”Du måste se det här!” hör jag någon ropa, jag öppnar ögonen med ett ryck och stönar sömnigt där jag ligger. Saga stormar in i mitt rum och drar fram min dator.
”Men gud vad äre om...?” säger jag och vrider mig. Det är tisdag. Alltså fyra dagar kvar tills killarna kommer, dagarna har gått långsamt även fast jag har haft så mycket att göra. Åkte hem till Mormor och Morfars sommarstuga här i Stockholm i söndags för att berätta om min resa, Mormor ville mer än gärna att jag skulle ta hem ”pojken” på middag dit så fort som möjligt innan de åker tillbaka till Göteborg, Morfar därimot, muttrade om att jag inte skulle ha varit ute och sprungit på Englands gator själv med en helt okänd kille. ”Han kunde ha varit farlig”. Harry… farlig? I don’t think so. Jag tror egentligen bara att han inte vill ha dit Harry eftersom att han är så dålig på engelska, men inte vill erkänna det. Så jag tog det lätt genom att klappa honom på axeln och säga förlåt. Tror ändå inte att Harry hinner komma hit innan de åker. Igår var jag barnvakt åt Emilia hela dagen, vi två gick på Skansen och hade hur kul som helst. Gick in och klappade getter och hela köret. Fick mig att fundera på om jag ska dra dit pojkarna någon gång. Om de har tid såklart.
Dessutom satt jag uppe allt för länge igårkväll, eller tja natt, och gjorde research på killarnas musik-karriär. Känns som att jag borde veta mer om dem vid det här laget. Gick igenom uppträdanden på X-Factor och deras auditions. Vissa saker fick mig att skratta högt, som Harrys makeover frisyr till exempel, vems dumma idé var det egentligen att klippa av honom allt hår? Hans hår är det bästa på hela honom! Det måste i alla fall förklara varför jag är dödstrött nu. Jag sneglar mot klockan innan jag sätter mig upp. Halv tolv, herre jesus. Saga rusar fram till min säng och drar upp skärmen. Hon ser nervös ut.
”Alla pratar om dig!”
Jag rynkar pannan och borstar bort en bit hår från ansiktet med handen.
”Va, var?”
”På twitter!”
Jag stirrar på henne, vad menar hon? Alla pratar om mig på twitter? Jag tänker tillbaka på vad jag skrev till den där tjejen, alla kan väl inte ha sett det? Det går väl inte. Så många följer inte mig. Saga trycker upp twitter, och jag ser en rad av tweets från olika tjejer som skrivit till mig, eller om mig. Det är diskussioner om jag och Harry faktiskt känner varandra, eller om jag är hans flickvän. Saga klickar på en länk, och två ihopsatta bilder kommer upp bredvid varandra, en på mig och Harry från i London. När vi står utanför hans bil tillsammans, förmodligen innan kramen. Den andra är en bild på bara mig, från min facebook. I tweeten står det ”Same girl?” Jag ser upprört på bilden igen.
”Hur har de fått tag på bilden?”
”Någon har väl fotat er.”

"Nej jag menar min facebook bild."

"Fans är galna, ingen aning."

Jag biter mig i läppen och ser ner. Ja det är creepy att bli fotograferad när ingen ser, men det är ju på grund av Harry, inte mig. Att någon tar en bild från min privata facebook är läskigt. Om de så lätt kan få tag på bilder på mig. Vad kan de då få reda på? Herregud jag blir helt förvirrad. Jag tror nog att mitt svar till tjejen var ett stort misstag.

”Det är nog mitt eget fel…”
Hon ser frågande på mig och jag suckar
”En tjej frågade mig om jag kände Harry, jag trodde inte det skadade att vara ärlig…” Jag ser henne i ögonen och tittar nervöst på henne ”så jag sa ja...?”
Hon suckar och reser sig upp
”Sånt där sprider sig. Fans följer dig redan eftersom att han följer dig, de är galna du vet det!”
”Jag trodde inte att nån skulle bry sig! Jag menar jag kan ju ljuga precis som alla andra?”
”Ja men du har en follow från Harry, inte de, nu kommer alla kolla upp varenda liten detalj om dig!”
Jag stönar högt och faller bakåt i sängen, helvete. Jag vill inte att alla ska veta vem jag är, och ännu mindre att alla ska hata mig. Tänk om de får reda på kyssen? Jag lägger ena armen över ögonen.
”Vad tror du Harry kommer säga?”
”Ingen aning, Men han är väl van?” säger hon och går fram och tillbaka i rummet.
”Tänk om han blir sur?” säger jag utan att svara på henens fråga. Jag sätter mig upp snabbt. Det får han inte bli.
”Det tror jag inte.” säger hon och ler. Sedan sätter hon sig bredvid mig.
”Jag hoppas bara inte att du ska få hat, du vet ju hur det är med andra kändisars flickvänner!”
”Men jag är inte hans flickvän!?”
”Nej men hur länge kommer det vara så...” säger hon och ser på mig med ett litet leende. Jag himlar med ögonen innan jag går fram till datorn igen. Jag går in på Harrys konto och ser om han skrivit något om detta, och pustar ut när jag ser att han inte har det. Det ända han har lagt upp är en bild på sig själv som yngre med en mick i handen, sjungandes för full hals. Jag ler lite när jag läser vad han skrivit till ”Never give up your dreams”. Är det bara jag som överreagerar på detta? Han kanske inte alls ser detta som något konstigt eller oväntat. Jag går tillbaka till tweetsen om mig, scrollar ner och läser några, vissa var riktigt elaka. Jag suckar och lägger huvudet i händerna. De har min twitter och min facebook. Hur hittade de mig så fort?

Samma kväll är jag ute i parken med några vänner och grillar. Det är tjejerna såklart, tre killkompisar från vår förra skola. Erik, Dennis och Daniel. Och sist men inte minst, Johanna, Vera och Pontus, Josefins vänner från sin tennis-grupp.
Vi sitter där framför elden, med några hamburgare och lite dricka. Skrattar och har kul, när Vera plötsligt säger.
”Är det du som är tessamelin på twitter?”
Jag ser på henne med en konstig blick. Menar hon allvar? Jag presenterade mig som Tessa.
”Ehh, ja” säger jag och ler lite.
”Så du känner One Direction?”
”Ja eller alltså, vi alla har..” jag ser på mina vänner ”träffat killarna, ja.”
”På riktigt?” Hon spärrar upp ögonen och hoppar närmare mig.
”Jag är typ deras största fan i Sverige!” hon drar ner dragkedjan på sin tjocktröja, jag höjer på ögonbrynen när jag ser att en One Direction tröja gömt sig under den. Jag ser irriterat på Josefin, och hon rycker på axlarna som att hon inte visste att hon gillade dem.
”På riktigt.” säger Saga en bit bort och verkar ha samma reaktion som jag.
”Hur då?” frågar hon och ser nästan lite galen ut. Jag märker hur jag och tjejerna stelnar till av obehag. Jag visste inte att det skulle bli så obehagligt att prata om dem. Nu när vi faktiskt känner dem. De är helt vanliga människor som hon och jag.
”Vi fastnade i London Eye med dom” svarar Josefin den här gången.
”Juste! Jag hörde om det!” hon rynkar pannan ”men jag visste inte att det fanns fans med där”
”Vi var inte fans” säger Saga igen ”eller alltså vi bara var där själva. Inte på grund av dem.”
”Ååhh” säger Vera och ler stort ”vilka lyckostar.”
Vi skrattar ett… falskt obehagligt skratt och tittar på varandra igen. Nja, lyckostar var vi väl inte. Det var läskigt att sitta fast där. Jag antar att vi alla tänker samma sak, kan hon sluta ställa frågor.
”Har ni fortfarande kontakt med dom? Har ni deras nummer? I så fall, kan jag snälla, snälla, snälla få dom?”
Hon har spärrat upp ögonen extremt mycket nu och jag flyttar mig en bit ifrån.
”Nej tyvärr” säger jag, jag skulle precis säga att vi inte får ge ut deras nummer, men Josefin hinner före och säger snabbt.
”Vi har dem inte ens, vi har ingen kontakt med killarna.”
”Inte?” säger hon och ser frågande på mig. Det tar ett tag innan jag förstår att hon frågar mig, jag sitter inne i egna tankar. Om bilderna på mig och Harry. Jag skakar på huvudet och ler lätt.
”Nej, vi fick inga nummer. Vi pratade knappt med dem.”
”Men det är väl du på bilderna med Harry?”
”Joo..” tvekar jag
”Hur kan du då inte ha kontakt med honom?”
Jag försöker desperat komma på något att säga.
”Ehm, vi råkade blanda ihop mobiler när vi satt fast och vi träffades bara för att byta tillbaka…”
Jag gör en snabb min när jag inser att det är den värsta lögnen jag någonsin kommit på, men kommer på mig själv och ler snabbt igen. Hon ser på mig med en blick som att hon tvekar, och försöker bestämma sig för om hon ska tro mig eller inte. Till slut nickar hon långsamt och trycker ihop läpparna.
”Okej...”
Hon backar och sätter sig bredvid Josefin igen. Det blir tyst runt elden igen.
”Sååå…” säger Dennis ”vem är Harry?”
Johanna nickar.
"Eller hur, vem är det?"
Jag suckar och svarar inte. De kan ju inte hjälpa att vi tycker det är jobbigt såklart men, jag tror att vi tjejer alla har samma rädsla. Att om vi fortsätter ha kontakt med killarna så kommer våra liv förändras också.
”Ingen.” säger Rebecca och tar en tugga av sin hamburgare.

Jag sitter mest för mig själv den kvällen, och smuttar på min cider med hundra tankar i huvudet. Jag vill inte att alla ska veta vem jag är, eller känna igen mig som ”Harrys mystiska tjej”. Jag vill inte att allas ända samtalsämne med mig kommer vara One Direction. Om jag fortsätter träffa honom, vad kommer hända då? Kommer jag bli hatad, eller kommer jag bli utnyttjad av tjejer som vill träffa dem? Jag vet inte, förmodligen. Kommer Harry förändra sin syn på mig efter att människor får reda på det, kommer han ens vilja fortsätta träffa mig? Han kanske inte vill ha en flickvän som alla vet om. Kommer jag ens vilja fortsätta träffa honom om alla får reda på det? Jag lutar huvudet mot trädet jag sitter vid och ser bort mot de andra. De springer omkring i parken tillsammans, skrikandes och skrattandes. Jag suckar. Jag borde gå dit och vara med dem, men.. Just nu vill jag bara prata med Harry.