Vi går hand i hand in till resturangen där vi ska möta Harry’s familj. Jag känner fortfarande ett starkt behov av att hålla honom nära mig och håller i ena hans hand med båda mina när vi letar oss omkring där inne. Det känns som att han har märkt att jag är ovanligt klängig av mig idag, men han har ännu inte frågat varför. Jag hoppas att han inte gör det. Jag märker nu att vi har stannat, och Harry pratar med personalen på resturangen.

”Styles” säger han artigt, och mannen ser ner i en bok som han har, sedan ser han upp på oss och nickar.
”This way”
Han viftar med oss längre in i resturangen. Det är ganska fullsatt och vi får reaktioner av vissa tjejer som är där med sina familjer när vi går föbi. Dock har Harry alldeles för bråttom till sin egen familj för att märka dem. Efter ett tag ser jag både Robin och Anne sitta vid ett bord. Men de är inte ensamma.
”Gemma?” säger Harry förvånat och stannar till. De ser upp för bordet och lyser upp när de ser honom. Vi visste inte att Gemma skulle komma, vi hade fått höra att hon hade plugg. Jag står bara där helt förvånat.
”Hey!” säger hon glatt och reser sig upp samtidigt som Harry rusar fram till henne med ett enormt leende ”surprise!”
”I had no idea you were coming!” säger han och kramar om henne.
Samtidigt som de kramar om varandra kommer Anne och Robin upp till mig. De ger mig båda var sin kram och säger att de har saknat mig. Anne ger mig en lång vänlig blick samtidigt som hon klämmer min axel när hon säger det. Det får mig att tänka tillbaka på sjukhuset. Hur hon klämde min axel på precis samma sätt innan jag gick in till honom. Även om jag inte känner Anne väldigt bra, är jag glad över att få tillbaka henne i mitt liv. Och jag känner inuti mig att hon är glad över att jag är tillbaka i hennes, och Harrys. Harrys syster, Gemma hälsade trevligt på mig och tyckte att det var på tiden att vi träffades. Hon hade hört så mycket om mig och hade verkligen sett fram emot att träffa mig länge. Jag säger dessamma till henne. Jag blir verkligen förvånad över hur lika de är, hon och Harry. Precis samma leende.

En timme senare är vi fortfarande på resturangen med Harry’s familj. Vi har diskuterat allt mellan himmel och jord. Gemmas skola, Harry’s turné, olyckan, mitt liv hemma i Sverige och ja, allt möjligt helt enkelt. Det är verkligen hur härligt som helst att umgås med Harry’s familj. Det blir verkligen aldrig pinsamt eller tyst, och de behandlar mig verkligen som en i familjen.
”So…” säger Anne och tar en klunk av sin öl ”how’s Caroline doing?” säger hon och ser på Harry. Oj där ändrades stämningen... Han ser nästan lite chockat på henne, som ’varför säger du så när Tessa är här?”, men Anne verkar inte bry sig om det. Jag vet att hon ogillar Caroline precis lika mycket som jag och inte försöker få mig att ta illa upp av att fråga. Jag tror snarare att hon försöker få Harry att känna sig obekväm om någon. Därför sväljer jag bara det jag har i munnen och svarar åt honom.
”We saw her at the party, she seems fine” säger jag med ett leende. Anne nickar, och jag kan se på sättet hon ser på Harry att hon är besviken. Jag menar, jag förstår henne på ett sätt. När jag var hemma hos dem ville hon knappt att vi skulle sova i samma rum. Sen visar det sig att han kanske har gjort en annan mycket äldre kvinna gravid istället. Det måste vara svårt att acceptera. Harry harklar sig och nickar han med.
”Yes, she’s good”
”Did you go to the ultra sound?” frågar Robin och lägger armen om Anne bakom stolen. Han nickar ännu en gång.
”Yeah, everything’s fine”
Harry har inte gett mig några detaljer om det än. Och jag vet faktiskt inte om jag vill veta något om det heller. Kanske om det är han som tar upp det. Men annars inte.
”When she’s due?”
”In about a month” säger han tyst och tar en tugga. Jag vet att han är nervös över det. Men det jag inte vet är hur han känner för det. Vi har inte pratat om bebis-situationen på flera månader. Han var säker på att det inte var hans barn förut. Är han det nu med?
”Will you be there?” nu är det Gemmas tur att ställa en fråga. Och jag kan se att han börjar bli lite irriterad.
”I don’t know.”
”Because she might go into labour when you’re on tour”
”Mhmm” säger Harry ännu mer irriterat och tar en tugga av sin mat.
”Will you leave tour if she does or what’s your plan?” frågar Anne.
”I don’t know! I have no plan!” skriker han till och ser irriterat på henne. Hon biter ihop och fixar med servetten i knät för att undvika hans blick. Jag tror inte att hon menade att göra honom arg, och med tanke på hur Harry’s pappa var när han och Gemma var små är det inte så konstigt att hon är orolig. Hon vill att Harry ska vara det bästa han kan vara om det nu är hans barn. Jag lägger en hand på Harry’s lår under bordet för att lugna honom och han suckar.
”Maybe you should start planning it, son” säger Robin i en vänlig ton ”you never know when it’s going to happen, and if you want to be there you should make sure you can.”
 ”Yeah” säger Harry lågt. Jag fortsätter stryka hans lår upp och ner. Vill han vara där? Vill han vara en del av det här barnets liv? Jag tänker tillbaka på bilden från igår när de håller hand och sväljer. Vill ha vara en del av hennes liv? Det är dags att vi börjar prata med varandra om det här tror jag.

Efter middagen släpper vi av dem vid hotellet. När Anne kommer ner brukar hon bo i Harry’s gästrum, men eftersom att de är tre stycken nu och bara ska stanna en natt tyckte de alla att det vore bättre att bo på hotell. Gemma skulle iväg och träffa några kompisar, så hon sa hejdå till Anne och Robin också.
”See you in a couple of weeks, love” säger Anne och kramar om Harry. ”And if I don’t see you then, take care and we'll see eachother soon okay?” hon ser på mig och ger mig en kram efter. Jag kramar tillbaka och säger detsamma. När vi sagt hejdå till dem alla åker vi direkt hem till lägenheten. Vi säger inte så mycket under bilresan och jag känner att Harry fortfarande har tankarna i konversationen på resturangen.
”So, will you come with me to the airport?” frågar jag så fort vi kommit in genom dörren. Han ser konstigt på mig.
”You told me you were staying?”
”You know I can’t stay…” säger jag och suckar ”not for real.”
”But you told me you would”
”Because you were tickling me”
Han stirrar på mig. Jag vet att han redan är på ett dåligt humör, men jag kan inte stanna för att han vill det. Min mamma kommer aldrig låta mig komma tillbaka.
”It’s one school day” säger han som att det är löjligt. Det är löjligt, jag vet men..
”It’s not just about that” säger jag nu lite irriterat ”it’s about my mum trusting me… her letting me go this time was nice enough of her”
”It’s no big deal!”
”It is! She’ll never let me go again if I don't come home when I'm supposed to”
”Bullshit!” säger han och fnyser innan han går in i köket och öppnar kylen. Jag rusar efter.
”It’s not bullshit! She’s serious about these things. This is not some party a few houses away.”
Han svarar inte utan tar bara ut en vattenflaska och dricker ur den. Varför kan han bli såhär ibland? Det var precis såhär han var efter att vi hade sex första gången, och det var precis såhär han var mot Ally.
”So will you help me or not, cause if you’re not I have to ask the others myself”
”Ask them” säger han när han druckit klart och smäller igen kylen. Sedan fortsätter han in mot sovrummet. Jag springer efter ännu en gång. Han ställer ner flaskan på skrivbordet och går sedan fram till min väska.
”Here’s your bag” han skjuter fram den mot mig. Jag bara står där och stirrar på honom. Helt förvirrad över hans ändrade ton mot mig.
”Why are you acting like this?”
Han fnyser bara och slänger sig ner på sängen och tar upp mobilen. Ignorerar mig totalt.
”Why!?”
När han inte svarar tar jag irriterat tag i väskan och drar den närmre. Sedan rusar jag omkring i rummet och packar hastigt ner mina saker. Jag visste att det inte skulle funka. Varför gör han såhär!? Jag är en sån jävla idiot. Det har inte ens gått en månad och vi bråkar redan. När jag packat ner det sista ställer jag mig upp och ser på honom.
”Are you gonna tell me why you’re acting so childish or what?”
Han ser upp mot mig med höjda ögonbryn, sedan ser han arg ut igen.
”Me? Childish?” Han skrattar och sätter sig upp ”You’re the one not being able to stand up to your parents”
”It’s not about that!” skriker jag tillbaka. Hur många gånger ska jag förklara att det inte har med det att göra. ”excuse me for not being a ”popstar” who can travel the world all the time, I have to go to school and be with my parents. I’m not even eighteen yet!”
”One extra day is not a big deal. You told me you would stay!”
”I thought we were joking around, sorry? Why do you want me to stay anyway? We’re already fighting!”
”Yeah!” säger han och reser sig upp ”because you lied to me!”
”Lied to you!? I just told you I thought we were joking around”
Han skrattar bara. Vilket gör mig arg. Vad är hans problem!?
”I’m not allowed to be here all the time, deal with it.” svarar jag och sväljer.
”Why should I? I need a girlfriend who can adjust to my life.”
”Oh so it’s all about you now?” säger jag med gråten i halsen. NEJ, jag ska inte gråta. Inte denna gången. Han ser bara på mig med ett elakt leende. Att han nyss kallade mig en lögnare. Det är han om någon som ljuger.
”Look who’s talking anyway” säger jag och tänker tillbaka på bilden med Caroline. Jag vet att det kanske inte är som jag tror. Men jag har inget annat att komma med. Jag får ont i magen av att tänka på det.
”What’s that supposed to mean?” säger han argt och förvånat.
”You’re the lier. You’re telling me you have to be around Caroline? Do you have to hold her hand too?”
”What!? What are you talking about?”
”I saw the photos from last night!”
Han säger inget utan ser bara arg ut. Jag vet inte om han har förstått eller inte.
”You held her hand yesterday, and you didn’t want me to be around her. I thought you said you didn’t like her.”
Han lugnar ner sig för en sekund, och tar några steg mot mig.
”Tessa, I promise you. It’s not what it looks like”
Jag ser hur mycket han kämpar för att hålla sig lugn.
”Your fingers were entwined… how can it not be what it looks like?” säger jag argt.
”There were paparazzi everywhere, I just helped her that’s all!”
”Yeah right”
Jag tar upp väskan och ser på honom.
”Will you come with me or not?”
”No!?” skriker han ”You can’t leave now??”

”Why not?”
”We have to talk about this, you can’t just leave!”
”Oh now you wanna talk about it!?” säger jag irriterat. ”Cause when I wanted to talk about it a couple of minutes ago you didn’t want to”
Han stirrar på mig. Länge och argt.
”Fine! Leave if you want to!” skriker han ”but I’m not coming”
Han vänder sig om och lägger sig i sängen igen. Jävla… Jag känner hur det brusar av ilska i mig. Hur kunde jag tro att vi två skulle funka? Han är förändrad. Jag stirrar på honom. Sedan börjar jag skratta.
”I knew this wouldn’t work”

Han ser på mig.
”Us two… we’re not good together” fortsätter jag och suckar. Han stirrar på mig ett långt tag. Sedan rusar han upp ur sängen och ställer sig framför mig.
”We are” säger han och sväljer. Åh så nu iser han allvaret?
”No we’re not? ... Look at us”
”The only reason we’re fighting right now is because you’re leaving”
Jag skrattar. Såklart.
”Oh so you’re gonna blame this on me? You’re the one being an ass”
”Because I want you to stay so bad!” säger han desperat och tar tag i mina axlar. När ska han fatta att det inte hjälper att bli sur? Har han verkligen blivit så bortskämd att han tror att det funkar på mig med? Jag suckar sorgset och ser på honom ett långt tag. Sedan ger jag honom en mjuk kyss på kinden.
”I’m gonna go ask Niall and Becca if they can give me a ride, I’ll call you later” säger jag och backar undan. Han ser mest ledsen ut när jag går. Som att han trodde att han skulle lyckas med att få mig att stanna.

Några minuter senare står jag i Nialls hall och väntar på att de ska bli klara. Lite stressad dock eftersom att klockan redan är tolv… och mitt plan går ett. Vi kommer aldrig hinna. Jag tjatar länge på dem att de ska skynda, och allt han säger är att han kan få tag på ett senare flyg i sånna fall. Men det känns jobbigt. Jag ska till skolan imorgon liksom. Till slut kommer vi iväg i alla fall, och jag sitter och trummar nervöst med fötterna hela vägen. Jag kan inte missa det här planet. Vi pratar om Harry också vilket får mina nerver att hoppa dubbelt så mycket. De håller båda med mig om att det var riktigt taskigt gjort av honom, och Niall fortsätter säga att han ska prata med honom. Det spelar faktiskt ingen roll tror jag. Jag älskar verkligen Harry men jag tvivlar så otroligt mycket på att vi kommer hålla nu. Jag får kämpa med tårarna hela vägen. Jag vill inte gråta inför dem just nu. Speciellt inte över det här. Jag vill inte att han ska behandla mig om att jag vore ingenting, men jag vill ändå ha honom så otroligt mycket.
Väl framme på flygplatsen visar det sig att jag faktiskt har missat planet. Vilket suger. Det står inte längre på tavlan, och vi saktar ner från allt springande. Helvete.
”I’ll go get you new tickets” säger Niall till slut och nickar mot en öppen lucka. Jag ler tacksamt mot honom.
”Thanks Nialler”
Jag och Rebecca står kvar en bit bort och andas ut, och hon kramar om mig efter stund.
”Det löser sig nog... Harry kommer säga förlåt”

”Får hoppas det…” säger jag och suckar ”jag är trött på drama...”
”Förstår det. Men ni fixar det alltid. Jag känner att det kommer bli bra. Det här med Jossan dock.. det hon berättade kommer nog inte lösa sig vilket är tråkigt” säger hon innan hon tänker sig för och ser ner i fötterna med en min ”oj, har Jossan berättat för dig?”
”Nej vadå?” frågar jag och ser allvarligt på henne. Vad menar hon nu? Hon ser osäker ut. ”Du måste berätta? Vad har hon sagt?”
Becca sväljer.
”Jag vet inte riktigt hur illa det är men… jag tror att hon kommer göra slut med Zayn”
”Va!?” säger jag förskräckt ”varför då??”
”Hon känner att de ses för sällan… hon sa att det är kul när de väl ses men att det känns som att känslor har försvunnit för varje gång”
”Va? När sa hon det här?” säger jag ledsamt. Jag vill inte att de ska göra slut. Varför har hon inte sagt detta till mig?
”Igår”
”Och hon menar det verkligen?”
”Det är det jag inte vet!” säger hon frustrerat och suckar. ”Hon sa det på fyllan så jag vet inte riktigt än, har inte hunnit prata med henne”
”Du får göra det…” säger jag och rättar till min mössa ”hon kanske bara råkade säga så?”
Hon nickar. Men vi både förstår att det nog inte är så.
”Men jag fattar på ett sätt… jag tycker redan att jag och Niall ses för sällan… men hon är här med Zayn ännu mer sällan än oss”
”Jo, det måste vara konstigt att träffas med de andra hela tiden. Jag förstår att känslorna kan försvinna” säger jag och ser mot Niall som är påväg hitåt nu. "Vet Saga?" Rebecca ser också att han är påväg och tittar snabbt på mig.
”Vet inte. Men jag ska fråga henne om det igen, jag lovar”
Jag nickar och ser sedan mot Niall igen, som snart är framme.
”It’s bad news I’m sorry” säger han och sträcker fram en biljett när han kommit fram ”there’s a snow storm back in Sweden so there are no planes lifting… but here’s an open ticket to any flight when they start going again”
”What!” säger jag förtvivlat och grymtar till. ”Are you serious?”
Han nickar och rycker på axlarna.
”Did they say when they’d start going again?”
”They didn’t know exactly, but probably in the morning”
Jag suckar högt och tar av mig mössan i frustration.
”Vad ska jag göra nu?” säger jag och tittar på Becca, som rycker på axlarna.
”Ringa din mamma kanske? Förklara hur läget är?”
”Hon kommer inte tro mig”
”Tror jag säkert, testa bara”

Jag testade. Och efter mycket om och men trodde hon på mig. Jag var tvungen att ta en bild på tavlan och skicka till henne där det stod att planen inte gick, och visa att jag faktiskt var på flygplatsen och inte försökte lura henne. Men nu hade jag ett nytt problem. Ska jag chansa, stanna kvar här på flygplatsen och kanske komma med ett plan. Eller ska jag följa med Becca och Niall tillbaka? Om jag följer med dem är det en stor chans att jag får stanna här hela helgen. Men vill jag det? Nu när Harry och jag är osams. Men jag kan också riskera att sitta här hela natten utan att inget händer ändå. Vi stod där och väntade en halvtimme, bara för att se om något skulle hända. Men det blev till slut så att jag fick följa med dem tillbaka när de skulle åka, då mamma inte ville att jag skulle sova en hel natt ensam på en flygplats. Sen så ska vi höras imorgon istället. I bilen tillbaka till London lägger jag upp en bild på twitter på Niall och Becca när vi väntande.

@tessamelin: thanks for driving me all the way to heathrow for nothing @Niall_Official and @BeccaBoo… I luv u! xx

 Sedan ringer jag Harry för att berätta.
”Hello?” säger han irriterat.
”Hi… it’s me” säger jag tyst. Han svarar inte utan väntar på att jag ska säga något.
”My flight got cancelled…” kommer till slut ur mig.
”Okey”
”So, I’m coming back with Niall and Becca”
”Okey”
Jag sväljer ner frustrationen jag får av hans korta svar. Lugna ner dig Tessa.
”So, is it okey if I stay at your place..?”
”Sure, why wouldn’t it be”
Han säger det inte som en fråga. Därför biter jag mig bara i läppen och ser ut genom fönstret. Det är nästan svart ute. Lugna ner dig.
”Great… See you”
Han lägger på utan att svara. Och jag biter ihop. Är han verkligen så arg på mig? Jag brukar inte vara arg länge. Och nu när det inte ens är jag som har gjort något och jag inte är särskilt arg längre fattar jag inte vad han håller på med? Jag menar, visst. Det här med Caroline och bebisen är viktigt. Vi måste prata om det. Men jag tror faktiskt att han var ärlig när det gäller bilden. Jag vill inte bråka längre. I alla fall inte nu. Jag är för trött...

När jag kommer in i lägenheten en timme senare är det mörkt. Det är släckt överallt. Jag ser mig lite omkring innan jag tänder hall-lampan. Ingen Harry här inne. Jag kravlar mig ur skorna och jackan, låter väskan ligga kvar på hallgolvet och släcker innan jag försiktigt går vidare in i lägenheten. Det är verkligen släckt överallt, och det är för tyst. Jag trodde att han skulle hålla sig vaken och vänta på mig. Tydligen inte... Tillslut letar jag mig i in i sovrummet. Även om det är mörkt ser jag att han ligger i sängen. Det ynka ljuset som kommer in genom fönstret lyser upp hans konturer.
”…Harry?” viskar jag tyst. Är han vaken? Inget svar. ”Are you awake?”
Jag får inget svar nu heller. Så jag går närmare. Jag ser på sättet han andas att han är vaken. Han är aldeles för spänd. Jag biter mig ledsamt i läppen.
”Harry” säger jag ännu en gång.
”What do you want?” säger han irriterat.
”Don’t be mad, please...”
Jag känner den där desperationen igen. Jag kan förlåta honom, för både Caroline och när han var ett ass innan. Jag vill bara att han ska hålla om mig och säga förlåt.
”I’m not”
Men jag vet att han är det. Jag står där länge... och väntar på en inbjudan till sängen. Men han säger inget. Så till slut börjar jag långsamt ta av mig mina kläder. Strumporna… jeansen, linnet och tjocktröjan. Tills jag bara står i mina underkläder. Jag varken orkar eller vill gå ut i hallen igen för att hämta min pyjamas.
”Do you have a shirt I could use..?” frågar jag tyst. Men som jag trodde, får jag inget svar. Jag ryser till av att stå där i kylan. När jag inte får något svar, beslutar jag mig för att ta av mig BH:n ändå, och jag letar mig långsamt ner i sängen i mörkret. Till slut hittar jag änden av täcket och jag kryper under. Harry ligger fortfarande på sidan vänd bort från mig, och jag vänder mig mot honom. Jag vågar inte krypare närmare dock då jag inte vill att han ska stöta bort mig. Varför är han så arg? Han har inte rätten att vara så arg. Jag är den som borde vara arg, så varför kan jag inte vara det!? Jag vet inte om det är för att han är arg på mig, eller för att jag är ledsen på honom, men helt plöstligt börjar jag gråta. Töntigt nog. Jag lovade mig själv att inte gråta, men jag kan inte hjälpa det. Och jag skakar. Jag skakar både för att jag är ledsen och för att jag fryser. Jag försöker sluta men det går inte. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag önskar att bråket aldrig hade hänt. Jag önskar att Caroline aldrig hade hänt. Varför kunde inte den här redan blivit bara som jag hade hoppats på? Varför är det alltid något som ska gå fel? Precis när jag börjat ge upp hoppet på att Harry ska vända sig om och bry sig, gör han det. På en snabb sekund har han vänt sig om och omfamnat mig. Det är då de riktiga gråt-hulkningarna kommer. Jag ligger med huvudet på hans bröst och gråter in i det, samtidigt som jag håller om hans midja. Men det är ändå något som känns fel. Han tröstar mig inte. Han kysser inte min panna och stryker mitt hår. Han håller inte om mig med båda armarna och säger att allt kommer bli okej. Han säger inte att han älskar mig. Han bara ligger där, stel som en pinne, och låter mig göra mitt. Det är konstigt hur man kan ligga i någons famn, men ändå känna sig så ensam? Jag trodde aldrig han skulle behandla mig såhär. Vad varförsöker han säga? Jag ligger där och gråter ett tag, i hans varma famn, tills jag till slut tystnar av utmattning. Jag förstår fortfarande inte varför han är så arg… varför tog han detta så hårt?

---

God Jul på er sötnötar! Är lite osäker på detta kapitlet men jaja. Säg vad ni tycker! Vad är era tankar på Harry's reaktion? Varför tog han det så hårt? xx