Previous: De bara skrattar och jag springer över och kramar dem båda. ”Tack tack tack tack!”
Jag var faktiskt väldigt orolig över det här med ekonomin. Jag skulle säkert ha behövt dra in flera måltider och aktiviteter bara för att kunna åka.
”Du har jobbat hårt gumman, du förtjänar det”
Något inom mig känner att de inte bara menar jobbet. Utan allt som hänt på senaste tiden också. Men jag ler mot mina föräldrar och vill bara krama om dem hundra gånger till. Resan kommer bli av för mig. Jag ska till Spanien. Nu känns det verkligt.

---

”Ska du verkligen åka i den där?” säger jag och ser Saga upp och ner, hon rynkar på ögonen och ser ner på sin onepiece.
”Vadå? Den är mysig”
”Du vet att det kommer vara asvarmt när vi kommer fram va?” säger Jossan och ställer upp den sista väskan på bandet.
”Äh jag byter på hotellet sen”
”Jaha… okej” säger Becca och skrattar ”skyll dig själv”
Josefin får tillbaka alla passen och ger dem till oss. Äntligen är vi påväg. Vi ska till Spanien. Vi var uppe redan klockan fyra imorse för att göra oss i ordning och åka till Arlanda, jag trodde jag skulle dö. Det ska bli skönt att sova en stund på planet i alla fall.
”Vilken gate ska vi till?” Saga hänger över Jossan för att få en glimt av biljetterna.
”Kan vi inte kolla upp det när vi gått igenom säkerhetskontrollen istället?” säger hon och stoppar ner dem i handväskan. Saga suckar.
”Fine, men fan för dig själv om vi missar planet”
Vi andra skrattar.
”Jag tror knappast att vi missar det för att vi väntar fem minuter”
Hon bara himlar med ögonen och vi börjar gå.

En timme senare sitter vi faktiskt på planet, vi hann ha-ha. Vi gick till och med omkring i tax-free och tittade/köpte saker ett långt tag innan vi behövde gå till gaten.
”Såå” säger jag och knölar ner mitt handbagage under stolen framför mig, innan jag lutar mig bak och ser på Rebecca som sitter bredvid mig. ”Vad är planen när vi kommer fram?”
”Vi kommer bli upphämtade av en bil som tar oss till hotellet, vi checkar in och sen gör vi vad vi vill” hon skrattar till, jag höjer på ögonbrynen. Sen när blir man upphämtade av bilar på flygplatser om man inte ’är någon’?
"En bil?"
”Ja?” säger hon och sneglar mot Josefin ”hörde du inte att Jossans pappa skaffa det, eftersom att vi är under arton och allt?”
”Öh, nej?” säger jag och tittar på Josefin ”det har ni inte sagt något om”
”Du vet hur min pappa är” säger hon och biter sig i läppen ”han ville knappt skicka iväg mig, han ordnade bilen så vi inte skulle tappa bort oss… jag menar, det är en bra bit till hotellet”
”Jaha, och sen då?”
”Vadå?” säger hon och ser konstigt på mig.
”Ja? Kommer vi inte få åka någonstans eller vad menar du?”
”Jo men, han kommer ju inte veta allt…” säger hon och rycker på axlarna.
”Aja..” jag suckar och lutar mig bakåt i stolen igen. Om Jossans pappa förstör hela resan vet jag inte vad jag gör. Jag åker dit för att ha kul, inte för att sitta i en liten inhängnad som på dagis. Jag menar inte att bli tjurig, men när man jobbat på jullovet och sparat pengar som tusan för att kunna åka på resan, och sen få reda på att man knappt kan göra något är lite surt.
Jag somnar aldrig under resan, jag sitter bara och tittar igenom twitter eftersom att det finns Wi-Fi på planet. Jag ser att Harry har svarat på Elinas tweets igen. Inget speciellt igentligen, hon frågade bara hur han mår och han svarade ’fine’. Men varför svarar han henne en gång till när han har tusentals andra fans att svara. Jag har inget problem med honom tweeta eller prata med andra tjejer… bara inte henne! Jag låser mobilen och slänger bak huvudet i stolen. Tänk inte på honom Tessa, hans liv är inte din ensak längre. Vi har gjort slut. Jag pressar ihop ögonen. Jag lovar mig själv att inte tänka på Harry under resan. Jag ska inte läsa hans twitter, svara på samtal eller nämna honom. Den här veckan ska vara Harry-fri.

Bilen som hämtar upp oss är stor och svart, wow, Jossans pappa har verkligen slagit till stort på att hålla oss säkra.
”Är det bara jag eller är det 500 gradet här?” säger Saga och fläktar sig med handen medans chauffören tar våra väskor. Vi andra skrattar.
”Vi sa ju att du inte skulle åka i den” säger jag och pekar på hennes onepice. Rebecca drar i dragkedjan.
”Ta av dig den bara”
Saga flämtar till och knuffar till henne.
”Är du dum eller jag har ju ingenting under!”
”Jahapp” säger hon och flinar ”då får du väl vänta tills vi kommer till hotellet”
Vi hoppar in i bilen och drar igen dörren.
”Wohh let’s go!” skriker Saga och vi andra skrattar.
Jag ser ut genom fönstret nästan hela vägen. Jag blir helt tagen av utsikten. Efter ett tag av stora byggnader och stadshus kommer vi äntligen ut mot vattnet och stränderna. Vi åker längs kusten och ser hur alla människor solar och badar.
”Fan va skönt det där skulle vara just nu” klagar Saga som vid det här laget har blivit helt röd och svettig i ansiktet av värmen. Jag börjar nästan tycka synd om henne!
”Vi är framme om en halvtimme, då kan vi bada!” säger jag och ler mot henne.
”Juste, när vi ändå är inne på det” säger Becca och ler nervöst. Jag ser på henne. ”vi kunde bara få tag på tvåmans rum, så vi får dela på oss”
”Så alla kan inte bo i samma?” säger jag och känner hur jag blir lite besviken. Det är ju det som är hela grejen, vakna ihop och lägga oss ihop. Prata med varandra. ”Jag trodde ni hade fixat det så”
”Jo men jag trodde det först också, men tydligen inte…” säger hon och sneglar mot Jossan. Jag biter mig i läppen och studerar dem noga, vad är det med dom? Jag hoppas att hotellet de visade mig verkligen är d et vi ska bo på. Och inte någon håla som bara har tvåmans-rum med kackerlackor i.
”Men då kan väl du och jag bo ihop?” säger Saga och knuffar mig med armbågen lätt.
”Jo visst” säger jag och ler. Nu blir jag nervös, vart ska vi bo egentligen?

Till slut svänger vi upp för en stor uppfart med grind. Det här var verkligen inte det området jag tänkte mig… det är ju… fint!?
”Öh, tjejer…” säger jag och ser in på den ”är vi verkligen på rätt ställe?”
De andra rycker på axlarna och verkar inte ha någon aning själva. Jag ser ut igen, vi åker igenom som en stor trädgård med buskar och träd. Själva vägen är i fin ljusbrun sten. Jag gapar nästan hela vägen. Till sväger vi i en liten rondell med en stor fontän i mitten och stannar framför en stor… nej enorm byggnad i samma ljusbrun-nästan krämiga färg som vägen. Jag går ur bilen, men slutar inte stirra för det.
”Sk-ska vi bo HÄR!?”
”Öh… tydligen” säger Josefin och ställer sig bredvid mig med ett papper i handen ”det är Castillo Hotel son Vida…”
”Men bilden…” jag pekar mot hotellet ”bilden jag såg… det var inte det där!?”
”Jooorå” säger Rebecca och drar fram sin väska ”de kanske bara visade den ruttna delen av hotellet… där vi ska bo”
Saga skrattar
”Aja, jag tänker bo här även om vi har kommit fel eller inte”
”Jag älskar din pappa för livet om det är här vi ska bo” säger jag och tar tag i väskan som chauffören ställt bredvid mig. Josefin skrattar och tar några steg framåt.
”Ska vi gå in då?”
Vi går försiktigt upp för trapporna, nästan nervösa för att ha sönder något. Inte för att trappor är lätta att förstöra, men ni fattar nog vad jag menar. Allt här måste kosta en förmögenhet. Det är hundra gånger finare inomhus ät utomhus, vi alla gapar som små fågelungar när vi kommer in.
”Herregud” säger nästan alla i kör.
”Vi kan inte bo här”
Vi ställer oss i mitten av allt och ser upp på en stor glasmålning i det höga taket. Alla våningar har balkonger som går i en fyrkant runt allt ihopa och det är dyra målningar överallt. Allt är så vackert här inne att jag nästan svimmar.
”Aja…” säger Jossan efter en stund och försöker ruska av sig ansiktsuttryck ”stanna här och vakta väskorna så går jag fram och kollar om vi faktiskt bor här…”
Vi gör som hon säger och ser henne gå fram till receptionen. Kvinnan hon pratar med ser otrevlig ut, rynkar på näsan och ser ner på Josefin. Hon antar väl att vi är några stökiga ungdomar som kommer riva ner hela stället. De pratar en stund, och efter en stund går hon fram till ett skåp bakom sig och tar fram något som ser ut som nycklar. Jossan vänder sig om och ser på oss, plötsligt kommer världens leende fram och hon gör tummen upp till oss. Hjälp, vi bor faktiskt här.

”Vi ringer om en stund då och bestämmer när vi ska ses?”
Jag och Saga ger tummen upp mot de andra innan hissdörrarna stängs och de åker upp till sin egen våning. Lite synd att de till och med hamnade på en annan våning, men ärligt talat är jag bara glad att jag är här. Det här måste ha kostat en förmögenhet för Jossans pappa, jag menar. Jag gav en summa själv för hotellet, men eftersom att vi bor här måste han lagt till, eller hur? Till och med vår dörr är lyxig, stor och brun i trä med gulddetaljer. Det här är sjukt. Jag stoppar in dörrkortet och öppnar försiktigt dörren. Synen av rummet får mig nästan att svimma. Fina soffor i mitten av rummet med en stor plasma tv och ett glasbord. Vackra målningar och växter här och var i rummet. En bar vid en stor glasdörr som leder ut till en stor balkong med solstolar på. Jag blinkar flera gånger och försöker intala mig själv att jag drömmer, det här kan inte vara sant. Jag går försiktigt in i rummet medan Saga rusar fram till baren och drar sina händer över den.
”Till och med baren glänser” säger hon och ser på mig med stora ögon. Jag nickar mot henne och sätter mig i soffan.
”Det här var inte alls vad jag föreställde mig” säger hon sen.
”Nej verkligen inte!” säger jag och skrattar ”se dig omkring, det här är sjukt!”
Jag reser mig upp ur soffan och går fram till glasdörren. Jag öppnar den försiktigt och går ut i den varma luften. Saga följer efter mig och vi går fram till räcket.
”Man kan till och med se havet här ifrån” säger hon och pekar.
Jag tar fram min mobil och tar en bild av utsikten, sedan lägger jag ut den på twitter och skriver till.

@tessamelin: I’m in heaven

Jag ljuger verkligen inte. Jag har aldrig varit på ett sådant här vackert ställe förut. Jag ser ut mot havet. Det här kommer bli den bästa veckan i mitt liv. Jag vet det.