Jag spänner fast mig i flygplansstolen och andas ut. Nu är vi påväg… nu är vi faktiskt påväg. Jag ser mot tjejerna som alla håller på att göra sig bekväma. Becca står och försöker trycka in sin tjocka jacka i hyllan över sätena, men lyckas knappt för att hon är för kort. En man hjälper henne till slut och hon ler vänligt tillbaka och säger tack. Saga har redan börjat packa upp tidningarna hon ska läsa under resan och Jossan sitter med sina hörlurar på sig och är helt inne i mobilen. Det är ganska kul egentligen, att vi är påväg till London nu hela gänget, ett halvår senare. Det är otroligt hur mycket som har förändrats sen vi flög på klassresan i juni förra året. Vi har fått pojkvänner, vi har varit med om olyckor, vi har varit i olika länder, vi har fått nya vänner, vi har gråtit och skrattat… vi har varit med om både lycka och olycka och kommit närmare varandra… men den största förändringen är, att denna gången… flyger vi i första klass! Haha..! Nej men faktiskt, Niall slog verkligen till stort när det gäller flygbiljetterna. Vi hade tänkt oss fyra flygbiljetter på ett billigt flyg med platser ifrån varandra. Nu sitter vi i ljusbeiga fotöljer med tv-skärmar framför oss och enormt mycket plats. Det är verkligen för mycket och killarna borde inte spenderat så mycket pengar på en två timmars flygresa. Men jag klagar inte. Jag är i himlen. 

Rebecca rättar till sig i sätet bredvid mig och tar ett djupt andetag.
”Vilket plan… jag har aldrig sett något liknande”
Saga ser mot oss från andra sidan gången och nickar instämmande.
”Eller hur… det är finare är alla våra hus tillsammas”
”Lite pinsamt dock att vi är de enda ungdomarna på hela planet…” säger jag och sträcker lite på mig för att kunna se ut över resten av planet. Det är bara massa kontorsnissar, viktiga personer med kostymer, dataväskor och telefoner i högsta hugg… och vi. Jag antar att de flesta här inne är viktiga personer som jobbar med ekonomi och affärer och sådant. 

”Ja” säger Becca och skrattar ”de måste undra vad fan vi gör här”
”Äsch vi ser ju ascoola ut här bland alla vuxna” säger Saga och lutar sig bak i sätet med ett flin. Becca ler stort och tar upp sin mobil.
”Le” säger hon och håller upp den för att ta ett foto på Saga och Jossan. Jossan märker ingenting så Saga får putta lite på henne med armbågen för att hon ska inse. De båda ler stort och gör tummen upp. Sedan ser jag hur hon går in på twitter för att lägga upp den.
”Synd att inte du kan vara med på några bilder Tessa” säger Saga och garvar.

En timme senare har jag nästan somnat i sätet. Det spelar ingen roll hur mycket det låter från planets motor och hur mycket Becca och Saga än tjattrar, jag sov knappt något inatt för att jag var så nervös, och sedan behövde jag gå upp redan klockan sex för att dra till skolan. I need my sleep. Plötsligt hör jag hur Saga skriker till.
”Helvete! … hörrni”
Jag är för trött för att reagera, men till slut slår Becca till mig på armen och jag ser på dem.
”Vad..?”
Saga håller upp en bild på mobilen för oss. Det är en grupp tjejer med med pennor och block i händerna. Jag försöker koppla vad det är hon vill att jag ska se.
”Jaha?” frågar jag slött och ser runt på tjejerna. Becca verkar ha fattat vinken i alla fall och ser helt chockad ut, innan hon gräver ner ansiktet i händerna. Jossan har samma blick hon med.
”Neeej”
”Vadå??” frågar jag fortfarande helt borta och kollar på bilden igen. Det är runt tjugo tjejer kanske, de står med sina jackor på sig fast de är inomhus och det är lite skyltar i bakgrunden. Saga suckar.
”Det är fans! De väntar på oss vid flygplatsen!”
Jag spärrar upp ögonen. Varför då!? Hur då?
”De måste sett min bild…” stönar Rebecca och ser på bilden igen. ”Har de skrivit något till?”
”Ja.. ’waiting for you’ och en massa hjärtan”
”Men hur ska vi göra med Tessa då?” frågar Jossan med en orolig min ”de kommer ju se henne”
”De kanske… håller tyst om vi ber dom?” säger jag osäkert och ser runt på tjejerna. Saga ger mig en irriterad blick.
”Som om det kommer hjälpa? De är fans! Såklart de kommer sprida det vidare!”
”Men vad ska vi göra då? Vi kan ju inte bara lämna henne på flygplatsen” frågar Jossan och biter sig i läppen. Jag ser på de andra tjejerna och hoppas att de kommer på något, för jag har nada. Ingen av oss säger något på ett tag.
”Jag vet verkligen inte” säger Becca ”tror ni det finns någon bakväg?”
”Finns det säkert men varför skulle vi få använda den…?”
Alla börjar tänka igen. Vi skulle kunna ringa någon av killarna men, de jobbar och har redan gjort så mycket. Fixat flyg, bil och allt för oss. Detta känner jag att vi får lösa själva.
”Jag vet!” säger Saga plötsligt och spänner upp säkerhetsbältet. Vi ser förvånat på henne när hon reser sig upp och börjar gå längs korridoren. Vad håller hon på med?”
”Ursäkta?” hör jag henne säga längre bort, och jag sträcker på mig för att se. Hon har börjat prata med människor längre bort. Jag ser hur hon fejkler och beter sig extra gulligt när hon frågar om de ska använda bakvägen. När de säger att de inte kommer använda gången säger hon tack och försätter ner längs planet. Vi andra ser på varandra med höjda ögonbryn. Alltid Saga. Efter några minuter kommer hon tillbaka och dröser besviket ner i sätet igen.
”Ingen har någon anledning till att använda den”
”Typiskt” säger jag, även om jag redan förstod att ingen på planet förmodligen skulle använda den vägen.
”Vi får väl lösa det när vi kommer dit antar jag, ringa killarna om det blir akut… eller så får vi gå före och sedan hämta upp dig efter” säger Becca och ser på mig. Jag rycker på axlarna. Vad som helst funkar för mig.

Väl i bagageuthämtet börjar vi försöka gömma mig, utifall att någon skulle ha smygit in. Jag stänger jackan och sätter på mig luvan så nästan hela jag täcks. Det blir väldigt varmt men det får jag stå ut med. Svettandes letar vi upp våra väskor, men jag tvingas stå en bit bort från de andra. Till slut har vi dem och vi ser oss noga omkring innan vi pratar med varandra.
”Så… vad ska vi göra?” frågar jag och ser på dem. De ser fortfarande lika ovetandes ut. Becca ser ner i mobilen, och sedan bort mot de andra bagagebanden.
”Tja det känns lite konstigt att behöva fråga någon personal om en annan väg… jag menar vi är ju inte kända” säger Jossan. Jag nickar och håller med. Det känns lite skumt att be om något som egentligen inte behövs.
”Jag har en idé” säger Becca plötsligt och vi ser på henne och hur hon scrollar igenom twitter. ”På bilderna ser de ut som att de flesta är i en klunga i alla fall… Så om vi går ut och börjar hälsa på dem, kan du gå ut samtidigt som människorna med nästa plan.” Hon pekar mot en talva längre bort. Nästa plan från Paris kommer om fyra minuter. ”Du kan slinka förbi bara utan att de märker”
Jag ser osäkert på henne. Kommer det verkligen funka? Tänk om de ser mig hoppa in i bilen eller vad som helst. Men de andra verkar tycka att det är en bra idé. Det tar ett tag för dem att övertala mig, men till slut går jag med på det.
”Ha bara på dig luvan så märker ingen att det är du” säger Saga och ler. Jag nickar.
”Smsa när du är i bilen” säger Jossan och ger tummen upp, innan de alla börjar ta upp sina väskor. Jag följer dem en bit med min, sedan ser jag hur de försvinner ut genom dörrarna. På ett sätt är jag väldigt glad över att slippa fansen. Jag menar, jag vet inte hur jag ska bete mig. Inga fans har någonsin kommit för att träffa oss! Men jag skulle också vilja se hur det är. Se om fansen beter sig eller om de är otrevliga.
När klasen med människorna från Paris-planet börjar ramla in i salen ställer jag mig redo för att smyga med. Det tar inte lång tid innan de första går igenom dörrarna ut till flygplatsen men jag väntar ändå på en grupp undomar i min ålder som snackar högt på franska. Jag går liksom en bit bakom dem men försöker ändå hålla ett avstånd så de inte ska tro att jag är dum i huvudet.

Vi går igenom en grupp med dörrar tills vi kommer ut till den riktiga flygplatsen. Jag ser genast tjejerna med fansen. De är så många fler nu än på bilden innan, runt femtio stycken kanske, men de har ändå varit lugna nog att göra en kö för att ta bilder. Jag hinner precis se en tjej få en bild och räcka fram ett block för en autograf då jag rusar förbi. Dock vet jag att ingen av oss har en autograf, så tjejen fick förmodligen ingen. Jag ser ner i marken och ber till gud att ingen känner igen mig när jag lätt går igenom gruppen av tjejer. Jag hör hur de snällt ropar på deras namn och frågar om en follow på twitter. Jag blir nästan sugen att ta upp mobilen själv och följa några av dem när de skriker ut sina twitternamn bakom mig. När jag är några meter bort känner jag äntligen att jag kan andas i alla fall och ser försiktigt upp från luvan. Jag försöker komma ihåg hur man kommer till parkeringen, och efter många försök hittar jag äntligen rätt parkering. En stor svart bil står där med en av killarnas vakter utanför, och en chaufför i förarsätet. Jag rusar snabbt fram till vakten jag känner igen som Johnny. Han var med när vi träffade killarna första gången och de pratar om honom väldigt ofta.
”Hello” säger han och ler mot mig. Jag ser förvånat på honom. Och vart fan var han när vi behövde honom? Hade vi kunnat kontakta honom eller? ”Where are the others?” frågar han sedan lugnt och ser mot dörren jag kom ut ur.
”Hi” svarar jag halvstressat och slänger ner min väska bredvid mig ”There are fans inside and I had to sneak out. They’re taking pictures with them right now, why are you out here!?”
”There are fans inside??” säger han allvarligt och jag nickar.
”Yeah, like 50”
Han öppnar snabbt bildörren åt mig och nickar mot den som att jag ska gå in. Jag hinner inte säga någonting mer utan att sätter mig bara innan han hastigt stänger igen dörren och rusar in i byggnaden. Jag tar upp mobilen och smsar Becca.

Jag är i bilen, Johnny är påväg!

Några minuter senare öppnas dörren för femhundrade gången, men äntligen var det tjejerna som kom ut, med Johhny hack i häl. Han håller ut armarna runt dem som för att skydda, och stänger igen dörren efter dem. Jag ser hur några fans kommer ut genom en annan dörr, och så fort han gått iväg från dörren för att följa dem till bilen kommer det ut några där med. De är inte lika våldsamma och skrikiga som med killarna, men de springer ändå efter och tar bilder. När de är framme vid bilen öppnas dörren och tjejerna hoppar in. Så fort alla är inne sätter sig Johnny i framsätet och vi kör iväg. Tjejerna ser både överväldigade, rädda och glada ut på samma gång.
”Herregud” säger Becca och lutar sig bakåt i stolen.
”Är ni okej?” frågar jag oroligt och ser runt på dem. Helt plötsligt börjar Saga skratta.
”Om jag är okej, det där va otroligt!”
”Lite skrämmande… men kul” säger Becca sedan och ser på mig. ”Har aldrig varit med om något liknande”
”Are you okey?” frågar Johnny och ser bak på dem, och alla nickar.
”Yes, we’re fine”
Han förklarar att de inte fick några andra instruktioner än att vänta utanför på oss. Och han hade verkligen ingen aning om att det skulle finnas fans där inne. Vi säger flera gånger att det inte är någon fara och berättar att det var en upplevelse. När vi ser den första London-skylten är vi fortfarande inne på händelsen.
”Såg ni tjejen med tröjan?” frågar Jossan och ser på Saga och Becca.
”Sverige tröjan?” frågar Saga och Jossan nickar. ”Ja den såg jag! ”
De skrattar och börjar sedan snacka om hur lugna fansen hade varit till en början. Men sedan när Johnny kom för att ta dem därifrån, började de som inte fått bilder bli desperata och sprang efter.
”Hur står killarna ut?” frågar Becca sig själv högt. ”Trodde jag skulle dö ett tag, och det där var inte ens över hundra”
”Ja fyfan” säger Josefin och håller sig om hjärtat ”jag blev rädd när de började springa efter.”
”Men det var kul, eller hur!?” utbrister Saga glatt. Självklart att hon älskade det. Det är sådan hon är. Vi skrattar till.

”Lite” säger Becca och blinkar ”inget jag skulle vilja bli van vid dock.”

Vi kommer hem till killarnas hus runt sex på kvällen. Vi har redan planerat så att killarna är ute och äter middag efter jobbet när vi kommer, så vi går ostört upp till lägenheterna. Det är lite roligt hur jag ska sova i samma land, under samma tak som Harry inatt, men ändå inte kan träffa honom. Det kommer bli svårt att hålla mig ifrån att gå över, men jag måste hålla mig om jag vill överraska honom. Vilket jag vill. Jag tror att det blir tårt-överraskningen vi gör faktiskt. Det skulle nog vara lite konstigt om alla gäster fick se på när han tar på både killarna och på mig. Dessutom är det han som fyller år och förtjänar att få tårta i ansiktet.
Rebecca låser upp Nialls lägenhet med nyckeln han lämnat i en planta bredvid dörren (hahah) och vi hasar in med våra väskor. De andra tjejerna gick till Zayns lägenhet eftersom att de ska sova där.
”Här var det städat…” säger jag och ser in på lägenheten. Det verkar inte som att han har ansträngt sig precis. Det ligger kläder lite här och där, tallrikar och glas är framme och småprylar överallt. Becca suckar och ser på mig.
”Jag vet” säger hon och flinar lite ”städning är inte hans grej precis.”
”Ser det” säger jag och skrattar innan jag går vidare in i lägenheten. Det härliga med killarnas lägenheter är att de se likadana ut bara att de är spegelvända, därför tappar jag inte bort mig och hittar direkt till Nialls gästrum. Jag ställer bara in väskan istället för att packa upp, jag ska ändå bara sova i England två nätter. När jag kommer ut igen står hon redan och plockar. Det slutar med att jag hjälper henne och vi blir nästan precis klara när Niall kommer in genom dörren. Rebecca skiner upp när hon ser honom, och han blir lika glad han. Han tar inte ens av sig skorna utan rusar in och möter henne.
”Hey” säger han glatt och kramar om henne innan han ger henne en kyss.
”Hi!” svarar hon och håller hårt om honom. Jag önskar jag kunde göra så med Harry också. Men imorgon…
När de kramats klart kommer han över till mig och kramar om mig också. Även om det vara var cirka två veckor sen vi sist såg varandra känns det som längre. Jag har saknat lilla Nialler.
”Have you cut your hair?” frågar jag glatt och rufsar om honom i håret. Han ler gulligt och skakar om huvudet.
”Yep, you like?” säger han med någon turk-liknande accent.
Jag skrattar åt låtsas-accenten med och nickar.
”Yeah, you’re very handsome!”
”That’s what Lou told me too” säger han och skuttar ner i soffan där Becca nu satt sig. Lou, jag har för mig att det är deras hår-stylist. Var det en bild med henne han la upp på twitter igår? Det kanske det var. Det ända jag tänkte på när jag såg den bilden var att han inte hade någon tröja på sig. Det var kul att läsa alla reaktioner som fansen skrev. Jag sätter mig ner bredvid dem i soffan också. De pratar en stund om hur allt har varit, även om de pratar varje dag. De är på tour just nu, men får ledigt i dagar då och då. Just nu åker de bara omkring i England vilket är skönt. Dock sitter jag mest och tänker på Harry när de pratar.
”Is Harry home?” frågar jag till slut och biter mig lite i läppen. Jag vill att han ska vara hemma men ändå inte. Det känns både jobbigt och härligt att han bara är några väggar ifrån mig. Niall nickar samtidigt som han pillar med Beccas händer.
”Yeah, everyone’s back… but we have to get going at eight”
"That soon?" frågar Becca och ser på honom "when will you be back?" 
"Not for a while, cause we're going out after"
"Oh..." säger hon tystlåtet. 
"Get going where?" säger jag förvånat. Missade jag något?
"We have the last concert for the week tonight" säger Niall och flinar när han förstår att jag inte lyssnat. "And why the face? You're coming with us" säger han och ser mot Rebecca samtidigt som han lägger upp fötterna på bordet. Jag ser irriterat på hans smutsiga skor och suckar. Härligt. De ska gå och se på en konsert, sen umgås allihopa, samtidigt får jag sitta här i Nialls lägenhet helt ensam då ingen får se mig. De ser medlidande på mig.
”If it makes you feel any better I bet Harry’s gonna be in a bad mood too”
”I’m not in a bad mood, I just don’t like being all alone” säger jag och putar med underläppen. Båda putar tillbaka.
”We have to go, well, I have to go. But if you girls stay he’s gonna know somethings up” säger Niall och rycker på axlarna.
”Fine…” säger jag tjurigt och lutar mig bakåt i soffan. ”But you better give me something to eat while you’re gone”
”No problem” skrattar Niall och reser sig upp ”what do you want?”

---

Sämsta kapitlet någonsin, men jag har sovit dåligt på senaste och vill bara komma till det roliga! Har tänkt att jag ska fokusera på TCOA och AT varannan vecka, sen vet jag inte hur många kapitel som kommer upp varje vecka. Men ni kan tänka att jag börjar nästa vecka med Autumn Term, sen veckan efter det fokuserar jag på The Center of Attention. Förstår ni? :) Kommentera så kommer nästa kapitel snabbare! Tråkigt att det är ca. 40-50 personer som läser varje dag men ändå är det bara 9 som kommenterar. PUSS