Jag vaknar ensam nästa morgon. Täcket är nästan helt av mig och jag känner hur min bara överkropp har gåshud av den kyliga luften. Det tar ett tag för mig att inse att Harry inte är där. Men när jag väl gör det sätter jag mig upp i sängen och andas djupt. Allt är bra… allt är bra. Ta det lugnt bara. 
Jag trodde att han skulle vara kvar här hos mig. Jag trodde att han skulle vänta i sängen tills jag vaknade. Jag trodde att han skulle hunnit tänka på det och vilja prata nu. Tydligen inte. Men å andra sidan, han väntade inte igår heller. Vad trodde jag?
I samma sekund som jag tänker det, dyker han upp i dörren. Han är fullt klädd i en varm tröja och ett par jeans. Han stannar till i farten när han ser att jag är vaken, sedan ser han mig upp och ner innan han fortsätter in i badrummet. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt, utan sitter bara kvar där och väntar på att han ska komma ut. Jag lyckas dock dra till mig täcket och virar det runt mig innan han kommer ut igen en stund senare med tandborsten i munnen, och han går raka vägen till garderoben. Där tar han fram en t-shirt som han kastar mot mig.
”Here”
Lite sent. Nu kan jag lika gärna gå ut i hallen och hämta min väska. Men något får mig ändå att sätta på mig den. Den är för stor och luktar som Harry. När jag ser upp igen är han försvunnen igen, men jag hör hur kranen står på i badrummet så jag antar att han är där igen. Jag kravlar mig ur sängen och ställer mig knaggligt upp för att vänta på honom. Varför känner jag mig så liten och hjälplös? Varför får han mig att känna såhär? Jag vill inte bli avvisad på det här sättet!
Så fort han kommer ut igen går han rakt förbi mig till nattuksbordet där hans mobil ligger. Han stoppar snabbt ner den i bakfickan på jeansen och vänder sig mot mig. Som fortfarande står helt tagen på golvet i bara en t-shirt och ett par trosor.
”Me and Liam are gonna go drop off Niall and Becca at the airport” säger han stelt och ser på mig. Jag nickar lite. Jag skulle vilja följa med, men det känns som att han inte riktigt har räknat med det och jag vågar inte fråga. Dessutom blir jag stum av hans beteende känns det som. Han kan följa med dem till flygplatsen, men inte mig? Och han ska föreställa min pojkvän?
Han fortsätter ut genom dörren. Han säger inte ens när han kommer tillbaka. Jag hör bara hur han fortsätter ut till hallen, och till slut smälls ytterdörren igen. Jag lämnas kvar i den tysta, stora lägenheten helt ensam. Great.
När jag till slut tagit mig ut till köket gör jag i ordning frukost. Men jag kan inte riktigt äta. Det är som när man är sjuk… man fantiserar om att äta, men när man väl försöker tar det stopp. Och man vill aboslut inte ha. Det är precis så jag känner just nu. Allt jag kan tänka på är Harry. Jag vill inte ens tänka på Caroline längre. Hon är inte viktig. Det som gör mig så otroligt ledsen är sättet Harry ser på mig efter gårdagens bråk. Jag förstår verkligen inte vad jag gjort. Om han bara kände sig dum över vad han sagt innan hade han tagit upp det med mig innan han gick. Han hade sagt förlåt. Det vet jag. Men nu, det är som att han ser på mig annorlunda. Som att jag har gjort något, inte han. Vilket gör mig både förvirrad och arg. Jag har inte gjort något. Det är han som har gjort en kvinna gravid, det är han som har gått hand i hand med henne, det är han som har varit otrevlig mot mig. Vad har han för anledning till att vara arg. Jag får bara ont i huvudet av att tänka på det. Så jag bestämmer mig för att titta på tv samtidigt som jag äter. Få tankarna på annat. Det är bara skit på tv… skit skit skit. Jag kan inte fokusera heller. Jag börjar få samma känsla i magen som med Thomas. När jag inte visste hur saker skulle gå. De gånger jag trodde att han skulle göra slut fast jag verkligen älskade honom. Det är otroligt hur man kan vara så arg på en person men älska den så mycket på samma gång. Jag vill inte att Harry ser på mig annorlunda. Jag vill att han ska älska mig. Jag vill att vi ska vara tillsammans, att vi ska lösa saker. Jag hoppas att barnet inte är hans, och att vi slipper allt drama. Att han ska bli den Harry jag träffade i London Eye igen. Jag inser att jag hyperventilerar och bestämmer mig snabbt för att inte se på tv längre. Jag rusar in i sovrummet och slänger mig på sängen. Tårarna rinner och jag förstår inte varför. Det här hände inte med Thomas. Varför kan jag inte andas? Det var bara ett löjligt bråk. Om ett par händer. Ett par jävla händer. Tänk på annat. Tänk på annat. Jag ser mig desperat om i rummet, och ser till slut min mobil. Jag tar hastigt upp den och går in på twitter. Om jag läser fina tweets kanske det går över. Tårarna fortsätter rinna samtidigt som jag scrollar igenom min timeline. Det är konstigt, men det är som att mina ögon bara kan fokusera på de elaka kommentarerna. Jag får sms efter sms av Becca, förmodligen för att vi inte sa hejdå. Men jag svarar inte. Det är som att jag inte kan sluta stirra på tweetsen. Det känns som att jag förtjänar dem, och jag måste läsa dem. Jag gjorde så att Harry blev arg. Jag förtjänar det. Jag gjorde så att Harry blev ledsen. Jag förtjänar det.

Harry’s point of view. 

I hardly spoke on the way to the airport. I had my thoughts somewhere else. I wanted to stop thinking about it, but it seemed impossible. Both Niall and Becca noticed something was wrong when I said that Tessa didn’t want to come with us to the airport, and Niall kept asking me about her as Becca kept looking down at her phone all the time. Liam just gave me weird glances from the drivers-seat that made me feel bad. I didn’t answer though, even though they seemed worried. They’re my friends but it’s none of their business. I thought I’d be able to think here. That's why I came. What’s between me and Tessa, is between me and Tessa anyway. I don’t need any opinions or anything. When we finally got to drop them off and say bye it was like I could breathe again. I knew Liam wouldn’t ask questions, cause he never does. He just.. observes. And I’d be able to think. Yesterdays fight with Tessa was stupid really, I was a total jerk to her, I know… and I have to talk to her about it, but I just don’t know how to. I can barely look at her without thinking about it. Without getting that feeling in my heart.

The drive back to London takes a while. Traffic is always a bitch but today it’s just ridiculous. Liam has left me alone so far though, which is nice. Even if he would ask questions, I don’t think I’d be able to answer. This is not something I talk about. It’s something I’ve kept inside for eleven years now. It’s something they don’t have to know about. But I feel like Tessa needs to know now. I don’t have a choice… I have to trust her. It’s amazing how you can be so angry with a person, but still love that person so much at the same time. Ignoring her was mean, I know. There were so many times last night I just wanted to give in and hug her, kiss her and tell her everything’s fine. That the fight didn’t matter. But a part of me still feel like she deserved it. Fuck.

I slam the door behind me as I get inside the apartment and I look around. The TV is on, but she’s not there. I don’t shout out her name though, I want her to come to me. But she doesn’t. So instead of just standing there like an idiot, I kick off my shoes and walk in. She’s not in the kitchen either. I thought I'd find her sitting there with a bowl of cereal or something. I quickly walk into the bedroom instead. What if she left? I don’t know what I’d do if she has. The bed is empty, shit. She really left. Suddenly I hear a noise from the bathroom which makes me spin around. The shower. I walk up do the door and listen for a second before I grab the handle. The door is locked.
”Tessa?” I ask. But there is no answer. 
”Tessa?” I shout out again. ”Are you in there?”
When I don’t get an answer this time either I start getting worried. She's got to be in there. What is she doing? The worst scenario ever flashes through my mind.
”Tessa, please just answer me!” I bellow with my ear against the door. Shit. I start banging at the door in panic, but theres still no answer. After a while I realise what I have to do. I quickly back away from the door before I sprint towards it again with my shoulder. A loud cracking noice is released, but the door is still compact. I have to try again three more times before the door finally swings open. I frantically look around the bathroom for her. And I find her. She's sitting on the shower floor with her knees up against her body. She's crying hard and looks at me with panic in her eyes. I can barely move, I feel my lips parting and my eyes widening of the image... seeing her like this, all curled up against the wall. I recognise that look. 

Tessa’s point of view.

Jag vet inte riktigt hur jag hamnat här. Eller varför. Allt jag vet är att jag fortfarande gråter, och att vattnet från duschen smattrar ner över min rygg. Allt är suddigt men jag hör Harry ropa efter mig utanför. Jag vill svara, men jag kan inte. Det ända som kommer ur mig är gråt. Jag vet inte varför jag gråter så häftigt. Varför är jag så ledsen? Så panikslagen? Jag känner mig så otroligt ensam. Plötsligt slutar bankandet på dörren, och jag ser upp. Har han lämnat mig nu? Men sedan hör jag en otrolig duns som får mig att skaka ännu mer och kryp upp mot väggen i duschen. En duns till. Jag känner hur paniken växer i mig. Han vill inte ha mig. Han vill ha ut mig. Jag förstörde allt genom att ta upp det. Det var ingenting. Jag hör en duns till innan dörren plötsligt flyger in med kraften av Harry’s axel. Jag hinner knappt reagera innan han står precis framför mig, med både en förstörd och förvånad min. Han verkar inte riktigt veta vart han ska titta.
”Tessa” säger han förtvivlat och rusar fram till duschdörren och öppnar den. Jag börjar gråta häftigare igen när han säger mitt namn och försöker göra mig så liten som möjligt. Han tycker synd om mig. Jag förväntade mig att han skulle fråga vad fan jag håller på med och varför jag är så ledsen. Men han säger ingenting utan hukar sig bara ner mot mig och sätter sig i duschen också. Jag snyftar samtidigt som han sätter sina ben på var sin sida om mig och drar mig mot honom. Hans varma armar är lugnande mot min kalla skakande kropp. Vattnet är iskallt men han bryr sig inte ens. Han håller om mig hårt och kysser mitt bakhuvud innan han ens tänker tanken på att höja värmen.
”Breathe” säger han lugnt och lägger en hand över mitt bröst. Det är först då jag inser hur hårt mitt hjärta slår. Han upprepar att jag ska andas, och jag försöker. Jag tar ett djupt andetag och andas ut, men det slutar bara med ännu en gråthulkning.
”What’s happening?” frågar jag desperat och gräver ner fingrarna i hans arm. Han tar tag i min hand och sammanflätar våra händer istället. Det får mig att vilja gråta ännu mer men han bad mig att andas, så jag ska fokusera på det istället.
”You’re having a panic-attack, just try to breathe… okey?” svarar han lika lugnt som förut. Jag nickar lite och försöker fokusera på att sluta gråta och skaka. Andas Tessa. Jag förstår fortfarande inte vad som händer med mig, jag har aldrig haft en panikattack förut. Men det känns på något sätt bättre av att ha honom här vid mig. Han drog inte bara argt upp mig. Han satte sig här, och tröstade mig. Den vanliga Harry är tillbaka. För tillfället i alla fall. Jag kommer bli okej.

Jag vet inte hur länge vi sitter där. Det känns som timmar. Han blir aldrig arg, eller slutar trösta mig. Han säger flera gånger att allt är okej, och att han älskar mig. Han kysser mig på huvudet och stryker min arm under det heta vattnet. Allt det han skulle gjort igår. Och det funkar. Jag lugnar ner mig. Efter ett tag tystnar jag, och jag sitter bara där med den jobbiga andningen man får efter att man gråtit. Men han slutar ändå inte trösta mig. Jag känner mig så löjlig. Jag vill be om ursäkt för att jag är så jobbig, men varje gång jag försöker prata tystar han mig. Till slut stänger han av duschen, och reser sig långsamt upp. Jag sitter fortfarande kvar, kall och med tröjan fastklistrad på kroppen. Han går ut ur duschen och tar av sig sina jeans, tröjan och t-shirten han har under och slänger ner dem i handfatet. Sedan går han tillbaka till duschen och lyfter upp mig. När jag står upp på knaggliga ben utanför duschen hjälper han mig av med tröjan och trosorna. Normalt sätt skulle jag bli generad och stoppa honom, men jag har liksom ingen ork till det. Dock lägger jag armarna om mig själv på grund av kylan, och väntar på att han ska hämta en handduk i baddrumsskåpet. Han ser bara ledsen ut när han kommer tillbaka med den. Som att han hittat en fågelunge med en bruten vinge som han måste ta hand om. Jag biter mig i läppen samtidigt som han virar den om mig och gnuggar den mot mina armar så jag ska bli varmare. Sedan tar han en till sig själv, tar av sig sina boxers och virar handduken om sig.

Någon minut senare sitter jag på hans säng. Han han satt på mig ett par av hans boxers och en t-shirt, sedan klätt på sig själv. När han håller på och plockar upp handdukarna ser jag sorgligt på honom och håller mig för att gråta igen.
”Sorry…”
”Don’t” säger han snabbt och ser allvarligt på mig, innan han tar upp den sista och går in i badrummet med den. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte. Han kommer ut igen, och går genast fram till sängen och mig.
”Get in” säger han tyst och lyfter på lakanet. Jag gör som han säger och kryper i.
”Do you need anything?”
Jag skakar på huvudet och han nickar en aning, sedan kryper han ner bredvid mig och håller om mig bakifrån. Han sammanflätar våra händer på direkten. Han vill vara min.
”You’re so cold” säger han till mig och trycker sig närmare. Det är konstigt egentligen. Vi har suttit i samma dusch, med samma värme. Ändå är han jättevarm, och jag jättekall. Efter det blir det tyst. Jag hör inget annat än smattrandet av regnet utanför. Det är fortfarande ljust ute, alltså kan klockan inte vara mer än två. Men det spelar ingen roll, jag är så utmattad av allt gråtande att jag skulle kunna sova i år känns det som. 
”I love you” säger jag till slut, och försöker hålla nere gråten i halsen. Det är första gången jag säger det idag, samtidigt som han måste ha sagt det runt tio gånger i duschen.

Jag vaknar av lätta kyssar på axeln. Det tar ett tag för mig att komma ihåg vad som hänt, men när jag gör det stelnar jag till. Han slutar kyssa mig.
”Sorry if I woke you”
”It’s okey” säger jag ynkligt där jag ligger i hans famn. Det är nästan lite konstigt att ligga såhär, efter bråket och hans beteende. Det var nästan som att jag trodde att det aldrig skulle hända igen. Han stryker min arm, och har fortfarande svårt att slappna av, men han verkar inte bry sig. Utan planterar ännu en kyss på min axel.
”How are you feeling…?” frågar han försiktigt, och jag sväljer. Jag är fortfarande trött, men det är mörkare i rummet så jag antar att det bara gått några timmar.
”Okey…”
”I’m sorry” säger han sedan. Jag märker att han hade svårt att säga det, då hans röst känns ansträngd, och hans kropp nu också stelnat till.
 Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, så jag ligger bara tyst, och väntar på att han ska säga något mer. Det tar ett tag.
”I shouldn’t have reacted the way I did”
”Then why did you..?” frågar jag, fortfarande vänd från honom. Jag försökte verkligen få det att inte låta så drygt, men det känns som att det råkade göra det ändå. Det tar ännu längre tid innan han svarar den här gången.
”Cause…” han kommer av sig en aning, och han tar tag i min hand igen. ”Because you left me”
Jag sväljer. Jag vet inte vad jag ska svara på det heller. Jag lämnade honom inte föralltid. Trodde han verkligen att jag aldrig skulle komma tillbaka?
”You told me you would stay and you left me…” säger han nästan lika ynkligt som jag förut ”that’s what my dad did.”
Jag stirrar på väggen framför mig. Harry brukar sällan tala om sin pappa. Jag vet det jag behöver veta. Hans föräldrar skilde sig när han var sju. Hans pappa stack. De ha fortfarande kontakt och jag vet att Harry ändå älskar sina pappa otroligt mycket, även om de ses sällan. Jag vänder mig långsamt om så att jag kan se honom i ögonen. Han har ett ledset uttryck på ansiktet, och jag vill inte göra annat än att krama honom. Men jag känner att han har kämpat för att ens kunna ta upp det här med mig, och jag vill avsluta konversationen.
”I would never leave you Harry” säger jag och försöker låta lugn, men jag tror att det kommer ut som mer i en viskning. ”I had to go home for a while. But I would never leave you. I should never have said that I was gonna stay… I’m sorry. I’d never lie to you purposely.”
Han ser mig bara i ögonen, och stryker sina fingertoppar mot min rygg under t-shirten.
”I’m sorry” upprepar jag tyst och letar efter något tecken av förlåtelse i hans ögon. Men han skakar bara lätt på huvuet.
”No. I’m the one who should say sorry. I overreacted.”
”I did too” säger jag.
”I’ve never seen you like that before Tessa” säger han skakigt. Som att han blir rädd av att tänka tillbaka på det.
”Neither have I… It has never happened before.”
”I’m sorry” viskar han och sväljer ner gråten. Jag skulle kunna säga ’nej det var mitt fel’ och säga förlåt ännu en gång. Men då skulle vi bara gå runt i en cirkel. Så jag accepterar hans förlåt, och ger honom en kyss istället. Han kysser hårt tillbaka, som att vi inte kysst varandra på år och att det har varit allt han kunnat tänka på.
Vi ligger där en stund, och håller om varandra. Innan jag frågar vad klockan är. Den är halv sex. Jag antar att det är därför båda våra magar kurrar. Vi har inte ätit sen frukost.
”I’ll go make something” säger han och ler lite, innan han reser sig upp ur sängen. Jag ska precis resa mig upp för att följa med och hjälpa. Men han stoppar mig med handen. ”Stay here, you’re still tired.”
Jag nickar bara lite och lägger mig ner igen. Jag ser hur han går över till garderoben och sätter på sig ett par mjukbyxor, sedan går han mot dörren.
”Harry?” säger jag snabbt, och tänker tillbaka på duschen. Han stannar upp och ser på mig. ”How did you know I was having a panic-attack?”
Han pressar ihop läpparna och ler lite. Men det är ett ledsamt leende, som aldrig når ögonen.
”I used to get them when my dad left”
Det var allt jag behövde höra. Jag lutar mig tillbaka i sängen och ser medlidande på honom. Jag vet inte vad jag ska säga. Han tar ett djupt andetag och nickar lite för sig själv innan han försvinner ut ur rummet. Jag fortsätter stirra på dörren. Även om jag hade kommit på något att säga, tror jag inte att jag hade sagt det. Ibland ska man låta bli. Nu när jag vet hur en panik-attack känns behöver jag inte fråga något. Jag förstår. Men nu vet jag att det verkligen finns mycket jag inte vet om Harry. Hur mycket vet jag egentligen? Varför har han aldrig berättat det här för mig tidigare..? 

Jag sitter där länge och tänker. Tänker på mig och Harry. Vi har haft djupa samtal, men inte många, och det brukar inte komma fram mycket då. Det konstiga är att de flesta samtalen där vi har berättat om våra liv har varit över Skype. Och då förstår jag verkligen att vi inte tar upp allvarliga saker. Jag ska bli mer öppen med Harry. Det lovar jag mi själv nu. Jag ringer också mamma och berättar att stormen inte är över. Fast egentligen har jag ingen aning. Hon säger att jag kan komma på söndag om jag vill istället i sånna fall. Jag har ingen anledning att komma hem nu och hon antar att jag hellre vill vara med Harry. Och det har hon rätt i. Jag vet att det är dumt att ljuga, speciellt för mamma. Men jag känner att jag måste nu. Jag måste vara med Harry. Jag kan inte lämna honom. 

---

Hjälp, jag gjorde det faktiskt. Harrys perspektiv. Inget jag någonsin trodde att jag skulle göra, men det blev bättre så. Jag hoppas att ni förstår att jag inte är någon engelska expert här så de får bli lite som det blir. Så länge ni förstår vad jag menar haha! :) Hoppas ni gillar det och säg vad ni tycker! xx