Det är lördag. Tre dagar efter mitt och Harrys bråk. Jag har knappt gått hemifrån sen Rebecca gick hem i torsdags, och de andra tjejerna har varit upptagna, så nu tyckte hon att det var dags att vi alla träffas i stan, vi fikar, shoppar och bara umgås. Jag glömmer till och med Harry då och då… Cch han verkar ha glömt mig helt. Han har inte ringt än. Det ända han har skrivit sen sist är på twitter att de arbetar i studion…

Till slut hamnar vi på en liten gräsplätt i Kungsträdgården och äter glass, när Josefin plötsligt skiner upp och ser på Rebecca.
”Hur är det mellan dig och Niall föresten?”
Vi har knappt hunnit prata om varken Niall eller Zayn idag, vi har mest snackat om mig och Harry. Tjejerna fortsatte säga hur ledsna det var och att det säkert löser sig. Jag svarade bara som jag gjorde när Rebecca och jag pratade, att det är okej och att jag vill glömma det. Rebecca sneglar på mig, som att hon frågar om tillåtelse att vara glad och berätta. Jag ler mot henne och ger en uppmanande nickning, inga ledsna miner här inte! Dessutom måste de andra få höra de goda nyheterna som jag fick höra på telefon imorse! Hon ler stort och visar sina vita tänder.
”Man kan väl säga att... det är han och jag nu.”
”Är ni tillsammans!?” Saga skriker, som vanligt, och Rebecca skrattar högt.
”När vi vaknade imorse började vi prata och... Tja, han frågade mig vad jag kände...” hon ler generat och ser ner på grässtrået hon har i handen. ”Jag sa att jag verkligen gillar honom och han frågade om jag ville vara med honom "på riktigt".”
”Vad gulligt!” Josefin sitter med händerna för munnen.
”Sen gav han mig det här...” Hon sneglar på mig, och jag ser frågande på henne. Hon har inte berättat inte att han gett henne något. Hon ler och biter sig i läppen innan hon sträcker fram sin arm och visar ett fint flätat armband.
”Han berättade att han gjorde det här armbandet när han var sexton, och att han alltid har på sig det… Han ville ge det till mig.”
Jag tar tag i hennes hand och tittar närmare på armbandet.
”Va! Verkligen? Han är för söt!”
”Eller hur!” skriker hon ut ”Jag började nästan gråta när han gav mig det.”
Plötsligt hör vi Nialls röst, och vi rynkar på ögonbrynen.
”Hellouuuuu, it’s Niall…… Tha pimp, answeeeer!”
Rebecca spärrar upp ögonen innan hon skrattar.
”Ojdå! Juste!” säger Rebecca plötsligt och börjar gräva i väskan, hon tar upp mobilen och viftar med den ”vi spelade in ringsignaler åt varandra på fyllan...” Hon skrattar nervöst och går iväg för att svara. Vi andra skrattar.
”När man talar om trollen.” säger Josefin och ler finurligt.

Senare den kvällen bestämmer vi oss för att gå på bio, det är en väldigt tråkig film om ni frågar mig. Någon konstig om rymden och krig, men såklart ska Saga tycka om konstiga filmer också, och därför blev det att vi valde den. Dock har jag och Rebecca kul genom att viska till varandra ändå.
”Tråkigaste filmen jag sett på länge...” viskar hon lågt och flinar mot mig i mörkret.
”Håller med” svarar jag.
”Niall och jag snackade om Harry igår.. Han sa att Harry inte har varit sig själv sen du stack.”
Varför säger hon det nu? Jag tänker tillbaka på hans ansiktsuttryck under bråket och känner hur en liten klump bildas i magen. Jag kan inte fatta att vi hade vårt första riktiga bråk redan innan vi blev ett riktigt par.
”Han var inte sig själv mot mig heller..." viskar jag tillbaka "eller så var det bara en sida jag aldrig sett av honom fö-”
”SHHHH!” någon bakom oss sätter fingret för munnen och glor ilsket på oss. Jag gör en chockad min och börjar nästan skratta, hjälp. Vi får nog hålla tyst.
”Vi får prata sen” viskar Rebecca innan hon lutar sig tillbaka i sin stol och tittar på filmen igen.
När vi kommer ut från bion snackar Saga och Jossan om filmen som galningar. Jag skrattar för mig själv, aja... De fastnade i alla fall för filmen. Rebecca bara ler mot mig och jag förstår att hon vill prata. Dock verkar det inte som att vi får det, det är ganska sent och vi går av vid olika stationer med tunnelbanan, men innan hon går av säger hon snabbt att hon ringer mig senare. Saga och Jossan verkar inte bry sig eller höra något alls utan fortsätter snacka om hur ”otroligt het” killen i filmen var. Jag himlar med ögonen och ser ut genom fönstret. Jag lutar mig trött mot fönstret och lyssnar på tjejernas tjatter när vi åker. En station senare är det Jossans tur att gå av, och hon kramar oss båda innan hon går av. Bara jag och Saga kvar.
”Hur går det för dig med killar då?” säger jag plötsligt och lutar mig mot fönstret. Hon fnyser och ler mot mig.
”Single as can be, men det behöver inte vara något negativt!”
”Nej verkligen inte” säger jag och skrattar ”det kan vara rätt skönt.”
”Ja eller hur, dessutom är jag den som kommer kunna ragga nästa gång vi åker till London” säger hon och blinkar. Jag skrattar lätt.
”Jag antar att det kommer vara både du och jag som kommer kunna ragga.”
”Nejdå” säger hon och himlar med ögonen ”ni kommer lösa det här, jag lovar.”
Jag ger henne en blick och hon flinar åt mig, sedan ser jag ut genom fönstret.
”Vi får väl se...”

Cirka fem minuter senare vinkar jag av Saga vid hennes hus, hon bor som sagt bara några minuter ifrån mig och det är på vägen till tunnelbanan från mig.
”Vi ses” ropar hon och vinkar en sista gång innan hon öppnar ytterdörren.
”Aa, ses” säger jag och börjar gå. Jag andas in den friska sommarluften och rufsar lätt till mig själv i håret. Jag hör hur Sagas dörr stängs bakom mig. Det har blivit ganska mörkt fast det är sommar, det är ändå rätt sent och det är inte en människa ute. Jag ser mig nervöst omkring. Ja... Jag kan erkänna. Jag är en fegis. Jag tror alltid att det värsta ska hända mig och jag hatar att gå ensam ute när det är mörkt. Jag försöker ruska bort känslan av att någon tittar på mig och går lite fortare. På vägen hem tänker jag på Harry, bara på Harry. Varför har han inte hört av sig? Är jag inte värd att slåss för? Var hans mål bara att få ligga med mig? Jag känner hur tårarna väller upp i ögonen, men försöker ruska av den känslan också. Jag tittar upp i luften, han borde sitta på ett plan på väg mot London nu, om han inte redan är framme, det är en vecka sedan de kom hit. När jag äntligen ser mitt hus går jag långsamt upp för tomten och ska precis gå upp för trappan då jag känner hur någon tar ett hårt tag om min arm och drar mig åt sidan! Jag ser inte vem det är och ska precis skrika då en hand sätts för min mun. Jag försöker desperat dra mig loss och slår personens hand som är för min mun med mina egna, till slut känner jag hur personen vänder på mig och jag möter ett par ögon. Ett par stora grönblå ögon.
Jag andas ut under handen, det är bara Harry. Mitt hjärta slår fort och jag andas häftigt av chocken. Jag blundar av lättnad. Sedan blir jag arg, vem fan tror han att han är, som drar iväg mig sådär. Jag öppnar ögonen igen och ser argt på honom. Han ser upprörd ut.
”Don’t be mad! Okey? I need to talk to you.”
Han tar långsamt bort handen från min mun och släpper min arm. Jag håller försiktigt om den som att visa att det gjorde ont och ser irriterat på honom.
”Sorry if I hurt you.” säger han och ser sorgset på mig. Jag fnyser. Hurt me... yea right, little too late. Det har du redan gjort.
”What are you doing here?” Jag stirrar på honom, och väntar på att han ska förklara sig.
”I told you, I need to tell you something.”
Jag suckar.
”No I mean, what are you doing here, in Sweden? Aren’t you going back to England?”
”Oh” han biter sig i läppen ”We’re not leaving until tomorrow.”
Jag nickar långsamt, och det blir en pinsam tystnad, tillslut tar han ett djupt andetag och håller en hand för sin mun i några sekunder, som att han tänker.
”I’m sorry, okey...” han stoppar händerna i fickorna. Han verkar nervös. ”I don’t know what got into me, I was a total jerk to you.”
Jag fnyser igen och korsar mina armar, för att visa att det har han allt rätt i. Han slickar sig frustrerat om läpparna och ser ledsen ut.
”I'm not usually like that. I know that stuff’s important, and I guess you were right.. after a while, it was just something to do when I got bored or upset.”
Han säger inget på ett tag, utan tittar bara på mig. Plötsligt tar han upp en hand och smeker min kind.
”And I know you’re not like those girls… You’re so much more than those girls Tessa, I really like you and I guess that's why I got mad. Cause I wanted you to want me like that too. And then I got mad at myself for using you like that. I didn't mean to.”
Jag känner hur mitt hårda ansiktsuttryck mjuknar. Håll emot Tessa, håll emot! Jag presser ihop läpparna och försöker se så oberörd ut som möjligt.
”Took you a while to say that…” säger jag lågt och korsar armarna. Han nickar som att han håller med.
”I've wanted to talk to you since it happened... But I’ve been… Sooo angry…” han ser allvarligt på mig ”I can't believe I blew it with the only girl I actually want as my girlfriend.”
Jag ser frågande på honom. Flickvän? Mina armar faller till sidorna och han pekar mot marken.
”Can we sit down?”
Jag nickar lätt på huvudet och sätter mig ned i gräset, vi rättar till oss lite och han hoppar närmare.
”Ehm...” han harklar sig innan han ser på mig ”Those... um girls I’ve been with, they never lead to anything… They just wanna be able to say that they’ve slept with me.” han ser ner i gräset och pillar lite i det ”I’m not used to girls being, you know… All sensetive about it anymore.”
Jag biter mig i kinden. Han försöker i alla fall.
”You’re the first girl in a really long time that actually wants me for me, not only because I’m Harry from One Direction. You tell me when you think I’m wrong, you treat me like a person... And you didn’t want to sleep with me the first time you met me.”
Han ser på mig och jag nickar långsamt, för att visa att jag är med på noterna.
”Anyway… what you said, I’ve really thought about it” han lägger en hand på mitt ben ”I want things to matter with you, and I’m sorry if I made it sound like it didn’t.”
Jag ser honom i ögonen när han pratar.
”I really care about you...”
”I care about you too.” säger jag tyst, nästan som en viskning. Jag stelnar till, helvete jag skulle ju vara sur. Han ler lätt mot mig. Det känns väldigt tyst i några minuter, inte riktigt en pinsam tystnad, mer konstig. Som att vi sagt något stort. Jag vet att ”Jag bryr mig om dig” inte är något ”Jag Älskar Dig”, men det känns nästan som det, i alla fall just nu.
”I want to be with you.” säger han lika tyst som jag gjorde nyss ”Only you… And we can start over…” han stryker min kind lätt ”Go slow this time?”
Vi sitter nära varandra nu, jag väntar bara på att han ska säga det.
”I want you to be my girlfriend…” orden kom ut i en viskning, han ser stilla på mig. Jag tror nästan att båda slutade andas i några sekunder, så tyst är det. Jag ler.
”...Then I will.”
Han ler också. Sedan kysser han mig.

Jag vaknar av ljud nerifrån köket nästa morgon. Jag försöker sträcka på mig men känner att något tungt ligger i vägen. Jag kisar och ser ett ben och en arm sticka ut ur täcket över mig. Just det, Harry. Igår slutade det med att Harry och jag smög upp till mitt rum, någon timme efter att... Tja, vi blev tillsammans antar jag? Det blev för kallt för att vara ute och varken jag eller han ville att han skulle gå. Väl i mitt rum gick han omkring ett bra tag och tittade på mina saker, pillade och höll på. Han blev mest fascinerad av min minnesvägg, som jag gjort på andra sidan rummet från sängen. Där har jag samlat bilder från mitt liv, på mig och mina kompisar, min uppväxt helt enkelt.
”Where’s the pic of me?” skämtade han och pekade mot väggen. Nu har jag lovat honom att en bild på honom ska upp där. Runt fyra på morgonen trängde vi ihop oss i min alldeles för smala säng, och nu ligger vi här, ihopslingrade.
Harry ligger med ansiktet mot mig, nästan nedgrävt i kudden bredvid mig dock. Hans mun är halvt öppen och ögonen är hårt ihoptryckta. Gud så gulligt. Jag vänder mig om så jag ligger vänd mot honom också. Jag fiskar upp min mobil från bordet bredvid sängen och tar en snabb bild på honom, jag försöker hålla mig från att skratta och lägger undan mobilen igen. Efter ett tag tröttnar jag på att bara titta på honom, så jag blåser honom snabbt i ansiktet och han trycker ihop ögonen ännu mer och näsan rycker till av irritation. Jag fnissar lite, men kommer på att min andedräkt förmodligen stinker och bestämmer mig för att byta taktik. Istället tar jag upp min hand mot hans hår och börjar lätt stryka det. När han inte vaknar drar jag lite i det istället och han stönar lite.
”Stop it…” säger han svagt utan att röra sig. Den rossliga morgonrösten dämpas lite av kudden. Jag skrattar lite och drar hårdare i en hårslinga.
”Uhhh…..” stånkar han ”leave me alone…”
Jag lyfter på ögonbrynen och ler stort.
”You really want me to leave you alone?”
Han ligger stilla en stund till, och jag kan nästan känna hur han tänker och försöker minnas var han är. Plötsligt öppnas ögonen snabbt och han ler trött.
”No…”
Han sträcker på sig och jag skriker till lite eftersom att han typ ligger på mig och släpper all sin tyngd på mina ben. Han slutar genast och drar tillbaka ena sitt ben över till sin sida av sängen, men armen låter han ligga kvar runt om mig. Han lyfter sakta på huvudet och lutar sig framåt för en kyss, jag ler och tar tag i hans huvud innan jag också lutar mig framåt och kysser honom.

När vi båda tyst gjort oss i ordning i mitt rum, planerar vi hur vi ska göra.
”I can talk loudly or something, then they wont hear the front door”
Jag står vid spegeln och sätter i ett par örhängen, Harry sitter på sängen helt klar och håller på med sin iPhone. Jag har på mig en stickad tröja, ett par svarta byxor och ett skärp, enkelt men snyggt. Harry tittar på mig.
”Why can’t I just meet them?” säger han med en suck och stoppar mobilen i fickan. Jag lyfter på ögonbrynen och tittar på honom i spegeln, sen vänder jag mig om.
”Really? You want that?” min panna är rynkad och jag antar att min ton är som att jag tycker han är dum i huvudet. Han rycker på axlarna.
”Why not?”
”Well” säger jag och vänder mig mot spegeln igen ”I dunno”
”I mean, it’s not like I’m coming back here any soon”
Jag stelnar till. Ouch, det gjorde ont att höra. Han kommer åka, jag ska stanna. Jag kommer aldrig få se honom. Han ser min reaktion och rester sig hastigt upp.
”Hey, I’ll see you…” han kramar mig bakifrån ”we’ll see each other I swear, it’s just, I wont be able to see them in like a year if I don’t meet them now.”
Jag ler svagt. Det känns så långt borta, det här med att vi kommer kunna ses. Jag har inga pengar kvar, och om några veckor börjar skolan igen, hur ska vi någonsin ha tid för varandra?
”I guess you’re right, I think my parents would like to meet the guy I’m visiting in England…” jag vänder mig om och flinar mot honom.
”Exactly” säger han och ler nöjt samtidigt som han håller om mig.

Vi går långsamt ner för trappan, hand i hand. Mitt hjärta bultar hårt, den ända killen jag någonsin presenterat för min familj är Thomas, och han var inte med i ett engelskt pojkband, snackade engelska eller hade smugit in och sovit i mitt rum natten innan. Jag ser nervöst på Harry när vi rundar trappan och är på väg in i köket, han ser otroligt lugn ut. Han såg mer nervös ut igår när han pratade med mig än vad han gör nu. Jag förstår mig inte på den här killen alltså. Så fort vi kommer in i köket letar jag upp min familj med blicken, Pappa sitter på exakt samma ställe som alltid, jag behöver inte ens leta efter honom. Mamma står och stryker i hörnet mellan köket och vardagsrummet.. och Emilia sitter förmodligen framför TV:n då jag hör barnprogram i bakgrunden. Vi stannar framför köksbänken (köks-ön) i mitten av rummet. Det tar ett tag innan någon av dem märker oss, Pappa är alldeles för intresserad av sin tidning och Mamma stryker ju, men till slut verkar Pappa märka av närvaron och ser upp.
”Åh” säger han, lite smått… chockad ”Hej där”
”Pappa” säger jag, och kommer sen på att Harry är engelsk ”this is Harry”. Harry ler vänligt och tar några steg fram och sträcker fram handen över bänken.
”Nice to meet you Sir” säger han och låter artig. Pappa sitter bara där som en efterbliven apa och tittar på honom. Hans förvånade min får mig att undra om han faktiskt trott på något jag har sagt om Harry eller om han bara trott att jag har haft ”livlig fantasi” eller något. Eller så kanske han undrar hur Harry plötsligt kan stå i vårat kök när jag har gråtit över honom de senaste tre dagarna. Jag stirrar desperat på honom och hoppas att han ska säga något inte allt för jobbigt snart. Till slut harklar han sig och skakar Harrys hand långsamt.
”Uhm, nice to meet you too Harry” säger han i knöglig, dålig engelska ”I’m Mikael”
Nu har Mamma kommit upp till oss också och ler stort mot Harry. Kanske en aning förvånad som pappa.
”Hello Harry!” säger hon och sträcker fram handen ”I’m Anne, Tessa’s mother”
No shit.. tänker jag där jag står och himlar med ögonen. Harry där emot, ler enormt och skakar hennes hand.
”Really!” han ser på mig, sen på min mamma igen ”that’s my mums name too”. De slutar skraka hand och Mamma skrattar överdrivet. Jag ser frågande på honom.
"Really? You never told me that!"
”Anne” säger han, fast med engelsk uttal, och ler nöjt. Mamma verkar inte riktigt veta vad hon ska säga, med hennes dåliga egelska.
”Wow, what a coincidence!” kommer ur henne och hon ser på oss ”Well, very nice to finally meet you"
"Nice to meet you too" säger han gulligt, och jag kan inte låta bli att le. Efter det blir det tyst nån sekund, och mamma ler lite.
Are you two hungry?”
Harry ser på mig och rycker glatt på axlarna.
”Sure”
”It’s nearly lunchtime” säger hon och går mot kylskåpet ”I will make you some pancakes”. Jag skrattar lite åt Mammas uttal av ”pancakes” och går sedan närmare Harry, som ser överlycklig ut.
”Oh thanks, I haven’t tried Swedish pancakes yet”
Jag ler och håller om hans arm.
”I don’t think they’re that different from yours”
”Well, I mostly eat American pancakes” säger han och ler mot mig.
”Okey” skrattar jag ”then they’re different”