yet” säger jag ”they’re not telling us anything”
Louis får en irriterad blick på ansiktet och går för att prata med de andra. Jag förstår att han blir frustrerad. Det är jag med. Jag vill veta hur Harry mår precis lika mycket som honom. Eleanor ger mig en kram och säger ungefär samma sak som de andra. Att allt kommer bli bra och att jag inte ska oroa mig. Men det ger mig inte mycket hopp, om Harry nu blir bra vet jag inte hur mycket hopp det finns kvar för oss två i alla fall. Det kommer inte bli helt bra ändå. Men jag försöker hålla mig för gråt och nickar hoppfullt mot henne. De ska inte behöva känna min smärta också. När jag möter Danielle skakar vi inte hand.
”Hi Tessa” säger hon bara med en vänlig och omtänksam ton innan hon ger mig en kram. ”I’m so sorry”
”H-hi…” säger jag lite smått chockad. Men jag är ändå tacksam över att slippa hela den här hälsnings-grejen nu när allt med Harry har hänt. Danielle och jag står och pratar i några minuter om vad som hänt. Liam hade bara väckt henne mitt i natten och dragit med henne, utan att förklara särskilt bra vad som hade hänt. Och hon kramar om mig igen när tårarna börjar rinna ner för mitt ansikte. När vi går till de andra sitter Liam på huk med händerna i ansiktet och gråter, han förstod nog inte hur allvarligt detta var förns han kom hit, Danielle rusar dit och sätter sig bredvid honom. Samma sak med Louis, han försvann in på toan med El hack i häl. Jag borde göra samma sak med Harry just nu, jag borde få sitta bredvid honom och göra allting bättre. Få honom och alla andra glada igen. Jag ska precis sätta mig mot väggen igen då en dörr öppnas och stängs i närheten. Jag, precis som alla andra, ser upp mot ljudet. En sjuksköterska. Jag biter mig nervöst i läppen och hoppas på att hon ska komma hitåt. För att berätta något om Harry. Hon stannar till och ser ner i en mapp hon håller i, sedan ser hon upp… och hitåt. Hon tar starka högljudda steg och tillslut står hon någon meter ifrån mig. Det handlar om Harry.
”Harry Styles family?”
Anne reser sig upp och ser nervöst på henne.
”Y-yes… is he gonna be okey?”
”Well, I’d like to speak with the parents or a guardian first”
Hon ser allvarligt runt på gruppen. Det här kan inte betyda något bra, det kan bara inte det. Annars skulle hon ropa ”he’s gonna be fine!!” med ett stort leende inför oss alla. Men det gör hon inte.
”Yes that’s me” säger Anne och tar några steg fram mot sjuksköterskan, som nickar och börjar gå bakåt i korridoren och Anne följer skakigt efter. Till slut kommer de till en dörr, som de går in i. När de gått in blir allt tyst igen. Vi ser runt lite på varandra och det verkar som att alla blir extremt nervösa, värre än förut. Louis faller ner på marken där han står och begraver huvudet i knäna. Jag känner hur min andning börjar bli häftigare igen. Jag kan känna det… han finns inte mer. Harry är död. Jag vet det. Plötsligt känner jag hur någon häftigt drar till sig mig, och håller om mig. Det är Zayn.
”I know what you’re thinking” säger han lugnt och tyst, nästan som i en viskning ”I’m sure he’s gonna be fine… just stay calm okey?”
Jag nickar långsamt i hans famn och gråter tyst. Snälla låt honom ha rätt.

När dörren öppnas några minuter senare kommer sjuksköterskan ut först. Hon ser inte ens åt vårat håll utan försvinner ner i korridoren åt andra hållet, och vi andra hinner resa på oss innan Anne långsamt kommer ut ur rummet. Hon låter dörren smälla igen bakom sig och bara står där, jag hinner snegla några sekunder på Zayn, och han tillbaka på mig, innan Anne brister ut i gråt. Mitt hjärta bultar hårdare än någonsin, och det hemska känslan växer inuti mig. Jag tror att vi alla känner det nu. Harry är…
”Fuck!” hör jag Niall darra ut och jag ser på honom. Han verkar inte kunna ta mer och börjar gå längre bort i korridoren med tröjan uppdragen för ansiktet. Liam försöker stoppa honom och jag ser tillbaka mot Anne.
Hon ser plötsligt upp igen och ser på oss alla där vi står, och ett leende dyker upp på hennes läppar samtidigt som tårarna rinner ner för kinderna.
”He’s going to be okey!” säger hon och skrattar glatt mellan gråten. Det känns som att jag har fått en elchock genom hela kroppen, min kropp skakar nästan dubbelt så mycket nu. Han lever. Harry kommer bli okej. Chocken får mig att sätta mig på huk på golvet och känner hur tårarna börjar spruta. De andra reagerar också där bakom mig. Jag hör hur Niall och Liam skriker av glädje och hoppar. Louis kramar Eleanor och Zayn har sprungit fram till Anne och kramar henne mitt framför mig. Jag har det största leendet på läpparna någonsin. Det känns som att världens tyngd har lyfts från mina axlar. För första gången på länge gråter jag glädjetårar. Min älskling kommer bli okej. 

---

Hatar hela det här kapitlet, känns så jävla dåligt. Men aja! Hoppas ni gillar det i alla fall.